Börjes betraktelser:     

Bil som bil      del 2

Ford Anglia 1961 med 4 cylindrar i  rad.

"Sicka dumheter", sa mamma." Dom går ju lika fort i 90 allihop."

Det var ju kaxigt att äga en egen bil trots att den inte hade V-8.

Man fick ju göra det bästa av situationen och ha så kul man kunde med det man hade.

Lillebrorsan hade inte ännu körkort, så han var, tillsammans med sin klasskompis, Lasse, de trognaste passagerarna när det skulle åkas bil.

En av mina kompisar, som också skaffat sig körkort och bil, var ägare till en likadan Saab 93 fast en vinröd en.

En av killarna i bandet jag spelade med i skaffade också en Saab 93 fast detta var en grå en.

Mycket kul kunde man ha med bil.

Och självklart var man ju nu i det närmaste osårbar.

Man kunde färdas vart man ville när helst man ville och frihetskänslan var obeskrivlig.

Man kunde ta egna beslut och plötsligt var man vuxen, eller i vart fall kände man sig vuxen.

Men efter hand som tiden gick, kände man att motorn inte gav tillräckligt med kraft.

Det gick inte tillräckligt fort. Och några våldsamma accelerationsresurser hade man ju inte, möjligen lite fartökning om man gasade ordentligt

Man behövde något värre.

Man såg ibland en och annan Saab sport på vägarna.

Man hörde ju på ljudet att dessa bilar var snabbare.

Liksom att man läste om Eric Karlsson på taket, och hans bravader i rallyvärlden med sina trimmade Saabar.

Av en tillfällighet upptäckte jag att det lät fantastiskt bra om motorn när man pillade bort luftfiltret och körde utan detta.

Lillebrorsan och hans kompis varnade mig dock för att köra utan detta filter då det skulle kunna sugas in damm och fåglar och annat skräp i insuget om man körde med öppet sådant, så att säga.

Nöden hade nu ingen lag, så det blev att plocka fram pappas hammare och min mycket användbara skruvmejsel.

Med dessa specialverktyg, bankade jag hål i plåten på sidan av hållaren för luftfiltret och jag klippte därefter ( med mammas fina dyra sax ) upp ett rektangulärt hål i plåten, utanför luftfiltret för att få det rätta Saab sportljudet.

På detta sätt fick jag ju ett ylande dovt gott ljud trots att luftfiltret ändå satt där det skulle och hade den vanliga effekten på luftreningen.

Saab sport såg ut att vara något lägre, lite lägre markfrigång alltså.

Vi kröp in under saaben o kollade hur man skulle bära sig åt för att efterlikna "sporten".

Det fanns inga ekonomiskt realistiska sätt att göra denna operation på, så det blev till att ta till lite våld.

In i smörjhallen på Caltex, där vi tillbringade det mesta av vår lediga tid.

Vi hissade upp bilen med domkraften, sågade, med en bågfil av godset i fjädrarna till hälften, vi orkade inte mer, slog ett kraftigt slag med smedhammaren.

Det small till som fanken och fjädern gick av.

Vi gjorde samma med alla fyra fjädrarna och när vi släppte ner bilen igen, var den ju "sänkt". Karossen sjönk med cirka 6 centimeter och man kunde förnimma att man tog ett steg upp när man steg ur bilen.

Man tyckte man kunde köra hur fort som helst i kurvorna för nu hade man fixat en fantastisk väghållning.

Visserligen tog hjulen emot inne i skärmarna ibland, men fräck såg den ut.

Vi insåg att det blev lite mycket, så jag skaffade åtta st.

gummiklossar med spår i, som jag petade in mellan fjäderstålet, en på varje sida för att det skulle bli balans i spiralfjädern.

Plötsligt såg det mera rätt ut och markfrigången var precis den rätta.

Sen bar det iväg ut på landsvägen och när man drog allt vad man orkade på tvåan, infann sig detta fantastiska ljud.

Självklart blev bilen snabbare, tyckte man.

Och inte minst säkrare i kurvorna.

Vi tankade för tjugo spänn och åkte till Malmö för att köpa korv, och på motorvägen vid Lund, i en lång nedförsbacke, fick jag upp Saaben i nästan 130 km./tim.

På den tiden var det inte farligt att köra fort och det fanns inget som hette hastighetsbegränsningar annat än inom tätbebyggt samhälle, så det var bara att stå på.

När vi passerat den mellersta avfarten till Lund, skrek det till i framändan av bilen. Då skar plötsligt motorn och stannade.

Men eftersom bilen ju hade frihjul, rullade vi några kilometer innan den stannade vid vägrenen.

Lillebrorsan och Lasse, jobbade som bilmekanikerlärlingar på AutoLindén i Kristianstad, och dom hade lärt sig ett och annat om motorer.

Jag hade lärt mig lite om motorer genom egen erfarenhet, om man säger. Den dyra vägen.

Så när motorn nu skrek till och det blev tyst frågade jag hysteriskt: ” Va faen var det för nåt ? Möget stannade ju ”

Lasse kommenterade från baksätet det höga motorvarvet och frågade sen om jag ” tankat vanlig bensin istället för oljeblandat ”.

Klart att jag hade tankat oljeblandat, ju.

Nog tycker man väl att man ska kunna köra några kilometer på tvåan för att lyssna på ljudet utan att motorn ska ta skada?.

Eller ? Tydligen inte.

Efter en halvtimma lyckades det att få igång motorn igen och den lät nästan som vanligt medan vi körde in till Nobeltorget i Malmö, och köpte korv.

Det gick inte lika fort på hemresan och jag varvade inte ut lika friskt på tvåan.

Man ville ju gärna komma ända hem utan fler missöden.

Ett visst skrapande ljud kunde förnimmas inifrån motorn, men ingen fara..

Vi var lite molokna alla tre och det snackades inte lika mycket på hemresan, kan man säga.

Några dagar senare skulle vi hjälpas åt att demontera motorn hemma i garaget.

Vi skruvade bort motorhuven och vi lyckades lossa alla kablar, stag och bultar.

Eftersom jag ju var äldst och kände mig starkast av oss alla, blev det min uppgift att klättra upp och sätta mig i motorrummet för att sen rycka till i motorn och lyfta ut densamma.

Grabbarna stod vid sidan och tog emot hela klumpen, och vi baxade in den i förrådet, där vi på pappas arbetsbänk plockade isär den så gott det nu gick.

Detta var första gången jag på riktigt, såg en bilmotor invändigt, och jag imponerades av att tre såna små kolvar kunde driva fram detta ekipage till bil över huvud taget.

Mittersta kolven var rejält repad på ena sidan liksom cylindern den suttit i.

Vi konstaterade snabbt felet, om man säger, och fick förklaringen till det skrapande ljudet.

Kassan var inte stor nog att köpa nya grejor, eller ens att lämna in och få cylindrarna slipade.

Så det blev att åka till brorsans jobb och be att få låna en borrmaskin och en trearmad mojäng med sliptrissor på.

Denna åtgärd, som vi nu skulle företa oss, kallades ” att hona cylindrarna ” fick jag lära mig.

Jag körde en god stund med borrmaskinen och tyckte nog att jag jämnat till reporna ganska hyfsat till slut.

Lasse tyckte inte att man skulle byta endast den skadade kolven, utan att man skulle byta alla tre, när man ändå hade motorn urplockad och isärtagen.

Kommande dag blev det att, efter jobbet, åka till bildelsföretaget Hanséns, för att komplettera med attiraljer.

En packningssats och tre kolvar med tillhörande kolvringar inköptes för dyra pengar.

Försäljaren frågade vad det skulle vara för slags kolvar, och om dom skulle monteras i en borrad motor, eller i en originalmotor.

Jag var ju inte helt säker.

Visserligen hade jag ju blivit bilmekaniker över natten, men jag fattade inte vokabulären, om uttrycket tillåts.

Så jag drog mig till minnes att jag ju hade slipat som en galning för att få bort skrapmärkena i cylindrarna, så jag tyckte nog det kunde bli bra med kolvar till en borrad motor, trots allt.

Inte för att jag visste vad detta ” borrad motor” innebar.

Men jag betalade och åkte hem.

Brorsan förklarade att kolvar till en borrad motor är något större, eftersom man vid en   s.k. borrning, slipade ner cylinderväggarna en smula.

Jaha, jag började fatta lite grand, men nu skulle det monteras ihop motor så man kunde komma ut på vägarna snabbt igen.

Nu var det akut.

Vi hjälptes åt att torka och tvätta rent, sen oljades de nya fina kolvarna in med lite olja.

Kolvringar sattes på plats och sen ner i hålen igen med dom.

Problemet var nu bara att dom inte fick plats, så att säga.

Dom passade bra på vevstakarna, men dom gick inte i som dom skulle i cylindrarna.

Nu var goda råd dyra.

Vad skulle vi ta oss till ? Vi spände fast vevstaken i skruvstycket å arbetsbänken och slipade ner kolvarna lite grand runt om med hjälp av slippapper.

Kolvarna var ju tillverkade av aluminium, så det gick ganska lätt att slipa.

Först med grovt papper och sen med riktigt fint, för att kolvarna skulle bli släta och fina igen.

Efter några timmars hårt arbete gick det att, med lite våld få i kolvarna i sitt rätta element.

Samma procedur upprepades och slutligen hade alla tre kolvarna fått denna något bryska behandling.

Dom var nog inte helt runda, men vi tyckte att kolvringarna skulle ta de eventuella ojämnheter som bildades.

I hastigheten upptäckte vi inte att vi på två av kolvarna varit så hårdhänta, att stiftet som skulle hålla kolvringen på plats så att kolvringarna inte skulle snurra runt kolven, hade trillat bort.

Ordningen i verkstaden var inte den bästa, så att försöka hitta nämnda stift på golvet ansågs helt uteslutet.

Istället smällde vi i ett par korta spik, vilka ju borde ge önskad effekt.

Doma passade nämligen i hålet.

Och dom skulle ju inte kunna trilla ut när kolvarna väl satt på plats i cylindrarna.

Det är lugnt, tyckte vi alla.

Med en del möda fick vi sen i alla kolvarna, vevaxel och hela rasket.

Vi ville inte banka med hammaren på kolvarna, så vi knackade på en träkloss.

Nya fina packningar och ihop med strömfördelaren.

Motorn lyftes på plats och allt som suttit fast innan skruvades fast igen.

Lasse sa: ”Om den skulle gå lite trögt nu i början så sliter det nock till sig efter hand.

” För säkerhets skull monterade vi inte fast motorhuven före provkörning, i den händelse motorn inte skulle vilja starta.

På denna typ av bil hade man inte självstart i den meningen att man bara skulle vrida om nyckeln.

Nä, man skulle dra i en liten spak för att startmotorn skulle snurra.

Jag vred om nyckeln och drog i snöret, men ingenting hände.

Man kunde tydligt höra att startmotorn ville, men den orkade liksom inte riktigt.

Motorn satt fast.

Brorsan sa: ” fasen också, då va dom nock lite stora ändå, kolvarna.

” Vi fick låna grannens Volvo som vi band fast med en lina och ett nytt försök gjordes.

Med frånkopplat frihjul och med en Volvo framför, fick vi upp lite fart och jag släppte upp kopplingen med ett ryck, samtidigt som jag drog i startsnöret.

Och se! Saaben startade, om än motvilligt.

Den rök värre än vanligt, men det var väl smörjolja från operationen som skulle förbrännas.

Den pluttrade och hostade en del men efter en stund gick den så fint så fint.

Visst kände man sig lycklig över att ha fått ihop maskinen.

Och det bästa av allt: "vi hade inga skruvar kvar i kaffeburken, så allt hade nog kommit på plats".

Vi tackade grannen för lånet av bilen sen tvättade vi av oss lite om nävarna, städade av det värsta i förrådet ( verkstadslokalen ) monterade motorhuven och sen drog vi iväg in mot staden torg.

Tjejerna väntar inte hur länge som helst, så det var snabba ryck nu.

Efter ett par hundra meter steg kylvattentemperaturen, och detta var illavarslande.

Innan vattnet kokade, stannade vi och lät motorn svalna.

Så höll vi på under hela veckan och varje kväll kördes en liten runda in till torget och varvat med stillastående avkylning medan man snackade lite med grabbarna kom man slutligen hem.

Dessa rundor blev längre och längre, och till slut var allt som vanligt igen.

Kompisen med den vinröda Saaben köpte sig en Ford Anglia.

En sån med snedruta bak.

En annan av grabbarna köpte en likadan Anglia och man började inse att, även om det inte fanns V-8 i den så hade den i vart fall en cylinder mer än Saaben och det var ju faktiskt mer manligt med en fyrtaktare än en tvåtaktare, ju.

En kille som vi lärt känna vid torget, och som kom från Tollarp hade också en Anglia och nu började denna sjukdom sprida sig.

Lillbrorsan, som nu skaffat körkort köpte en Anglia, en grön en med en ljusgul linje på sidan.

Ford Anglia med 4 cylindrar i rad.

Jag lyckades hitta en vit Ford Anglia i ett fantastiskt skick och gjorde ett byte.

Efter ett halvår var det hela 7 grabbar i stan, som hade liknande bilar.

Vi målade linjer på sidorna i olika kulörer och det var ett tufft gäng som gjorde sta´n när vi körde i kortege runt torget, med likadana bilar och armen ute.

Nu skulle det ju tävlas om vem som hade den fräckaste Anglian.

En kille från Ivö, hittade en trimningssats som han skruvade i sin bil.

Lillebrorsan gjorde samma, och nu blev man frånåkt.

Killen från Tollarp lyckades med konststycket att leta upp en motor från en krockad Ford Cortina GT, som han monterade in i sin bil.

Då blev vi alla andra frånåkta och det så det hette duga.

84 hästar i en Anglia, det var vad det tålde.

Den gick som en raket, tyckte vi andra.

Jag vill minnas att originalmotorn utvecklade runt 35 hästar, så Cortinans var ju mer än dubbelt så stark.

Visserligen höll inte växellådan i längden, men så länge den höll var det skoj.

Min vita läckra Anglia var så himla välvårdad att det inte fanns minsta tecken på rostangrepp eller någon enda skavank.

Jag var mycket glad över den och jag vårdade den ömt.

Det tvättades och det putsades i stort sett varje kväll.

Men även denna bil skulle göras fräckare.

Vi tankade för ett par tior och åkte till Malmö och köpte prylar i en biltillbehörsaffär.

Jag vill minnas den låg på Tessins väg.

Nu gällde det att jobba extra, så mycket man någonsin kunde, ty i nämnda affär fanns allt man kunde önska och mer därtill.

Till Ford Anglia fanns massvis med tillbehör.

T.ex. sänkningssatser bestående av en liten aluminiumkloss med tillhörande stålbyglar att montera mellan bakaxel och fjäderpaket, en på varje sida.

Breddningssatser att montera mellan fälg och bromstrumma med hjälp av ett antal nya distansbultar.

Detta fick bilens utseende att verka ordentligt sportigt.

Det fanns även kompletta trimningssatser innehållande ett nytt topplock med större ventiler, större insugskanaler ny förgasare och hela kittet.

Detta kostade 2.500 spänn och det var ju dessvärre mer än vad bilen var värd.

Visserligen var paketet helt komplett med alla packningar och allt.

Vi hade kollat, och fått reda på att " länsman" inte var så road av alla dessa prylar.

Han ansåg, liksom besiktningsmännen, att bilens konstruktion kunde äventyras om man t. ex. ökade spårvidden, och att axlar och lager kunde ta skada.

Vi litade inte på dessa herrar, för vi hade ju inte märkt någon försämring av hjullager eller sånt.

Och vi hade ju kört som tusan utan att något hänt. Så det var nog bara snack och illvillig avundsjuka.

För min egen del blev det att trimma lågbudget, om man säger.

På skroten hittade jag en förgasare från en Ford Consul, som passade i anslutningen på insugsgrenröret.

I skrotlådan hos Autolindén hittade jag en gammal havererad motor från, tror jag, en Fiat 1500. På denna motor hittade jag ett antal ventilfjädrar, dubbla sådana, som jag tiggde mig till.

Lasse och brorsan hjälpte mig sedan att montera nämnda dubbla ventilfjädrar och förgasare på Angliamotorn.

Ventilfjädrarna passade perfekt.

Ett av mina problem med nämnda motor, var nämligen att ventilerna ”släppte” vid 6.500 varv / min.

Detta varvtal uppnådde man om man gasade hysteriskt på tvåan, nämligen.

Det small som fanken och så orkade den liksom inte mer. Jobbigt.

Med de nya fiatfjädrarna varvade motorn 7,500 varv och jag kunde åka ifrån en och annan genom att slippa växla vid 6.500varv.

När det sedan blev dags att växla, slog man av på gasen, ty att försöka fortsätta att dra på trean, var meningslöst.

Hade man lite tur kunde man få upp Anglian i 120 km / tim på trean, sen hände inget mer när man fick i fyran, utan möjligen att man kunde hålla farten uppe.

Förgasarbytet gav ingen annan effekt än högre bränsleförbrukning och ojämnare gång.

Så det blev ett nytt experiment med en förgasare från en gammal Volvo PV.

Jag vill minnas att det var en Zenith-förgasare.

Inte heller detta ökade effekten utan endast bränsleförbrukningen.

Anglian kvaddades och min kompis farsa utnämnde mig till hedersmedlem i något han kallade SBDK ?? Svenska Bildödarklubben.

Jag tyckte inte alls detta var speciellt skoj, vad jag kan minnas.

Min lillebrors Anglia hade reg. nummer L 20006 minns jag, och när jag hittade en annan Ford Anglia, en röd rostig en, som hade reg. nummer L 60002 så slog jag till och gjorde affär per omgående.

Lite kul detta med spegelvända reg.nummer, tyckte vi.

Jag slaktade min vita Anglia och sparade på allt möjligt som måhända skulle kunna komma till användning i framtiden.

Innerst inne visste man att man ju egentligen skulle köra V-8 någon gång framöver, så att spara på grejs från en 1000 kubiks fyra var ju ingen mening.

Men man kunde ju behöva någon detalj under resans gång måhända.

Vid pennan

Börje Nyberg