Körvelkyckling med 250 graders baguett.

Ingredienser:

Ett kycklingbröst.

En bit baguett, frösen.

11 st. frösna potatiskroketter.

1 morot i naturlig storlek.

1 tesked skånsk senap.

Lite smör.

1 klyfta vitlök.

1 tomat

En röd fin ros.

1 lång sax

Salt o peppar o kinesisk soya

En skvätt sangoviese vin ( Allegro )

Rödvinsvinäger

Matlagningsgrädde

Svart vinbärsgelé.

Ett gott humör

Lite ”slatten” körvel.

Det var den 5 februari 2010 och man hade kommit hem från ett viktigt möte med kända vinproducenter i Helsingborg bärandes på ett mötesprotokoll, en röd, fantastiskt vacker ros och man hade för avsikt att renskriva protokollet under kvällen.

Det kändes som om livet leker och att inget kan spoliera en matlagningskväll i all ensamhet.

Efter att ha sansat sig en stund i soffan började man planera för en extraordinär matlagning inför den stundande fredagskvällen.

En koll i frysen gav vid handen att där fanns diverse rester från tidigare övningar. Bland annat en plastlåda innehållande 2 st. stelfrösna kycklingbröst.

Okej tänkte jag, tog fram plastlådan, skakade ur brösten på köksbänken och gav mig på dom med en kniv för att dela på dom. Två stycken kan man ju inte smälla i sig, det skulle räcka med ett. Efter mycket möda delade de på sig och det ena åkte in i frysen igen för eventuellt framtida bruk, medan det andra lades fram på bänken. I frysen fanns dessutom en plastpåse med stelfrösna baguetter och en påse med de välkända potatiskroketterna. En hel baguett på ungefär en halvmeter och en bit på cirka 20 cm. Den lilla biten föll i smaken så den tinades i micron snabbt som blixten medan ”långbiten” stoppades tillbaka i frysen.

I kylen fanns en röd fin tomat och den tillsammans med en liten plastkruka med körvel fick tillsammans med kycklingbröstet, utgöra stommen i aftonens övning.

Bröst har man ju gillat sen man var i fentonårsåldern, ju. Höhö.

Körvel hade jag köpt på Maxi ett par veckor tidigare, mest för jag tyckte det var ett häftigt namn på en växt. Sen hade den blivit liggandes i kylen och den såg väldigt medtagen ut, kan nämnas. Men jag förstod att de stora grabbarna använde den till matlagning, så den fick duga. Den var väldigt slatten för den hade legat i kylen länge och helt utan dricka.

Jag lade upp alla ingredienser på köksbänken snyggt och fint medan jag satte ugnen på 250 grader. Alltså, man inbillar sig att den blir fortare varm för att man sätter den på 250 grader. Fel,fel. Men det känns bra, och varför ska man inte känna att det är bra? Kan man väl få unna sig, eller?

Kycklingfilén tinades i microugnen i fyra minuter, sen var den mjuk o go, ytan på den såg nästan kokt ut, men vad gör väl det? Den kryddades med lite salt o peppar och en skvätt kinesisk soya. Soyan mest för att den skulle få lite färg. En kycklingfilé kan se så himla tråkig ut när den ligger alldeles blek på pannan och ännu tråkigare om den ligger blek på tallriken.

Det började osa hett från ugnen ganska snabbt och den fick hålla sig varm o go en stund, för jag tänkte att: ”man ska nock inte putta in baguetten ännu”, för då hinner den först, och det är ju inte meningen, eller så glömmer man den o den börjar brinna o ryka o det blir ett jävla liv i huset när brandvarnaren sätter igång o yla. Man har ju varit med förr, ju..

Moroten skalades, delades på mitten och lades i stegepannan i en skvätt olja, som jag fått i julklapp av en leverantör, tillsammans med en liten skiva smör. Plattan som startats upp på tolvan, skruvades snabbt ner till femman. Man hade ju lärt sig att det sprätter som fasen om plattan hetsar på full patte när man lagar mat, ju.

En skiva smör blandas med några tunna skivor vitlök, som därefter smetas på baguetten som dessförinnan  delats på mitten med hjälp av en vass kniv som jag fått i julklapp av en annan leverantör som julgåva. Baguetten lades tills vidare åt sidan.

På med stegepannan på plattan och i den lades morotsdelarna, kycklingfilén och en av krokketterna.

Vis av tidigare övningar visste man ju att kroketter kan sätta igång brandvarnaren om de får hållas i pannan för länge. Så detta med att endast lägga i en krokett, gjorde att man visste att när den var bränd så var det dags att ta bort den, lägga i de andra 10 och så när det andra grejset är klart så är även kroketterna klara. Ett synnerligen lyckat och bra knep.

Så blev det dags för lite matlagningsvin. En rund fin bag in box rödtjut hade anskaffats. Allegro innehållande vin från druvan Sangiovese och Primitivo.

(Primitivo är samma som Zinfandel för övrigt. ) En synnerligen smakrik kryddig blandning, och den kändes alldeles utmärkt till matlagningsarbetet, och senare även som måltidsdryck.

Man kan nog säga att om man sticker med stålpinnen i morötterna och de inte följer med upp när man drar ur pinnen igen, så är de klara.

Körveln som var så ”slatten” fick en skvätt varmvatten på sig i hopp om att den skulle bli glad igen, men det hjälpte inte riktigt.

Kroketten blev snart brun och jag började misstänka att den skulle börja leva jävel, så jag passade noga på att den inte skulle börja osa, starta brandvarnare och störa närboende. Dessutom är det så högt till taket så man når inte upp om man inte står på en stol, och innan man hunnit hasa fram en stol o klättrat upp så har man väckt alla närboende.

På med de andra kroketterna och sen höll den sig lugn. ”Den behövde nock sällskap”, tänkte jag lugnt.

Med hjälp av ett litet tunnt stålspett med ett svart handtag i ena ändan stack jag försiktigt i morötterna för att konstatera om de var färdigstekta eller ej. Jag vände dem om och kycklingbröstet som nu stekts på magen en stund vändes försiktigt för att stekas lite på ryggen. ( Magen är den platta sidan medan ryggen är den buliga sidan. )

Tomaten låg på bänken och såg allmänt frestande ut, så jag tänkte att: ”den behövs nock inte på tallriken, så den klämmer jag nu i förväg istället”. Och därmed försvann den ned i bukhålan på en hungrig kock.

Jag tittade en stund på saxen och kunde inte riktigt förstå vad den skulle vara bra för, så den diskades och lades på plats i lådan igen.

Men nu hade man blivit våldsam i sinnet och nu skulle man kolla om kycklingfilén var klar. Huuu.

Den stora vassa kniven kom fram och jag stack filén mitt i hjärtat för att se om den var klar eller om den fortfarande var röd inne i. Det värsta var att jag stack den i ryggen------. Mitt dåliga samvete fick mig att vända den om och be om ursäkt för att jag anfallit bakifrån. Jag kände att : ” En riktig man anfaller inte i ryggen ”. Den var nästan klar, så man började skönja att det snart skulle vankas mat.

Baguetten puttades in på grillgallret i ugnen och den skulle snart bli klar, kände jag. Men i ärlighetens namn ska man säga att 250 grader är på tok för mycket för en baguett även om den levat de senaste dagarna i frysen.  Skulle tro att 150 grader varit mera lagom, men eftersom jag höll koll på den hela tiden så började den inte brinna i vart fall.

Vis av tidigare övningar visste jag att maten kallnar på en kall tallrik. Så denna gång spolade jag tallriken en lång stund under hett vatten. När jag inte längre kunde hålla i den, lade jag upp maten på den samtidigt som jag påbörjade projekt sås.

I den resterande smörjan på stegepannan hällde jag lite matlagningsgrädde som jag snabbt vevade runt och tillsatte en skvätt kinesisk soya igen för att den skulle få lite färg samtidigt som jag ställde ner värmen på plattan på nollan igen och hoppades på rätt eftervärme, höhö.

En tesked senap, som jag fått av en trevlig leverantör i julklapp tillsattes och vevades ner i såsen. Därefter kom en flaska röd vinäger fram. Denna flaska hade jag fått av en mycket trevlig leverantör i julklapp tillsammans med en flaska alldeles utmärkt olivolja.

Kan väl nämna att julklappar som kostar mindre än en miljon kronor är julgåva och har absolut inget med bestickning att göra, bara för att klargöra vissa begrepp.

Såsen blev sladdrig av vinägern så man fick tillsätta lite maizenamjöl för att den skulle ”stanna till”. Alltså, man fattar inte varför man aldrig får maizenamjöl i julklapp alltså. Men det är väl inte tillräckligt exotiskt eller nåt?

Nu blev det dags för körveln. Huuu fram med saxen igen, för körveln skulle klippas och drösslas över tallriken, ju. Det var detta saxen skulle vara till för, ju. Det såg fint ut, även om körveln var slatten och mjuk. Körvel liknar persilja men har en alldeles fantastisk smak, även om den har blivit ”slatten” efter ett par veckor i kylen.

Alltsammans serverades på en varm vit tallrik, med röd juleservett,  julklappsbestick från en annan synnerligen trevlig leverantör och med den vackra röda rosen på bordet var det endast en vacker kvinna att se djupt i ögonen som saknades.

Man kan väl säga att: ”Det var gött som faen” och inte visste man att man kan göra ätlig mat av grejs från kyl och frys utan planering över huvud taget. Det smakade riktigt bra och kan verkligen rekommenderas.

Man somnade i soffan lyssnandes till goa countrylåtar i all sin ensamhet.

Vaknade till klockan elva, diskade och plockade undan det värsta. Kan nämna att man inte behövde dra fram spisen o torka bakom, för man hade inte stekt på full patte och det hade inte sprätt speciellt mycket, så en snabb avtorkning räckte. Man hade lärt sig något nytt.

Vid protokollet

Börje Nyberg

Körvelälskare