Karlasegling hösten 2005 i Grekland

Seglingsresa 2

Närvarande:

Pelle C

Micke C alias Cidde

Lars Bontin alias Otto

Anders

Micke N

Arne

Börje

Ny för detta året var Arne, en Nybergare, broder till Börje och Micke.

Vi var väl förberedda och man minns Lars kommentar när han fick höra att Arne skulle följa med.

Han sa: ” Åhnej inte en till Nyberg.

Står vi ut med fler.

Hur många finns det i den klanen egentligen ? ” Fast han sa det, som vanligt, med glimten i ögat.

Klockan fem i halv fyra på söndagsmorgonen samlades vi utanför Börjes bostad på söder i Kristianstad.

Micke hämtade upp Arne och parkerade sin Opel Combo på Börjes garageuppfart.

Detta var inte speciellt vackert, eftersom denna skapelse till bil ju inte är utrustad med V-8.

Men eftersom man ju inte skulle vara hemma o se eländet så gick det an.

Anders som kommit kvällen innan och hade slumrat till en stund i Pelles soffhörna.

Cidde, Anders och Pelle anlände exakt fem i halv fyra och strax efter kom Lars stönande med sin enorma trunk, sin vana trogen.

Han har ju alltid med en massa products och kläder för eventuella snöstormar och annat som han anser vara möjligt att råka ut för i Grekland en sensommarvecka.

I hans samling av products finns solcreme av alla sorters styrka, after sun-creme, nattcreme och diverse mjukgörare för hans ömtåliga hy.

Han har ju träffat en ny ”flamma” vid namn Mari, och som antagligen bromsat hans ”packiver” en smula, ty detta året vägde inte hans packning mer är 32 kilo, mot en bra bit över 40 kg.

förra året.

Och allt fanns i en och samma ryggsäck.

Visserligen var den stinn och hård som en välpumpad fotboll, men vi blev lite imponerade över denna packning modell light, vad gäller Lars.

Ändå sjönk taxibilen ner ordentligt i bakändan när han placerade packningen på vänster sida bakom bakersta baksätet.

Man hoppades att sätet satt ordentligt fastskruvat i golvet i händelse av en kraftig inbromsning, så att ingen skulle komma till skada om ryggsäcken skulle komma farande likt en flygande luftvärnspjäs.

Den skulle ju kunna explodera och sprida ut products under sin framfart.

Bilfärden till Kastrup gick smärtfritt och vi kunde få i oss lite ätbart och i vissa fall lite drickbart på direkten när vi checkat in.

Cidde, som har en inbyggd kompass i skallen, hade koll på vilken gate vi skulle gå till, så vi kände oss alla lugna och vi placerade oss vid ett 60 centimeters runt bort och vi samlade ihop sju stolar.

Vi spillde lite på golvet i hastigheten, men Pelle ansåg att dom gott kunde torka upp lite efter oss så bra betalt som dom tog för födan ifråga.

Arne och Anders nickade instämmande.

Arne som var ny detta år, fick sitta för sig själv en bit ifrån oss andra.

Detta berodde nog på att den manlige stewarden fattade tycke för honom.

Vi andra blev serverade av ett par puddingar som bröt på danska.

Nästan planenligt ( tre kvart sena ) landade vi på Athens nya fina flygplats.

Arne, Börje och Micke, som ju inte hade annat än handbagage tog sig varsin öl medan de övriga väntade på sin incheckade packning.

Anders, Pelle och Cidde har alltid lite extra packning med sig att checka in för att inte Lars ska behöva stå ensam och vänta bland alla turister.

Detta gör dom av ren barmhärtighet.

Vi beslutade att denna gång inte gynna Athens taxinäring, utan att istället åka kommunalt.

Börje letade upp en blond Apolloflicka och frågade vilken buss som skulle kunna föra oss till Kalamakimarinan.

Flickan ifråga var en liten kraftig bit som bröt på Svenska, och hon meddelade att buss X96, som står utanför, kör detta håll och stannar vid nyss nämnda marina strax avgår.

Väskpojkarna hade ju nyss kommit med sina packningar och dom tyckte det såg lockande ut med Amstel, så dom beställde in varsin dylik.

Vi tänkte att: ” det går nock fler bussar ”.

När alla druckit ur tågade vi, bland övriga turister, ut och hittade nämnda buss.

För att inte riskera att behöva stå upp under resan, tågade alla utom Pelle ombord och skaffade bra sittplatser i aktern av bussen medan Pelle köpte biljetter.

Det stod inte på länge förrän bussen var fullsatt och snart var hela mittgången full av Svenska turister, blandat med judar och tyskar om vart annat.

En liten läcker negress fanns också ombord, men hon satte sig långt fram när hon fick se oss sitta och dergla.

Micke erbjöd sin plats åt en svensk madam och han satte sig mellan Lars och Cidde i baksätet.

Bredvid denna svenska madam stod hennes make och han såg sig oroligt omkring så fort någon av oss kastade blickar på hanses madam.

Han kunde dock vara fullständigt lugn, ty så grann var hon inte.

Han inbillade sig att vi var från Jönköping.

Men när han fick klart för sig att vi var från Kristianstad, sa han: ”Jasså, så illa?” Trots att han troligen var kommunalanställd, hade han viss humor och när vi skulle till att stiga av vid marinan, sa Börje att vi kanske ses under veckan i Aegina.

( Dom skulle nämligen bo där ) Då svarade han: ”Det ska vi nog se till att undvika”.

”Den jävelen hade glimten i ögat”, tyckte Arne.

När temperaturen i bussen närmade sig 60 grader, var vi äntligen framme vid marinans hållplats och kunde stiga av.

För att inte slösa bort tiden traskade vi snabbt ner mot marinan och letade upp Kiriacoulis flaggor ( Cidde, han med kompassen, hittade dom förstås med detsamma.) Dom hade vatten att erbjuda medan det checkades in och Pelle skrev på ett antal papper, betalade 250 riksdaler medan vi andra satt i skuggan, krampaktigt drickande vatten ur plastmuggar och sen bar det iväg mot båten.

Lars blev lite trött och han somnade på däck en liten stund.

Vi konstaterade snabbt att det saknades ett glas och en kanna för kaffe, i övrigt tycktes båten vara komplett och i stort sett oskadd.

Walrus heter båten, och de enda synliga skadorna var ett par otäcka repor i relingslisten och ett skrapmärke i gelcoaten på styrbords sida.

Vi kom överens med Yannisen ( de flesta greker heter så ) att vi skulle kolla seglen när vi lämnade imorgon.

Yannis var mycket noggrann med genomgång av alla funktioner och Pelle svarade Yes, yes hela tiden.

Micke, som redan bestämt sig för att sova på däck, lade sin lilla packningsplastkass i soffan i salongen.

Arne, som hade för avsikt att sova hos storebror Börje ställde sin miniväska i styrbords akterruff tillsamman med Börjes handväska.

Anders som ju alltid vill vara sambo med Lars, packade in sin packning medan Lars fyllde upp så gott det nu gick och sen ställde han resten av packningen på golvet i salongen, som vanligt.

Pelle och hans sambo Cidde stuvade in sitt grejs i förpiken och strax var det så dags att bunkra lite grann.

En liten gubbe i en Subaro minibuss, kom på bryggan och ylade om att vi nog behövde handla på oss lite drickbart.

Och att han gärna kunde skjutsa oss upp till sin affär och sen köra ner drickat till båten medan vi käkade på hanses brorsas restaurang.

Vi nappade på erbjudande och stuvade in oss i nämnda buss.

50 grader varmt inne i bussen och med Cidde i framsätet satte vi andra oss på varsin tresitsig planka inne i skåpet, som endast hade två små fönster i bakdörrarna.

Innan vi kom ut på genomfartsgatan skulle vi passera ett trafikljus.

Innan trafikljuset fanns en Shellmack och för att slippa stå i kön vid trafikljuset smet han in genom bensinmacken och trängde sig sen in i kön framför en mycket irriterad grekiska i en Ford Fiesta.

Innan han trängde sig sa han: Now you see fuckin women”.

Flickstackarn skakade på huvudet och sa en massa grekiska svordomar medan handlaren bara skrattade och fortsatte med sitt: ”fuckin women” Efter bara ett hundratal meter skulle vi så ta av mot vänster och han lade sig i mittfilen, körde fram parallellt med de andra som skulle till vänster.

Han sa hela tiden ” fuckin women” och sen tryckte han plattan i mattan och trängde sig in på tvärgatan före övriga trafikanter.

Huuh.

Ett par kvarter bort hade han sin butik och vi handlade lite pilsner, ouzo, vatten och 6 flaskor retzina.

Detta var ju de viktigaste ingredienserna.

Han hade en del annat också i sin butik, men eftersom det var söndag, så ville han bara sälja dricka.

Han körde sen ner grejset och lastade ombord i båten medan vi gick in till restaurangen och fick oss ett skrovmål.

Mätta o goa spatserade vi sedan ner till båten i den tryckande värmen.

Vi fick en och annan pilsner och en och annan ouzo ombord under eftermiddagen, och vi kände alla att det var ganska behagligt trots allt.

Eftersom vi hade stigit upp ganska tidigt på morgonen, bestämde vi oss för att gå tidigt till sängs denna afton.

Men först måste vi ju äta lite igen, ty det vi åt för en stund sen var ju lunch.

Det kändes som om det var flera mil upp till huvudgatan, men det skulle traskas till lokal.

Det fick bli pasta på första bästa öppna ställe, vilket var en liten pastabar med knallgröna nästan självlysande plastväxter.

Maten smakade alldeles förträffligt och vi blevo mätta igen.

Anders och Lars kivades lite innan dom bestämt vem som skulle somna först, Micke och Arne blev liggandes på däck och Börje fick hela styrbords akterruff för sig själv.

Pelle o Cidde somnade i förpiken, liksom vi andra, ovaggade.

Måndagmorgon, första dagen på denna vecka kändes alldeles fantastisk och nu skulle det bara bunkras upp en smula sedan skulle det kunna bära iväg ut på det hägrande medelhavet.

Det blev en närande frukost med yoggi ( rutten mjölk ), juice, kaffe, marmelad nybakat bröd och ett glatt humör.

Det kontrollerades noga att vi hade välfyllda vattentankar, ty vissa ombord duschar ofta som tanter, det visste vi sedan tidigare.

Ut ur marinan och med kurs på Epidavros.

Svag vind från sydost och med 235 graders kurs fick vi en kanonsegling utan att det ” guppade”.

Någon timma senare såg vi en rökpelare i fjärran.

Pelle sa att: Under den röken finns en båt som kanske till och med skulle korsa vår väg på sin framfart mot Pireus.

Trots att vi endast såg röken hann vi med nöd och näppe framför honom.

Micke tyckte:” Det var en redi möghund, som kräker ut sån svart räli rök rätt upp i luften”.

Och visst var det så.

Inget ISO 14000 miljöcertifikat här inte.

Ändå var det en passagerarefärja.

” Inte kul att sitta på akterdäck där” tyckte Lars.

Ty båten hade samma kurs och samma fart som vinden ifråga, och hela bakre halvan av färjan var fylld av svart oljerök.

Fy för fasen.

Strax efter att vi passerat den ”ränna” som utgör den stora in-passagen från stora världen till Pireus, fick vi sällskap av ett stort gäng delfiner.

Som vanligt när man ser dessa graciösa djur med sina snälla leenden, blir man alldeles tagen.

Det var dödstyst ombord och alla tittade efter delfinerna och försökte ta fina minnesvärda bilder.

Cidde styrde och Pelle satt på däck och njöt.

Vinden hade vridit av lite och Pelle frågade : ” vad har vi för vind ?” Cidde svarade: ” syd”.

Efter en liten stund frågade Pelle igen och denna gång svarade Micke: ”Ännu mer syd”.

Varpå Cidde funderade: ” Hur mycket syd? Hur mycket sydlig vind kan det blåsa här nere egentligen, man bara undrar.

För en liten stund sedan hade vi sydlig vind, och nu har vi ännu mera sydlig vind.

Konstigt alltså.

” Detta blev ett talesätt för resten av veckan.

Under vår vidare färd mot Epidavros blev vissa i besättningen trötta och behövde vila.

Men plötsligt hördes röster som tydde på att vi nog skulle stanna för en bit lunch och möjligen ett dopp i böljan den blå.

Helt rätt.

I skuggan av Angistri hittades en liten badvik med ett tiotal parasoller och en liten bardisk.

Träd och buskar på ön har ett magiskt utseende med sin ljus- nästan klart gulgröna färg, och Cidde hittade ögonblickligen namnet på just denna kulör.

Cidde sa: ”Denna kulör heter angistrrigrrön, man ser det på den vackrra angistrrigrrröna nyansen och det vackra skimmerrr som den gerrr närr den speglarr sig i havet”.

Alla förstod genast vad han menade och vi kände att vi upplevt något alldeles speciellt.

Det stod sen inte på länge förrän alla hoppat överbord och de flesta simmade mot land, medan Pelle och Lars paddlade med gummijollen.

Pelle hade ju pilsnerpengar som inte skulle må bra av att bli våta, och Lars skulle hålla i pengapåsen.

Det var en mycket stenig strand med vassa äckliga små stenar som gjorde ont i fötterna.

Endast Pelle, som varit med förr, hade dojor på fötterna och han traskade i förväg och beställde in varsin Amstel för vardera 60 spänn.

Inte svårt att ta betalt när man är ensam i viken och det kommer ett gäng törstiga Svenskar.

Han hade tur att vi inte var vikingar för då hade ätit upp honom och druckit upp hanses öl likt mjöd.

Därefter hade vi rivit ner han bardisk och eldat upp möget.

Han såg skrämd ut, ty så snart han serverat och fått betalt gömde han sig bakom några träd och han syntes inte till förrän vi skulle åka vidare.

Det badades en god stund för att vi sen skulle vara nedkylda nog för att fortsätta färden och att senare idka kultur i Epidavros, kulturens vagga.

På väg in mot Epidavros fick vi återigen sällskap av ett stort antal delfiner.

Denna gång gick vi för motor ty vinden hade falnat, och en delfin lekte med oss genom att trixa framför oss just framför fören.

Dödstyst som vanligt och alle man på däck med allt vad som fanns i kameraväg.

EPIDAVROS.

Inne i hamnen var det cirka 40 grader varmt, vindstilla och vi lade till på en fransos.

Hoppilandpilsnern inmundigades på en liten bar cirka 30 meter bort.

Onödigt långt, men Grekerna hade varit osmidiga nog att plantera en massa träd mellan hamnen och barerna.

Mycket onödigt, tyckte vi alla.

Vi hade seglat cirka 30 distansminuter och det kliade lite i födotarmen, så det blev lite mat , när vi ändå var i sta´n.

Det tog nästan två timmar innan vi kände oss mätta nog att återvända till båten.

Lugna och fina slappade vi någon timma i båten innan det blev dags att leta upp den lycklige restaurangägaren som skulle få äran att servera oss kvällsvard.

Valet föll på en krog vars ägare hade den utsökta smaken att placera ut bord och stolar på själva kajen.

Man kunde alltså ta ett enda snedsteg och trilla direkt i drickat, om man ville.

Det beställdes in allt möjligt såsom kalamaris, kryddad tzatsiki, zaganaki cheese, greksallad och till varmrätt kunde Lars och Anders inte motstå en ljummen Muzsaka medan övrika beställde in allt möjligt gott.

Cidde övervägde en lång stund, djupt försjunken i meny´n och han sa: ”Om man skulle ta en god carrbonnarrra ikväll?”.

Börje gillar chicken souvlaki och det fick bli en sådan.

Att dricka till nämnda föda gick det åt fem eller sex liter retzina.

Kvällen var fantastisk.

Varmt och skönt, och de övriga borden på kajen beboddes av dels ett gäng fransoser som var mycket livliga.

Två fransyskor framförde flera dansnummer och de voro mycket glada i sinnet.

Andra sidan om oss satt ett stort gäng engelsmän som samtalade mycket yvigt och glatt.

En av Engelsmännen förevisade hur man skulle sparka iväg en katt ut i havet.

Han var nog en gammal avdankad Manchester United-spelare för han hade ett vackert avspark.

Troligen fotbollsproffs.

Dock slapp katten resan, ty den sprang iväg redan under uppvärmningen.

Vid vårat bord var det Pelle som stod för uppvisningen.

Pelle skulle visa hur man utförde en engelsk lek, nämligen att med munnen plocka upp ett tomt cornflakespaket utan att röra marken med händerna.

Leken går ut på att man i tur och ordning tar upp nämnda paket med munnen genom att, på mer eller mindre sofistikerade sätt böja sig ner och med munnen fånga upp nämnda paket.

Efter att alla försökt river man så av ett par centimeter från paketet och efter hand blir det allt svårare att fånga upp det.

Pelle berättade att han sett Engelsmän göra denna lek vid en tidigare greklandsresa, och att vissa damer i detta sällskap hade en imponerande förmåga och vighet.

Pelle ställer sig slutligen upp vid sidan om vårat bord för att utföra en demonstration.

Han böjer sig ner medan han på svenska högljutt förklarar vad leken går ut på, och vi andra lyssnar spänt.

Grejen blir då att han böjer sig ner med, så att säga, aktern rakt upp i ansiktet på den närmaste engelsmannen, som vänder sig om och tittar frågande rakt på Pelles aktersalong.

Hela det engelska sällskapet tystnar för ett ögonblick innan dom med förskräckelse ser på oss andra och förstår att det ju inte var ” så illa menat”.

Man kunde tro att han moonade, Pelle.

Huuu.

Alla skrattar hjärtligt.

Det var en kul kväll.

Det blev halvsent innan vi kom i säng, och väl i säng kunde man inte sova på grund av den kollosala värmen.

Tisdag morgon Frukost med nybakat bröd och allehanda tillbehör, rutten mjölk och sånt.

Sen skulle vi bli kulturella en stund, så vi letade upp en hyrkärring och försökte pruta till oss sju moppar utan att lyckas få ner priset ett enda uns.

10 euro per skalle, men det var det värt.

Hon var inte speciellt trevlig och definitivt ingen GS.

( Glädjespridare ) Vi gav oss iväg och vi tankade upp några liter.

På färden mot detta heliga nöjespalats åkte vi på slingrande vägar av varierande kvalitet.

Vi fotograferade apelsinträd och vi körde och lekte i största allmänhet.

Väl framme kunde vi konstatera att vi inte var helt ensamma om just detta, att vara kulturell.

Parkeringen var fylld av bussar och bilar.

Folk vandrade i långa rader upp mot själva arenan i värmen.

Där kommer in en och annan euro vill jag lova.

6 euro per skalle och folk stod i kö hela förmiddagen.

Huuuh.

Först in i det lilla museum som man anordnat och där fick Lars ett antal fina bilder av byggbeskrivning och kalkyl, inhuggna i stentavlor med små, små tecken.

Fantastiskt.

Måhända något för PEAB att ta efter.

Sen vandrade vi upp till själva arenan.

Folk stod på scenen och uppträdde medan vänner klättrat upp på läktaren som rymde 14.000 personer, satt och lyssnade och applåderade.

Det sägs att man från vilken sittplats som helst ska kunna höra ett papper falla till marken.

Högst troligt.

Vi satte oss högst upp och lyssnade på allehanda uppträdanden.

Alldeles fantastiskt.

Man kunde klart och tydligt höra vad som sades eller sjöngs även om man satt högst upp.

Efter väl förrättat verk, släpade vi oss ner till en liten restaurangliknande byggnad som var helt tom på folk.

Vi beställde varsin pilsner och blev av med 60 spänn per man.

Inte underligt att stället var folktomt med denna prisbild.

Hade då bara servitriserna varit snygga så kunde man kanske accepterat ett visst överpris, men inte ens detta var fallet.

Jävla subbor o ta betalt.

Fast riktigt rälia var dom ju inte egentligen.

Men man blev lite sur, och nu skulle det bli moppeåka av.

Ty vi hade nedförsbacke tillbaka.

Snart hade vi alla glömt pilsnerpriset och blivit snälla igen.

Tillbaka i staden bunkrades det upp och kylen fylldes med allehanda vätskor.

Vi hade ju mopparna att lasta bagaget på.

Därefter lämnade vi tillbaka mopparna till surkärringen, vandrade till en bar för en avgångsöl och sen drog vi iväg så sakta.

Vi hade cirka 25 distansminuter denna dag och vi kom inte iväg så värst tidigt.

Man gör inte det när man ska vara kulturell.

Dagen mål skulle bli Poros, och vi hade blandade bidevinar hela dagen.

Både på styrbords och på babords bog.

I höjd med Methana fick vi återigen sällskap av en delfinfamilj.

Dom simmade runt båten och lattjade en god stund.

Strax efter upptäckte vi ett gäng Norrbaggar som ville kappsegla.

Micke styrde medan Pelle och Cidde skotade.

Micke fick bannor när han inte reagerade så som Cederholmarna tänkt sig och han var nästan gråtfärdig när han med bedjande blick försökte få lämna över rodret till ” nån annan” .

Pelle kände sig manad och tog över.

Man har varit med förr när den ene Cederholmaren skotar och den andre styr.

Med dessa förhållanden blir de flesta efter i en kappsegling, och så även Norrbaggarna.

Vinden tog helt slut och vi tog ner seglen och startade upp maskinen.

Norrbaggarna, som ju naturligtvis kände stor skam, fortsatte att segla utan vind ända tills vi rundat udden vid inpassagen till Porossundet.

Lars kände sig badnödig så vi stannade till i en vik för att han skulle få svalka av sig och när vi därefter återupptog färden mot Poros, såg vi dom frånseglade stackarna komma in genom sundet.

POROS Vi gick in till ”barsidan” för att lägga till bland det vackra folket och när dom akterseglade såg detta, så lade dom till på framsidan.

Vi tyckte nästan synd om dom ty det måste varit stor skam att bli frånåkta på detta sätt.

En enda plats fanns kvar och det passade oss alldeles förträffligt.

Vi lade till ”på sidan” bakom en annan norrbagge.

En 47-fotare med 7 stycken glada grabbar från Oslotrakten.

Det blev en och annan ”hoppilandpilsner” medan vi slappade i skuggan av bomtältet.

En skön tillvaro, att sitta och slötitta på vackra människor som passerar förbi, det passade oss mycket bra.

Denna afton skulle det ätas i Galatas, tvärs över sundet på fastlandet, men först skulle det shoppas och prasslas med galgar.

Lars var på ett sjusärdeles handlarhumör och han for runt i butikerna så till den milda grad att ingen av oss andra hade en chans att hinna med.

Det slutade med att vi skingrades för ett ögonblick .

Dock återförenades vi snart och firade detta med varsin pilsner och ett antal ”pizzaslaisar” på en av barerna.

Vi snyggade till oss lite grand innan vi begav oss iväg för kvällsvard.

Det vill säga, vi borstade tänderna och torkade bort svettdroppar från våra pannor.

På väg bort till taxibåtarna som skulle föra oss över sundet, blev det lite diskussion med en restaurangägare som ville ge oss ett alldeles speciellt erbjudande just denna kväll, just bara för att vi var hans vänner.

Vi skulle få äta en trerätters meny för 85 euro och han skulle då bjuda på inte mindre än två liter vin.

Börje, som hatar såna säljare kunde inte motstå tillfället att starta en diskussion.

Börje menade att: om han har så himla dålig mat att han måste stå på trottoaren och sälja den, då är vi inte intresserade av denna föda.

Samtidigt informerade Börje att man på andra sidan sundet kunde äta mycket mer och dricka mycket mer vin för mindre än halva priset.

( detta visste han ju naturligtvis, och han kände igen Börje från tidigare liknande diskussioner) Nåväl, vi chartrade en taxibåt som förde oss över till fastlandet.

Det är nämligen så pass grunt att man inte kan lägga till där med segelbåtar.

Cirka etthundrafemtio meter till vänster hittade vi så vår favo-restaurang från förr.

Mamman som serverar tillsammans med pojkarna, och pappan som lagar till maten i ett högst primitivtt kök.

Från köket går ett plåtrör ut genom ett fönster i köket och rakt upp över taket längs fasaden och i detta rör leds all matos upp.

Man kan lova att nämnda rökkanal aldrig rensats, och skulle det börja brinna i innehållet så skulle lågan säkerligen kunna ses ända till Österrike.

Det skulle blivit en mastodont-blåslampa som troligen skulle satt extra fart på jordens rotation för ett bra tag.

Men sånt ska man ju inte sitta och tänka på, så därför satte vi oss utomhus.

En vindstilla afton i dunklet och med utsikt över Poros, det är otroligt vackert.

Det beställdes in mat i massor, ett tiotal olika rätter och med Chicken souvlaki och med biffar och allt möjligt gott.

Troligen drack vi fyra liter retzina också.

Hela kalaset gick lös på 53 euro.

Och då snackar vi en helkväll.

Ojojoj.

Vägen kändes lång tillbaka till taxibåten som skulle ta oss tillbaka över sundet till våra sovplatser.

Från taxibåtskajen på väg till båten blev vi törstiga, så vi slank inom Anna och hennes Coconut bar.

En Holländsk mamma som tillsammans med sin gubbe och ett par barn driver en mycket trevlig bar vid hamnen.

Hon kände ju igen oss och hon blev mycket överraskad över att vi kunde komma ihåg hennes namn.

Varsin pilsner senare återvände vi till båten.

Norrmännen, som ju låg framför oss, hade nu så att säga, ” kommit i stämning”.

Kaptenen äntrade vår skuta och började berätta om alla båtar han seglat med, om alla withbread-boats, ( vetebrödsbåtar ) han varit med på och hur kusligt dålig deras Bavaria -47 var att segla.

Den lydde inte över huvud taget rattutslag och den var i det närmaste helt kass, fast på norska förstås.

Cidde smög till kojs strax efter Lars och Anders.

Pelle stod ut lite längre och Börje kröp till kojs i smyg.

Arne och Micke, tvangs sitta uppe tills klockan var nästan halv tre och lyssna på hur duktig han var, norrmannen.

Arne och Micke skulle ju sova i sittbrunnen, så dom kunde ju inte lägga sig förrän norrbaggen avlägsnat sig, ju.

Pust stön.

Nybakat Porosbröd och nybryggt kaffe satt fint i solen.

Lars for runt bland butikerna en stund igen.

Det var visst något han glömt att handla.

Sen packade vi för avfärd mot Hydra.

Vis av skadan, visste vi att till Hydra ska man inte komma alltför sent om eftermiddagen.

Man bör vara framme helst runt klockan två, eller senast tre på eftermiddagen för att över huvud taget kunna få en kajplats att ligga på.

Men vi hann ju förstås lägga till i en badvik och löga oss en god stund på färden.

Dock avvaktade vi med lunch och menade att det kunde vi äta iland istället, efter att vi hittat en bra plats att lägga till på.

Skulle vara bättre, ju.

Hydra Vi hade an god halv vind och det gick som tusan over vågorna.

Klockan var runt halv tre när vi stävade in i en nästan full hamn.

Men eftersom vi varit här förr, visste vi exakt vilken sida vi skulle ligga, så vi hävde i ankaret och backade in i en liten skreva mellan två segelbåtar.

En Norrman och en Fransos.

Fransosen var bebodd med ett gäng mycket besynnerliga människor.

Troligen fransmän.

Och dom ansåg att dom borde kunna få ligga ensamma med minst en meter på vardera sidan om sin båt, och att vi minsann inte var speciellt välkomna.

Den ene fransosen gick motvilligt upp på däck för att bära av när vi backade in och Pelle fick be honom ett flertal gånger att lossa på sina tampar så att vi kunde komma in.

Fransosens lilla hustru, satt i sittbrunnen och blängde irriterat och hon hälsade inte ens.

Jävla subba.

Norrbaggebåten var för tillfället obebodd och det slutade med att vi fick hoppa över och lossa ett antal tampar för att möjliggöra angöring.

Inom loppet av två timmar, var så hamnen totalt överbemannad av glada engelsmän, och där låg tre rader båtar utanpå oss och norrbaggen och fransosen.

Man kunde nästan gå torrskodd över hela hamnen på bara båtar, så fullt var det.

Skulle just varit snyggt om fransosen skulle legat ensam då.

Hopplösa typer, ju.

En lång promenad följde sedan i syfte att hitta det billigaste lunchstället.

Vi hittade inte detta ställe, utan stannade hos en mycket trevlig man som bjöd på ouzo och ”pinutter” som tilltugg till ölen.

Vi beställde in lite ”pizzaslajsar” som vi enkelt tryckte ner.

Lars blev handlenödig igen så han for runt en stund bland butikerna och prasslade.

Vissa av oss blev sömniga och vilade en stund i båten och under tiden passade de andra på att bada från klipporna på utsidan av hamnen.

Ett mycket läckert badställe i kristallklart turkost vatten, och man kunde dyka från klipporna.

Börje låg i styrbords akterruff och mindes den gång vi var här tidigare, för ett tiotal år sen, och när han fick krypa in i finkan för att båtens namn var övermålat.

Det tog nästan en timma att övertala myndigheten att båten trots allt ändå hette Gaulois.

Man kunde, om man ville, till och med se att namnet fanns kvar som en skugga under den då nyligen pålagda färgen.

Det blev till att, med en spritpenna, fylla i bokstäverna igen och då lugnade dom ner sig, gendarmerna.

Börje fick komma ut igen.

Detta ville man inte vara med om fler gånger, så det är bäst att ha båtpapper i ordning när man seglar i Grekland.

När badnördarna badat klart skulle det vankas varsin liten drink innan vi skulle avmarschera för en matbit.

Det blev ett antal ouzo och någon enkel öl.

Anders önskade ”ett glas vitt viin” För något år sedan, när vi var här, så köptes det varsin glass i en av barerna invid kajen.

Denna glass kostade oss då vardera 6 euro, och vis av skadan, skulle vi ju inte äta på någon av dessa svindyra restauranger denna afton.

En lång runda upp i byn och sen tillbaka till en trivsam krog bara något kvarter från hamnen, inmundigades en underbar, god och närande måltid.

Kostnaden var mycket resonabel och vi blevo mätta.

Man kunde, efter maten, sitta en stund och beundra alla vackra damer som passerade förbi och man kunde, om man ville, sitta och slötitta på alla unga muskelknuttar som också passerade revy framför oss.

Vissa av dom var så välpumpade att inte en enda muskel fått vila de senaste åren, den saken stod klar.

Åsnor som var lastade med allehanda produkter klapprade förbi och spred en tvivelaktig doft omkring sig.

Vissa av oss stannade på en annan bar för att beskåda hur en färja lossades och hur man lastade på åsnekrakarna ohyggliga lass.

En åsna blev pålastad ett stort kylskåp, och andra blev alldeles nerlastade av tegelstenar, som bars upp till olika byggen i byn.

Den enda bilen som finns och som är tillåten på ön, är sopbilen.

En grå mercedeslastbil.

Det smuttades på en och annan drink och det röktes en och annan cigarill.

Micke, Börje och Arne gingo sakta tillbaka till båten.

Här upptäcktes att norrmanbåten nu plötsligt var bebodd igen.

Det var en Bavaria 38 och ombord fanns en Norsk Citroénhandlade och hanses hustru Marianne.

De var ett mycket trevligt par och strax satt vi alla tre ombord i deras sittbrunn och påbörjade att dricka upp deras retzina.

Marianne rökte cigarett och mannen hävde i sig det ena glaset efter det andra och han fick ett alltmer skallande skratt.

När deras vin tagit slut tyckte mannen att dom skulle krypa till kojs.

Micke, Arne och Börje hoppade artigt iland och strax kom även norrmannen klampandes över landgången, ty man stod och jämförde masternas höjd.

Han ville inte gärna att vi skulle ha högre mast än han, men så var faktiskt fallet.

Han fick ge med sig till sist och vi kom överens om att kappsegla nästkommande dag.

Under tiden hade vår besättning återvänt.

Dom hade hört det hemska skrattet och undrade förstås vad som stod på.

Marianne, som inte ansåg att det riktigt ännu var dags att krypa till kojs, hade hoppat över relingen och stod nu och minglade i våran båt tillsammans med de övriga vackra ynglingarna.

Hon tycktes trivas för hon hade ett otäckt brett leende när hon skålade med sin man.

Vi lyckades få honom att även han komma ombord hos oss, så han inte skulle bli svartsjuk och piska sin dame.

Snart var han glad igen och sen satt vi alla och skojade en lång stund.

Norrmannens skratt störde tydligen fransoserna, ty den lilla späda fransosmamman kom ut och försökte tysta oss.

Vi dämpade oss några decibel men fortsatte någon timma till, bara för att trotsa lite.

Norrmannen hade det ganska gott ställt tydligen, ty han ägde en annan båt som han hade i Västindien och han hade en rejäl motorbåt hemma i Norge.

Han var nock en bra bilförsäljare.

Marianne jobbade på soc.

Klockan blev nästan halv två innan det blev lugnt.

Kommande morgon handlades morgonbröd så det räckte även till norrmännen.

Vi var uppe redan vid halv åttatiden, men det dröjde ända till efter tio innan det började röra sig hos grannen.

Vi hade lagt in en påse med nybakat bröd åt dom stackarna.

Mot Poros igen.

Vi seglade tillbaka mot Poros via en badvik där vi åt lunch i värmen.

Det badades en stund och det vilades.

Norrmannen var inte på seglingshumör denna dag, ty han stod alldeles vit i ansiktet och stånkade med motorn på full maskin.

”Han mådde nock inte så bra” sa Arne.

Väl igenom sundet, cirka 10 distansminuter söder om Poros, fick vi en läcker halv vind och en skön segling.

Den sista biten in till Poros seglar man inte ty här kommer mången stor färja och det kan lätt bli kalabalik om man skulle tvinga sådana farkoster att väja för en seglande turist i det smala sundet.

Vi hittade återigen en fin plats att lägga till på vid den sidan av Poros där det vackra folket håller till, nämligen strax utanför Malibue bar.

Här hade vi ju legat så många gånger förr, ty här ligger man alldeles mitt emellan barer, butiker, bagare och supermarkets.

Alldeles lysande.

Det passade bra att fylla upp vatten i vattentankarna, ty det hade duschats en del.

Vi satt och småsnackade lite i båten medan vi delade varsin öl och det kom upp till diskussion hur en riktig man egentligen ska vara för att vara bra.

Nästan omgående konstaterades att en man, som Fritjof Nilsson Piraten en gång sade, av naturen är vacker.

Och det räcker ju egentligen.

Nästa fråga blev då naturligtvis: ” Hur ska då en riktig kvinna vara för att vara bra?” Någon i TV lär ha sagt att en riktig kvinna egentligen inte behöver vara så mycket om hon bara är söt, kåt och tacksam.

Och egentligen är det inte svårare än så, konstaterade vi och skålade för kvinnan.

Kommande afton skulle det ätas uppe på berget mitt i staden, bestämdes det.

”Matprånglaren”, som senast försökte sälja på oss sin föda gjorde ett nytt försök, men nöjde sig denna gången med att bekräfta att hanses erbjudande står fast.

Lars fick upp shoppinglusten igen och vi följde snällt efter honom en liten runda.

Fransoserna från Hydra, hade lagt till på andra sidan staden och vi mötte dom vid ett flertal tillfällen i myllret.

Det slutade med att dom, vart dom än gick, stötte på oss.

Slutligen kunde dom inte annat än att le.

Fast inte den lilla sura mamman inte.

Hon var fortfarande sårad för att vi legat så nära deras skrov och väsnats i Hydra.

Sånt förlåter man minsann inte om man är en riktig fransos.

Det verkade inte som om vi var speciellt ledsna för att hon inte kunde förlåta oss, ty vi hade våra allra otäckaste leenden när vi såg henne i ögonen.

( man kunde nästan kalla våra leenden för ” flin” ja till och med ” hånflin”.)

Usch vad vi voro otäcka mot henne.

Men så går det om man tigger om det, tyckte vi.

En liten men mycket mörkhyad pudding kom upp ur ruffen på en av grannbåtarna och någon kommenterade genast att det måste ha brunnit i båten, eftersom hon ju var alldeles ”vidbränd”.

Cidde svarade blixtsnabbt: ”Ja det heter ju så Sittbrunn” Efter att Lars letat igenom de sista butikerna i staden började vi att så sakteliga vandra uppför backen, mot kyrktorget och den restaurang som vi hade för avsikt att äta hos.

Mitt på gården står ett jättelikt vackert träd som med sitt bladverk bildar ett effektivt tak och man har hängt upp lampor och en del annat grejs i lövverket.

Döm om vår förvåning när vi fick se att fransoserna satt där redan och att dom just beställt in mat när vi kom.

Detta faktum, att dom redan beställt in, gjorde ju att dom inte bara kunde lämna platsen för att undvika oss.

Nu var det tre stycken av dom sex som faktiskt log.

Dom gav mer eller mindre upp, ty dom insåg att dom ju inte skulle bli av med oss ens när dom skulle äta kvällsvard.

Men lillmamman log fortfarande inte.

Jävla surmule.

Anders ansåg att han nu snart skulle vara värd en sexpack hamster.

Cidde övervägde återigen om han inte skulle beställa ” en rriktigt fiiin carrbonnarrra” just denna afton.

Det tog en liten stund för oss att beställa, så Pelle tyckte att vi borde skärpa till oss en smula.

Han tog tag i menyn och började klargöra för servitrisen vad vi alla skulle äta.

När han kom till vinet föreslog han på sin sedvanliga engelska: ”And then two bottles house of the wine.

Näää jag menar house of the house.

Näääää jag menar ju wine of the house.

!!” Denna beställning var så himla rolig att vi alla höll på att smälla av utav skratt.

Servitrisen, som faktiskt redan efter första frasen log skarpt, vek sig dubbel när hon hörde oss andra, men hon fattade till slut vad vi ville dricka.

Pelle sa: ” faen vad det var svårt” och han skrattade med oss.

Hon serverade en alldeles fantaskisk måltid och ställets Chicken Soulvlaki var veckans absolut bästa.

Med baconskivor lindade runt kycklingbitarna, smakade anrättningen vidunderligt.

Arne hade varit lite, faktiskt ovanligt, tyst det senaste dygnet och det visade sig att han tydligen badat och blivit kall om rumpan och blivit förkyld.

Så går det om man är oförsiktig, tyckte vi andra och tyckte synd om honom en liten stund.

Det var mycket ljud han gav ifrån sig lille Arne.

Kan inte vara kul att bo ihop med honom när han är sjuk inte.

Vi satt kvar så länge att det gick åt två flaskor retzina till innan vi blev mogna att krypa till kojs.

Vi voro inte så snackesamma denna afton utan vi somnade ganska snabbt.

Vi hade ju nedförsbacke till båten och det blev inte riktigt tid för en drink hos Anna denna kväll.

Anders blev beskylld för att ha lagt armen på Lars under natten och för att ha snarkat något helt overkligt.

Självklart förnekade Anders alltsammans och menade att, på grund av att Lars hade en sådan kollosal övervikt, så lutade båten så kraftigt att Anders med naturlagens kraft rullade ner mot Lars.

Men Lars hävdade fortfarande att Anders började bli lite väl kelen om nätterna, och att han fick hålla händerna i styr.

Vanligtvis sover Pelle och Cidde längst om morgonen, och denna morgon tyckte Lars att vi skulle skoja lite med Pelle, så han förslog att vi skulle göra en kupp.

Vi skulle starta motorn och hojta och väsnas precis som om vi skulle ge oss ut på havet.

Alla visste ju att Pelle skulle komma farande upp precis som Timon i sagan, och undra vad som är på gång.

Klart att vi andra nappade på iden.

Micke startade motorn.

Börje hojtade: ”Jag kastar loss denna tampen nu ”.

Lars sa högt och tydligt: ”Och jag bär av i fören” Efter cirka tre sekunder kom Pelle farande ut ur hytten med sömndruckna ögon och han sa med vredgad blick: ” Vad är det nu om? Vad ska ni nu ? ” Tihi, tihi.

! Vi huliganer tyckte detta var ett mycket trivsamt litet skämt och vi skrattade hjärtligt en bra stund.

Pelle ansåg inte det var speciellt kul.

Och Cidde var inte vaken tillräckligt för att över huvud taget ha någon åsikt om attentatet ifråga.

Anders kom fram efter en stund, men han hade nog inte ens uppfattat att motorn startats trots att han hade huvudet alldeles invid motorrummet.

Vi hade ju inte så många dagar kvar på denna semestervecka, så det blev inte någon större bunkring denna dag.

Men efter att ha fyllt upp med lite tomater, gurka, rödlök , fetaost och lite Bag in box retzina ( fem liter) och lite öl, drog vi så åstad mot Aegina.

Det var bara en liten bit att segla, så vi hade inte så brådis.

Endast 18 distansminuter, ju.

En liten stund hade vi lite vind, men sen avtog den helt och vi hade total bleke.

Vi fick köra motorn för att över huvudtaget komma någon vart, och vi kände oss som tyskar för ett tag.

En del åskmoln tornade upp sig runt om och man kunde höra lite oväder på avstånd.

Aegina På ön Aegina hade vi ju varit så många gånger förr så vi visste exakt var man skulle ligga för att må bra.

Med cirka åtta meter till närmaste bar kändes det helt rätt och vi lade till.

Sen promenerade vi de åtta metrarna för ett enkelt mellanmål bestående av ett gäng ” pizzaslajsar” med pilsner.

Anders hade inte lust med just nämnda pilsner så nu var det hans tur att vara kärring, och dricka ” ett glas vitt vin”.

Cidde tyckte: ” det var en himske sjuga han fått.

” Aegina är en bra plats att hyra moppe på.

Det hade vi gjort förr, och så skulle det göras denna dag.

Här finns många fina vägar att åka på och det svalkar gott med lite fartvind i värmen.

Sagt och gjort.

Vi låste båten och traskade iväg för att hyra varsin moppe.

Pelle fick lämna sitt pass och vi andra fick visa upp våra körkort, och sen bar det iväg.

Ett stycke utför landsvägen hittade vi en bensinmack och vi fyllde upp några enstaka litrar i vissa av mopparna, sen bar det av igen.

Vi tog en genväg över ett berg och kom slutligen ner till baksidan av ön och till en by vid namn Agia Marina.

Här parkerade vi och nu skulle det badas vid stranden.

De som voro i vattnet ansåg att detta var varmt.

Men vinden kylde när de kom upp så det såg inte värst skönt ut.

Varsin pilsner ( och för fröken Anders del ” ett glas vitt vin” ) senare gav vi oss iväg för återfärd till staden.

På väg tillbaka skulle vi titta på nån gammal stenhög som skulle föreställa ett tempel eller dylikt.

Men vi hittade inte det, och molnen började se hotfulla ut ner över Aegina, så för att inte råka ut för oväder, skyndade vi tillbaka till båten.

Man kunde tydligt se att det fanns mycket regn i de moln som syntes över havet.

Mopparna lämnades tillbaka och Pelle återfick sitt pass.

Vi betalade och gick sen på tur i staden en stund.

Det handlades en del pistagenötter, ty Aegina är platsen där pistagenötterna uppfanns och här finns massor av dylika odlingar utspridda över landskapet.

Kvällsvard intogs av naturliga skäl inte på de mest upplysta restaurangerna vid hamnen.

Men väl några steg längre bort.

Vi fick en kanonmåltid med allt vad man kunde önska sig och fullt tillräckligt med retzina och hela kalaset kostade endast 56 euro.

Skitbilligt tyckte vi och gav lite dricks.

Sen var vi mjuka o goa och kröp till kojs igen.

Arne som blivit lite hängig sov i salongen och Börje som druckit en kopp frappe efter maten ( Frappe är ett dricksglas med kallt kaffe med tunn mjölk i ) Mycket läskande.

Nackdelen med nyss nämnda dryck är att det blir, så att säga , svårt att somna.

Börje, som gick ner och kröp till kojs, kom upp efter en liten stund, helt klarvaken.

Efter en timma orkade inte Micke snacka längre utan han somnade och Börje satt själv och glodde en stund innan sömnen kom smygande till hanses ögon Efterhand gick det lättare och lättare att sova.

Arne låg på samma sätt, med öppen mun så man nästan kunde se vad han ätit, som när han somnade igår kväll, så han var nock trött.

Frukost i Aegina är alltid något alldeles speciellt.

Med folk som myllrar, med moppar som kör som fasen, med bilar som passerar alldeles bakom båten och turistiska hästskjutsar som klapprande springer förbi medan bjällror i deras sele klingar.

Det kan ibland upplevas som hektiskt, men när man ligger i hanen i båten känner man att det är semester på riktigt.

Man trivs och mår bra.

En liten donna kom farande på sin moppe och visade oss ett foto som hon tagit när vi seglade in i hamnen, och som hon hade förstorat upp till A3 format och klistrat upp på ett stycke kartong.

Klart att vi ville köpa den bilden av henne, ju.

Arne erbjöd sig att fixa kopior på sitt jobb så att alla kunde få var sitt ex.

Det blev därför Arne som blev den naturlige bäraren av bilden resterande tid, vilket han egentligen inte var speciellt förtjust över.

.

Men han kände sig lite piggare denna dag.

Med tunga moln i horisonten gav vi oss slutligen iväg mot fastlandet, Athen och Kalamakimarinan där vi skulle tillbringa sista natten med gänget.

Först blåste en fin bidevind som senare avtog helt och det fick bli motor igen i några timmar.

Athen ser väldigt stort ut från havet.

Staden sträcker sig över hela dalgången och långt upp på bergssluttningarna vid sidorna.

Smogen ligger tät som ett gult täcke över hela härligheten.

Så vi lade till i närheten av den plats vi lämnade.

Kiriacoulis mannar var mycket stressade, men slutligen tog dom sig tid med oss och checkade av båten.

En dieselmupp kom med sin tankbil och ville sälja på oss lite dieselolja.

Vi nappade på erbjudandet, ty efter en veckas segling och då man använt motorn i max fem timmar, så skulle det inte gått åt speciellt mycket diesel, ju.

Dock påstod muppen att han fyllt på 75 liter.

Börje protesterade högljutt och förde ett herrans liv en stund.

” Man blir gramse om man blir lurad” tyckte Börje och klagade hos Kiriakolous kille.

Denne gentleman var nog rädd för den store dieselmuppen, ty han vågade inte ens ifrågasätta hanses metoder.

” Det är ett jävla sätt” skrek Börje slutligen ,på ren Svenska, och betalade under protest och fortsatte: ” Nästa gång ska jag min själ ta bilder av mätinstrumentet både före och efter tankning, den saken är klar”.

Vi ville komma iväg så snabbt som möjligt så vi skulle hinna in till Plaka före stängningsdags klockan 17.00.

En liten promenad och vi stod på plats vid järnvägsövergången strax uppe vid genomfartsgatan.

Cidde hittade, på tidtabellen, vilket tåg vi skulle åka med och informerade oss om att det nu var 9 minuter kvar tills tåget kom.

Vi samlade ihop lite mynt och fick ihop så det räckte.

Tåget kom och vi steg ombord.

Det var ett helt nytt och läckert tåg, troligen kom detta tåg till för att frakta folk till och från de plympiska illdåden som anordnades för ett år sedan.

Vi steg av en station för tidigt, men Cidde ledde oss till Plaka och vi fick ränna i affärer en stund.

Nu skulle det handlas, ty detta var sista chansen till prassel före hemfärd.

Det köptes allehanda presenter till ” det kvarvarande folket” där hemma.

Väskor, T-tröjor, jackor, parfym och allt möjligt köptes.

Lars vann tävlingen med de absolut tyngsta sakerna.

Delar av besättningen ( Lars, Cidde och Anders ) blev kulturella och ville absolut vandra upp och se på Acropolis.

Övrig personal stannade och drack en pilsner i myllret.

Någon timma senare kom dessa kulturnissar tillbaka med kamerorna till brädden fyllda av stenbilder.

De voro alldeles uttörstade och de fingo varsin välförtjänt öl.

Någon av dom, man minns inte vem, hävdade att det var en skön promenad.

Tiden gick och det blev slutligen dags för måltid.

En restaurang med en enveten jävel till hasslare, lockade in oss.

Allt under Börje´s vilda protester.

Man äter inte hos såna nissar.

Lyckligtvis stannade vi trots allt och åt, och maten var alldeles utmärkt, inte speciellt dyr och stället var trivsamt.

Hade vi inte stannat här så hade vi troligen inte fått någon mat denna afton, ty alla ställen hade ”inkastare”, vilket är synnerligen tragiskt.

Tågresan tillbaka till båten gick lugnt.

Ganska mycket folk som åker kommunalt i Athen.

Mycket fina tåg och det slår en att inget är förstört av unga ligister, så som hemma i Svedala.

Ett tiotal ungdomar, alla tjejer med magen bar, och killarna såg ut som om de vore värstingar, åkte med tåget.

De var i åldern 15 till 18 år.

Mycket ordentliga trots piersinggrejs i ögon, öron, läppar, tunga och navlar.

Men inga tendenser till bråk.

Inte en tanke hade dom på att skära i sätena på tåget eller rista in sina namn vare sig i väggar eller medpassagerare.

Med andra ord, de var ordentliga trots att dom såg för jävliga ut.

Vi passerade en bensinmack på vägen ner till båten.

En flaska retzina ( magnum ) inhandlades i händelse av att vi skulle bli törstiga.

Vi konstaterade snabbt att vi inte hade kapacitet att tömma nyss nämnda magnum, så den fick bli en gåva till ett gäng Svenskar från Karlskrona.

Sen kröp vi till kojs.

Tungt att stiga upp utan att äta frukost, så det fick bli ett par skivor begagnat bröd och varsin kopp neskaffe.

Huuuh.

Buss till flygplatsen och vi stod först i kön till incheckningen.

Det handlades lite drickbart till hemmet och det handlades olivolja i bag in box , 3-liters.

Lars ryggsäck var hård som betong och hade ungefär samma specifika vikt.

Tåg från Kastrup till Malmö, två timmars väntan, sen tåg mot Kristianstad.

Skönt att vara hemma igen trots allt.

Vid pennan

Börje Nyberg