Vinresa 4, till Serbien 2007 

Deltagare:

Curt Germundsson                       Ordförande och chaufför

Hans Björkdahl                            Toalettinspektör och byggentreprenör

Alek Milutinovic                          Målarmästare och Vinjäsare

Anders Karlsson                          Vintrampare och soldyrkare

Göran Persson                              Bokhållare och cigarrrökare

Svetlana Milutinovic                    Fru och hushållerska och sjukvårdare

Eva Persson                                 Fru och resesällskap och troshandlare

Bosse                                            Rörentreprenör och pumpreparatör

Börje Nyberg                                Sekreterare och vinsmakar

Aleksandar Parker                                Påhittad vinguru och välvillig

Den 23/9 2007 inleddes den planerade Serbienresan med att Curt hämtade upp Börje i Kristianstad. Börje, som vanligtvis endast medhaver ett enkelt handbagage, hade denna dag en grymt stor resväska innehållande en trälåda att ta hem vin i. Inte lätt ju, när man som vinproducent vill ta med lite godis hem till familjen och tvingas checka in alla vätskor, ju.

Av någon outgrundlig anledning blir det alltid Curt som får köra, och han hade endast en mindre väska att ta hem dryck i för han skulle endast ta hem tre eller fyra flaskor.

Man kunde förnimma att något hänt med ett hjullager på Volvon, ty det malde på ganska ordentligt. Vi trodde nästan att Curt redan lagt på vinterdäcken, för så lät det när man satt i kupén och njöt av väldoften som ju alltid finns i en ny Volvo. Visserligen har den nog ett par år på nacken, men den dyra doften av skinn finns kvar.

Hans , hämtades upp i Färlöv även han med en ganska rejäl väska med plats för 11 flaskor i. Lämpligt nog hade han med sig 11 par kalsonger också och meningen var nu att han på hemresan skulle ikläda vinflaskorna varsina par kalsingar som skydd mot stötar och slag, nedpackade i handdukar och inlindade i silvertape, och sen bar det iväg mot Köpenhamn.

Tanken var nu att man skulle möta upp med Alek och Anders för att sedan göra en gemensam flygtur söderut.

Mats hade förhinder ty hanses dotter hade visst fått en häst över sig och blivit skadad, så han fick stanna hemma och vara med henne istället.

Anders hade fått annat för sig också så han skulle komma ner till Bacina några dagar senare. Istället hade vi en ny deltagare som mötte upp tillsammans med Alek i Köpenhamn, nämligen en Bosse. En yngling i sina bästa år och som dessutom är rörkrökare till vardags och det passade ju alldeles förträffligt att han kom med, ty det finns alltid plats och utrymme för en rörkrökare i Bacina. Där är alltid nån pump eller nån duschblandare som behöver ses över, så arbetsuppgifter saknas ej.

Vi checkade in och vi samlade oss inför avresan som skulle ske kl. 22.00 lokal tid. Kusligt sent förresten, men JAT, som flygbolaget heter, anser tydligen att man kan göra precis hur man vill med folk. Man hade först lovat lyfta kl. 18:00, för att sen under veckans gång framflyttat avgångstiden till nyss nämnda 22:00. Jädrans hulliganfasoner.

Vi var exakt 26 personer som checkade in och man förstår varför, ju.

Om man vill ha kunder så får man faktiskt visa lite hänsyn.

Nåväl, innan vi nu skulle flyga så hade vi ett par timmar på oss, så vi bestämde oss för att gå in genom säkerhetskontrollen och hitta en matbit för att stilla den värsta hungern.

Alek, som inte kände sig helt säker på vilken gate vi skulle boarda ifrån, kände sig lite vilsen och han var osäker på huruvida vi gick åt rätt håll. Curt, som ju rest ett otal gånger känner Kastrup som sin egen ficka fick lugna Alek och tala om att: ”när man ska utom EU så åker man från en viss serie gates”, och det var ju just vad vi skulle.

Så vi hittade en mindre bar där vi beställde in varsin macka och varsin pilsner för 175:- spänn per person. Ta betalt det kan dom minsann på Kastrup.

Vi sutto och surade en liten stund över prisnivån, men blevo snart glada igen under ölets inverkan. Efter en timma bytte vi bar och fingo ytterligare lite tröst inför avresan.

När vi boardat planet och insåg hur få vi var ombord kände Hans att han behövde förflytta sig och sina långa ben till en sittplats med bättre benutrymme. Detta gjorde han utan att fråga flygvärdinnepuddingen om lov. Han satte sig vi rad elva, vid nödutgången, istället. Gott om plats för benen och efter några blinkningar med de ljusblå fick han ett outtalat godkännande att sitta därstädes.

Vi taxade ut och efter start hade vi en stigvinkel på närmare 45 grader. Det kändes gott.

Sen middag bestående av varsina fyra trianglar rostefranskbrödsskiva med liten skinkbit och liten ostabit på. Nåväl. Vi lät oss väl smaka och vissa av oss slumrade till en liten stund.

Alek visade ingen som helst flygrädsla och Bosse verkade helt opåverkad.

När vi sen landat i Belgrad, efter två timmar, klarade vi av passkontroll och vi fick ut vårt bagage helt intakt. Sakta vandrandes mot utgången blev vi antastade av folk som ville erbjuda sina tjänster av allehanda slag, dock mest taxitjänster.

Men vi hade ju vår egen Serbiske chaufför, han som fördärvat våra öron förra gången vi åkte med honom i hanses brandgula limosin. ( En mercabuss med trasig bakaxel).

När vi visade att vi inte var helt nöjda med standarden på bilen, bedyrade han att han modifierat den sen sist. Han hade bytt ut bakaxeln och han hade bytt ut plankan med trasmattan mot riktiga säten. Det ena sätet var dessutom fastskruvat i golvet. Så visst kunde man skönja en klar standardhöjning.

Visserligen fick man dra igen sidodörren med våld för att den skulle stängas och den lilla detaljen att man kunde se rakt ut genom springan mellan dörr och karm, betydde egentligen bara att vi nu fick in rejält med friskluft. Detta betydde ju att vi inte skulle behöva bli dåsiga av de avgaser som läckte in.

Eftersom vi drog från Belgrad vid pass klockan ett på natten och att temperaturen låg runt 8 plusgrader vi denna tid på dygnet medförde att de som satt närmast dörren hade en kylig högersida om man säger. Så när vi halvvägs stannade för att vila och dricka varsin stärkande pilsner passade vi på att värma upp stela leder och höfter.

Alek berättade att damerna som stod längs parkeringen i par egentligen ville sälja sina tjänster framför allt till Turkiska långtradarchaufförer och Alek erbjöd sig att fråga vad deras tjänster skulle kosta, om ifall vi voro intresserade.

Intresset var lågt och helst av allt ville vi nu komma fram till målet så snabbt som möjligt.

Oftast höll vi en fart på cirka 80 km/tim, men efter att ha fyllt på med EU-diesel fick vi upp ångan ordentligt och tidvis var vi uppe i över 110 km/tim.

Vissa saker återstod att modifiera innan man kunde kalla den komfortabel, nämligen fjädringen, speciellt bakfjädringen. För när man somnat och hängde framåt med huvudet och man passerat ett gupp i motorvägen, sådana gupp är vanliga, så knäcktes nästan nacken av stöten som gick upp genom ryggraden av de genomslag i bakvagnen som uppstod.

Resan blev dock behagligare än senast ty oljudet från bakaxeln var cirka 180 decibel lägre denna gång, så vi kom fram nästan helt utan men i hörselorganen.

Strax efter fyra om morgonen denna måndag, kröp vi till kojs i våra vanliga sängplatser. Hans, Curt och Börje i slottsbyggnadens södra flygel( Aklek´s och Svetlanas hus ) och Alek och Bosse färdades vidare i bil till annexet borta i byn ( Svetlanas mammas hus ).

Slottets norra flygel ( Dobrillas hus ) var sedan tidigare reserverat för Göran och Eva P vilka redan ankommit och lagt sig att sova.

När klockan så slog nio, borde vi inte ha mer sömn, och samtliga vaknade till liv. Mer eller mindre yrvakna tågades det mot det uppdukade frukostbordet. Bordet som Dobrilla redan dukat med Slivovich, kaffe, vatten, öl, nybakat vitt bröd ( stora bullar omkring tio centimeter i diameter) skinka, ost, korv av olika slag samt ägg.

Dom riktiga karlarna drämde i sig varsin rejäl snaps, och Hans sa som vanligt: ” Ja skål då! Vi är ju här nu”. Alek och Spiken var nog dom som tålde denna dryck bäst, ty dom rynkade inte alls på näsan. Curt däremot höll på att krypa ur skinnet och han kippade efter andan en god stund liksom Bosse. Börje idkar ju inte starkt alls så han behövde ingen ursäkt för att låta bli. Han dricker inte ens starka drycker i nyktert tillstånd, så illa är det.

Spiken känns nu mer som en kompis än som förra året, en uppskrämd slav som skulle visa upp sig för sina himska Svenska arbetsgivare. Han verkade ha fattat att vi visserligen gärna ser att han arbetar 24 timmar om dygnet för en minimal lön, men att vi även är måna om att han ska trivas, både med jobbet och med oss som personer. Ty vi är ju egentligen goda individer, nästan lika goda som moder Teresa i Indien, och absolut inga slavdrivare.

Måndagen gick i stillhetens tecken och inga långa studieresor voro planerade.

Druvorna på fälten var redan plockade och vinet stod på jäsning i vårt femtusenliters rostfria jäskar. Mille, som ju är vår vinexpert hade tidigare sagt till Alek att: ” Ni ska bara veta att ett vin liknande detta har aldrig producerats i Serbien” och han sa sen att: ”Serbien är inte redo för ett sådant vin”. Förra årets vin var fantastiskt men detta kommer att bli tre steg bättre.”

Man kan väl våga påstå att vi så här långt lyckats i vårt uppsåt, nämligen att producera rött vin av högsta kvalitet.

Vinet var i det närmaste färdigjäst och skulle under veckan tappas om i ekfat.

Kändes spännande att få vara med om detta, ju. Dessutom kändes det extra skönt att vinet över huvud taget redan var plockat, ty Curt och Börje hade redan förra året bestämt sig för att hyra in lokal personal att göra deras arbetsinsats vad gällde plockning av druvor. För det är ett helsikes räligt jobb. Blotta tanken på hur slitsamt förra årets skördande var, kunde fortfarande ge kalla kårar längs ryggraden.

Alek kom med ett mycket trivsamt förslag när han sa: ”Ska vi inte gå ner i vinkällaren och titta på golvet som jag lagt in?”

Han behövde inte säga om detta och även om vissa i sällskapet är lite lomhörda, så var det ingen tvekan om att budskapet hade nått fram. Det kunde inte gå snabbt nog och alla trängdes i den smala trappan. Alek tände ett antal stearinljus och stämningen var förtrollande.

Alek hade under sommaren lagt in tegelgolv vilket han fogat med bruk. Han hade målat tak och väggar och han hade låtit elektrifiera ljuskronorna som Balk & Hål tillverkat. Nämnda ljuskronor var placerade i taket ovanför det av Hans och Curt egenhändigt tillverkade vinprovningsbordet som Mats lackerat. I ljuskronan hade Svetlana hängt upp ett stort antal vinprovningsglas som återspeglade ljuset från glödlamporna likt stora ihåliga prismor.

Vi beundrade de snyggt uppradade vinflaskorna som voro märkta med vad dom innehöll samt vilket år de var tillverkade. Spiken hade skrivit på lappar utrivna ur en trasig pappkartong och han hade lagt en lapp på varje flaskstapel. På en liten stapel med de äldsta flaskorna hade han skrivit årtalet 1891, den spjuvern.

Stämningen i källaren fick oss att känna en outhärdlig önskan att få smaka på förra årets vin, och Alek lät oss inte vänta. Han korkade upp ett antal flaskor och vi fick nu smaka det bästa vi hittills gjort. Ett ganska fylligt vin, med inslag av vanilj, tobak, choklad och med en tydlig ekkaraktär.

Det är som bekant svårt att vara objektiv i ett läge liknande detta, men även om man försökte vara kritisk, så var vinet gott.

Börje försökte med att vinet hade alltför mycket ek, men han blev snabbt nerröstad och höll sen tyst en liten liten stund. Aleksandar Parker gav vinet 79 poäng på den100gradiga skalan. Bosse var synnerligen svårlockad. Hur man än försökte, så ville han hellre ha en stilla pilsner. ”Bättre för matsmältningen” tyckte han. Däremot Göran ansåg att detta med vin det är så vackert att man nästan borde gå i kyrkan en stund. Curt hade till en början god distans till vinet, men efterhand mjuknade även han och slutligen var alla nöjda och goda. Även Spiken smakade nöjt på utbudet, dock med reservation, ty han var ju i tjänst vid denna tidpunkt.

Efter att ha avsmakat det läckraste vi smakat på bra länge ansåg Alek att det var tid att smaka på vårt vita rieslingvin från 2003. Detta vin hade vi inte givit rättvisa förra året eller förresten inte alls innan.

Orsaken till att vi överhuvudtaget tillverkat vitt vin, var enbart för att vi skulle ha något att svalka oss med och som kunde ge någorlunda sångröst åt Bacina Vino´s sångkör.

Vi sköljde av våra glas och fick varsitt smakprov av detta vita helt klara rieslingvin. Vinet hade en svagt grönaktig kulör och inte alls för mycket petroliumsmak även om man kunde förnimma den. Det var ett friskt och synnerligen välsmakande vin som nu visade sig från sin allra bästa sida. Helt klart godkänt och mycket välsmakande.  Aleksandar Parker gav det 80 poäng.

Man kände så småningom att man ville sjunga en liten stump i de djupa källarvalven när man nu fått sångröst och när man tänkte på dom gregorianska munkarna och deras vackra källarsång. Dock lyckades man behärska sig.

Alla kände på något vis att man ”lurat” Claes på själva plockningen. Vi förstod ett detta troligen var orsaken till att han prioriterade golfen före vinet detta år. Han som ju älskar att plocka bär, han som kan åka till norrland och slåss med mygg medan han frivilligt vandrar mil efter mil i de djupa skogarna med sin bärplockare i högsta hugg för att uppfylla sin innersta önskan nämligen att plocka lingon. Huuuu. Alla har vi våra egenheter, ju.

Vi skålade för Claes och vi tyckte synd om honom en stund..

Men han kunde ju i vart fall fått ”kasta pail”, om han varit med i Serbien såsom förr i tiden.

Och Janita som var en mästare på att rensa skal från vita druvor på en plastklädd släpkärra då det begav sig. Henne saknade vi också. Men hon slet väl ut sig totalt senast hon var med i Serbien, tyckte Börje alias ”Rune”.

Samtliga närvarande blevo lite runda under tofflorna och när Svetlana ropade i trappan att lunchen var serverad, hade vi provat vin i tre timmar.

Efter lunchen invigde vi så det som bliva skall en uteplats med valmat tegeltak över. Grekiskinspirerade stolpar med framdragen el för belysning var redan på plats och man kunde i drömmen se sig själv ligga i en skön stol medan vackra damer stod och fläktade med palmblad för att ge svalka åt ens läckra kropp. Självklart låg man och mumsade på vindruvor och läppjade något egentillverkat friskt vitt…

Nåja, snart blev det så dags att vila kudden en liten stund. Man var ju aningen ”sleden” efter en lång nattlig resa.

Man tyckte att man just slumrat till en minut när man vaknade upp och konstaterade att solen gått ner för dagen och att det börjat skymma utomhus.

Det varade inte lång stund förrän Svetlana, Dobrilla och Slobodanka dukat fram änne ett mäktigt matbord.

Slobodanka, som inte varit med tidigare under dagen blev alldeles till sig i trasorna när hon fick se Curt. Hon kom allt närmare och ville kramas. Curt fick en puss på kinden och Slobodanka rodnade en smula. Stackars Curt visste inte riktigt var han skulle bli av, när hon på detta sätt visade sina känslor.

Måltiden drog ut på tiden och man konstaterade att Anders skulle anlända inom några timmar.

Alek tog kontakt med honom och informerade om den dagliga bussen som avgår från Belgrad och som stannar vi grannbyn bara några timmar senare.

Vi kände att vi nu borde vara lite nyttiga, så vi begav oss till de lokaler som inrymmer produktionsenheten. ( Vårt 5000 liters jäskar bl.a. ) Alek hade investerat i ett nytt femhundraliters rostfritt jäskar och vi beskådade detta medan Alek testade av sockerhalten i vinet som ju stod på jäsning.

Alla ville smaka trots att det ju då var långt ifrån färdigt. Det smakade inge vidare, men man kunde förnimma fylligheten och kraften i vinet och som Alek sa: ”Vinet är bra”, för det hade han hört Mille säga nämligen. Så det var bara att acceptera. Aleksandar Perker höjde vinet till skyarna.

Göran ville gärna se att allt gick rätt tillväga och han avsmakade med förnöjelse det nya vinet.

Anders skulle ta en bulle från flygplatsen till Belgrads busstation för att sen äntra den söderutgående bussen. Han uppmanade busschaffisen att slå larm när han var framme vid destinationsorten, vilket nästan funkade. Lyckligtvis var Anders vaken och kände igen själva busshållplatsen. Så när bussen i 110 km/tim passerade busshållplatsen utan minsta tecken på att ens sakta in, skrek Anders: ” Stopp i helvete herr busschaufför, här skulle jag ju stiga av” på ren svenska. Herr busschaufför upptäckte skamset sitt grova misstag och stannade med en skrikande tvärbromsning så att övriga passagerare tvingades hålla i sig för att inte kastas omkring i den krängande bussen. Väskor och höns och annat löst for runt i kupén.

När han fått stopp på ekipaget steg Anders av, galant som den vindirektör han ju är. Och med orden: ”Thank you very much and have a nice evening” lämnade Anders övriga passagerare åt sitt öde. Taxin som Alek beställt stod ett par hundra meter bort och väntade. Han hade ju undrat vad ”faen” som var på gång. Varför hade bussen skenat förbi för att därefter tvärnita med rykande däck. Vad stod egentligen på? Vem var det egentligen han skulle hämta och frakta till Bacina? Var det en maffioso från norr, eller?

Anders kan dock konsten att med fyra Serbiska ord lugna den ivrigaste av taxichaffisar, så resan till Bacina gick lugnt och fint.

Anders välkomnades av en lycklig skara halvfulla vindirektörer. Han fick i sig lite mat och därefter tillfrågades han om han inte skulle deltaga i en tripp till centrum för att intaga en eller annan pilsner. Anders sviktade dock med hänvisning till den långa slitande resan. Övriga deltagare kände sig inte så himla slitna, så kosan ställdes mot puben.

På väg dit upptäckte Curt och Börje att man börjat bli lite långhåriga, så ett snabbt besök hos stans snyggaste frisör tedde sig alltmer lämpligt.

Visserligen är hon den enda kvinnliga frissan, och då är det ju inte svårt att vara den snyggaste, ju. Men faktum kvarstod, hon var blond, hon hade tänder i munnen och Alek menade att hon i sin ungdoms glans varit den snyggaste bönan i byn. Så det blev klippa av.

Först Curt, och han blev grann som en konfirmand, och därefter Börje, som hade hårväxt sedan flera månader på skallen. Allt hår som klipptes av denna skalle borde räcka till minst tre

Peruker. Hon klippte till och med näshåren, och dom kan man ju inte klippa själv eftersom man ju inte får in rakapparaten i näsan, ju. ( även om den är stor )

Curt var elegant som vanligt, och betalade kalaset. Två klippningar för 30 spänn. Det var hyfsat billigt tyckte vi och gick bort till det övriga svenska sällskapet och intog en enkel öl.

Natten blev inte särdeles sen ty vi saknade ju Mats Claes och Anders, så vi vandrade sakta hem genom stan i natten.

Tisdag morgon skulle visa sig bestå av strålande solsken och runt 20 grader. Kunde man ha det bättre ?? Utsövd, go, nyklippt, snygg, stark och nöjd steg man in i konferenssalen för intag av uppdukad frukost. Ytterligare ett magnifikt frukostbord stod nu redo.

Denna dag skulle vi i limosin åka till en av våra kollegor för att bese deras sätt att bereda alkoholhaltig druvjuice. Dom var enligt mångas utsago den absolut bästa vinproducenten i Serbien med en årlig produktion av 250.000 flaskor vin, i huvudsak vitt. Alltså en liten producent som inriktat sig på vin av högsta kvalitet.

Först skulle vi dock beskåda våra egna ”lägen” och med vissa inne i Alek´s pickis och med vissa på flaket åkte vi en runda för att se oss mätta på ägorna. Det var synnerligen välansat och snyggt och vi konstaterade att Spiken gjort ett bedårande arbete. Vi hann med en enkel pilsner på den lokala puben innan vi återvände till ”slottet”.

Limosinen var bokad till klockan nio, och den orange bussen skramlade in på gårdsplanen i precis rätt tid och man kunde höra mercadieseln knacka högst betänkligt.

Curt och Börje tittade på varandra utan att kommentera och man steg in i fordonet. Alek hade ju sagt att: ”det är bara åtta – tio mil bort, så det ska nock gå bra”.

Man började med att tanka diesel i Varvarin, grannbyn, och sedan bar det iväg norrut.

Vid en liten krog på vägen fick vi oss en liten färdknäpp och två timmar senare så stannade vi upp vid en kyrka på en backe. ”När vi ändå var i närheten, så kunde man ju lika gärna vara lite kulturell”, tyckte Alek.

En promenad uppför en lång backe fick mjölksyran att stiga ända upp i armhålorna men vi fick vila en liten stund utanför kyrkan medan Alek köpte biljetter för en guidening av objektet.

Hans visade irritation över att folk slänger skräp i naturen och han svor som besatt.

Objektet visade sig vara en kyrklig begravningsplats för gamla kungar.

En fantastisk byggnad med en invändig takhöjd av 30 meter. Ett kupolformat tak. Både tak och väggar var invändigt klätt med mosaik ( 10 x 10 mm plattor ) 15000 kulörer och 3.500 kvadratmeter moasik.

Alla möjliga gamla bibliska fenomen var avbildade och byggnaden var fantastisk.

Man kände glädje över att detta monument sparats av forna krigsherrar, inte minst amerikanare som ju bombat en hel del i Serbien.

Det var så långt att gå att man efter nedkomst från backen tvingades svalka sig med ett glas vin. ( Bosse tog sig en pilsner.) Det beställdes in tilltugg också.

Sen bar det iväg till Alexander Vino, för visning.

Många krångliga vägar ledde oss så småningom in till nämnda ”vineri”.

Vi fick en genomgång av en fantastisk produktionsanläggning med långa rader av nya rostfria tankar av ypperlig standard. Helt och hållet en hypermodern industri. Man informerade om att man har ett litet antal egna vinlägen och att man sen har kontrakterade odlare där man har total insyn i både odlad kvantitet och kvalitet.

Under senare år har man påbörjat experiment med röda viner. Man odlar Cab. Souvingnon och merlot för framtagande av ett högklassigt rött vin. Man hade inte för av avsikt att släppa detta vin förrän om ett par år, och man var fortfarande på experimentstadiet.

Under en synnerligen trivsam avsmakning fick vi smaka deras bästa vita viner, vilka verkligen var högklassiga, och dessutom fick vi smaka deras röda. Detta imponerade inte värst mycket på oss, men vi lät oss väl smaka.

Under föredraget informerades vi om att dom konsulterar den erkänt bäste och duktigaste i hela Serbien som deras vinexpert. En man som heter Mille.

Vi ville inte erkänna att vi har samme man till vår hjälp, men det kändes ändå stärkande att dom hade den goda smaken att välja vinexpert, ju.

Det handlades lite vin och sen intogs limosinen för hemfärd.

På kvällen var man aningen ”sleden”, men man hade ändå ett förberedande möte inför kommande dags styrelsemöte.

Vi fick besök av ett antal mannar av vilka den ene var vår nya serbiska bokhållare, en man som faktiskt producerade siffror som vår Göran gladdes åt och som funkade i redovisningen. Siffror som innehöll fler konton än ”övriga kostnader” så som vår tidigare bokhållarflicka envisades med att kalla det.

Dessutom kom en kille som fått i uppdrag att ta fram idéer om etikettens utseende.

Det diskuterades köp av fastighet för vinproduktion. Det finns för närvarande endast ett intressant objekt i byn nämligen det påbörjade bygget vi var o tittade på förra gången vi var på plats. Säljaren begärde då 60.000 euro, vilket ju är helt otänkbart för oss.

Men vi enades om att sprida ut en massa osanna rykten i byn om att vi är intresserade av att köpa tomtmark att bygga på och att vi även kan vara intresserade av färdiga byggnader, om sådana skulle finnas tillgängliga.

Alek vet hur man får igång elaka rykten, och vi uppmanades att stanna till vid olika fastigheter och diskutera allt möjligt bara för att det skulle se ut som om vi planerade ett köp, en ombyggnad eller så.

Hans lade fram en kalkyl som visade den verkliga produktionskostnaden av detta objekt på runt 340.000:- svenska spänn, plus mark.

Vi kände att vi skulle kunna betala runt 20.000 euro. för att göra en riktigt bra affär, och detta är summan vi kommer att erbjuda. Sen får vi se om säljaren smäller av eller vad som händer.

Men riktigt intressant är det för oss.

Vi har ju i tidigare möten bestämt att vi inte ska köpa mer mark för vinproduktion, men om vi ska få med Claes så borde vi måhända köpa lite mark att odla lingon på, eller blåbär. För då kunde han ta med sin bärplockare i handbagaget.

Vidare diskuterade vi utseende på våra etiketter. Man nämnde att man måhända skulle ha en bild av ett slott istället för det lilla serbiska huset på etiketten.

Bristen på slott i Serbien fick oss att nämna att man kanske kunde använda en bild av ett sydsvenskt slott på etiketten.

Det borde ju inte ha någon betydelse vilket slott man använder bara det är att pampigt sådant.

Alek höll på att smälla av och han fick andnöd och mörka ögon av blotta tanken på svensk inblandning, vi fick oss en blåsning på ren svenska, så idén avskrevs omgående. Ty vi ville ju inte skada Alek. Han fick tillbaka ansiktsfärgen igen.

Slutligen enades vi om att faktiskt använda det lilla serbiska huset på etiketten och man skulle till kommande årsskifte ha tagit fram underlag tillräckligt för att kunna göra en beställning.

Hans, Curt och Börje skulle gemensamt komma till Alek med förslag.

Alltså, man kan ju inte räkna med att kunna sälja vin om man inte har någon etikett, ju.

Mötet avslutades och vissa deltagare vandrade till puben för en kvällspilsner. Börje kände att han behövde en rakning, så han uppsökte den vackraste frissan i byn som kunde raka med kniv. Anders blev också raknödig, så han fick raka sig först och därefter fick Börje en behandling.

Slät och fin som en barnrumpa om hakan smakade pilsnern extra gott denna afton.

Natten blev lugn och man sov som en stock.

När tupparna började gala hade solen redan stigit upp, och så gjorde även vi. Dagen bjöd på växlande molnighet med regnskurar och det var lite kyligare.

Man skulle denna dag hålla styrelsemöte, vilket vi ju förberett dagen innan för att det skulle gå snabbt. Curt hade ett viktigt möte i Norge, så han skulle lämna oss under eftermiddagen.

Styrelsemötet avhölls, det klubbades hej vilt och man bestämde en hel massa som skulle göras under innevarande verksamhetsår. Curt tackade för sig och lämnade oss åt vårt öde.

Strax efter att Curt åkt, ringde en man från Serbisk TV och undrade om man fick komma till oss och göra ett litet reportage som skulle handla om de rika investerarna från norr som satsade pengar i Serbien.

Naturligtvis fick dom komma och inom en timma var dom på plats för intervjuer och filmning.

Anders envisades med att vilja svara på frågor ställda av den läckra kvinnliga reportern medan Alek artigt svarade på frågor från kommunstyrelsens ordförande.

Sällskapet bjöds in att komma med ner i den heliga vinkällaren för att avsmaka våra produkter.

Dom lät sig väl smaka.

Alek, Anders, Börje och Hans skulle idag åka till en by någon mil bort för att göra sig oskyldiga vad gäller inköpta rieslingdruvor så det bar iväg i Görans Citroen. Klart bättre komfort än i den orange limosinen, om man säger. Vi betalade våran skuld och madammen ville prompt bjuda på något starkt. Dom stora grabbarna drack varsitt glas Slivovich medan Börje drack en kopp kaffe.

Ekonomiskt oskuld bar det av tillbaka igen mot Bacina. På vägen skulle vi se om vi kunde finna något alternativ till fastighetsköp, så vi åkte både hit och dit och plötsligt följde vi en liten väg ut ur Bacina. Vägen slutade i en annan liten by, som skonats av krigsherrar i alla år, ty alla trodde att vägen skulle ta slut och man såg inget annat än skog och backar när man körde mot denna by. Inga hus syntes längs vägen.

Medelåldern på de boende i denna by låg nog på runt 60 år och man flyttade liksom inte dit. Ungdomar som visserligen voro födda där flyttade bort när dom vuxit upp.

Mitt i byn fanns en liten butik i ett hus. Trappan upp var nästan fyra meter lång och och trappräcke saknades. Alek, som ju kände till platsen, tyckte att vi skulle gå in för att köpa oss varsin pilsner. Affären var samtidigt byns pub.

Till höger innanför dörren fanns en riktig gammaldags betjäningsdisk med en rökande kvinna bakom. Till vänster stod ett gammalt vitt skrivbord och en träbänk. Här satt byns ungdomar och drack pilsner och rökte cigarett. Den äldste var nog runt 80 år och den yngste var strax under 60. Dom var fem personer och dom intog först en mycket försiktig attityd till oss utbölingar. Men efter att Anders hälsat på Serbiska och Alek började samtala med dom, blev dom riktigt snacksaliga. Alek bjöd laget runt på pilsner och korvabitar sen var det glada toner. En fantastisk upplevelse.

Efter en dryg timma tackade vi för oss och sade farväl.

Tillbaka på slottet skulle det så vankas kvällsvard. Anders blev utsedd till grillmästare, Dobrilla och Svetlada bar fram grillmat så det stod härliga till Många, många kilo mat skulle grillas och man undrade om hela byn skulle komma på middag.

Anders skötte sitt jobb förträffligt och det som skulle grillas det grillades. Eva smög in bland buskarna för att plocka lite vindruvor.

Måltiden blev synnerligen stärkande och vi blev mätta så vi höll på att spricka.

Under tiden som måltiden avnjöts skulle det tittas på fotboll i en liten uppkopplad TV som stod på en vintunnal i trädgården. Röda stjärnan spelade mot partisanerna och det gick hett till.

Ett av lagen vann och det firades.

Innan vi kröp till kojs måste vi ju in till byn för att få varsin pilsner, så vi vandrade iväg till puben där faktiskt Spikens hustru jobbar. En fin liten bar där man säljer öl och vin och hamburgare.

Ortens mest maskulina kvinna kom på besök och hon sken upp när hon såg oss. Precis som vid förra mötet ville hon bryta arm med Börje. Det känns faktiskt inte så kvinnligt med armbrytning, men ok. Börje, som ju brutit arm med henne tidigare, visste att hon är stark som fasen, så han laddade upp och lade ner henne direkt. Förra gången ville han inte ta i ordentligt, ty det var ju trots allt en kvinna, eller…, och han höll på att åka på däng. Hon hade fått tilltalsnamnet Tyson.

Hon gapade och skrek en stund och slutligen menade Bosse att hon/ han nog egentligen inte var kvinna, utan en förklädd man.

Tyson satte sig i Bosses knä och för att bevisa att hon var kvinna måste Bosse lyfta upp tröjan så att alla kunde se rattarna. Joodå hon hade rattar och därmed var det bevisat att hon var kvinna. Huuuu.

Hon blev kär i Hans och ville absolut kramas lite med honom.

Kommande morgon hade guld i mund. Solen spred en förförande värme och man vaknade hyfsat tidigt.

Göran och Eva skulle resa bil tillbaka till Sverige denna dag, så dom avtackades i gryningen. Det kramades och pussades en stund. Dom stuvade in köpta produkter och egentillverkat vin så att Citroenen nästan stod på bakhjulen, sen gav dom sig iväg på sin långa resa mot norr och kylan.

Därefter besöktes byns lokala marknad. Här såldes det man producerat på gårdarna runt omkring och det var en härlig kommers.

Börje köpte 6 par bommulls strumpor för 30 spänn och gjorde ett klipp. Folk körde hem det dom handlat i det som stod till buds.

Hans och Bosse var inte särdeles imponerade så vi åkte till puben för att få varsin förmiddagspilsner i solen. En skön stund ända tills Tyson dök upp igen lika full som igår kväll. Vi kände oss illa till mods när hennes fina tvillingpojkar kom från skolan med sina väskor och när mamman som knappt kunde stava till Tyson, skulle kolla om dom gjort sina läxor. Ungarna tyckte det var jobbigt med mamman i detta tillstånd.

På vägen dit mötte vi den ambulerande hembränningsapparaten som fraktades efter en traktor till nästa kund.

Tillbaka på slottet skulle så Börje plocka de druvor som fanns på de tre vinrader som fanns invid Alek´s hus. Det blev en ”rullebör” full mestadels röda druvor som smakade alldeles fantastiskt.

Dessa druvor skulle dock inte bli vin av, utan dom skulle brännas till brännevin.

Följaktligen skulle de krossas, sen jäsas för att därefter brännas. Anders kände sig manad att pressa druvor och vik som en kyrkekatt äntrade han rullebören medan Bosse och Alek höll i för att inte ekipaget skulle välta.

Spiken tog ansvar för den kommande proceduren med jäsning m.m. Han hade nu hunnit bränna med än 100 liter sprit av de druvrester som blivit av årets skörd. Nämnda vätska lagrades i stora plastdunkar nu innan den skulle brännas en gång till före lagring i ekfat.

Resten av dagen skulle vi besöka en skidsportort ”i närheten”.

Hans, Anders, Bosse, Börje och Alek stuvades in i Alek´s pickis. Alek och Hans i framsätet, medan Bosse, Anders och Börje pressades in i baksätet som egentligen var avsett för två små barn. Hopviken som fällknivar skulle man så färdas ”ett par tre mil” till bergskedjan man kunde se i horisonten. När vi åkt cirka fem mil, skulle vi stanna för lunch. Man kunde nästan inte räta ut benen så det tog en stund innan man återfick blodcirkulationen i kroppens lemmar.

Det åts lite god mat och man fick sig en tröstepilsner.

Hans behövde gå på toa, och han återkom med all behövlig information om just ovan nämnda sanitära anläggning. Stanken var vedervärdig.

På serpentinvägar färdades vi så upp till alpens topp.

En fin anläggning med restaurang endast ytterligare fem mil iväg, och man var nu helt förkrossad av stelhet i kroppen. Blotta tanken på att åka hela vägen tillbaka till slottet i sittande fosterställning fick håret att resa sig på ryggen.

Men vi fick i oss en god och närande lunch, vi tittade på utsikten och vi slappade en stund innan vi gav oss iväg hemåt.

Vi ägnade Claes en skål ty i dessa trakter finns säkert mängder av bär som aldrig blir plockade.

På tillbakavägen besökte vi tunnbindaren som tillverkar våra ekfat. Detta var en fantastisk upplevelse. Vi fick se hur han, efter att ha bundit tunnan, slipade den för att ge den en slät utsida. Alla maskiner var egenhändigt tillverkade och de fungerade alldeles förträffligt, även om man inte var så noga med skyddsåtgärder. Vissa maskiner var helt livsfarliga, men tunnbindaren hade de flesta fingrar i behåll, så om man bara vet vad man gör så fungerar det ju tydligen utan skydd. ( Han hade inte så många ungar heller )

Kvällen nalkades och denna afton skulle Mille komma för att instruera oss hur vi skulle göra för att tappa om vinet.

Våra ekfat placerades i källaren och vinet skulle nu fyllas på dessa för att lagras ett antal månader. Detta skulle ge lite god vaniljsmak och ekiga viner äro inte fel.

Således drog vi igång en hävert med en trädgårdsslang. Hävertfunktionen fungerade inte helt tillfredsställande utan Börje, som blev placerad i källaren att övervaka att ekfaten inte svämmade över av vin, fick i uppdrag att suga igång ovan nämnda hävert så fort den stannade av. Man vill ju inte spotta ut den goda drycken, och det blev ett stort antal munnar med vin som svaldes med känd påföljd.

Efter två timmar satt Börje fortfarande på en plasthink i källaren och flinade medan han med största allvar passade att ekfaten inte överfylldes. Det var ett stort förtroendeuppdrag, ju.

När så allt vin tappats om skulle restprodukterna pressas. Firmans egen vinpress kändes aningen liten, men dock mycket väl fungerande. Så Hans och Börje pressade för liv och lust.

Vätskan som pressades ur var kraftig och tjock som välling och den hälldes i ekfaten den också.

Resterande smörja skulle sen jäsas och brännas till alkoholhaltig dryck.

Vi hade nu cirka 1300 liter vin i ekfat och det kändes som om det skulle bli något riktigt bra av detta.

Måltiden efter allt detta arbete var synnerligen välsmakande. Ty god mat efter hårt arbete smakar nästan lika bra som mumma. Sjökvisten kom på besök och han förnekar sig aldrig, ty han vräkte i sig av läckerheterna med en aptit som man sällan skådat.

Men som Alek säger: ”han är ju egentligen en snäll person”. Så låt honom äta sig mätt o go.

Lite senare denna afton gingo sällskapet ner i vinkällaren för att återigen avsmaka förra årets skörd. Det visade sig nu att denna skörd tedde sig alltmer välsmakande. Till och med Bosse smakade vin denna gång. Han visade en sida som vi andra aldrig förr sett. Bosse yttrade ord som vi inte trodde han kunde säga.  Han sa t.ex.: ” jag föredrar nog detta röda framför det vita vinet i afton” Han till och med njöt av vin istället för att, som tidigare under veckan, ta sig en pilsner istället.

Alla som var med i källaren denna afton kommer att minnas Bosse som en sann vinälskare.

Tråkigt nog blev det så söndag även denna vecka, och det blev dags att lämna detta himmelrike.

Men innan vi åkte hem skulle det besökas marknad i Varvarin. Detta är ett måste, ty här gör man dom riktiga fynden. T.ex. ett par jeans med märket Gucci för 85 spänn. En riktig läderlivrem för 5 spänn och ett lass ved för 90 spänn. Senast vi var här så fyndade Curt en stilettkniv för en spottstyver.

Hans blev av med sin kniv i Danska incheckningen.

Klockan närmade sig halv elva och limosinen kom för att hämta upp oss för färd mot Belgrad.

Vi kramade lite på Dobrilla och sen gav vi oss iväg. Svetlana hade åkt i gryningen ty hon ville hellre åka buss än flygplan.

En avskedspilsner med tillhörande cigarr på flygplatsen i Belgrad blev så avslutningen på en mycket lärorik vecka.

Varmt tack till Svetlana, som tagit ledigt från sitt jobb i Helsingborg för att serva sin make och hanses kompisar under denna vecka. Vi skänker henne en varm tanke, denna godhjärtade människa.

Och Alek !! Tack för att Du finns

Vid protokollet

Börje