Eskaderflygning 2008

Medverkande:

Tommy Jönsson                   Instruktör / Sparrisfantast

Agnetha Lindwall                 Passagerare / Godisleverantör /Sparrisspecialist

Lars Pettersson                    Reiseleiter / Sparriscyklare

Daniel Eriksson                    Kameraman / Sparrisfilmare

Peter Värmfors                    Flygplansbyggare / Sparrisätare

Viktoria Nordström              Safirpilot / Sparrisstorleksbedömare

Per-Åke Persson                 Safirpilot / Sparrisnjutare

Martin Malm                        Idéspruta / Pilot / Sparrisfinsmakare

Per-Ola Jönsson                  Navigatör / Sugrörsspecialist / Sparriskännare

Allan Ljungqvist                  Formationsetta / Sparrispratare

Anders Trönnberg                Pilot / Planerare / Sparrissjukdomsdiagnosist

Börje Nyberg                       Sekreterare / Sparrishandlare

Planeringen av årets eskaderflygning började redan tidig vår 2008, och första mötet hölls den 27/4 2008 ( samma dag som mamma Nyberg fyllde 80 år.) i klubblokalen i Everöd. Deltagarna insöp med förtröstan all möjlig information och, likt tidigare år, framhöll Tommy vikten av att vi följer gällande regler beträffande invägning, last, färdplanering samt uppträdande i fjärran land.

Flygengelskan skulle betränas i de fall detta behövdes, och skulle i vart fall kunna användas utan att man behöver skämmas.

Resmål skulle väljas och man beslöt snabbt att, ett besök i eller i närheten av Moseldalen i södra Tyskland skulle kännas synnerligen behagligt.

Vissa av oss hade redan varit där, fast då bilburet, och att få flyga dit kändes på alla sätt bra, tyckte alla. Således beslutades att så göra, och planeringen för detta påbörjades.

Daniel ansvarade för att vädret höll måttet. Tommy beställde nya kartor för området samt för transportsträckan ner via Danmark.

Att det fanns flytvästar i samtliga plan skulle bekräftas och att flygtid på respektive flygfartyg fanns, skulle också undersökas.

Det konstaterades att Börje inte fick flyga så som han brukar, nämligen på flygnivå, ty de Tyska myndigheterna hade, efter förra årets risker för syrebrist, infört restriktioner. Tydligen hade dom fått reda på att vi, inte i något av medverkande flygfartyg, innehar transponder mod. S. Detta medförde då med automatik att man skulle hålla sig i underläge. Med underläge förstås att man tvingas flyga under all luft och det enda man fick flyga över var trädtopparna. Om man kunde så fick man dock flyga under dessa om man då befinner sig i en dal mellan tvenne berg. Tyskland, som ju i norra delen, är platt som en ”pannekaga”, tillät alltså inga dylika övningar.

Tommy, som ju gärna och med förtjusning flyger 150 fot AGL, såg genast detta som en sann utmaning. Agnetha åkte via apoteket på hemvägen efter mötet och inhandlade några kilo postafen, ty hon insåg vad detta skulle medföra. Hon förstod direkt att det kommer att bli hon som skulle plocka bort allt granris från landningsställen efter varje etapp.

Yllefilten hon ju då måste ta med, för att inte smutsa ner sina kläder när hon kryper in under planet, väger naturligtvis en del, så detta medför lite bekymmer, rent viktmässigt också, ju.

Viktoria hade redan vi detta tillfälle planerat vikten genom att endast ta med ett fyrtiotal av sina cremer, och hon hade de allra minsta stringtrosorna och BH-árna som garderoben erbjöd. Några svarta och några rosa, som ju självklart var av typen ”spets” just för viktens skull.

Cremer, anticremecremer, nattcreme, morgoncreme och eftermiddagscreme tillsammans med ett stort antal shorts och små tröjor stuvades ner i en grön ryggsäck av kollossalformat. Den var, när den slutligen knäppts ihop, så stinn att om den exploderat så skulle den ha tryckt ut samtliga fönster i Safiren. Dock var vikten, trots att denna packning tillhörde en kvinna, ganska måttlig. En bra bit under 40 kg.

Planeringsmöte numro två skulle avhållas den 9 maj. Klockan 19:00. i ovan nämnda klubblokal.

Allan anlände med inlånad PA-28 som nästan inte ville starta inför hemresan.

Daniel hade då redan blidkat väderguden Meteorologus Totum, eller var det möjligen hanses hustru väderGudrun. Han/ hon som har hand om allt väder på jorden. Det tycktes för en stund som om det skulle kunna komma en skvätt regn om torsdagen, dagen efter avfärd, men Daniel skulle avhålla ytterligare ett chattmöte med herr vädergud för att förmå honom att undanhålla ovan nämnda skvätt.

All utrustning gicks igenom, vi planerade för första etappen till Sönderborg i Danmark och driftsfärdplaner upprättades. Kurslinjer ritades in på gamla begagnade kartor så länge, för dom nya kartorna över Danmark hade ej anlänt ännu. Sen skulle vi bara behöva flytta över strecken till dom nya kartorna före avfärd på dagen D.

Det beslutades att tre flygplan skulle flyga i formation till Sönderborg. Allan/ Anders skulle vara etta, Tommy/Börje/Agnetha tvåa och Viktoria/Per-Åke trea. Dom andra planen PA-28án från Ljungbyhed och Peter V´s Europa skulle flyga var för sig för att i all hast komma till destinationen.

Vindar, vädersystem och moln skulle kontrolleras under veckan fram till nyss nämnda dag, och om mot förmodan herr vädergud Meteorologus Totum skulle börja jävlas med oss, så skulle ett krismöte hållas. Om vädret tenderade att försämras skulle två alternativ finnas. Det ena skulle bli att byta avresedag, och det andra skulle vara att avsätta Herr Meteorologus Totum och istället ta ett snack med pianospelande Herr John Polman, även han vädergud och dessutom hemmahörande i Norrköping.

Börje bokade SE-KDZ på söndagen före avfärd för att bättra på sin flygengelska. Turen gick mot Ystad, sen Malmö, rakt upp mot Helsingborg och därefter på flygnivå 75 tillbaka mot ESMK. Engelskan gick ganska hyfsat. Inga ortsnamn översattes och med full gas och stigning från Helsingbordstrakten mot Fl. 75, nåddes rätt höjd i närheten av Hörby. Då var det dags att påbörja plané för att undvika en störtdykning ner till ESMK.

Tidvis var det manliga flygledare och tidvis var det kvinnliga. Börje fattade inga misstankar, och hörde inte att det var Josefine och Viktoria som busade i tornet.

Dom hade olovandes tagit sig upp flygledartornet, bakbundit flygledaren och själva tagit över handhavandet. Dom satt där och utdelade färdtillstånd på löpande band till höger och vänster medan flygledaren förskräckt satt i ett hörn med ett äpple i munnen och med händerna bundna runt ryggen på sin tjänstestol med hjälp av kabeln till batteriladdaren. Dessförinnan hade Viktoria och Josefine tvingat honom att lyssna på mängder av vitsar och fräckisar så till den milda grad att han nu satt och rodnade över hela kroppen ända ner i kalsongerna.

Huuuh.

Han var fortfarande sjukskriven efter mer än en vecka.

Dagen D närmade sig. Daniel informerade mail-ledes att han mer eller mindre fått kontroll över vädret och att det syntes bli drägligt. I övrigt rapporterades mängder av information avseende allt från landningsavgifter till flytvästar. Per-Åke informerade om att Han skulle hålla i rattarna medan Viktoria skulle handha spakarna, och att utrustningen i Safiren nu torde vara i form.

Samtliga deltagare uppmanades nu att packa med förstånd.

Börje, som alltid lyder och gör som han blir tillsagd, hade den klart lägsta vikten gällande medhavd packning. Med en totalvikt om 4,2 kilo hade han packat med sig följande:

Liten sliten handduk.

Tre slitna T-shirts. ( Att kasta bort när dom blir smutsiga )

Slitna filsingar ( Att kasta bort och byta ut mot sparris lagom till hemresan.)

En ”åbröden” tandborste.

Nästan tom tandkrämstub.

Dotterns mini-deodorantflaska med Smurfmotiv.

Handstulen minishampoflaska från Hotell Scandic i Trollhättan.

Rakapparat med nästan tomt batteri. ( Den gick bara på halv fart )

Ett extra par extremt tunna strumpor.

Kamera med oladdat extrabatteri.

Mobiltelefonbatteriladdare typ light.

Det allra mest nödvändiga avseende innehåll i pilotväskan.

Dagen D kom och man steg upp efter att nästan inte sovit en blund. Vis från förra året låg man och lyssnade efter regn på fönsterblecket och man tittade ut bakom gardinen ungefär var tredje kvart hela natten. Klockradion började väsnas klockan halv 6 varvid man, snabb som blixten, slet undan gardin och persienner så att hela rasket brakade i golvet. Frugan for upp och undrade vad i all världen man höll på med. Klockradion åkte i golvet av bara farten, ty sladden hade råkat komma ut på golvet vid försöket att rädda persiennen och därvid fastnat om foten. När man sen skulle skynda sig undan en första flygande lusing, och tog ett steg tillbaka åkte hela möget i golvet och tystnade.

Idyllen på söder var därmed bruten, med hustrun på ett helsickes humör och med en trasig klockradio slingrandes runt höger fot, skulle man därefter försöka ställa allt till rätta genom att servera frukost.

Men en rasande ”madam” som man halvt skrämt slag på en tidig onsdagsmorgon blidkar man inte med frukost. Det kommer att krävas en middag på restaurang, när man återvänder hem, den saken framstod alltmer klart.

Dessutom tvangs man lova att medbringa sparrisar hem från vårt södra grannland.

Dottern fick en avskedspuss mitt på munnen, hon vaknade med yrvaken blick och lade sina armar runt halsen på mig. I vissa lägen är det ok att visa känslor.

Med packningen instoppad i handskfacket på  bilen bar det sen iväg mot bilverkstaden för att hämta upp mannen som skulle stå för skjuts till flygplatsen. Bilen skulle servas under tiden för bortavaro, och ”bilmekarLasse” erbjöd sig att transportera pilot Nyberg.

Lasse satte sig på plats i förarsätet, tittade i backspegeln och sa: ”Ska Du ha allt det möget med Dig i flygplanet?  I så fall krävs det väl att Du har en DC 3á minst.”

Han syftade då på alla de handmaskiner, verktyg, armeringsjärn, stegar,  rördetaljer och glödlampor som man ständigt åker omkring med som barlast i bilen.

Tommie Svenre och Jenny fanns redan på plats med fika så det var nu bara att försöka smälta in så gott man nu kunde.

DZ baxades ut efter att tankarna dränerats och dagligtillsyn utfördes. Flytvästar och annat behövligt stuvades in. Tankarna kontrollerades betr. bränslenivå och rutor och vingar tvättades nogsamt rena från flugor och annat äckligt.

När Agnetha anlände stuvades filt, godispåse och postafen in på ett lämpligt ställe för att hon snabbt skulle komma åt detta vid behov.

Allan anlände med SE-EZO och även denna maskin fick sin dos av översyn. Strax anlände Viktoria och Per-Åke med Safiren. Viktoria släppte spaken och snart var hela gräsmattan framför klubbstugan fylld av flygplan och förväntansfulla piloter och passagerare.

Anders var vänlig nog att låna ut sin bil till slarvern Börje, som naturligtvis glömt hållaren till sin GPS kvar bland grejset i sin bil som ju stod på verkstad. Hållaren hämtades och Börje stod därefter i skuld till Anders.

Invägning av besättning visade att DZ endast skulle kunna tanka ”standard” för att kunna hålla föreskriven startvikt. Tommy iklädde sig sin ödmjuka hållning, skrapade med foten i asfalten en stund och lyckades förhandla sig till en bagageomfördelning som gav full vikt åt såväl Safiren som PetterNiklas ( PeterVärmfors´s lilla välbyggda Europa).

Viktoria kände stor stolthet att kunna erbjuda packning utöver vad hon själv släpade med sig samtidigt som hon torkade bort oljespill från sidorna och vingen på Safiren. Dock visste ju alla att Safiren egentligen är tre-sitsig, men att man nu hade viktkapacitet tack vare att man ju endast var två ombord. Viktorias väska hade både omfång och vikt som var fullt tillräcklig.

En kvinna behöver en del på resa, postafen och yllefiltar skrymmer ju en del.

Tommy påminde om att man nogsamt skulle besöka toaletten för att göra sig av med onödig vätska och Per-Åke tillade: ” Inte fel att lämpa ett par hekto benfritt samtidigt, ju”

Sen äntrade vi våra flygfartyg, tankade och ställde upp.

Allan och Anders hade lämnat in ATS-färdplan eftersom dom ju var etta i formationen. DZ och Safiren skulle ju bara ”hänga på” till Sönderborg.

Allan och ”de tre ” fick tillstånd att starta och Allan drog på full gas, DZ hade fullt upp att hänga med och Safiren suckade lite för att sen stiga tätt i hälarna på ZO.

Vid pass 400 fots höjd tvingades Safiren ta en liten extrarunda för att motorn inte skulle frysa till is. Att starta på nästan tomgång är tydligen inte vad denna välljudande sexa tycker om. Men efter några minuter, när vi andra nått 1500 fot återvände Safiren och platsade in på sin position strax bakom höger stabbe på ZO.

Att flyga i formation kräver att man ständigt är på sin vakt. Tommy, som ju är van vid dylika övningar hängde på så tätt att man av och till hamnade i propellerströmmen efter ettan. Detta medförde ju naturligtvis att man dels skuttade en hel del, och samtidigt att höjd och kurs korrigerades regelbundet och helst innan Allan gjorde några synbara roderutslag.

När vi närmade oss Sturups kontrollzon kände plötsligt Allan och Anders för att göra en överflygning av Norra Fäladen i Lund, varför en plötslig högersväng inleddes. Tvåan och trean följde snällt efter om än under protest. Det visade sig att man inte fått klarering genom Sturups kontrollzon utan nödgades att göra en norrgående rörelse och på detta sätt runda nyss nämnda zon. Taskigt av dom.

Efter att ha färdats på 1500 fot ända ut mot Öresund skulle man så flyga in under CPH  TMA och sen in över det gröna vackra Danmark. Under 2500 fot var ju ingen svårighet ty berörda piloter älskar grantoppar.

Agnetha hittade spypåsen och uträttade vissa övningar på ett mycket diskret sätt utan att på något sätt störa folket i cockpit. Hon gick ner några kilon på kuppen men barlasten fanns ju fortfarande kvar ombord om man säger.

Befolkningen i vårt västra grannland fick njuta av tre skuttande lågtflygande objekt i formation under en lång stund, tills Allan och Anders kände för ytterligare ett tilltag. Denna gång skulle man bese bron över stora bält på nära håll. Med andan i halsgropen hängde vi andra på och inte förrän vi landat i Sönderborg fick vi reda på att dom faktiskt planerat nämnda sväng, men att vi inte läst på rätt karta.

Agnetha servade med godis.

”Radion i DZ har nock sett sina bästa dagar, men har man lite tur så kan man höra att någon pratar.” sa Tommy. Börje instämde, och trots att baksätespassageraren inte hade sina lurar anslutna så sprakade det mest.

Vi fick tillstånd att göra en överflygning på låg höjd för att därefter Splitta upp och landa var och en för sig. Ett trevligt tilltag. Vi tog mark med en ”hård nedtagning”.

Restaurangen på Sönderborgs flygplats var öppen och vi kunde inköpa lite drickbart  att svälja ner medhavda mackor med. Vissa av oss blundade och njöt medan vissa fick in hela mackan, om man säger.

Vi kände plötsligt att molnen tenderade att torna upp sig och ett smalt litet moln kunde skönjas över landskapet. Snart påbörjades färdplaneringen till nästa destination, Husum, där vi skulle möta upp med Petter-Nicklas. Dom accepterade inte vanligt flygbränsle utan ville ha det där lilla extra nämligen. Så Peter och Lars hade flugit direkt till Husum och dom stod i tornet där och dirigerade oss på Svenska när vi anlände. Denna tripp flögs av pilot Börje och vi tog mark med ytterligare en ”hård nedtagning”. Trafikledaren i detta torn var till vardags bonde och vi blev informerade om att han har radion med sig i traktorn, och att han skyndar sig iväg till tornet när man ropat upp.

Några minuter senare är han så på plats.

Synnerligen trivsamma människor på Tyska flygplatser. Här koktes kaffe omgående efter att vi landat. Flygledaren höll sig hela tiden i bakgrunden och just som vi skulle gå ner för trappan från tornet, spydde hanses äckliga hund upp en middag bestående av till hälften nedsmälta torrfoderpellets, vilket hundjävelen omgående skyndade sig att åter äta upp. Att hundar äro äckliga det visste vi ju, men detta tog priset. Tur att man inte skulle äta ännu på några timmar, för vid blotta tanken på hundens skådespel kändes kraftiga kväljningar.

Nya färdplaner upprättades medan vi snyltade på kaffetermosen som stod på briefingbordet. Kosan skulle nu ställas mot Telgte, ett litet fält strax väster om staden Munster med tyskt U och prickar.

Vi ägnade en saknande tanke åt Josefine.

Börje, som bara flugit en liten stund skulle flyga även denna flygning för att jämna ut tiden mellan berörda piloter i DZ en smula.

Vi drogo åstad mot nämnda mål, Agnetha sponsrade med godis och och en dryg timma senare landade vi, med en något mildare nedtagning efter att först ha försökt landa på fel bana. Men galant, och som om vore det meningen, gjordes en låg överflygning som på en mitt över fältet placerad medvind för att sen efter en skarp höger päronsväng via en alltför hög final, tvinga ner DZ nästan mot sin vilja från 1500 fot på kort final.

Hon tog mark utan protest efter att ha ”hängt” i klaffarna med tomgångsvarv på motorn.

”Dom är tåliga dom där PA-28órna”, tyckte Börje.

Safiren med besättning stod på marken och man bävade för otäcka kommentarer från denna besättning, men lyckligtvis hade dom inte hört trafiken på radion.

Även solen har ju som bekant fläckar.

Cirka fyra minuter efter att samtliga hade landat, hade Lars ordnat taxi och hotell åt oss inne i lilla staden Telgte, Vi hade dock gott om tid att få varsin pilsner och att snacka oss samman efter dagens upplevelser. Daniel passade på att lufta sitt objektiv, och Martin hade full koll trots att han blundat hela resan och fortfarande blundade.

Tvenne bilar innehållande vardera sex pax drogo mot hotellet. Och incheckningen gick ut på att tävla om vem som skulle få sova hos Viktoria.

Börje, som vid andra tillfällen varit sambo med Allan, visade störst intresse att ”byta partner” denna afton. Han är ju egentligen gammal nog att, rent teoretiskt, vara morfar år Vickan, så att något otillbörligt skulle inträffa bedömdes som ytterst osannolikt. Hans intresse bottnar egentligen i att: ”man tittar självklart hellre på en vacker kvinna, om än iklädd ”nattasärk”, än att man tittar på en naken Allan när han om morgonen smyger in i badrummet, låser in sig och håller på med sina bestyr i över en timma”.

Allan hade synpunkter och beskyllde Börje för att vara en svikare, så han slog sig samman med en ny sambo, nämligen Anders. Anders tindrade med ögonen, log stillsamt och höll ett fast grepp om deras gemensamma hotellnyckel.

Vickan blev dessvärre tilldelad ett enkelrum och Börje kände sig mycket vilsen en stund, tills Per-Åke förbarmade sig och erbjöd sig att bli hanses nya sambo.

Lars informerade nogsamt att: ”Ställ in Ert grejs på rummen snabbt, så samlas vi här i receptionen om tio minuter.”

Efter mer än tjugo minuter i receptionen hade fortfarande Daniel och Martin inte dykt upp.

Lars for upp till deras rum och fick då klart för sig att dom blivit duschnödiga och att det skulle dröja en bra stund innan dom torkat och klätt sig.

Vi andra vandrade så sakteliga mot ett matställe och vi förklarade vägen för ”duschnördarna”.

Innan maten kommit in hade nämnda nördar hittat oss och vi voro åter församlade till en måltid.

Resans tema var som bekant ” SPARRIS” så det beställdes in god mat med tillhörande sparris. Sparris blev det även som förrätt.

Maten smakade alldeles förträffligt och Vickan hade synpunkter på grovleken på sparrisarna, och mycket gött var det. Och med ett glas passande burgundervin till så satt sparrisrätten som en smäck.

Dagen hade ju varit ganska lång och samtliga, förutom Allan, var trötta, så vi berättade inte en enda vits utan vi promenerade tillbaka till hotellet för en god natts sömn.

Grova snarkningar hördes under småtimmarna från ett av rummen.

Tanten som äger hotellet och även har hand om det flygande smöret, (madam Butterfly,) fixade en god och närande frukost.

Före frukost försökte Börje läsa den Tyska dagstidningen, dock utan att förstå speciellt mycket.

Först käkade halva gänget frukost och sen, efter att madammen skickat sin älskare att köpa fler frallor till resten av gänget, som så kunde äta vid pass 08:00.

Klockan halv nio blev det så dags för de vakna och pigga att ta en taxitur tillbaka till flygplatsen medan de trötta käkade klart sina respektive frukostar i lugn och ro.

Ett antal toalettbesök, färdplanering och sen bar det iväg mot nya friska mål.

Dagens mål skulle bli Winningen vid Koblenz, en privatägd synnerligen välskött flygplats med en fantastiskt god service.

Flygningen dit gick hyfsat bra strax ovanför grantopparna, och liksom vid tidigare tillfällen lyckades varken Börje, Tommy eller Agnetha se de waypoints som vi hade att navigera efter. Troligen var detta sviter från krigstiden att alla navigationspunkter inte syntes från luften och att dom fortfarande är hemliga. Och radion hade vi inte mycket nytta av, ty den mest sprakade och endast ibland kunde vi uppfatta svaga röster i etern.

När markytan höjdes tvingades vi stiga och när den sjönk så följde vi efter. Tråkigt att behöva smyga in över landskapet på detta sätt, ju, men har man inte transponder med mode S så har man inte, och då får man lida för det.

Vi hittade flygplatsen ganska lätt och inflygningen var bedårande med en sväng in över Moselfloden sen korsa en motorväg, missa en kraftledning och sen landa.

Vi hade inte ens hunnit få in dagens första pilsner förrän Lars kom ner från tornet och förkunnade att han betalat landningsavgifter, ordnat taxi och hotell på ett enda bräde. Snabba ryck.

Färden till hotellet, cirka 2 km. promenad och med en nerförsbacke som har en lutning på minst 45 % skulle det nu traskas. Börje erbjöd sig dock att ta ansvar för all packning och ställde sin kropp till förfogande att följa med trafikledaren i hanses bil tillsammans med all packning ner till staden och checka in på hotellet. Trafikledaren slutade nämligen sitt tjänstgöringspass för dagen och han bjöd på skjuts i en hyfsat skruttig Skoda. En synnerligen trevlig och hjälpsam person.

Börje stuvade in alla trunkar och väskor i hotellets lilla gårdspaviljong, satte sig med ett glas apelsinjuice och inväntade de övriga i sällskapet.

Lars blev belönad med en vanlig och en extra sval pilsner för att han fixat bokning och transport. Peter, Per-Åke och Martin tyckte också att ”detta var det minsta man kunde göra för Lars”.

Man vilade en stund och duschade av sina läckra kroppar och så gjorde man sig fin inför kvällens sparrisprovning.

Man behöver inte gå särdeles långt för att finna en restaurang i Tyskland, så efter 8 minuter hade man enats om ett place.

Peter och Börje steg in i restaurangen för att bedöma huruvida den var intressant tillräckligt, självklart valdes stället som hade servitris med de snyggaste rattarna. Det velades inte särdeles länge ty vi voro ganska hungriga, men dock.

Det blev sparris både på längden och på tvären efter en förrätt bestående av en synnerligen närande sparrissoppa, och alla lät sig väl smaka.

Martin, Börje och Viktoria beställde in varsitt glas rött medan övriga i sällskapet beställde vitt vin av typen Burgunder.

Viktoria blev utan rödvin i hastigheten medan Börje och Martin kämpade på för att försöka svälja det illaluktande röda vinet. Man hoppades i det längsta att det skulle smaka bättre till maten, men så blev ej fallet. Så för att inte törsta ihjäl beställdes in lite pilsner.

Maten smakade alldeles utmärkt och efteråt beställdes in lite kaffe. Aftonen blev fullkomlig. Utsikten var smakfullt rundad, snygga fylliga rattar och en rund rumpa på servitrisen och en vacker stadsbild åt andra hållet. Lars, Peter, Martin och Börje hade fullt sjå med sin utsikt. Anders tittade blygt ner när hon serverade, för att inte fastna med blicken på något otillbörligt ställe i urringningen.

Börje kände för att fotografera ovan nämnda urringning, men kom inte på någon riktigt bra ursäkt att ta en bild på tjejen ifråga, så han bestämde sig för att, snabbt som attan, ta en bild rakt ner i Viktorias blus. Bilden publiceras ej, av sekretess-, skatte-  och hälsoskäl. En dylik bild skulle kunna medföra förmånsvärde, ju.

Tyska familjer hade en lokal rallytävling denna afton, och dom sprang nerför backen vid torget med sina sopkärl i grupper om två eller tre. Stora familjer = tre kärl och små familjer = två kärl.  Ett himla oväsen höll dom i vart fall. Kärlen placerades vid ett litet hus nere vid järnvägsviadukten och förmodligen skulle dom tömmas av ”avfallswaffe” nästkommande dag.

Tågen kördes oavbrutet fram och tillbaka, söderut med bilar och norrut med plåt. Vi sutto en stund och förundrades över hur dom gjorde när dom möttes, men vi konstaterade senare att där fanns dubbla spår, vilket ju förenklar en del.

När alla blivit mätta och glada traskades det hemåt i den ljumma sommarkvällen och sen blev det dags för en sängfösare. Det slog oss att det troligen inte finns några ungdomar i denna lilla stad. Vi hittade inget klotter, inga sönderslagna blomkrukor, inga uppdragna buskar, inga ”åbrödna” bilbackspeglar och inget som över huvud taget kunde tyda på att ungdomar varit utomhus. Ty det är ju ungdomar som vandaliserar, inte vuxna människor. Förmodligen sätter man in alla ungdomar bakom lås och bom direkt efter att dom konfirmerats här i detta land.

Överallt fanns snygga välskötta fasader, blommor och växter planterade längs trottoarerna och som sagt, inget klotter. Detta kändes extra trivsamt.

På den lilla hotellbakgården sutto vi sen och drack kaffe eller öl, delar av oss åt glass i stora lass, och vi berättade allehanda historier, vilka inte alltid voro rumsrena. Börje hade tagit med sig en liten ask med Serbiska cigarrer, vilka osade och rök på ett mycket manligt manér.

Anders, som blivit lite vinglig av vinet ( eller var det utsikten) på restaurangen smög upp på rummet och somnade raklång på sängen och med skorna på.

Det sjöngs lite visor och damerna berättade hemska historier, Daniel fick telefonsamtal och fick inte igång sin moppe, så när klockan närmade sig halv elva ansåg hotellmamman att vi alla borde gå till sängs och så fick det bli.

Fortfarande fick Vickan sova ensam och fortfarande förbarmade sig Lars-Åke över Börje, och Peter fick med sig Lars och dom hade vid det här laget blivit goda kamrater.

Allan försökte flirta genom att tala om att han fönat håret på ryggen och kammat mittbena. Inget hjälpte, Vickan förblev singel även denna natt.

Nu hade det blivit fredags morgon och det beslutades att denna dag skulle bli ”flygfri” Även om vi befann oss på en eskaderflygning, så var området så vackert att man absolut kunde tillbringa en hel dag här. Dessutom fanns i Daniels vädermapp, risk för moln och regn längre söder ut.

Dessvärre hade hotellet bokats upp för kommande natt så om vi nu skulle stanna i orten en natt till, så blevo vi tvungna att hitta ett annat hotell.

Lars tog sig samman och fixade till ett lyxhotell en liten bit utanför själva tätorten. Vårt bagage fick gärna stå kvar tills om aftonen, så vi betalade och lämnade för att i tobaksaffären inköpa biljetter till flodbåten som skulle gå till Kochem, en bit bort. Vissa av oss är sextio år fyllda och kunde således åka på pensionärsbiljett, vilket uppskattades mycket. Halva priset, ju.

Ombord på båten togs mängder av bilder och det dracks lite pilsner, sen åto vi en bit mat. Understundom sutto vi i solen och beundrade utsikten.

Vi slussades upp i två omgångar, och någon mil före Kochem blev vi så stående på grund av ett vägarbete i ån. Eftersom vi inte hade så bråttom stannade vi kvar ombord och det blev avgång och retur mot Koblenz.

Slussarna var trånga men effektiva, utsikten vidunderlig och alla var nöjda och glada.

För en kort stund såg det ut som om Tommy beställt in vatten, juice, cola och öl, men det visade sig att Agnetha var delaktig i nämnda inköp. Allan var helt oskyldig i vart fall ty han vände sig bort och låtsades snacka med Lars V.

Idyllen var fullkomlig och en andfamilj simmade ikapp med båten medan vi väntade på att få bli slussade upp till en högre nivå. Vi satt i dieselångorna och kippade efter andan medan solen brassade på i våra pannor, och de som inte hade keps riskerade att bli solbrända på flinten. Anders bedyrade att Viktoria utstrålade mängder av skönhet och att en del av denna skönhet kom från insidan. Viktoria blev rörd och alldeles glansig i ögonen. Vi kommenterade passerande människor och slutligen stod inte Anders ut längre, så han tog fram en god bok och satte sig i skymundan och läste densamma.

Dagen förflöt så stilla och kvällen nalkades. Väl i hamn igen promenerade vi under tystnad och eftertänksamt mot vårt gamla hotell för att hämta vårt bagage. Vi smälte dagens alla intryck och gjorde oss klara att leta upp lyxhotellet ifråga.

Efter en vägbeskrivning tog vi så upp jakten på ”lyxen”. Rakt ner mot vattnet, följa vägen till höger och sen till höger igen, och plötsligt var vi tillbaka vid tobaksaffären där vi köpt biljetter. Efter att Lars frågat en extra gång efter hotellet, traskade vi så iväg någon mil tills vi hittade rätt.

Hotell Moselblick, som det heter, var ett hyfsat bra hotell med enorma rum. Lyxen mäts tydligen i kvadratmeter i Tyskland.

Vi checkade in och blev tilldelade våra sviter. Viktoria och Per-ola fick varsitt enkelrum med dubbelsäng. Börje och Per-Åke delade rum och över deras sängar fanns rejäla skyltar med texterna Madam resp. Monsieur.Madam över Börjes säng.

Efter all promenad bestämde vi oss för att äta middag på hotellet.

Daniel hotade personalen med sin mastodontkamera där objektivet närmast liknades vid mynningen på en haubits från Bofors, och slutligen erbjöds vi att sitta på terrassen, under ett läckert partytält. Utsikten över floden lät inte skämmas för sig och fastighetsskötaren hade gjort ett fint arbete.

Förrätten bestod, som omväxling, av sparrissoppa, och varmrätten innehöll många stora vita fina sparrisar samt ett antal korslagda gröna ärtor med köttbitar inunder.

Maten lät sig väl smaka och efteråt berättades många söta, många grova, många hemska historier och många alldeles förskräckliga.

Den grövsta, som handlade om sugrör lämpar sig inte att återge, avfyrades av Per-Ola

Folk runt om oss i allmänhet och hotellmamman i synnerhet, hade synpunkter på våra glada skratt och hon uppmanade oss, på ett mycket diskret sätt, att dämpa oss. Sen stängde hon till terrassdörren. Vi hade nästan skrämt hicka på hennes lilla bebis, som försökte sova i en fåtölj i foajen.

Nåväl, vi diskuterade givetvis inte, vi ville ju inte se barn lida, utan vi drog oss tillbaka till våra respektive salonger till sovrum.

Kommande morgon blev det taxi till flygplatsen, det färdplanerades och så tog vi plats i våra flygande farkoster igen. Denna gång med kurs på Osnabruck, även denna med tyskt U med prickar.

Detta var enbart för att tanka upp en smula och för att få lite lunch.

Vädret höll mer än vad an vågat hoppas på. Visserligen en stor gnutta vind, men molnfritt åt det håll vi ämnade flyga. Molnen som fanns, dom fanns i söder och sydväst. Det rapporterades om regn i norra Frankrike och sydligaste Tyskland.

Färden mot Osnabruck, med ovan nämnda prickar,  gick inunder kontrollerad luft, vi hade 1000 fot AGL. Men backarna var så höga att vi tidvis flög på över tertusen fot MSL.

Peter och Lars flög via ett annat litet fält för att tanka specialsoppa först och mötte upp med oss andra några minuter senare. Radion i DZ var fortfarande kass och man hörde bara tidvis vad som sades i etern. Vid flera tillfällen hade vi kontakt med andra flygplan och man kunde förnimma att flygledningen, som för övrigt var mycket effektiv, varnade för ett oidentifierat flygplan just där vi befann oss. Vi blev underflugna och vi blev överflugna och vår kurs blev korsad av tyska turister som flög kors och tvärs bland bergen.

Tommy konstaterade att vi återigen hade lite svårt att se de ”waypoints” som vi navigerade efter. Och att detta enbart berodde på att vi vid varje tillfälle för kursbyte, befann oss mitt över respektive punkt, och alltså därför inte kunde se den. Ibland fick vi flyga en liten ”kringla” för att få se punkten i verkligheten. Så hade vi ju haft det hela tiden, ju. Så dom var inte så hemliga när allt kom omkring.

Börje var pilot och efter cirka en halvtimma tog bergen slut och man tvingades ner på 1500 fot MSL igen. Det skuttade en hel del, ty det var lite vind, Agnetha hade hinkat i sig stora mängder postafen så hon fick behålla maginnehållet denna dag.

Med GPS-navigatorns hjälp navigerade man enkelt runt kontrollzoner och annan farlig eller otillåten luft. En gång så nära att ena vingspetsen var inne i kontrollerad luft, medan resten av flygplanet befann sig utanför.

Agnetha sponsrade med ännu mera godis.

Landningen i Osnabruck blev bra i rak motvind och man kunde taxa in till restaurangen efter en rullningssträcka på strax över femtio meter.

Vädret bjöd på strålande solsken och vi skänkte Daniel en extra tanke.

En snabb enkel lunch, och under lunchen bjöds vi på musik och dans av ett par små söta Japanska töser.

Tommy glömde sin keps och efter att den hämtats, skapades färdplan igen och sen iväg.

Allan och Anders drog iväg långt västerut och vi andra anade att dom skulle ta en titt på Holland innan dom skulle landa utanför på Ganderkesee strax utanför Bremen. Tommy flög DZ denna sträcka och det bar iväg tätt över trädtopparna. Landskapet bredde ut sig för våra vingar och bebyggelsen tycktes glesare ju längre norr ut man kom. Än var det kolkraftverk och än var det kärnkraftverk. Byar med enbart vita hus och bruna tak avlöste varandra.

Per-Åke och Viktoria rattade/spakade Safiren och trots att den skvätte olja omkring sig så stånkade den på och strax efter take off kom dom och segade sig förbi DZ på några vingbredders avstånd. Tommy styrde upp och försökte hänga på i formation, men tvingades ge upp på grund av risken att bli nerfläckad av oljestänk, samt på grund av vredgade blickar från baksätet.

Tommy upptäckte att det plötsligt, när Safiren passerade, blev alldeles tyst i radion. Förmodligen hade vi kommit i radioskugga. Men det visade sig senare att det måste ha varit den titanplatta som Per-Åke har inopererad i ryggen, som totalt störde ut radion  i DZ, för det kan väl inte vara fel på radion, eller? Troligen var det denna titanplatta som även riktade allt brus och alla störningar mot radion i DZ.

Inflygningen till Bremen Ganderkesee gick via en hög röd/vit mast och vi landade alla inom en tidsrymd av 10 minuter. Allan och Anders hade då varit borta vid Holländska gränsen och vinkat på några blondiner med ”hög panna” iklädda stora träskor, orangefärgade tröjor och bommullsförkläden.

Nedtagningen var nu bättre än på länge och nästan inte märkbar.

Peter landade lugnt och säkert trots sidvind.

Medelst stora skyltar på staketet ombads piloter vänligen att inte blåsa med propellern så att gräs och skräp blåste in mot byggnaden, och man uppmanades att backa in planet med handkraft.

Tommy gjorde sig ovän med befolkningen genom att med nästan full gas, vända aktern till och styra upp så att det skulle vara enklare att ”putta” in planet på P-platsen.

Papporna glodde ”mögigt” och mammorna skyddade sina telningar med armar och händer medan dom fick ögonen fulla av grus och nyklippt gräs. Efter en liten stund hade dom gått därifrån.

”Det var ju väldigt vad här var folktomt!?” sa Tommy när han steg ut ur planet och skamset såg sig omkring.

En enkel pilsner släckte törsten och efter en liten stund hade Lars bokat rum och reserverat plats för middag.

Viktoria och Per-Ola fick varsitt enkelrum, Daniel och Martin delade rum liksom Lars och Peter, Tommy och Agnetha och Allan och Anders.

Per-Åke och Börje skulle också dela rum igen och man vandrade upp på andra våningen.

I korridoren hade de gröna växterna vuxit sig så höga att man tvingats ta hål i taket för att dom skulle få plats. Reservutgångarna var liksom brandsläckarna väl dolda bakom nämnda gröna växter.

Efter en stunds vila på rummet skulle man så sätta sig till bords i matsalen. Man behövde inte vänta, ty alla i gänget hade vid detta laget lärt sig att regelbundet bli hungrig. Och om man inte var riktigt hungrig, så blev man sympatihungrig, så enkelt var det. En smålänning äter för att bli mätt, medan en tysk äter för att inte bli hungrig, ju, och efter ett antal dagar i detta land så har man lärt sig bli hungrig innan kroppen egentligen behöver näring.

Alla enades om att man nog egentligen borde testa deras sparrissoppa som förrätt. En mycket krämig variant med minst 250 gram vispgrädde i varje portion. Riktigt fyllig alltså. Fantastiskt välsmakande och god.

Till varmrätt beställdes in olika varianter av mat med tillhörande sparris. Den största varianten innehöll en rejäl biff av en Anguskossa från Brasilien, och med 500 gram sparris ovanpå samt en god sås. Burgundervin och pilsner satt fint till och när man ätit klart stönade man märkbart.

I grannlokalen var det riktig fest ty någon hade passat på att fylla år. Det hurrades och det överlämnades presenter och sen dansades det till tysk marschmusik i flera timmar. Födelsedagsbarnet var antagligen en kvinna som troligen fyllde fyrtio år. Detta konstaterade vi eftersom hon iklädde sig gummistövlar före dansen. Reglerna säger ju, i vart fall i Skandinavien, att när en kvinna passerat 40-årsstrecket får hon inte längre bära högklackat utan skall alltid gå runt i gummistövlar. Detta för att man inte ska höra trippandet och för att männen inte ska behöva vända sig om i onödan.

Efter maten en kopp kaffe ute på terrassen och beundran av den vackra tyska solens nedgång i fjärran. Inte en mygga fanns trots att det var helt vindstilla.

Det radades upp ett gäng fräckisar igen och det skrattades rått och grymt. Anders stod ut längre denna afton och han lade en hel del information från vitsarna på minnet.

Morgonen inleddes med ett frukostbord av sällan skådad dignitet. Ingen av oss hade nånsin sett något liknande. Här fanns allt från 8 sorters flingor, mjölk, yoghurt, fil till 15 sorters ostar, korvar på längden och på tvären, hackebiffar med olika sorters mumma på, fläskfileskivor med ytterligare sorters mumma och rädisor på, sylt, marmelad och honung, sillinläggningar, ett stort fat rökt ål och till sist ett jättebord med exotiska frukter såsom ananas, carambolefrukter, melon, jordgubbar, bananer, äpplen, apelsiner, körsbär och kikhosta.

Vissa av oss hade blivit kommenderade att ha med sig sparrisar hem, och nu började det bli hög tid om man skulle göra inköp i Tyskland.

Börje och Per-Åke, som för övrigt hade spelat ”lanter”, på natten med öppen balkongdörr, traskade iväg följande grön/vita skyltar med texten  SPARGEL och en pil. Dessa pekade mot en gård ungefär en kilometer bort. Halvvägs blev dom osäkra och återvände mot hangaren för att fråga om det var rätt. Då ser dom plötsligt Lars kommande cyklandes, rak i ryggen som en fura, på en tysk damcykel med korg på pakethållaren. Tillsammans hittade man sen gårdsbutiken och det handlades vilt. Två stora tjocka fräcka sparrisar köptes till Viktoria i hopp om att hon skulle gilla storleken. Lars erbjöd sig att frakta sparrisen tillbaka till flygplatsen och man stuvade sen in sina inköp på lämpligaste sätt.

Ganderkesee kan vi varmt rekommendera till alla som tänker flyga utomlands. Denna juvel glömmer man inte i första taget.

Mätta så vi höll på att spricka gjordes sen färdplaner och man startade mot en liten flygplats i norra Tyskland, nämligen  St. Peter-Ording EDXO.

Molnen, som vi ju sett förr, närmade sig söderifrån och det var mulet söderut. Men, liksom tidigare, så hade vi molnfritt i kursriktningen.

Att man använder gränsnära flygplatser beror på att man har en överenskommelse mellan länderna som gör att man inte behöver lämna in ATS-färdplan mellan dessa orter. Här upprättades däremot en ATS-färdplan gällande färden mellan Sönderborg och Kristianstad och denna lämnades också in med beräknad start från Sönderborg kl. 15:00 och efter en mycket god och närande gulaschsoppa och ett glas bubbelvatten taxades det ut, sen start och iväg

Man hoppas det inte blir någon nämnvärd höjning av havets vattennivå, ty flygfältet låg endast 4 fot MSL.

Någon hade haft lite otur med en landning och ställt till det i nosen på flygplanet, propellern hade sparats som avskräckande exempel.

Det tycks som om att alla Tyska privata små flygplatser har en egen restaurang / pub och stämningen är alldeles fantastisk på dessa ställen. Folk kommer dit och äter och tittar på flygplan helt spontant och madammen som serverar på denna flygplats, lagar även till maten och serverar med glimten i ögat. Trevligt.

Det bestämdes att man på flygplatsen i Sönderborg skulle tanka upp för att ta sig hem till respektive ort. Allan & Anders skulle till ESMK för att därstädes lämna av Anders. Allan skulle därefter lämna tillbaka lånad egendom såsom flygplan och tacka för lånet. Safiren skulle till Ljungbyhed och därstädes lämnas tillbaka med tack för lånet. Då var i stort sett all Safirens flygtid, innan 50-timmars, slutflugen. Viktoria höll extra hårt i spaken vilket ju Per-Åke var mycket glad över.

Per-Åke, som under hela resan ständigt återkommit med fantastiska och helt obetalbara kommentarer, skulle hålla i rattarna, vilket naturligtvis Viktoria var mycket stolt över.

Före avfärd från Sönderborg skulle det kramas och pussas lite på Viktoria. Per-Åke däremot fick nöja sig med ett handslag som tack för en trevlig vecka.

Daniel, som nu fått smak på det där med flygnivå, lämnade in ATS-färdplan innehållande uppgift om att han ämnade flyga på Fl. 95 till Sverige.

Synnerligen manligt, och med avundsjuka blickar höll vi andra oss nere bland ballonger och fiskmåsar.

Lars och Tommy hade nu ett jättejobb framför sig med att försöka lista ut vad var och en skulle betala förutom den skeppskassa som man tidigare erlagt.

Viktoria verkade nöjd och glad trots att hon tvingats bo i enkelrum hela tiden och även om hon hade kastat lystna förförande blickar omkring sig så hade manfolket hållit sig i styr.

Tommy hade ännu en gång visat prov på gott ledarskap som lyckats hålla alla besättningar på gott humör och sams. Inga slagsmål hade ju inträffat och inga blåtiror kunde skönjas. Lars hade också ännu en gång visat att han är den borne reiselaitern, och utan hanses hjälp hade vi sannolikt fått nöja oss med att komma till Aerodromen i Vellinge. Men som vi alla sa: ”Stort tack alla för en underbar samvaro.” Och Tack Daniel för det fina vädret.

Vid protokollet

Börje Nyberg