Resan började med planering redan på tisdagskvällen den 24 september, (flyget skulle gå onsdag morgon) efter att Börje och Ingrid just kommit hem från en flygmötesresa i Marseille i södra Frankrike med allt vad flygstrejker och annat mög som kan inträffa innebär. Huuuu sicken rysare.

Börje skickade ett sms till Hans om att han o Filippa vid niotiden gärna kunde få åka med i hanses bil eftersom man skulle färdas med samma flygplan från Sturup och man skulle komma hem samtidigt. Han skrev att: ” Vi åker klockan halv nio”. Björkdahl svarade att dom skulle åka två timmar senare så dom åker själva. Först då kollades avgångstiden från Sturup och man kunde konstatera att man hade tittat på hemresetiden istället för avresetiden. Så Börje skämdes och svarade att: ”Ok vi väntar väl två timmar då då så kan Ni ändå åka med oss om Ni vill”. Hans svarade att det var helt ok.

Klockan ringde prick kl. sex och Börje for upp ur sänghalmen med ett skutt och fixade lite snabb frukost. Man kan väl erkänna att man hade lite ”resa” kvar i kroppen efter Marseille och så väldigt utvilad var man inte. Men visst är det skönt att kunna sitta i lugn och ro och äta frukost och läsa tidningen och lösa sudoku och inte stressa.

Ingrid hade packat allt som skulle med och pengar och pass och eventuella piller. Och vid pass halv nio anlände Hans, han parkerade bilen och kom fram med raska steg och en djup suck: ”Alltså visst är det tyyyypiskt…. Här har man bestämt en tid… och så ringer hon och säger att hon glömt glasögonen hemma. Så jag måste nu åka hem med henne och hämta dom jävla brillorna alltsååå” Följt av ytterligare en djup suck, och med samma raska steg tillbaka till bilen.

Det fanns ju egentligen ingen anledning till panik, så det blev en liten extra vända och under tiden hasade Börje ner den lilla gemensamma resväskan som han och Ingrid hade att checka in.

Björkdahls bil placerades i tryggt förvar i Börjes garage för att inga busar skulle kunna komma åt den och vandalisera eller så.

Man hälsade och man kramades lite, sen bar det iväg söderut mot Sturup. Inga älgar eller ens rådjur fanns i synfältet så det var bara att stå på. Man snackade lite om allt möjligt och innan man visste ordet av så hade Börje åkt förbi avfarten mot Sturup vid Lund och Hans frågade: ”Varför åker du detta hållet?”. Då vaknade chauffören till med ett ryck och försökte att snabbt hitta en ursäkt, medan han tyckte att man kan väl åka inom Malmö och sen motorvägen ut till Sturup. Och faktum är att denna omväg faktiskt var snabbare än genvägen över Staffanstorp och Klågerup med alla fartkameror och älgar och annat elände. Det gick dessutom ganska lätt att hitta P-plats denna morgon.

Incheckningen öppnar två och en halv timma före flygets avgång hos Wiss Air och vi checkade in två timmar och 29 minuter före, så man kan väl kalla tiden väl avpassad.

Vi tyckte det kunde vara lika bra att passera säkerhetskontrollen med en gång och sen ta en öl i baren vid gaten. Hans hade inga machetes eller stiletter i handbagaget så kontrollen gick fint och Börje hade ett par brallor som kanske var något för små, så dom kasade inte ner trots att han dragit av livremmen före röntgen. Så man beställde in varsin pilsner och den kostade 78 spänn. Alltså: ” sicka jävla banditer att hugga för sig…… 78 spänn för en enkel pilsner??” Hojtade Börje och Hans i kör medan Ingrid nickade instämmande. Visst är det hutlöst med dessa priser och hugga för sig från fattiga pensionärer.

Filippa nöjde sig med en läsk och Ingrid med en 20-kronors kopp kaffe. 20 spänn för en liten kopp färgat vatten. Christer anlände fem minuter senare och även han fick hala fram ”storlädret” för att kunna betala den inhandlade pilsnern. Även Christer suckade åt dessa hutlösa priser och vi välte ur oss heta ord och vi kastade ilskna blickar åt kassörskan.

Snart blev det så dags att boarda planet som skulle flyga oss till Belgrad. Hyfsat gott om plats men Hans hade bokat en separat plats med utrymme för hans långa ben. Börje sov en liten stund liksom Ingrid medan Filippa höll Christer vaken hela resan, hon snackade konstant och Christer fick inte en blund i ögonen.

Vi landade på utsatt tid och under tiden som väskorna kom på bandet hade Börje och Hans hunnit gå på toa för att släppa ut den dyra ölen.

Hans hämtade ut sin hyrbil, en röd cheva och ett riktigt dollargrin medan Börje hämtade sin, en Opel Corsika av senaste modell.

Man tyckte sig höra hur V-8án mullrade när Hans startade enlitersfyran som närmast lät som en illa åtgången symaskin. Och komforten invändigt i bilen gör att verkligen känner farten. Vi 80 km/tim. är vägljudet så högt att man måste skrika till varandra och vid 110 ( om man lyckas komma upp i den farten, måste man köra med teckenspråk för vägljud i kombination med vindsus gör det omöjligt att kommunicera.

Hans och Filippa skulle ”göra Belgrad” först, innan de åkte söderut mot Bacina så de stävade in i stan båda två med hörselskydd instoppade i öronen. Börje sa: ” det blir nog inte så lätt att hitta en parkeringsplats till det stora bilåbäket”. Medan Börje och Ingrid stuvade in Christer med bagage i Opeln och gav sig åstad söderut.

Vanligtvis brukar vi stanna för ett mellanmål när vi åkt ungefär halvvägs ner till Bacina och så även denna gång. Vi beställde in varsin portion chivapchichi. ( Ett slags 7 centimeter långa köttbullar innehållande ungefär lika mycket malet kött som 3 st av Ikeas köttbullar). Våra portioner innehöll alltså vardera 10 st av dessa godbitar, alltså motsvarande 30 köttbullar per man + pommes och sallad, dessutom varsin brödkaka att tugga på. Ingrid var hungrig som en varghona så hon klämde hela sin portion förutom brödkakan. Börje fick lämna två bitar och Christer lämnade fyra. Mätta så vi höll på att spricka så betalade Christer för kalaset och det gick löst på nästan 70 svenska spänn inklusive varsin pilsner. Vi åt alltså varsin middag inklusive öl, billigare än vad en sketen pilsner kostade på Sturups flygplats. Så nu blev vi glada igen och lite snällare i våra ord.

Resan tycktes gå lättare nu trots att vi ju rent teoretiskt var tyngre, och vi anlände till Bacina strax efter mörkrets utbrott. Alla installerades i sina respektive rum och vi anslöt oss till det grillande gänget. Vi slog oss ner, Rocky grillade och vi avnjöt kvällen tillsammans med Alek med Rocky och hans fru samt Bizza. Mycket trivsamt och lugnt. Efteråt kröp vi till kojs och sov sött allihop.

Följande morgon blev det som brukligt frukost i Aleks hus och vi lät oss väl smaka. De som så önskade drack sin brukliga grappa. Huu. Vi betalade varsin smärre insats som skulle täcka kostnaderna för ersättning till Bizza samt till råvaror till den mat vi skulle klämma i oss under de följande fyra dagarna.

Efter frukost skulle äcklet fnattas och först därefter kunde vi ge oss iväg till stadens pub. Ägaren kallas av oss för brottaren eftersom han har ett kroppsspråk som man tänker sig an avdankad brottare skulle kunna ha. Liten och knytt och stark som en björn.

Brottaren jublade av förtjusning när han fick se oss och han körde bort sina andra kunder för att vi skulle kunna sitta utanför och ta våra välförtjänta öl. Just detta tilltag kändes inte alls bra. Det fick oss att känna oss som busar som bara tänkte på sig själva så vi beställde in varsin dricka åt ”de bortkörda” och så blev alla glada igen och vi skålade tillsammans. Han lade på nya fina dukar på borden, även åt ”de bortkörda” och han serverade öl efter öl tills alla kände sig nöjda. Och nöjd blir man snabbt här nere.

Vi satt kvar i några timmar och den som blev mest rastlös var Filippa, så hon ringde hem till sin kille i Landskrona och” tjötade” en lång stund och ringer man på Viber så kostar det ju inte skjortan heller. Ekonomisk tös precis som sin far.

Brevbäraren kom på sin moppe och han satte sig ner vid sidan om oss och delade ut brev till förbipasserande. De som hade tur fick kvittera ut sin pension och han obesörjde paketdistribution också. God service.

En butik hade specialpris på vitkål så man stjälpte upp vitkål i en gammal skottkärra som man ställde utanför entrén.

Brottaren, som hade ett förflutet inom kiropraktikeryrket, fick höra att Ingrid hade besvär med sin högra axel. Så han erbjöd sina tjänster och knäckte till hennes högra arm och masserade på skuldran. Det hjälpte och värken släppte. Duktig brottare.

Pubrundan tog en ände och vi strosade tillbaka till gården för lunch. Alek visade stolt upp en del av sin paprikaskörd. Några halvmeterlånga röda paprikor som doftade helt ljuvligt.

Skulle man sälja såna stora paprikor hemma på Maxi i Skåne så hade man bara haft plats till tjugo stycken i hela grönsaksdisken, och folk skulle ha vandrat ända från småland och halland för att fotografera dessa monster, och man kunde köpa en och dela mellan flera familjer precis som med en andelslägenhet i Spanien. Man kan tänka sig annonsen på anslagstavlan på Maxi: ”Del i andelspaprika säljes till högstbjudande”. Man kan ju tänka sig hur aftonbladet skulle sälja sina tidningar med löpsedlar som sa: ” Mördarpaprikor säljs på Maxi” Inne i tidningen skulle man kunna läsa om hur jättepaprikor anfallit och skadat spädbarn i deras liggvagnar och hur mammorna stått maktlösa inför dessa monster som letat sig ut ur Maxis grönsaksdisk och anfallit folk på parkeringen. Folk vågade inte gå ut till sina bilar utan de gick runt, runt i dörrsnurran som var helt packad av folk som följde med runt och runt.

Huuu ja.

Efter lunchen kollade vi på hur bygget framskridit och hur vinslottets övernattningsrum gestaltade sig. Man blev mäkta imponerad. Här fanns nya fina parkettgolv lackade och lagda i fiskbensmönster. Alltså precis som man gjorde förr. Nu för tiden har ingen, varken tid eller råd, att göra detta. Det var mycket vackert. Och nyinköpta sängar. Toa och dusch var klara sånär som på dörrar och innertak. Vi diskuterade en stund om hur man egentligen kunde skippa dörrar och istället hänga upp ett draperi och en skylt som hade ”upptaget” på ena sidan och ”ledigt” på andra sidan. Skulle möjligen ha kunnat funka. Men vi enades om att det nog skulle vara trevligast, inte minst för damerna, om man kunde stänga om sig. Sammanlagt fem läckra rum fanns nu på andra våningen och upp dit ledde en bred trappa. Dessutom hade man lagt klinkergolv i det som ska bli samlings- frukost- rum där uppe. Med plats för ett riktigt kök och allting. Huuu så fint.

Christer kom med den alldeles förträffliga idén om att då istället göra om samlings- vinprovnings- rummet på bottenvåningen till två extra övernattningsrum. Synnerligen bra idé, tyckte övriga deltagare. Detta skulle sen framföras till Alek, men glömdes bort i hastigheten.

Och vinkällaren hade fått en smidesgrind. Inne i vinkällaren låg 2012års skörd på ekfat och bara längtade efter att få komma i flaskor. Nya fina ekfat låg staplade invid varandra och stämningen här nere gick inte att ta miste på.

2011 års vin hade tappats på flaskor för slutlagring före försäljning och de låg i höga staplar längs väggarna, en vacker syn.

Alek hade sparat ett par ekfat med ren merlot 2012 som vi smakade på. Detta var helt underbart. Vinet var så fylligt att det killade i öronen när man fick in det i munnen och det kändes nästan trögflytande och det hade en kraftig ton av ek som gav en fantastisk mjukhet åt vinet. Rent ut sagt: ”kolossalt gott”, och vi smakade både mycket och länge.

Efteråt demonstrerade Hans den Spanska etiketteringsutrustningen. Vi kallar den spansk bara för att den e manuel. Hehe. Roligt tyckte vi.

Den består i ett antal trälådor där vinflaskorna passar en och en. De har ett streck på sidorna och man lägger i flaskan, klistrar på etiketten vid strecket, vänder flaskan 180 grader och sätter på baksidesetiketten. Därefter trär man på en hätta på flaskan och värmer med en speciell värmare för att krympa hättan. Därefter klistrar man på ”halsduken”, en speciell liten etikett som klistras runt flaskhalsen. Mycket handarbete alltså.

Etiketteringsmaskiner kostar en förmögenhet, så det anser vi oss inte ha råd att skaffa, men däremot blir tanterna i byn glada om de kan få jobb vid denna spanska variant och tjäna en liten slant. Bättre för alla alltså.

Efter allt jobb med etikettering ansåg vi oss förtjänta av en kortare rast så vi slog oss ner och smakade av 2013 års vin ur den stora baginboxen. ( 5000 liter) det skulle ta ett tag att tömma den men vi fick smaka ordentligt.

Kvällen nalkades snart och det skulle grillas och det eldades i det gamla rostfria grisskållningskaret som levererats många år tidigare från Kristianstad. Man laddade med majsrester och det bildade snart en otrolig glöd som varade i flera timmar. Alek hade varit inne i Varvarin (grannbyn) och skaffat kött och en massa olika korvar. En del paprikor stektes och allt smakade alldeles förträffligt. Självklart serverades vin ur baginboxen tills vi slocknade i våra respektive sängar för en god natts sömn. Eva och Göran hade anlänt precis lagom för att intaga lite föda tillsammans med oss andra och vi sutto en lång stund och trivdes.

Natten blev lugn och ingen av oss orkade gå ner till puben så man somnade sött.

Fredagen inleddes med den sedvanliga frukosten och de som så önskade fick sig ”en stänkare” av grappa. Alek o Börje åkte in till Varvarin för att införskaffa div. byggmaterial, pluggar och bult. Ty denna dag skulle det monteras handledare från bottenvåningen i nya vinhuset till källaren och sen till ovanvåningen. Hans O Börje blev ålagda detta ansvarsfyllda uppdrag. Alek har under årens lopp skaffat allehanda maskiner och verktyg, så nu fanns inga ursäkter. Bara sätt igång.

Någon timma senare tog sig Börje och Hans varsitt glas vin och ställde sig att beskåda sitt verk. De verkade nöjda, så de plockade undan efter sig. Vinet smakade utmärkt även om det var tidigt på dagen.

Någon timma senare anslöt f.d. ambassadrådet Björn Mossberg med sin hustru och Annika, och det serverades en stilla lunch. Björn, som jobbat på Svenska ambassaden i Belgrad hade skapat många fina kontakter åt oss och han hade ett stort intresse att följa utvecklingen i företaget. Under eftermiddagen packades det vin som etiketterades och packades i kartonger. Björn och Anette jobbade som aldrig förr och Filippa, Ingrid och Anette skötte etiketteringsmaskinen medan Börje och Eva packade i kartonger som tejpades. Hans bar fram flaskor och Göran tejpade kartonger som han bar fram i rask takt. Innan man visste ordet av hade vi packat ett fyrtiotal kartongen.

Björn och Anette visades runt i de nya rummen och därefter stuvades vi om lite så vi bytte sovplatser så att alla skulle kunna få plats följande natt. När alla kommit tillbaka förevisade Rocky den nyinköpta maskinen att fylla 5-liter baginbox med. En synnerligen enkel men väl fungerande manick bestående av en rostfri bottenplatta med en ställning på att placera en tratt i. Sen stack man ner trattens pip i en box, tappade upp 5 liter vin i en dunk som sedan hälldes ner i tratten och boxen fylldes. Helt utan att spilla kunde man därefter plugga i ändproppen som innehåller avtappningskran. Därefter placeras boxen i en pappkartong

Bizza hade under tiden tillagat en helt fantastisk gulaschgryta som vi avnjöt tillsammans och den smakade helt underbart. De som ville kunde dricka öl till men ölen hade inget värde en dag som denna så alla drack av det goda vinet från egen skörd. Njutningen var total.

Nästa dag skulle vi ta emot besättningen från ambassaden i Belgrad och då skulle det serveras helstekt svin. Vi skulle duka och förbereda och vi skulle fixa till traktorsläparna med trasmattor och plankor så att alla som ville kunde få följa med.

Svinet som skulle grillas helt förbereddes och man fyllde upp med rensade majskolvar som skulle ge en het glöd.

Det liknade morötter på långt håll men det var majs där fröna pillats bort. Man tände på och man kunde nästan förnimma att temperaturen höjdes i hela byn av den enorma värme som utvecklades. Rockys uppgift var nu att se till att hela grisen snurrade runt och grillades på alla sidor. Det tog hela dagen. Under tiden skulle Hans och Börje försöka spänna presenningar över matbordet som skulle dukas på den vanliga platsen framför Alek´s garage eller den förra vinproduktionslokalen. Börje klättrade upp på vinden och hämtade några plankor som skulle användas som stöd, sen band man tampar i presenningarnas öglor och med en stege skulle sen Börje skjuta undan några takpannor för att knyta fast tamparna i takläkten och därefter skulle pannorna dras ner på plats igen. Allt detta gjordes för att man ansåg att det fanns risk för regnskurar.

Nåväl varannan ögla försågs med tamp med varsin pålstek (seglarknop) därefter skulle man spänna ut presenningarna över matborden och binda fast andra sidan av presenningarna över en stolpe ner i marken och i ett litet träd och i ett brunnslock och slutligen i betongblandaren som hasades fram.

Vi hann nästan bli klara då en vindby kom och lyfte bort hela möget. Takpannor höll på att trilla ner och öglorna slets loss från presenningarna. Så det var bara att ge upp. Fimpa alla tampar och rulla ihop det som fanns kvar. Sen sa vi att: eftersom nu vår herre blåste bort hela skiten så får han faktiskt se till att det blir uppehåll under tiden som vi äter”.

Och han lyssnade nog ty vinden lade sig och himlen blev blå och det blev ljummet i luften. Trivsamt tyckte vi alla. Med bordet dukat under bar himmel såg det riktigt fint ut.

Ambassadpersonalen anlände med ambassadören i spetsen, han har aldrig varit här förr vilket övriga har, upp till flera gånger. Vi hälsade och minglade runt lite grand, alla bjöds på varsitt glas rosé och sorlet stegrades en aning, sen visades samtliga ner i vinkällaren för visning och provsmakning av det röda ek-lagrade 2011 Dolina. Man smakade och man hade frågor som Alek skickligt besvarade. Bland annat frågades huruvida vi odlar ”kravmärkt”, och det är vi ju helt säkra på, eftersom vi inte besprutar med minsta lilla gnutta konstgödsel eller annat kem. Det enda vi sprutar med är alltså kopparsulfat mot bladmögel, och det är det enda som man i vinvärlden har tillstånd i hela världen att använda. Vi har, förklarade Alek, dessutom höjt PH-värdet i jorden genom att lägga ut kalk, även det är ju godkända produkter. I övrigt är det handkraft som gäller framför kemisk besprutning. Till exempel, sa Alek, har vi de senaste dagarna haft folk ute som klippt bort skuggande blad från plantorna för att solen ska få en sista chans att komma åt och på så sätt ge en högre sockerhalt i druvjuicen som i sin tur ska ge ett kraftigt vin så man kan ju helt klart säga att vi odlar kravmärkt, våra egna krav på vinet är högt ställda, nämligen. Efter förevisning av vinproduktionen kommenderades uppsittning på traktorflaken. Lydigt klättrade alla ombord för att bli transporterade ut till det av vinfälten som inte var så sankt efter allt regn.

Alla som ville fick smaka på de solmogna druvorna och även här ute hade man frågor och man var riktigt intresserade av vår verksamhet, vilket ju var mycket trevligt.

På tillbakavägen skulle man enligt traditionen stanna till hos brottaren för en enkel pilsner. Här hade man dukat upp med samtliga bord som fanns och stolar i snygga rader, man kan väl säga: ”det är inte varje dag svenska ambassaden kommer på besök”, så nu gäller det att göra sig till en smula.

Det satt fint med en kall öl och alla trivdes och stämningen var fin.

Efter pausen blev det transport på traktorsläpen tillbaka till ”slottet” där det skulle ätas middag. Man minglade runt en stund och alla tycktes trivas. Solen hade varit framme och värmt upp gården tillsammans med grilltunnan, vilken troligen hade störst verkan, för den värme som utstrålades från glöden var mäktig. Ingrid, Eva, Anette och Annika hade under tiden dukat och gjort snyggt på borden. Christer, expert på svin, skulle stycka den helstekta grisen. Han var noga med att informera att grisen var den till höger på bilden.

Den såg väldans läcker och välstekt ut så Christer äntrade styckbordet med glädje i blicken. Han vässade kniven och gav sig på svinet med en fin känsla. Filébitar styckades för sig, kotlettbitarna rensades från ben och de allra finaste köttbitarna sorterades noga i fina högar. Efterhand som sen folk kom med sina tallrikar delade Christer ut läckerbitar åt alla och en var. Med tilltugg som damerna producerat och med vin från den stora baginboxen blev det en mycket trivsam måltid. De som ville fick dricka vatten, hemska tanke. Efter måltiden erbjöds besökarna att köpa med sig av Dolina för kommande behov i Belgrad. Det köptes många lådor vin och tydligen kände folk att det kommande behovet skulle bli stort. Bussen lastades och alla hade det trivsamt.

Svetlana hade anlänt med buss från Sverige och fanns nu med oss. Hon menade att det krävs muskler för att åka buss i 30 timmar, men hon var stark för hon hade klarat resan utan men.

Bussen med ambassadmänniskorna lämnade Bacina och vi andra började så smått plocka undan och städa. När vi var nästan klara föreslog någon att vi nog borde gå ner en vända i vinkällaren för ett litet glas Dolina och så gjordes. Filippa tyckte väl det var sådär nödvändigt, men hon ställde upp och vi smakade återigen om vinet blivit lite bättre sen sist. Och visst hade det…

Sen blev det dags för den viktiga kvällssittningen hos brottaren. En stilla öl för de som kände för det, och det var det flera som gjorde. Filippa var däremot ganska nöjd med vad hon fått hittills under dagen så hon avstod till allas vår förfäran. För tänk om flickebarnet skulle gå och bli sjuk i någon infektion när hon inte desinficerades med pilsner som alla vi andra. Rocky däremot inte bara desinficerades med pilsner, han dödade bakterier med en fet cigarr dessutom.

Kvällen blev inte så sen som det kändes, men alla var trötta efter dagens besvär och det blev en god natts sömn.

Söndagen gick i slapphetens tecken. Man strosade runt och plockade lite här och lite där. Sen åkte hela gänget till Varvarin för att gå på marknad. Lika trivsamt varje gång. Det handlades trosor och det handlades kallingar. Tre par strumpor för 8 spänn. Bra pris tyckte Börje och köpte ett gäng. När han sen kom hem visade det sig att dessa strumpor var jättetunna, precis som damstrumpor, så han kallade dem för ”tösasockar” när han lade ner dem i strumplådan i byrån. Det blev en och annan jacka och en väst för 60 spänn kan ju ingen motstå. Och här såldes begagnade köttkvarnsdetaljer som Christer övervägde ett tag, men ångrade sig. Vi samlades vid svenskbaren för en enkel pilsner i värmen innan vi sen skulle packa och åka hemåt.

Eva och Göran skulle stanna till måndagen så de hade ju ingen brådska, Hans och Filippa skulle åka med samma plan som Christer och Ingrid o Börje men de valde ändå att stanna över natten och stiga upp tidigt, men Ingrid och Börje skulle tillbringa sista natten i Belgrad så de packade sina saker och med Christer som barlast åkte man norrut för att checka in på förbokat hotell. När vi skulle tanka upp visade det sig att Opeln varit ganska törstig för den hade förbrukat 0,9 liter per mil. ”Va faen” tyckte Börje, ”då kan man ju köra Cadillac lika gärna”, men det är ju klart att när man pressar en liten svag motor till bristningsgränsen och ligger på en marschfart omkring 170 km/tim så måste den ju jobba hårt.

Börje skulle köra in bilen på gården men missade infarten och skulle åka runt kvarteret för att komma in samma håll som han kom tidigare, Problemet var bara att just denna dag skulle det vara böghögtid i stan och många gator var avstängda helt eller hade trafik endast i en riktning, så det tog nästan tjugo minuter att hitta tillbaka. Poliser i varje hörn.

Christer, Ingrid o Börje strosade runt en stund, försökte hitta en vinbar som ambassadfolket tipsat om, men misslyckades, och hittade slutligen en restaurang och fick lite mycket god mat. Dyrt, som i vilket europeisk storstad som helst. På tillbakavägen till hotellet passerade vi poliser överallt. En konstapel hade blivit trött och lagt sig på en parkbänk och somnat, K-pisten hängde vis sidan och han snarkade så sött och hjälmen hade trillat av. Men vi såg inte till några bögar så vi gick hem till hotellet och kröp till kojs.

Nästa dag hemresa med återlämnande av fulltankad Opel.

Det hade varit lite hektiskt de senaste veckorna, men som sagt: ” det kostar att ligga på topp”

Vid protokollet

Börje Nyberg