Eskaderflygning våren 2009

Närvarande deltagare:

SE-KDZ                      SE-LLV                       SE-XZZ

Tommy Jönsson            Martin Malm                Anders Trönnberg

Jens Nilsson                 Daniel Eriksson             Jan Larsson

Victoria Norsström       Oscar Bringevik

SE-XVS                      SE-XYZ                      SE-EZO

Peter Värmfors            Björn Alfer                   Allan Ljungqvist

Lars Pettersson            Bernt Ekström              Joakim Nilsson

SE-KSF

Johan Malmqvist

Maths Holmberg

Filip Nilsson

Frånvarande:

Agnetha Lindvall

Per Åke Persson

Börje Nyberg

Första mötet avhölls den 26/4 2009 i klubbstugan i Everöd och de flesta deltagarna voro samlade. Dock saknade vi Anders denna dag. Dessutom saknade vissa av oss Josefine och man törs väl säga att nya deltagare, som aldrig haft förmånen att sakna Josefine, ju inte vet vad dom ska sakna, men dom sympatisaknade med oss andra en liten stund även om dom aldrig träffat henne.

Agnetha var ej närstädes heller, ty hon var tvungen att sitta hemma och träna på att inte spy när det guppar. Så hon satt hela eftermiddagen och gungade i hammocken i trädgården i Åhus.

Hon höll en spypåse i vänsterhanden medan hon gungade med högran, så högt hon vågade. På huvudet hade hon ett par av klubbens hörlurar, för att få den rätta kabinkänslan, och hon hade tagit av skorna och satt i bara strumplästen, för hon hade hört att man inte blir lika sjuk om man fryser om fötterna. I knät hade hon en av Tommys gamla avlagda flygkartor.

Tommy hade lovat att komma hem och gunga henne klockan halv fyra, så han hade ju en del att stå i också, och detta med att träna i hammocken var ju egentligen Tommys idé.

Agnetha hade redan plockat fram filten och knäskydden, som hon skulle använda när hon skulle rensa landningsställen från granris efter dags-etapperna med Tommy lågflygare.

Martin kom något sent och förklarade detta med att han ju måste stanna o köpa glass, som han sen bjöd alla närvarande på.

Stort tack Martin.

En stund senare dök Daniel och Viktoria upp. Dom hade sänt ett sms till Martin om att dom måhända kunde bli någon minut sen, men eftersom även Martin var sen också, så kom aldrig sms ét övriga deltagare till godo..

Det konstaterades att det i årets eskaderupplaga blir, inte mindre än 20 personer fördelade i åtta flygplan. Skitkul tyckte alla och smakade på den Martinbjudna glassen.

Denna gång var det inte enbart Kristianstads flygklubb som skulle delta, utan man hade tillkallat stöd från Sjöbo flygklubb och från Hässleholms flygklubb Bokeberg. Glada, positiva och kunniga piloter.

Tommy informerade om att det ju dessutom var synnerligen kul att så många av de nya eleverna skulle följa med denna gång. De gamle uvarna, som varit med ett flertal gånger tidigare, och som alltid vill följa med igen blir man inte av med så lätt tycks det.

Vissa av eleverna fick ”hemläxa” tills nästa möte. Man skulle lära sig och därefter informera om de Tyska transponderreglerna, de Tyska kartsymbolerna samt en del annat matnyttigt som t.ex. när på året sparrisen är som bäst i Tyskland, var man köper den bästa pilsnern och hur man övernattar billigast utan att ge avkall på kvaliteten.

Det talades en del om att vi skulle vara synnerligen försiktiga med packning och att vi ju aldrig skulle flyga med övervikt.

Viktoria dementerade att alla hennes krämer och annat tilltugg skulle vara något annat än ett överlevnads-kit. Hon menade att ingen kvinna med självaktning över huvud taget skulle åka någonstans utan en samling krämer och annat godis som ens var i närheten av att vara mindre än den Viktoria skulle medbringa.

Alltså konstaterades att: ”När det gäller överlevnad så är vikten av mindre betydelse.” Mindre soppa - tanka oftare bara, så enkelt är det, ju.

Dessutom var vi ju vana från tidigare år att hon flyger Safir tillsammans med stackars Per-Åke i ett tresitsigt plan, med plats för två personer + en kvinnas krämer.

Sen måste ju erkännas att det alltid är trivsamt med både de röda och de svarta spetstrosorna.

Tommy informerade därefter nogsamt om att ju vi män kan vända filsingarna inte bara två, utan till och med fyra gånger.

Preliminär rutt diskuterades. Prag röstades ner, liksom Holland. Ingen, förutom Peter W, ville nämligen flyga i korridoren för att komma dit och sen dessutom bli uppskörtad på stålar.

Celle, nordost om Hannover, föll många på läppen liksom Koblenz. Inte mindre än fyra kartor måste beställas till varje flygplan utom till Björn. Han brukar ju vara där nere och flyga, och alla vet ju att Björn är så att säga välutrustad. Berndt skulle nu åka med i Björns flygplan, och då skulle man ändå ha plats för något hundratal kilo av Viktorias och Agnethas packning och ändå ha fulla tankar.

Det enda vi nu ska tänka på är att vi ju måste eftersträva att komma till samma flygplats om kvällarna så Agnetha kan få tag i sin filt, sina knäskydd och sekatör, så hon kan rensa landningsställen ordentligt på David Zäta efter Tommys trädtoppssniffningar.

Alla skulle se till att samtliga flygplan var ordentligt utrustade samt att det fanns flytvästar till alla ombord.

Per-Åke berättade att han hade hittat ett ställe där man kunde köpa flytvästar till mycket förmånliga priser. Man kunde t.ex. köpa uppblåsbara flytvästar för runt 700:- spänn, som kostar över 2000:- på andra ställen. Och enligt ännu obekräftade uppgifter kunde man även köpa sig kvinnfolk i nyss nämnda affär, uppblåsbara sådana visserligen men ändå.

Det skulle finnas utlösning både automatisk och manuell. Man konstaterade att det ju är synnerligen tråkigt med manuell utlösning, och att automatisk sådan skulle vara att föredra.

Lars Reiselaiter Pettersson delade ut sitt kontonummer och samtliga ombads att putta in vardera tretusen spänn snarast dock senast en vecka före avresa.

Om vi är tillräckligt många som puttar in stålar, så måhända Lars pensionerar sig i och med årets reseplanering och att vi aldrig ser röken av honom igen.

Den risken tycktes samtliga vara villiga att ta, ty någon mera noggrann redovisning än den han presterat på föregående resor, har ingen tidigare varit med om.

Redan nu ber vi att få framföra ett stort tack för vad Lars förväntas utföra.

Tommy nämnde i förbigående de regler och förhållningsorder vi har att följa och han utlovade dessutom ”kompletterande utbildning” till de som bryter mot ovan nämnda.

Tommy avslutade mötet vid pass halv fyra eftersom han hade lovat gunga hammock hemma i trädgården, så mötet avslutades och alla lade pengar i kaffekassan.

Veckorna närmast skulle nu användas att bland annat träna flygengelskan och så gjorde vissa av oss.

Den 16 / 5 var det så dags för nästa möte och många men inte alla kom, Dock var Anders med och man planerade nu in så att alla skulle få plats. Ett litet dilemma hade dykt upp. Safiren i Ljungbyhed var ”groundad” och skulle byggas om före att man fick flyga med den. Reservdelar var beställda från Amerikat men dessa hade inte ännu anlänt, så man väntade med spänning på att planet skulle bli klart och flygdugligt.

Per-Åke förklarade att, om inte Safiren skulle bli klar, så stannade han hemma och i så fall skulle Viktoria klämmas in i ett av de andra flygplanen. Självklart hoppades nu alla andra piloter att nyss nämnda Safir inte skulle bli klar och att man skulle få chansen att sitta och trängas med Viktoria i baksätet under resan. Ingen sa dock detta högt för man ville ju inte såra Per-Åke.

Börje stöttade med att nämna att: ”Om det finns minsta misstanke om att vädret inte skulle bli drägligt med CAVOK, ingen vind och sikt på minst 100 km så stannar han på marken och då blir det ju automatiskt en plats ledig i SE-LLV”.

De som fått hemläxa förra gången avkrävdes att redovisa sina färdigheter. Jens redogjorde för hur han sökt information runt hela jorden och sammanställt alla uppgifter till regler om att vi ska använda 7000 som transponderkod om inget annat tilldelats. Filip avhöll därefter ett långt föredrag på Engelska. Samtliga sutto förbluffade och tysta en lång stund och tänkte: ” ä han från England eller!  han Filip?”

Man enades om att man skulle flyga till Celle utanför Hannover via Kiel där man skulle tanka. Alla tyckte detta skulle bli bra utom Petter Nicklas för han ville absolut till Husum där han kunde tanka och klappa det spyende hundäcklet. Dock skulle han ansluta i Celle efter slutförd tankning.

 Nya fina kartor hade anskaffats av Tommy och dessa delades nu ut så att varje flygplan skulle ha en omgång.

Det diskuterades en del och man enades om vilka som skulle flyga första ”benet”. Man enades om att samlas på klubben i Everöd klockan 08:00 med en planerad avfärd 10:00 den 21 / 5.

Börje, Daniel och Martin skulle samlas i Ljungbyhed klockan 07:00 för avfärd mot Kristianstad.

Eftersom ju Viktoria skulle ha med en hel massa olika skönhetspreparat, så kände övriga besättningar att man nog skulle behöva ha med lite barlast förutom de flytvästar man ju skulle ha. SE-LLV skulle till exempel ha tre st. extra GPSár för viktens skull och dessutom skulle alla tre ha med varsin lap top.

Filsingar, tröjor och annat skulle man dock hålla igen med. En ”åbröden” tandborste skulle vara "nock" som toalettartiklar, och Daniel skulle överväga om ifall han skulle ta med sin dieseldrivna rakapparat, eller om han skulle lämna denna hemma. Viktoria menade bestämt att hans skägg skavde så himla gott, så han fick absolut inte raka av sig det, ty lite glädje måste man väl kunna unna sig, eller?.

Daniel och Martin nickade förstående.

Martin påtalade vikten av att man denna gång aldrig skulle vänta lika länge med landningspilsnern som man hade tvingats göra vid senaste eskaderflygningen till Tempelhof i Berlin. Där hade han nära nog omkommit av pilsnerlängtan eftersom han inte fick sin öl förrän halv åtta om aftonen. Man enades om att, om vi landar i Celle runt ett-tiden om torsdagen, så skulle man i vart fall kunna ha fått landningspilsner senast klockan halv två.

Taxi o hotellrum och sånt fixar sig alltid ansåg man.

Lars kom med förslaget att man måhända skulle utse Celle till vänort i flygsammanhang. Om dom är lika trevliga i verkligheten som dom lät när han ringde dom, så skulle han minsann ta med en ”spettekaga” och bjuda dom på.

Just en ”spettekaga” är ju praktisk eftersom den ju kan påminna om en kvinna. Den är stor, rund, söt och välväxt, men att den endast väger max två kilo. Betydligt mycket bättre än att ta med något annat typiskt skånskt som t.ex. ett stenblock av diabas från Villands Vånga av samma storlek, ju.

Dagarna gick och det blev dags att börja packa den lilla handbagageväskan (systembolagsplastkassen ) med nödvändiga attiraljer.

Tommys ord om att en riktig man kan vända filsingarna upp till fyra gånger hade bränt sig fast i skallen, och nu stod man i begrepp att plocka fram nyss nämnda plagg ur ”skafferiet”, så att säga.

Alltså, självklart kan man ju ha med ett antal filsingar om man tar dom mest ”sledna” och urtvättade. Samma med strumpor. Ta dom med hål i för attan!! Hålen väger ju ingenting och sen kan man kasta bort dom när dom behöver bytas. Sak samma med filsingarna och T-shirtsarna, bort med dom när det är dags att byta, ju. Sen kan man ju ta med sparris hem som motsvarar vikten av filsingar, T-shirts och strumpor.

Dessutom räknar man ju med att reiselaitern bokar ordentliga rum, och ordentliga rum innehåller handduk, för i så fall skippar man ju handduken också. Visserligen väger en gammal urtvättad diskhandduk inte värst mycket men tre eller fyra sparrisar kan den nock motsvara ändå.

I våras när undertecknad var i Grekland och seglade, så packade jag ner en engångsrakhyvel istället för rakapparaten, men det gör jag inte om igen för det gjorde ont som fasen att raka sig utan bubblor. Och flaskan med rakbubblor väger lika mycket som rakapparaten, så då kan det ju egentligen kvitta. Alltså, ner med rakapparaten, men ladda inte batteriet!! Fjolårets ”åbrödna” tandborste funkar fortfarande, dotterns smurfshampo likaså och den handstulna tvålen från Hotell Scandic i Trollhättan som visserligen är utbytt mot en likaväl handstulen miniduschshampoflaska från Hotel Adrian i Aten.

Sammanfattning:

Om man räknar in ett par, tre sledna filsingar, ett par T-shirts, rakapparat, tandborste, minitub med tandkräm, nästan tom, och den handstulna minishampoflaskan så väger det tillsammans ungefär samma som pärmen med Svenska flygfält och det får plats i en normalstor pilotväska dessutom. Svenska flygfält har vi ju dessutom inte stor nytta av i sparrislandet så den lämnar man ju hemma.

Dessutom var man hos frissan i måndags och klippte av lite onödigt hår från skallen. Det vägde nock ungefär som tre sparrisar.

Vid senaste besöket hos Anders flygdoktor tog han, som brukligt, EKG så då rakade han av det mesta av pälsen på bringan också och det har inte växt ut igen, så där fick man ett par sparrisar igen. Härligt.

Nåväl. En liten runda för att träna på flygengelskan hade det hunnit bli. En sväng runt Skåne via Kivik, Ystad och Turning Torso. Dom riktigt stora grabbarna flyger naturligtvis in i Köpenhamns TMA när dom rundar detta torn, och då måste man ju söka klarering från nyss nämnda Danskar. Riktigt lika tuff är inte ”en annan” så det blev klarering från Sweden Control och 1495 fot över Öresund runt nyss nämnda torn, för att sen, snabbt som attan, stiga igen när man kommit in över Åkarp. Därefter flygnivå 75  tills man måste störtdyka för att inte flyga rakt förbi Kristianstad och hamna i Kalmar eller på Öland. Och tar man det bara lugnt och snackar tillräckligt sakta, så svarar dom i ”controllen” med samma hastighet, och då funkar allt hur bra som helst.

Börje gick in på nätet både på onsdagskvällen och på torsdagsmorgonen, för att söka efter väder lämpligt att flyga i. Med stor besvikelse konstaterades redan på onsdagskvällen att man troligen inte skulle uppfylla Börjes krav på avsaknad av vind och nederbörd och med tillräckligt bra sikt för att han skulle känna sig ”mogen” för ett flygäventyr. Sen hör till saken att han i vissa situationer kan bli lite nojig och inbilla sig saker.

Han hade hört att Per-Åke stannar hemma och han mailade till Daniel och Martin sina avsikter att stanna hemma och fega, men lovade samtidigt att komma på torsdagsmorgonen till flygklubben med den ATS-färdplan han lämnat in.

Och klockan 08:00 var alla samlade, allt enligt planerna. Man undrade en smula, när Allan ropade upp på radion, och meddelade att han kom in via nordost när han kom från Bokeberg. Alla undrade naturligtvis varför han kom detta håll och om han möjligen flugit västerut från Bokeberg, rundat klotet via Kalifornien och Malaysia och sen kommit in via Baltikum.

Man kan aldrig riktigt veta vad Allan kan få för sig, men han bjuder alltid på sig själv till allas trevnad. Det visade sig dock att han gjort en liten sight-seeing tur med sina passagerare över det vackra Kristianstad och dess vattenrike.

Sådan är han Allan, bjuder alltid på det där lilla extra.

Börje anlände bilburen och bekräftade ryktet att han ämnade stanna hemma. Många försökte med hårda och ibland milda övertalningsförsök men han stod fast som en småländsk klippa.

Så platsen i SE-LLV övertogs nu istället av Oscar, som annars skulle varit med i  SE-EZO tillsammans med Allan ”ryggpälsen” Ljungqvist och Joakim.

Man planerade och man ritade streck på dom nya fina kartorna. Man ringde runt till olika vädergudar och man gjorde driftsfärdplaner så det stod härliga till. Med jämna mellanrum gick man in på nätet o kollade så att det inte dykt upp några CB eller nåt annat otrevligt.

Daniel hade direktkontakt med sina himmelska vänner och han rapporterade ständigt eventuella förändringar.

Man tankade och kollade oljan, man gjorde regelrätta tillsyn före flygning och allt kändes synnerligen angenämt. Så man taxade ut och ställde upp klara för avfärd och vid pass klockan 10:00 lyfte man med destination Kiel. Här skulle man bara göra en snabb tankning för att därefter dra direkt till Celle, vår blivande vänort.

PetterNicklas (SE-XVS) var den ende som inte ville till Kiel. Han åkte istället till Husum där han skulle tanka och titta på hundspyor.

Man anade att det gått lite hastigt vid bygget av Kiel´s flygplats. Förmodligen hade dom vänt ritningarna upp och ner, för dom hade råkat bygga två st. trafikledartorn, ett vid varje sida om landningsbanan. Eller så var tyskarna så himla noggranna när dom byggde att dom byggde ett torn i reserv ifall det ena skulle gå itu. För att dom är noggranna det visste man ju sedan tidigare.

Det visade sig dock att vi, för en gångs skull, hade fel. Det ena tornet var civilt medan det andra var av militär art. Vi fick med andra ord inte närma oss det södra, för det var hemligt, utan taxade snällt in till det norra tornet för tankning.

Efter tankning och betalning skulle vi så dra mot Celle. Men kusliga rykten hade spridits om att det skulle vara busväder i Celle. Ett tag övervägdes faktiskt att stanna kvar i Kiel över natten, men slutligen enades vi om att försöka ta oss till Celle trots allt. Folk kröp runt på golvet, man lade upp kartor och färdplaner på stolar och på bord och inom några minuter hade man gjort färdplaner som skulle ta oss igenom de allra värsta av vädersystem. Victoria hävdade bestämt att hon hade i sin plan att övernatta i Celle och inte i Kiel, ty hon hade räknat ut exakt hur mycket extra kräm det skulle gå åt om hon skulle sova i Kiel istället, så hon hade redan bestämt sig. Krämen räcker inte, så det så. Dessutom hade hon sett till att Daniel tyckte som hon.

En tysk helikopterpilot kom fram och frågade: ”Schullen di verklish flugen su dem soderut bis das himske åskenwetter mit hagelskuren und das ubehagligen schmuts?”

Vi informerade tysken på hanses eget språk och gjorde klart att: ”vir vullen in das wetter gefaren unter alles fallen.”

Tysken svarade: ” Ja ja herr swedishe kammeraten di kunne dem selfes skyllen”.

Han hette visst Fritz, och han ville nock bara skrämmas ansåg man och sen taxade man ut och ställde upp in das startbanemitte.

De tyska åskmolnen, som vi i Sverige skulle ha kallat sommarcumulus, liknade små fina bommullstofsar och endast tidvis kunde vi skymta lite svagt duggregn, någon åska såg vi aldrig till, tack och lov. Så vi drog med fulla segel mot Celle och deras flygplats Arloh.

På Arloh´s flygplats, en liten fin välskött privat sådan, stod befolkningen och våndades över att himlen förmörkades av en hel armada av Svenska flygplan. ”Di gamle” kände igen skådespelet från den tiden då Engelsmän och Amerikanare fyllde himlavalvet med enorma bombare som lättade sin last över grannskapet, medan Herr Adolf gömde sig med sin Eva i en ”himli holla i joren”.

Ty inte mindre är sju stycken svenska plan landade inom några få minuter.

Daniel mindes Martins jämrande klagosång från Tempelhof, och hade tagit med sig en landningspilsner ända från Sverige. Denna satt som en smäck. Martin kände sig hedrad, och utbrast: ” Men Daniel… alltså… tusen tack…  a va faen…och den ä fortfarande kall!!”  Tänka sig, att smuggla pilsner till Tyskland från Sverige!! Detta har nog aldrig förekommit tidigare, men så är vi svenskar lite märkliga när det gäller alkoholvanor, det är ju vida känt.

Vi ”nattade” flygplanen och Peter pussade sin propeller god natt medan Victoria kissade SE-KDZ till natten genom att dränera bränsletankarna en extra gång. Hon hade ingen extra spiral med sig så hon fick binda fast i vad som bindas kunde.

Därefter vandrade vi bort till klubbstugan där det vankades fest. De stora grillarna tändes på och man slaktade den gödda kalven. Tyskarna såg direkt hur törstiga vi var, så dom kallade in förstärkning som hämtade pilsner med diligensen från byn. Det serverades grillade köttbitar från tyska granna svartvita kossor och det grillades allehanda bratwurstar och till detta serverades både grönsaker och päresallad.

En av de tyska ynglingarna blev kär i Victoria och han försåg henne med extra stora granna matbitar. En riktig festmåltid med andra ord. Mycket välsmakande och näringsrikt.

När vi alla blivit både mätta och goa halades det fram en skånsk spittekaga som skars i bitar och delades broderligt mellan både tyskar, svenskar och stockholmare och vi framförde ett stort tack för att dom ställt upp och bemannat flygplatsen när vi kom på besök.

Dom blev så överraskade av spittekagan så dom hämtade varsin flaska Jägermeister som dom ansåg att vi behövde ovanpå den himska söta kagan.

Våran reiseleiter Lars, även kallad himlie Lars, hade, utan att vi märkt det, varit på språng och han hade fixat både transport och hotellrum åt oss alla. Helt fantastiskt, alla 17 på ett och samma hotell. Dock fanns endast två taxibilar i stan så dom körde i skytteltrafik med svenskar hela kvällen mellan flygplatsen och hotellet medan de tyska kunderna tvingades vänta på sin tur.

Det duschades och det vilades en stund varefter vi blev hungriga igen så vi gav oss åstad ut att leta föda.

Peter, som kände till ett bra ställe, tog befälet och ledde oss fram och tillbaka genom de vackra gatorna som var kantade med fantastiska korsvirkeshus. Man frågade för säkerhets skull några infödingar till råds och det blev några kovändningar innan vi hittade rätt ställe.

Personalen misstänkte genast att det varit vi som förmörkat solen under dagen, så dom ledde in oss i en skum lokal på restaurangens baksida. Dom ville ju inte visa för sina landsmän att dom var svenskälskare, men samtidigt var dom giriga nog att sälja på oss en massa mat och ta hand om våra pengar.

Mellan korvabitar och skinkbitar och potatisar och sparrisar, mest sparrisar faktiskt, berättades sen ett antal sjörövarhistorier och det kändes nästan som om historien upprepades. Ty så blir det varje gång på eskaderflygningarna.

Intet ont i det, för när en hel flock vänliga och snälla människor träffas, som inte direkt känner varandra, men som ändå delar samma intresse så är det klart att man har trevligt tillsammans.

När vi blivit alldeles proppmätta enades vi om att det torde vara nyttigt med en promenad och så blev fallet. En lång stärkande sådan. Visserligen inte lika många kovändningar som på framresan, men ändå tillräckligt långt för att maten skulle ”sätta sig”

Tillbaka på hotellet och alla somnade ovaggade och mätta.

Fredagsmorgonen bjöd på ett fantastiskt väder, så Martin och Anders enades om att man skulle utforska planeten Celle på egen hand i denna arla morgonstund. Efter någon halvtimma insåg man att man råkat promenera vilse, för man visste inte alls vilket håll man kommit ifrån och vart man än tittade så såg man korsvirkeshus vid korsvirkeshus.

Efter att ha slagit sina kloka huvuden ihop enades man om att försöka hitta samma väg tillbaka och på så vis lyckades man.

Allan, som inte ville avslöja sin håriga rygg för sin nya rumskamrat, virade in sig i ett lakan när han skulle resa sig ur sängen och smyga in i badrummet för sina bestyr.

Tyska taxichaufförer jobbar åtta dygn på raken, sen är man ledig några timmar innan nästa pass inleds. För att orka med dessa arbetstider lever man på sauerkraut och sparris som man rör ihop i en varmgalvad plåthink som man sen fyller med pilsner. När detta sen ”mognat” och kolsyran avdunstat, äter man det med en stor träslev. Detta får igång magen så till den milda grad att man inte ens vågar somna. Så därför kan man ju lika gärna köra taxi, ju.

Nåväl, samma taxichaufförer skjutsade sällskapet till flygplatsen liksom man skjutsat sällskapet från flygplatsen dagen före. Alla sutto tysta och förundrades över dessa rena och fina hotellrum och den rejäla frukosten.

Gruppen enades om att man denna dag skulle förflytta sig till i närheten av Koblenz, så man började färdplanera så det stod härliga till. Vissa i besättningen hade, med stor förnöjsamhet, varit i Koblenz och flygplatsen Winningen tidigare, så man enades om att fara dit.

Vissa ville flyga direkt medan andra valde att mellanlanda i Meschede. Dom som mest saknade kvinnfolk valde att flyga till Meschede ty denna flygplats ligger så läckert inne mellan två höga kullar och detta ger vissa tankar till något helt annat.

Alla utom Victoria insåg meningen med denna flugplatzs vackra natur.

Peter V hade synpunkter på att man började gräva upp landningsbanan och han skickade ett SMS till sina nära och kära.

Flygledaren på nämnda kulleflygplats hade utan tvekan en dålig dag, och när det plötsligt närmade sig inte mindre än fem olika svenska flygplan från fem olika håll, så blev det bara för mycket för honom. Han började med att försöka tvinga Daniel att landa i medvind på en 650-meters landningsbana, och först efter att Daniel, på tyska, meddelat honom att detta inte var tal om någon invasion, lugnade han ner sig lite. Lars och Peter landade som nummer två och Lars sprang upp i tornet och gav flygledaren konstgjord andning genom att sakta gunga honom fram och tillbaka på kontorsstolen. Hade han inte varit så skäggig eller om det varit en kvinnlig flygledare, så hade det blivit mun mot mun metoden, menade Lars.

Därefter gav Lars honom en puss på kinden, tog mikrofonen, agerade vant som flygledare, och på bred skånska kunde han sen lotsa ner det ena planet efter det andra i trygghet.

Mycket starkt gjort av Lars. Ingen visste att han var så pass sjukvårdskunnig, ju.

Vädret börjad hagla och det passade ju alldeles förträffligt, ty nu behövde man föda. Så man äntrade restaurangen för nämnda intag.

Vädret blev färdighaglat nästan i samma stund som piloter med bihang ätit klart, så det upprättades färdplaner snabbt och lätt.

Lars hasade upp flygledaren på sin plats vid bordet igen och informerade honom på klingande tyska att han inte behöver bry sig om oss längre. ”Vir vullen lite swedische snacken sen drar vi, heil so länge herr obergeneral und aufvidersehen.”

Stackarn såg helt förstörd ut och i samma stund som vi taxade ut för avfärd, tog han telefonen och ringde sin hustru och berättade att han blivit livräddad av ein Swdische gentlemann.

”Snäll karl egentligen” tyckte Martin försynt.

Allan, Joakim, Björn och Bernt hade nock med kullar därhemma, så dom flög direkt till Winningen. Dom hade ju inte tvingats hänga i luften i timmavis på grund av en avsvimmad flygledare så dom hade hunnit få varsin landningspilsner, fixat lyxiga hotellrum åt alla och ändå käkat lunch i lugn och ro. Mätta o goa förklarade dom stolt att hela saken är redan biff, med hotell och allt.

Bra jobbat tyckte vi kullebesökare och kortbanelandare när vi landat i Winningen. En liten stund senare hade vi nattat planen igen, pussat propellrar och dränerat och allt var i sin ordning. Det blev den sedvanliga tvåmilapromenaden ner för backen genom vinfältet och ända bort, halvvägs till Frankrike, där hotell Moselblick ju ligger vackert inbäddat i grönska vid sidan om Floden Mosel.

När det så blev dags för middag blev vi placerades i ett avsides rum, där vi inte kunde störa våra kringboende på samma sätt som skedde senast vi var här.

”Hon kände nock igen oss, kärringen” tyckte Martin. ”Hon misstänkte nock att det var vi som höll hennes rälie unge vaken halva natten sist vi var här.” Fortsatte han viskande.

Men maten var alldeles utmärkt det serverades sparrissoppa och kräfterumpor till förrätt och till varmrätt vankades det sparrisar med skinkebitar, potatisar och hollandaisesås, och det berättades ytterligare ett antal historier. Anders hör och lär, svagt rodnande av historiernas innehåll, precis som senast vi var här. Han informerade nogsamt om att han insuper informationen även om han inte riktigt inser vad han ska ha den till.

Daniel satt mest hela tiden och tittade djupt i Victorias ögon och han glömde både tid och rum. Han blev visst lite ”giftassugen” på kuppen. Han hade sin mastodontkamera med 40 kilosobjektivet till hands men de kort han tog visade endast Victoria i olika ställningar, ibland med kläder och ibland endast iförd spetstrosorna. Bilderna förblev således hemliga, för ingen annan fick se dom. Eller så hade han glömt att ta bort linsskyddet.

Kvällens promenad gick längs Mosels strand och vi uppskattade stort de överflygningar som ISS gjorde. Tänk att dom lagt om sin rutt bara för våran skull. Tack ISS för dessa flybyes och vi vinkade glatt tillbaka till dom. Vi tyckte oss se att dom vinkade med vingarna lite grann.

Man konstaterade därefter att det var en himske ovana att man skulle promenera om aftonen. Man sliter ju ut sig rent.

En rejäl tysk frukost gav oss kraft nog att åka taxi. En himla tur man inte skulle gå upp för berget till flygplatsen. Huu. ”Ja, då hade man nock fått gå ner igen mesamma och äta lite till” tyckte Allan.

Ingen hade ännu nämnt något om att Allan fönat rygghåret och kammat mittbena. Inte ens hanses rumskamrat hade vågat nämna detta, men dom såg så kära ut där dom stod och beundrade utsikten.

Driftsfärdplaner upprättades och kosan ställdes till Bielefeld. Vi landade, tankade flygplan och fick även i piloter med besättningar en del näring.

Trafikledaren i tornet gjorde sin första dag på jobbet och ville så gärna visa oss den tyska effektiviteten. Så han beordrade oss att ställa upp samtliga på en gång, därefter skulle vi starta i ett rasande tempo. På så sätt blev han ju av med oss snabbt och han kunde återgå till att spela poker på sin väderdator.

Självklart gjorde vi som vi blev tillsagda. ”Man är ju van å lyda himmifrån, ju.” sa Filip och bröt på engelska.

Efter en god och närande lunch och efter att ha startat så gott som i formation, hade vi siktet inställt på Wümme med prickar över u, i Rotenburg. Vi kunde snabbt konstatera att man här hade flygdag och det kändes nästan som att ge sig in i en getingsvärm när man skulle in i trafikvarvet. Där fanns flygplan överallt, både över och under och både till höger och till vänster. Inte mindre är sju flygplan samtidigt i trafikvarvet och vi kom ju med sju plan till. Här blev det hett om öronen. Det gällde att se sig för ordentligt så man inte landade på ryggen på någon.

Men allt gick bra och det kändes aldrig farligt. Det är ju inte farligt om man vet vad man gör, ju.

Under tiden som vi nattade våra farkoster blev vi överflugna hela tiden av allehanda flygplan som utförde en massa olika konster. Victoria kissade ”davidzäta” till natten som vanligt och hon blev stående med något trollskt i blicken och hon tänkte stilla med blanka ögon: ”dessa fantastiska män med sina flygande maskiner” sen suckade hon och anslöt till sin Daniel.

Rotenburg var en helig plats, det kunde vi förstå eftersom man hade en Kristen sammankomst här vid tiden för vår ankomst. Det var visst inte vanliga flygplan som fanns i luften utan det var visst något kristet från himlen som skulle landa. Dessa heliga män och för all del även heliga kvinnor hade bokat upp vartenda hotellrum inom flera mils radie.

De tre vise männen hade förbokat allt. Vi konstaterade snabbt att ännu en gång har religionen ställt till det för oss stackars syndare.

Det lyckades Allan, Björn, Bernt och Joakim att hitta en syndig hotellägare. En som var syndig nog för att det heliga folket inte skulle vilja bo hos honom i hanses syndiga näste. Detta näste passade dock alldeles förträffligt för de nyss nämnda av de syndiga våra. Så löstes deras problem.

Värre var det då för de andra i detta syndiga sällskap. Att be o få sova i kyrkan var ju inte att tänka på, så vissa av oss inledde tankar på att flyga längre norrut för att hitta en syndig plats att bo på. Lars och Filip trodde att flygledaren möjligen hade kontakter med himlen så dom frågade honom om ett tips.

Denne snälle man, som ju naturligtvis var mån om sitt rykte, hade fixat sängplats åt alla. Först erbjöds Victoria att sova i hanses säng, men så kom han plötsligt på att hanses hustru ju var hemma och att detta då skulle uppfattas som olämpligt.

Erbjudandet gick då vidare till Jan, Anders, Lars och Peter vilka omgående tackade ja, förutsatt att dom slapp ligga i flygledarens säng och definitivt inte tillsammans med honom, ju. Däremot kunde man måhända tänka sig att ligga i hanses kärrings binge, förutsatt att man fick besiktiga henne nogsamt innan man kröp ner.

Övriga, med Victoria i spetsen sökte sig till en grannby som heter Hellwege, och ett lyxhotell där.

Detta hotell i lyxklass visade sig vara alltför elegant för att passa de heliga människorna i deras strävan att få folk att tycka synd om dom, ty dom skulle enligt sin bibel leva i fattigdom och helst bo under bar himmel ifall dom skulle få en uppenbarelse.

Däremot ansåg Victoria att detta faktiskt var ett hotell värdigt en svensk kvinna. Ett hotell med plats på sängbordet för hundratals olika krämtuber. Med en betjänt som före sänggåendet kunde knåda ryggen och nacken och var helst man behövde knådas. Och ett badrum med duschhörna, vanligt badkar och ett speciellt spabadkar fyllt med bubblor och speglar på alla väggar, dörr och i taket, med inte mindre än fyra tvättställ i varierande höjd, just för att kunna passa alla. Dessutom fanns två toastolar från Vilroy o Bosch med bajshylla så man skulle kunna beskåda vad man släppt ifrån sig. Huuu.

Daniel ville åka in till byn för att titta på vigselringar så han for iväg men kom tillbaka efter någon timma, utan paket.

När gruppen anlände till detta lyxens paradis och syndens näste höll man just på att gifta bort en tysk dotter. Det var stort galej och alla, utom Victoria, försökte komma åt att kyssa bruden. Alla lyckades inte, men dom som kom åt blev alldeles kladdiga av hennes tyska röda läppstift som smakade hallonkaramell.

Hon hade en urringning så djup att man kunde skönja magen mellan behagen och det var absolut ingen i sällskapet som skulle kunna lyfta blicken så högt att man skulle kunnat tala om vilken ögonfärg hon hade. Martin sa: ” Har hon hår på magen? Eller vad är det man ser ??”

Framåt kvällen, när alla började bli lite trötta, skulle det ätas lite, så man orkade kämpa sig igenom natten. Det beställdes in sparris i stora lass. Dom som ville fick en rejäl rumpstek till och andra nöjde sig med en bit gädda.

Vid årets sista eskaderfrukost, i vart fall Kristi himmelsfärdseskader, gick taxiresan åter till flygplatsen där man så småningom återförenades.

Jan såg lite hängig ut och man frågade om det varit jobbigt att sova hos tornkärringen. Så var tydligen inte fallet, däremot hade tornkillen en bebis med öroninflammation som skrikit mest hela natten, dessutom hade han haft en äcklig hundjäkel som sprungit och slickat Jan i ansiktet ungefär en gång i halvtimman och druckit ur WC-stolen däremellan. Kul med hundar hö hö hö. Och på morgonen upptäckte Jan att man faktiskt kunde blåsa upp luftmadrassen, vilket han missat. Detta förklarade hanses ryggsmärtor och varför han hela förmiddagen gick runt som en 80-åring med krökt rygg och såg allmänt vilsen ut.

Under tiden som man upprättade driftsfärdplan kom så slutligen Allan och hanses gäng. Det visade sig att syndens näste hade ett discotek strax under deras rum och att man varit tvungen att uppsöka nyss nämnda disco. Man kunde ju ändå inte sova, ju.

Dom åkte direkt till flygplatsen när discot stängde klockan åtta om morgonen.

Både Björns, Joakims, Allans och Bernts ögon hade djupa spår och tydliga ringar inunder. Ögonen blinkade fortfarande som discolampor och håret var rufsigt, dessutom var dom ordentligt lomhörda av den höga musiken.

Det berättades att Joakim och Björn inbillat de kvinnliga tyska läckerbitarna att Allan hade så mycket hår på ryggen att han kammat mittbena och fönat det.

Dom sprang hela kvällen och kände på Allans rygg för att förvissa sig om att det var sant. Bernt intygade på flytande tyska att det var med sanningen överensstämmande och att dom inte skulle känna utanpå. Nä bättre skulle vara att klä av honom skjortan och lugga honom ordentligt istället. Dom vågade inte.

Senare framkom att dom dansat hela aftonen med vackra tyska ynglingar. Huuu.

Det började bli dags att färdplanera sig hemåt. Vissa i gänget avsåg mellanlanda i Maribo i Danmark för att tanka och byta pilot, medan andra beslutade sig för att flyga hem på direkten.

Man tog farväl och man kramades en del, mest på Victoria. Man tackade varandra artigt för en trevlig samvaro och för dessa fantastiska dagar.

Redan när man inträtt i hemmets trygga famn, börjar man längta till nästa eskaderflygning.

När Tommy kom hem till Åhus möttes han av en vilsen Agnetha i hallen. Hon sprang runt med kartan och sekatören i högsta hugg och spypåsen hade hon klämt under ena armen. Hon hade klippt av alla pelargoniorna längs med marken och hon hade klippt toppen av samtliga thujabuskar i hela grannskapet. Hammoken hade rasat samman av ren utmattning och ena upphängningen hade slitits ut av hennes infernaliska gungande. Agnetha hade i tre hela dagar, under hela helgen, suttit och gungat samtidigt som hon hade försökt läsa kartan och navigera genom området runt Åhus och Yngsjö.

Tommy sa: ” Nu verkar de som om dä har gått troll i hela jävla landningsstället, o i hörlurar o hela skiten.”

Grannarna stod på en lång rad utanför dörren med räkningar och krav på ersättning för skadad egendom i form av thujabuskar. Några av dom hade till och med samlat thujabuskarnas toppar i svarta sopsäckar som bevis i händelse av tvist i domstol.

Men Tommy, som ju är en van förhandlare, sade lugnt: ” Åååh, dä ä ingen fara mä di där buskarna. Di växer som ogräs och di har nock snart växt ut igen med nya granna skott, så till nästa vår kommer ingen å märka va som hänt.”

Agnetha slängde ifrån sig sekatören och så gav hon Tommy en puss mitt på munnen och så sa hon: ” ja skoja bara lite”

Vid protokollet

Börje Nyberg

Med assistans av Martin M.

Bilder av Anders T.