Egentligen är det väl synd att kalla den kokbok, men eftersom denna skrift bland annat skall handla om hur man förädlar kycklingfilé, så får det bli kokbok.

Man, i detta fall jag, måste erkänna att man inte är någon mästerkock eller ens kan benämnas något så enkelt som matlagningskunnig. Och detta trots att man i nästa vecka ska fylla 62 år. Ja,ja  jag vet. Visst är det skandal att man inte lärt sig det mest elementära i matlagningens sköna konst trots att man uppnått denna högst aktningsvärda ålder.

Men sen å andra sidan så kan man väl kanske skryta med att: ”Jag har överlevt i nästan 62 år utan att laga mat”.

Inte ens en äcklig hund skulle kunna skryta med detsamma, ty dessa vidriga odjur äter allt som går att äta och till och med sånt som inte går att äta. Dom kan med förtjusning slicka i sig andra hundars bajs…Huuu.

Enfaldig sägs man bli om man inte utbildar sig. Och eftersom jag knappast ens gått i skolan så lär jag redan vara klassad. Inte minst efter ovan skrivna ord.

Åtta år i folkskola, varav de sista två åren under protest, är väl inte vad en modern arbetsgivare skulle kalla: ”En gedigen skolunderbyggnad.” 

Men har man haft en så kärleksfull mamma som jag haft, som alltid lagat en näringsrik och god mat så är det inte svårt att vara kaxig. Och även om det alltid var fattigt i familjen under uppväxttiden, så har det alltid serverats god mat på bordet, vällagad sådan dessutom.

Så egentligen borde man lärt sig, i vart fall något om detta, under tiden man var barn och tonåring. Men så blev dessvärre inte fallet.

Hemkunskapslektionerna i åttan var inte speciellt lärorika, eftersom man busade alldeles för mycket. Och efter att vi alla i klassen, bara killar allihop, stekte ägg som vi sen kastade på varandra, så blev det hela ohållbart. Dessutom brände man sig på dessa nystekta delikatesser när man fick dom på sig.

Och eftersom jag blev en av syndabockarna och ofta utsedd av fröken till: ”veckans olyding” så var det inte lätt att henne blidka. Och att komma med äpple eller syrener eller lijlekonvaljer var inte att tänka på.

Så snart det var bus på gång så hörde man: Bööööörjeee, sluuuuuta nuuuu.” Sen fick man en diskret, men bestämd och välförtjänt ”hurring” så det sved till i pannbenet.

Men hon var alldeles säkert en förtjusande hustru hemma i sitt hem tillsammans med sin familj. För en sådan hade hon.

Fast jag lärde mig en maträtt.

Man skulle tillreda spenat som ett slags soppa, eller kräm, typ som hälldes upp i tallrikar. Och så skulle man koka ägg som man sen skulle skala av skalet på, och dessa kokta ägg skulle därefter läggas ner i spenaten, två i varje tallrik, så dom såg ut som vita ögon i ett alldeles grönt ansikte, som låg och tittade på en. Visst var det ätbart.

Nää tacka vet jag mammas hemlagade köttbullar, det var grejor det.

Första jobbet, som springschas i en liten speceriaffär i Älmhult vid pass 12 års ålder, gav mersmak. Alltså 25 spänn i lön för två veckors ”hemkörning av inhandlat gods från affären”  på ägaren Gert´s stora damcykel, var alldeles förträffligt. Dessutom blev det mer än dubbelt så mycket i dricks. För självklart hjälpte man kvinnfolket att lasta in födan i kylen, i de fall det fanns en sådan. Det var ju redan då mest kvinnfolk som gjorde familjens inköp och stod för ”marktjänsten”.

Matlagning blev, trots att man jobbat i mataffär, inget som lockade mitt intresse.

Nä istället störtade man in i äktenskapets trygga famn vid en ålder av strax över 20 år. Denna första hustru kom från Danmark och hon var alldeles fantastisk vad gällde matlagning.

Det första hon lärde mig var att inte smaska när man äter. Jag hade ovanan att smaska i mig godsaker ty jag ansåg att tunga och övriga smakavkännande organ i munhålan behövde syre för att på ett naturligt sätt tillgodogöra sig alla smaker och dofter.

Så var tydligen inte fallet, för hon informerade nogsamt att: ”Altså at smaske det må man altså icke göre, for det lyder forfärdligt och alle andre människer i ens omgivelse kan altså icke udstå den lyd.”

Smaska fick man inte göra, det framstod alldeles solklart, så det var bara att stänga matluckan medan man åt. Punkt slut.

Trots detta levde vi tillsammans under många fina år.

Två välartade pojkar, som klarat livets frestelser utan att trilla dit i vare sig knark eller annat missbruk, känner man sig stolt över.

Skilsmässan orsakades inte av att jag inte kunde laga mat, utan det fanns andra orsaker.

Hustru nummer två, om möjligt ännu bättre på denna kulinariska skala.

Hon lagade mat så fantastisk att man plötsligt insåg att: ”Nu får man nock snart sluta äda, för livremmen har inte fler hål” och när vågen visade strax under 100 kg. var det så dags att börja tänka på den förskräckliga magen.

Inte nog med magen förresten, för lår och armar och kinder var tydligt frodiga. Och efter att ha gjort misstaget att: ”titta sig i spegeln med glasögon på” så insåg man att man borde minska lite i omfång, om man säger.

Vid pass 59 års ålder inledde man operation ”viktminskning”. Men, alltså, med en hustru som lagar mat så god att man av ren lycka äter minst två portioner. Och om det fanns mer mat kvar på fatet så kunde man ju ”offra sig” och vräka i sig resten också, ju.

Sen när man var mätt så man höll på att spy, om uttrycket tillåts, så lade man sig på soffan och tittade på TV.

Då är det minsann inte lätt att viktminska.

Så i början av 2007 påbörjades en envis kamp mot kilona. Motion är inte min starka sida, så det skulle man klara sig utan. Jag menar fortfarande att: ”Om det varit meningen att vi människor skulle färdas längre sträckor, så hade vi varit utrustade med hjul redan från början.”

Så detta med att springa i skogen kändes helt fullständigt onaturligt. Vi har ju fått hjärna och vi har med denna hjärnas hjälp uppfunnit hjulet och därefter bilen. Benen har vi fått för att vi ska kunna ta oss till och från bilen, ju.

Alltså, det måste finnas sätt att viktminska bara man lägger manken till och utan att behöva slita hjärtat ur kroppen.

Man vill ju inte skryta med att man är speciellt läskunnig eller så, men det lästes, trots allt, lite i dagspressen, och som genom ett trollslag upptäcktes att: ”Om man minskar på intaget av kolhydrater” så skulle det kunna ordna sig.

Visserligen stod också i samma artikel, att man skulle kombinera med motion, men det kunde man lämna åt sidan, för innerst inne visste man ju att ”motion är kass”.

Så nu gick man in för ”tema kolhydratminskning” på riktigt. Första månaderna tappade man tre kilo ganska enkelt och detta gav ju mersmak.

Man behöver ju inte bannlysa allt vad kolhydrater heter, men man kan minska på potatis, ris och pasta. Honung måste man ju äta på morgonen för honung är ju medicin.

Ett och ett halvt år senare hade man tappat 12 kilo. Fy för fanken alltså.

När jag gjorde lumpen vägde jag 76 kilo, och det lär ha sagts att: ”om man håller den vikten, så lever man länge”. Och att leva länge, det är ju var varje människa vill. Att bli gammal är ju inte direkt något att sträva efter, ju.

Så med 83 kilo på vågen i stället för 95, kunde man vara lite stolt. Visserligen hade kinderna blivit lite sladdriga men man kände sig inte så svullen längre. Och kavajen som man köpte på Boss outlet i Stuttgart på åttiotalet passade plötsligt. Man behövde inte ha tändstickor och gummiband i skjortknapparna längre, om man säger.

Liver leker för en gubbe.

Strax före jul 2008 var det så dags för skilsmässa igen och det blev att flytta. Hustrun hjälpte till att fixa gardiner och man fick det riktigt trivsamt i en liten tvårummare på 48 kvm.

Detta blev inledningen till ”operation matlagning”.

Man känner ju Dan Bertram på Maxi, och han lagar till färdigmat som han förpackar i synnerligen praktiska plastförpackningar som man sen kör i micron så det ryker.

Fantastisk mat helt enkelt.

Men man kände att man nog behövde prova på att laga mat själv någon gång. Om inte så mycket för ens egen del, som för dotterns. För hon skulle ju komma och bo var annan weekend. Och eftersom hon är favoritdottern, så gällde det ju nu att ”visa framfötterna”.

Under år av stressiga jobb som egen företagare hade magen sagt ifrån, men att ständigt proppa i sig Losec, kändes inte rätt, ty medikamenter i all ära, men man ska inte hålla på.

Under de senaste åren har man insett att: ”man bör få i sig minst ett mål lagad mat per dag”.

Så med Café Sandhem och deras underbara lunch varje dag, så får man det man behöver vad gäller näring.

Sen på kvällen, när man egentligen inte är hungrig, räcker det med en grovbrödsmacka.

Denna macka är rent jävelskap, för man behöver inte äta alls egentligen på kvällen. Då ska man ju bara sova, och då gör man inte av med så värst mycket energi, förutsatt att man inte snarkar alldeles förskräckligt, naturligtvis.

Men med 83 kilo på vågen skulle det nu lagas mat i egen regi..

Det hör till saken att jag älskar kyckling. Och faktiskt skulle man kunna klara sig på ”bara kyckling”.

När man är i Grekland och seglar, så beställs det ju in ”chicken souvlaki” varenda kväll. Inte enbart för att det är bekvämt att beställa, utan för att det är så himla gott. Ty när man seglar runt i den Grekiska arkepilagen så landar man ju på olika platser varenda dag, och en chicken souvlaki smakar aldrig likadant på två olika ställen. Så varje afton är en ny afton med en ny läcker chicken souvlaki. Ibland är den naturell och ibland är den ”baconlinded”. Och med olika kryddningar.  Fantastiskt helt enkelt.

Att handla mat.

Man parkerade och tågade in på Maxi med skräck i blicken första gången som ungkarl vid en ålder av 61.

Med en korg på armen skulle man nu försöka lotsa sig igenom detta träsk. Huuu.

Det blev en ”stegepanna”, apelsinjuice och nyponsoppa, sen bar det iväg mot kassan.

På kvällen fick man åka dit igen, för man hade ju inget o äta, ju.

Rostebröd, frösna kycklingfiléer, gul lök, kaffe, kaffepåsar och olivolja.

Morgonen efter fick det ändå bli frukostbuffé på Cafe Sandhem, för det var ju flera attiraljer man saknade.

På kvällen blev det besök på Rusta och inköp av duschcreme, champo, ,microugn, kaffebryggare, toapapper, hushållspapper, strykjärn och servietter. ( Hur faen kan man tillverka och sälja ett strykjärn för 69:- spänn? )

På något sätt började man känna sig säker och rutinerad och det blev Maxibesök igen.

Tandkräm, tvättmedel och en massa andra attiraljer införskaffades.

Kommande morgon blev det frukost i, så att säga, egen regi.

Kommande weekend skulle Fanny ( dottern) bo hos mig, så man fick i god tid inhandla glutenfritt bröd och mjölk och ketchup och små runda bomullslappar o sånt som jag visste hon behöver.

Det kändes overkligt när hon kom, men efter att nästan ha ”smällt av” av ren saknad så kändes det fantastiskt att ha henne hos sig, denna lilla solstråle.

Hon hjälpte till att fixa till så det blev lite extra hemtrevligt och hon donade i köket.

Jag skulle ju hjälpa till med matlagningen, så det fick bli   Dan´s chilli concarne.

Fanny åt med förtjusning och allt kändes bra.

Under den nästkommande weekenden var jag ju ensam igen och då fick jag alla möjligheter att träna på matlagningens sköna konst.

Så det blev att laga till en chicken souvlaki. Jag visste ju att kycklingfilé skulle stekas och att man ju borde ha typ ”något annat till”. Jag hade inte riktigt koll på vad just detta ”annat till” skulle bestå av. Jag hade i hastigheten glömt köpa bacon men jag hade skaffat lite potatisklyftor. Och även om man ju inte skulle äta potatis, så fick man fixa till något.

I den nya ”stegepannan” slog jag nu upp lite olivolja och sen jade jag i tre rejäla frösna kycklingfilébitar.

Jag fräste dom tills dom blev mörka och sen serverade jag dom på en tallrik tillsammans med potatisklyftor och så öppnade jag en flaska Cotes Du Rhone från herr Guigal i Rhonedalen. Ett alldeles underbart vin, men maten kändes lite fattig.

Under vinets inverkan började jag så dra vissa slutsatser.

Alltså: Jag hade glömt krydda, trots att jag hade köpt svartpeppar i ett glas som samtidigt var en pepparkvarn, och jag hade glömt salta trots att jag hade köpt saltkvarn av samma typ.

Inte har jag någon syster, men jag kunde ändå likna smaken vid att ”kyssa sin syster”.

Alltså, man blir ju mätt av tre hela kycklingfiléer och ett antal ”pärebidar”, ju ,men man kunde ju önska lite mer smak.

En av mina favorithyresgäster, som tillika är min närmaste granne, informerade vid ett snabbt möte i trappan om hur man tillagar kycklingfilé på enklaste och bästa sätt.

I frysen hade jag ju inte mindre är tre bitar av nyss nämnda filé kvar. Så det bar av till Maxi för inköp av grillfolie och potatiskroketter. Själv begriper jag inte vad jag skulle med just kroketter till, men det var väl en lockande vacker förpackning som gjorde mig till inköpare och fick mig att falla för denna frestelse.

Redan vid pass två om eftermiddagen påbörjades så planeringen av söndagskvällens middag.

Jag kollade att grillfolien passade i braspannan och jag kollade att det fanns en skvätt vin kvar i flaskan ”från gårdagskvällen”. Kycklingfiléerna lades i en plastpåse med marinad, (Favoritgrannen sa att det heter så.) bestående av olivolja, tacosås, salt, peppar, grillkrydda och alltsammans knådades en liten stund.

Allt kändes synnerligen välplanerat och vid femtiden påbörjades ”Projekt kycklingfilé i braspanna”.

Med ett lager heltäckande grillfolie i nyss nämnda braspanna, hälldes en skvätt olivolja på  foliet. Här på lades tre frösna men i marinad liggande kycklingfiléer upp. Dessa saltades och dom pepprades med de nya kvarnarna för respektive ändamål. Jag ansåg plötsligt att man behövde lite mer färg. Så jag kramade ur en skvätt tacosås och en skvätt av Felix upp och nervända ketchupflaska och fick därmed lite rött på braspannan. Ännu mer färg fick jag från en liten flaska med Japansk soja.

Vid ena sidan hällde jag upp ett tjugotal potatiskroketter och sen in med hela rasket i ugnen som nått temperaturen av 175 grader.

Rent faktiskt så lagar ju maten sig själv i ugnen, tänkte jag, så man kunde nu slappa i soffan en liten stund. Det skulle, enligt favotitgrannen ta 45 minuter innan maten var klar, så man hade ju gott om tid, ju.

Efter 25 minuter började brandvarnaren tjuta och jag upptäckte att hela lägenheten var fylld med rök. Snabbt fick man slita sig från Rambofilmen, och påbörja sökande efter orsak till denna rökutveckling.

Det var inte så himla rökigt. Men den rök som kom, den kom från ugnen och ett antal potatiskroketter som inte stått pall för värmen.

Brandvarnare är onödigt känsliga skulle jag vilja påstå, ”sånt helsickes liv för nånna brända pärebidar”.

Jag öppnade köksfönstret och vädrade ut röken samtidigt som jag bytte ut kroketterna. Kyllingen var fortfarande röd i mitten nämligen, så den var inte helt klar.

Tjugo nya kroketter på pannan och så in i värmen med hela möget igen. Dom brända kroketterna låg i soppåsen och rök och osade en lång stund efteråt.

Efter ytterligare 25 minuter var så maten redo att intagas, och det smakade alldeles förträffligt.

En ny vinflaska öppnades för man var ju inte säker att skvätten från igår skulle räcka.

När man ätit klart och kände sig mätt och i form så diskades det och plockades undan i en himla fart. Trots att det var mitt i vintern så fick fönstret stå öppet en lång stund.

Vinet räckte länge och det blev att ”softa” en stund i soffan efteråt.

Man ska väl erkänna att man vaknade vid tvåtiden på natten i soffan, inte helt nykter och filmen hade tagit slut så det bara fräste i TV´n.

Kommande period av två hela veckor var i längsta laget att vara borta från sin favoritdotter, så hjärtat stod nästan stilla när jag hämtade upp henne och hennes alla attiraljer som en ung dam ska ha med för att hon ska kunna ge sig själv ett respektabelt utseende kommande morgon.

Badrummet blev nästan fullt av tuber, cremer, flaskor och champoar och balsamer. En del fick stå på golvet under tvättstället för att få plats.

Aftonen nalkades och det skulle bli dags att fixa något att äta.

Självförtroendet hade visserligen stärkts en hel del, men när det blev dags, så föreslog jag att vi skulle gå ut och äta istället.

Man vill ju inte misslyckas inför sin dotter, så jag kände att jag behövde lite mer träning i matlagning innan jag vågade bjuda henne på egenlagad mat. Visserligen är Fanny så känslosam att jag vet att hon skulle låta sig väl smaka och dessutom skulle hon berömma maten bara för att inte såra mig. Men jag ville inte ta några risker, ju.

Kommande weekend, var man ensam igen och då blev det så dags att experimentera med andra detaljer från just kycklingar.

Så på fredagskvällen blev det i ugnen ”braspannade” kycklinglår och vingar.

Dessa kroppsdelar skall inte ätas, kan nämnas. ”Mest ben och inte sovel till en råttefälla ens”.

Skulle tro att man kan hålla på och äta sånt tills man svälter ihjäl

Så efter att ha mögat ner hela köket satt man fortfarande o var hungrig. Ingen hit alltså.

Lördagen blev däremot en festafton. Ty då serverades kycklingfilé igen. Jag hade köpt bacon som jag rullat runt bitar av filéerna som jag lagt på stegepannan och stekt.

Dock glömde jag krydda och salta i hastigheten, så sältan från baconet var den enda sältan och det blev fattigt igen.

Sen är det ju det här med tillbehör, och sås ska man inte tala om. Om det är något man kan längta efter så är det en god sås.

Men man blir mätt o go av tre hela kycklingfliéer så man svälter ju inte precis.

Några av de kommande weekendarna var jag så på resande fot och besökte olika människor som var duktiga på att laga mat. Och då vankades det både tillbehör och sås, kan nämnas.

Slutligen kulminerade den kulinariska konsten under påsken 2009.

Ty på påskaftons kväll skulle det så lagas till kycklingfilé igen.

Nu hade man stärkt sitt självförtroende så till den milda grad att man till och med skulle våga experimentera en smula.

Här kommer receptet:

Ingredienser:

tre kycklingfiléer

tre stora gula lökar

13 potatiskroketter

fem små jävla tomater.

Tillagning:

Tina upp de frösna kycklingfiléerna i microugnen i tre minuter.

Sätt ugnen på 175 grader.

Lägg ett lager ugns/grillfolie på braspannan.

Häll på två skvättar olivolja.

Lägg upp de tinade kycklingfiléerna på braspannan.

Salta, krydda med peppar, grillkrydda, mexikansk grillkrydda, charloittenlökskrydda.

Häll på lite japansk soja och lite mer olivolja.

Ta bort skalet från de gula lökarna och skär dom i klyftor.

Torka Dig inte i ögonen förrän Du tvättat händerna, det svider som fasen.

Lägg upp löken på braspannan i ena hörnet.

Lägg sen upp en potatiskrokett på braspannan och ställ in alltihop i ugnen som nu är varm.

Håll därefter koll på potatiskroketten.

När den blivit svart och börjat ryka, ta ut den och lägg in 12 st. nya potatiskroketter på braspannan, ta bort lökbitarna för dom har ändå inte fått någon färg och lägg dom i stegepannan istället tillsammans med lite mer olivolja och stek löken separat på ena plattan på spisen.

Salta kroketterna och in med hela rasket utom löken i ugnen igen.

Efter ytterligare en kvart, veva runt lite i bland löken så den inte bränns fast. Det luktar jättegott ända ut i trapphuset och folk tror antagligen att Du kan laga mat.

Servera stolt alltsammans på en tallrik, lägg på ett litet gäng små fina röda tomater och bjud Dig själv ett eller två glas Lindemans Cab. Souvignon vin.

Diska och plocka undan kan Du göra imorgon, för nu gäller det att vara stolt över den välsmakande måltiden.

Alltså detta var riktigt riktigt gott. Löksmaken satt kvar i mungipan flera timmar efter.

Om man vill kverulera, så kan man säkert hitta orsaker. Till exempel så skulle det måhända varit gott med en sås, men det kändes inte nödvändigt. Sen skulle det naturligtvis vara trivsamt med en läcker kvinna att dela glädjen med.

Konsten att laga till sås är en överkurs och det får bli ett framtida projekt

Men man får vara nöjd med livet ändå. Och som någon lär ha sagt: ”Man får vara glad att man är som man är, nu när man inte blev så som man skulle bli”

Vid pennan

Börje

Tillförordnad kock.