Börjes kokbok del 6

                          Kantarellfylld fjärilskotlett.

Denna middag inleddes med att jag, förstrött, stannat till på Maxi för att ”se vad man kunde hitta”. Klockan var runt 16 och jag hade just flugit skåne runt på en timma och 45 minuter med en Piper PA 28 hyrd på kristianstads flygklubb..

Som sagt vandrade jag helt planlöst runt bland glödlampor, gympadojjor och tandkräm för att om möjligt bli inspirerad av matlagning.

Som jag nämnt tidigare så är jag inte särdeles van vid sådana här äventyr, så jag började fundera först när jag kom till paprikahyllan. Ett stort berg med paprika i olika kulörer. Då tänkte jag att: ”röd paprika ser ju grannt ut o det är ju gott” så jag tog en röd fin paprika o stoppade ner i en plastpåse.

Därefter tänkte jag att: .”Nåt grönt kunde vara grannt tillsammans med det röda”, så jag fick tag i en fin purjolök. Nu hade man nått spetsen av sitt färgseende.

Jag hade ju testat av purjolök vid tidigare tillfällen och det hade fallit väl ut, om man säger. Inte så himla skarpt, men ändå ”litta fart”.

Har ingen aning om varför, men jag började tänka på kantareller, men sagt och gjort, jag letade upp hyllan där dom rimligen borde finnas, men jag kunde inte hitta dom. Jag visste ju att dom skulle vara gula men, inga kantareller så långt ögat kunde nå.

Så jag frågade en snubbe med Maxi på ryggen. Den token frågade då om jag ville ha färska eller konserverade?  ”Färska för tusan” svarade jag snabbt.

"Ja då finns dom nock i svamphyllan" sa han.

”Nähäää Du” försökte jag, och fortsatte: ” jag har just kollat i svampavdelningen men där fanns inga sedu.”

Han lotsade mig envist tillbaka och visade mig små fina kantareller, men inte såna gula som jag hade tittat efter. Nä dessa var bruna och med gula skaft och dom hette trattkantareller. Inte undra på att jag inte hittade dom, ju. Kantareller ska ju vara gula, ju.

Nåja, jag hade ju hört talas om att detta skulle kunna funka så jag plockade ner ett par stora nävar i en plastpåse. Vis från tidigare övningar med svamp, så hade jag lärt mig att, dom nästan försvinner när dom kommer in i värmen på stegepannan.

Nåväl, nu skulle man hitta något i köttväg att ha till, så kosan styrdes mot köttavdelningen för att försöka hitta nån liden bid fläskfilé lagom för en ensam pappa, för fläskfilé, det vet man ju vad det är, menade jag högt för mig själv.

De minsta bitarna fläskfilé som fanns, var hela filéer, men dom var stelfrösna, och såna hade jag ju själv hemma i frysen, det visste jag.

Men en hylla högre upp hittade jag något som hette flärilskotlett.

Smart som man är så konstaterade man ju snabbt att det inte på något sätt rörde sig om kotletter från fjärilar, utan troligen griskotletter som befriats från sina ben, skurits upp och vikts ut så dom liknade fjärilar. Dom såg rätt fina ut så jag stoppade ner ett paket i korgen och begav mig mot kassan. För nu hade jag vad jag skulle behöva för att bli mätt, förutsatt att jag kunde laga till det så det gick att äta förstås.

Men, bor man mitt i sta´n så finns det ju krogar som tillhandahåller föda, så man ska inte behöva svälta, ju.

Hem till norr, bära upp flygväska samt de nyligen inhandlade ingredienserna.

Nu skulle äventyret börja:

Ingredienser för en person:

Två hela fjärilskotletter ( hade räckt med en )

Två rejäla nävar trattkantareller. ( hade ju oxå räckt med en )

10 st. potatiskroketter frösna.

½ purjolök, den vita delen. ( Man slutar skiva när skivorna blir gröna )

En röd fin paprika

En klyfta vitlök.

Olivolja

Lite smör

Matlagningsgrädde

½ köttbuljongstärning.

Salt och peppar.

Soya och maizenamjöl

Kantarellerna sköljes och rensas och delas i små fina bitar.

Samtidigt tar man fram potatiskroketterna från frysen så dom hinner tina upp lite.

Häll en rejäl skvätt olivolja i stegepannan och lägg sen i en bit smör cirka en cm. tjock. Sätt igång plattan på ”full patte”

Skiva purjolöken i tunna fina skivor.

Strimla och tärna vitlöksklyftan i små fina bitar.

Skiva upp paprikan och lägg på ett litet fat.

När det börjar fräsa i pannan, lägg i kantarellerna och låt dom gosa ett bra tag.

Under tiden kan Du ta fram tallrik, vinglas och bestick o ställa på bordet.

Glöm inte servett, det ser trevligare ut än hushållspapper, för att inte tala om hur tråkigt det är med toapapper. Stearinljus behövs inte om man inte har besök.

Öppna förpackningen med fjärilskotletter och bred ut dom på en skärbräda.

Salta o peppra försiktigt på dom och lägg sen i det som finns kvar av kantarellerna som nu är närmast friterade, i köttbitarna. För det blev lite mycket med både olivolja och smör, men det doftar gött.

Cirka tre fjärdedelar av svampen försvann på något mystiskt sätt.

Tänk om man kunde göra så med fotsvamp också!! Hålla tassarna i stegepannan en stund och vips så var dom borta. Fräckt. Skulle man provat när man var barn och fick fotsvamp på badhuset.

Nu lägger Du försiktigt ner dom ihopvikta kantarellfyllda köttbitarna i stegepannan och det börjar fräsa som fanken. Vänd dom försiktigt ibland så dom inte blir svarta på undersidan. Plattan kan stå på 7 av 12.

Efter några minuter blir det lagom att lägga o potatiskroketter och purjolöksskivor.

Under tiden tar Du fram en halv tärning köttbuljong som Du lägger ner i en kastrull med en skvätt vatten (kanske en deciliter ) som sen får koka upp. ( Hade fått tips från en älskarinna att man till sås skulle ha kalvfond, men hade ingen kalvfond, så jag tänkte att en halv sån tärning kanske skulle kunna bli sån där fond. Har ju ingen aning om vad det är, men en liden ko är ju en kalv, så en halv tärning… jaja)

När denna smörja kokade upp slog jag i ett par dl. rödvin ( Robertssons Winery cab. Souv. ) i kastrullen tillsammans med en skvätt av konsums matlagningsgrädde som sen fick gosa en stund.

Nu har det gått en stund och Du har hunnit vända köttbitarna ett par gånger. Dom börjar se lite äckliga ut nu, för dom ligger och ”halvgapar” mot Dig och det ser ut som om dom har nån äckllig goja i munnen. Det är kantarellerna som börjar se svartbruna ut. Höhö.

Det kryper ut nåt slags vit rälig goja från köttbitarna som Du måste skumma bort. Ser för jävligt ut, ju. Bara att kasta bort. Ingen aning om vad det är för nåt.

Du känner i ryggmärgen ( Din egen manliga intuition, ingen har hört om denna tidigare, bara hört om den kvinnliga intuitionen alltid, men det finns en manlig sådan oxå och den är bättre. ) när köttet är genomstekt, och då är det bara att lägga upp på en tallrik, på med paprikaskivorna och häll sen i lite maizenamjöl i såsen så den blir lite tjockare. Häll sen sås över maten och sätt Dig till bords.

Vinet som Du hade till såsen är mjukt och inte alltför kraftigt, så det satt som en smäck. Alltså, man vill ju inte skryta, men nog faen satt det fint alltid. Kan ju visserligen delvis bero på att man inte ätit sen i morse, 10 timmar sen... jaja, men det var gött.

När Du ätit kan Du läsa lite i Bilsport eller nån annan tidskrift och vips har en timma gått och Du är mätt o go.

Orkade inte alla kroketterna och inte all purjolöken. Men man lärde sig att, denna maträtt egentligen skulle ha varit nog för ytterligare en person. Då hade Du inte behövt känna Dig spyfärdig av mättnad och förmodligen skulle Du sovit bättre kommande natt. Det skulle dessutom varit trevligare med någon att se djupt i ögonen ju, bättre än bilsport, om man säger.

En nyhittad amerikansk radiokanal spelade Beatleslåtar hela kvällen och idyllen var i det närmaste så fullkomlig som den kunde bli. Gamla fina goa låtar.

Köket såg ut som fasen på morgonen efter så det tog en timma att få rent. Huuu. Alltså, när man steker på spisen så sprätter det alltid. Märkligt, irriterande och jobbigt.

Vid protokollet

Börje Nyberg

Nybliven fjärilskottlettsmästare.