Seglingsresa 1

Håkan hade intalat sig själv att han älskar att segla, att bada och att åka runt o glassa på en motorcykel i backarna på de olika Grekiska öarna som man besöker.

Allt som fanns att läsa om Grekland på Internet, hade han studerat och han hade till och med lärt sig en del Grekiska fraser som han skulle kunna använda när han blev attackerad av de Grekiska gudinnorna.

Så när nu tiden var mogen för avfärd denna kyliga septembernatt, var han ordentligt laddad.

Klockan hade slagit över till att visa den 24/9 2004 när vi tömde den sista vinskvätten hemma hos Pelle.

Cidde gick upp till sig och Anders, som lämnat sin bil på Smedjegatan och bilnycklarna hos Marie, skulle följa med Börje hem och vila en stund i soffan före avfärd.

Klockan 01:00 ringde fanskapet till klocka och Börje for upp, med Maries hjälp naturligtvis annars hade han aldrig vaknat upp ur medvetslösheten, och fixade till lite frukost.

Börje som hade för vana att sova åtta till tolv timmar per natt, var nu i det närmaste bedövad när klockan ringde.

Anders som nätt och jämt hade somnat vaknade hastigt upp med skräck i blicken.

Han hade ju aldrig tidigare vaknat hemma i Börjes soffa och detta bryska uppvaknande gjorde att han inte visste riktigt var han befann sig. Han kramade snuttefilten en stund innan det gick upp för honom var han befann sig.

Börje rostade varsina fyra mackor och, helt tomma i blicken fick de båda gentlemännen ner maten utan protester och det starka kaffet hjälpte till med uppvaknandet en smula.

Micke, som redan kommit klockan kvart i två, hade lämpat av sin packning, en extremt liten röd ryggsäck, på trottoaren.

Denna ryggsäck, som vägde under två kilo, innehöll enbart det absolut mest nödvändiga såsom rakhyvel, tandborste, kalsonger, badbrallor, handduk samt en extra T-shirt.

Han var dessutom klädd i shorts och T-shirt i rent förebyggande syfte.

Man skulle ju då slippa packa ner sina varma tröjor när man kom fram, och så var man ju redan klar, ju.

Micke parkerade sin Opel Combo i Börjes garageuppfart, så den inte skulle stå på gatan och få parkeringslappar på sig hela veckan.

Micke nämnde redan på förmiddagen på jobbet att: ” detta är en av de bästa dagarna denna och kommande vecka, för man har hela resan framför sig, och idag är det dagen D.

” Han hade ett belåtet leende på läpparna denne lillebror.

Pelle och Cidde, Cidde som ju också är lillebror och egentligen heter Micke han också, får heta Cidde i detta protokoll då det annars skulle blandas ihop namn, hade jobbat extra hårt hela månaden för att hinna få undan mesta möjliga så inte Kristianstads samtliga byggen skulle stanna av på grund av deras frånvaro.

Många långa kvällar hade det varit, och nu var dom extra värda en riktig vila.

Taxibussen kom klockan två prick, precis som planerat, så in med grejset och iväg mot Köpenhamn och Kastrup.

Christianstad Buss och Taxi och själva ägaren mister Phong, körde i egen hög person.

”Man kan ju inte räkna med att anställda ska jobba om nätterna” sa han ironiskt.

Han ville nog egentligen komma hem snabbt igen för han körde som tusan.

Klockan 03:15 stegade vi in i Kastrups avgångshall där vi skulle möta upp med Lars.

Lars, som lämnat högan nord tidigt på torsdagen, hade sovit hos sin kusin och sen själv åkt till Kastrup under natten.

Han hade väl inte kunnat sova ordentligt, för klockan 01:15 fick Pelle ett SMS med orden: ” Jag är på Kastrup nu, var håller ni hus ? ” När vi kom fram till dessa enorma lokaler med tolv meters takhöjd kände vi oss mycket ensamma och Lars var nog den enda levande varelsen i hela byggnaden.

Vi sökte tills vi hittade honom sovandes i fosterställning i en stol, hårt kramande sitt enorma bagage.

Vi satt på varsin barstol i nästan två timmar och väntade utan att kunna köpa så mycket som ett glas vatten.

Så när baren öppnade, klockan fem, köptes pilsner och allt möjligt drickbart på rent jävelskap.

Vissa av oss köpte till och med gammeldansk bara för att ge igen.

Långt om länge dök flighten upp på dataskärmarna i vänthallen och vi kunde bege oss till rätt gate.

Snart var vi ju på väg och det fanns en god portion glädje i våra trötta blickar trots allt.

Alla kom enkelt igenom säkerhetskontrollen utom Micke.

Han hade en byxknapp av metall och innan den hittades, av en mycket feminin, säkerhetsvakt hade han nästan fått klä av sig in på bara skinnet.

Han blev grundligt undersökt både på insidan och på utsidan av låren av putten innan han tårögd och med ett fånigt leende släppte igenom stackars Micke.

Med ett demonstrativt fnys, klädde Micke på sig sin ryggsäck och gick raskt bort till oss.

” Det var en helvetes jävel” sa Micke med avsky i tonen.

” Han ska bara passa sig.”  Lars, sin vana trogen att packa som en kärring, hade den i särklass både största och tyngsta packningen.

Denna packning hade allt.

Det fanns speciella fack för allt möjligt i den.

Till och med ett litet fack för adresslapp som man kunde stänga.

Det fanns ett fack för torra, rena kläder, ett fack för smutstvätt, ett fack för kamera och ett fack för anteckningsblock, pass och penningpung.

Dessutom fanns fack för creme och lotion och after lotion lotion och sånt, som av vissa anses viktigt att ha med sig på resa.

Lyckligtvis hade vi övriga så lite packning att, när vi vägde in tillsammans, så var vi ändå inom ramen för ” övervikt” och slapp betala extra.

Lars blev glad igen.

Håkan var inte dålig på att få med sig saker han heller, men Lars doftande salvor spred så fantastiska dofter att han fick sitta för sig själv, längst bak i flygplanet, där som rökarna förr i tiden satt för att inte förpesta tillvaron för övriga resenärer.

Hela morgonen hade Håkan hållit sig förhållandevis lugn och tyst, men så snart vi satt oss i flygplanet, började hans blick flaxa runt bland damerna och deras behag.

” Det finns nog ett antal pussenosar ombord ser det ut som.” sa han till slut.

” Vissa av dom skulle nog platsa som Ibitzarockande topless brallisar.” tyckte han till och med.

Vi landade på Kos vid pass 09,25 svensk tid ( 10,25 lokal tid.) Micke och Börje, som ju inte hade packning tillräckligt för att checka in, utan hade enbart handbagage, gick ut ur ankomsthallen och satte sig i skuggan slötittandes på halvfeta Skandinaviska turister som stod i en flera hundra meter lång kö för att checka in.

” Fy fasen för o stå här o hänga o vänta på och få komma him.

Vi får nock komma i tid om en vecka så vi slipper detta”  sa Micke.

Börje var inte sen att hålla med.

Det dröjde ett bra tag innan man lyckats få loss Lars packning och innan de övriga kom ut för att söka efter en taxi som skulle föra oss till Kos marina.

Det fick bli två bilar.

Micke, Cidde och Börje åkte i den ena och resterande manskap i den andra.

Den ena bilen ”hängde på” den andra så gott det nu kunde låta sig göras, och det första stopptecknet passerades i en fart väl överstigande 50 km/ tim.

Vi fick snart klart för oss att förbudstecken nog egentligen enbart satts upp som rekommendationer.

Man kunde ju stanna vid stopptecken om man ville, ju.

Och man kunde stanna vid stoppförbud eller låta bli.

Bara att välja vilket som passade en bäst.

Praktiskt.

Med samtliga fönster fullt öppna bar det av i en rasande fart.

Chauffören hade tydligen vanan att alltid hålla den ena handen ut genom sidorutan.

Och detta fick till följd att han ju inte kunde växla som vanligt.

Han var dessutom så kort till växten, och hans mage så svullen, att han absolut inte skulle kunna hålla ratten med ena benet medan han växlade.

Ettan och tvåan gick hjälpligt, med när han sedan skulle lägga i trean, var han tvungen att vänta tills det kom en raksträcka för att han inte skulle behöva ta in armen från friskluften utanför.

Motorvarvet närmade sig 5000 innan första raksträckan kom och han kunde vräka i trean.

Puh.

Växling mellan trean och fyran skedde sedan enbart på raksträckor.

Rondeller cirkulerades med fördel den närmaste vägen även om detta skulle medföra vänstervarv ibland.

Spelade ju egentligen ingen roll om ingen annan kom.

Mest spännande var det med vänstervarv i rondeller med buskar i mitten som skymde sikten.

Då visste man inte riktigt, ju.

Men inga problem.

När faran var framme, så var vi förbi.

Så fort gick det.

Höns katter och kärringar som befann sig i närheten av vägbanan, stod faktiskt kvar när vi passerat.

Om det berodde på att vi hade så hög fart att dom inte hann uppfatta att vi passerat, vet man inte men dom stod faktiskt lugnt kvar.

Tydligen finns ett vackert samspel i trafiken mellan fordon och villebråd i detta exotiska land som nästan bara består av vatten men som har ett antal öar att lägga till vid.

Ett samspel som vi Skandinaver inte riktigt har kläm på, för faktum är att, även om det går undan, så kör man mycket defensivt.

Man hävdar inte sin rätt utan man tar sig fram med hänsyn.

Vid alla de otaliga tillfällen då vi åkt taxi i Grekland, har vi aldrig upplevt att man kör aggressivt som man ibland kan känna här hemma.

Och visst ligger det något i, att om man kör ut mot stopp utan att först stanna, om ingen annan finns i närheten, är ju inga problem, för ingen kan ju komma till skada.

Eller till och med ett vänstervarv i en rondell är ju ingen fara om man är ensam.

Kanske något att tänka på för länsman och landsfiskal i Sverige.

Två och en halv mil avverkades på knappt en halvtimma och priset 25 euro är nog ett standardpris, för det kostade det senast också.

Bra pris för en fartfylld resa bland katter, höns, rondeller och kärringar med en hand på ratten och den andra ute i friskluften.

Båten såg snygg ut som vanligt men den var inte helt färdigstädad efter Fritzarna som seglat med den de senaste två veckorna, så vi fick inte omedelbart tillträde.

Istället för att sitta o titta på när städpatrullen fejade bestämde vi oss för att gå bort till marinans bar och släcka våra törstar.

Sagt och gjort.

Vi beställde in varsin Amstel.

In kom varsin Amstel, men av damstorlek.

Vi fick med andra ord in varsin halvflaska och vid blotta åsynen beställde vi in varsin halvliter från fat för att vara på den säkra sidan.

I ungefär en och en halv timma satt vi sedan och småpratade medan ölen kylde vår lekamen på ett riktigt behagligt sätt.

Vi kommenterade tjejerna som passerade förbi och vi poängbedömde dem i en tiogradig skala.

Högst betyg fick donnan i baren och poängen fick hon för sin läckra rumpa och svansföring.

Efter avslutat verk, bestämde vi oss för att nu göra en kombinerad attack.

Vi skulle kombinera lunch och bunkring.

Vi vandrade upp ett kvarter i staden och intog en delikat lunch bestående av till största del pasta, men även annat grejs fanns på bordet.

Vätskebalansen är ett viktigt kapitel i värmen, så varsin Amstel satt fint.

Därefter påbörjade vi bunkring.

Håkan och Lars hamnade omedelbart i creme-avdelningen och dom började jämföra solfaktorer, så det blev nog mest lotions för deras räkning.

Håkan och Lars hade aldrig träffats tidigare, men de fann varandra i detta gemensamma intresse.

Vi andra köpte tre hela backar pilsner, två flaskor rödvin, fem liter retzina, sex liter vatten, en flaska ouzo, fyra liter apelsinjuice, en halvlitersflaska med olivolja samt en liten ostbit och ett paket smör.

Notan slutade på nästan tusen svenska spänn.

Detta borde räcka ett tag, tyckte vi och hjälptes åt att bära ner till båten.

Städpatrullen var inte helt klar ännu, men vi fick lov att sätta ner pilsnern i kylen för att den inte skulle förfaras.

När slutligen städpatrullen klarat av sitt arbete, kändes det mycket tryggt att kunna stuva ner allt livsmedel på sina respektive platser.

Tjugo halvlitrar öl i kylen, tombacken passar i ena stuvfacket i sittbrunnen.

Två fulla ölbackar under ena soffan i salongen.

-- Mycket välplanerad båt Bavaria.

-- Rödvinet i vinskåpet, retzinan i kylen tillsammans med allt annat ät- och drickbart.

Ouzon fick inte plats så den fick stå bland grytorna så länge.

Vi var lite oroliga att den skulle ta smak, så vi flyttade den senare till lådan med bestick.

Micke och Börje, som ju blev sambo i ena akterruffen, stuvade in sin packning i varsin liten låda.

Övriga stuvade in sina attiraljer på lämpligaste sätt och ställe, men Lars fick, som vanligt, ha det mesta av sin packning på golvet i salongen.

Håkan hade ju hela bordet att stapla upp sina små fina flaskor, kläder och tuber på, men golvet under bordet kunde ju Lars få använda.

Det tog på krafterna, all denna godshantering, och vi nödgades släcka törsten igen, nu med kyld pilsner från egen kyl.

Smakade bättre än någon annans kylda pilsner.

Egentligen var vi nu klara för avfärd, men ett visst behov av törstsläckning tillät oss att öppna ytterligare varsin pilsner.

Våra kroppar hade vid det här laget varit uppe i nästan 36 timmar och man behövde lite vila.

Vi sov nog ungefär varsin timma eller något mer och det kändes oerhört stärkande.

Vissa av oss, d.v.s. de som inte varit med så mycket förr, blev duschnödiga och skyndade upp till marinan för att skölja av sig resdammet.

Antagligen var det bruttan i baren med svansföringen som lockade, för det tog en bra stund innan de kom tillbaka med nytvättat hår och dom var mycket väldoftande, kan sägas.

Men nu hade det mesta av pilsnern avdunstat från våra läckra kroppar och det tarvades påfyllng av näringsvätska.

Eftersom landströmmen var kopplad och kylen gick för högtryck fanns nu 26 st.

välkylda pilsner som bara väntade på oss.

Vi hade ju varit förutseende nog att hela tiden se till att kylen fylldes på ordentligt, så vi inte skulle drabbas av ljummen öl, Usch.

Tio minuter efter att vi nu öppnat våra välförtjänta nya pilsner fick vi besök av gängets Helene och hennes egen Jonas.

Efter att vi suttit och dösnackat i ytterligare nästan tre timmar, kände vi att hungern efter fast föda gjorde sig påmind.

Det konstaterades att vi nog inte skulle segla in till hamnen i Kos stad så vi låste och tog på våra gåbortsskor för att påbörja en tvåmilapromenad in till själva centrum och gamla sta´n.

Det tar ju en stund att gå så långt, så det hann bli mörkt innan vi var framme.

Vi hade ju en favoritrestaurang sedan tidigare, och här fick det bli.

Man byter ju inte ut en vinnande häst, ju.

Trots att många av oss varit med förr, beställdes det in en massa olika förrätter och sen som grädde på moset varsin Chicken Souvlaki.

Till detta ett antal flaskor retzina.

Mätta så vi höll på att spy, skulle det nu ta oss hem till båten i marinan igen.

Ty vi voro alltför trötta för att softa denna kväll.

Helene och Jonas, som vi avtalat med, skulle eventuellt följa med oss och segla imorgon stjälptes av vid hotellet bara några stenkast från marinan, sen gick vi ”hem”, lade oss att sova, och man kan lugnt säga: ” Vi somnade ovaggade denna afton ”.

Den traditionella sängfösaren uteblev också.

Lördagen väckte Börje på ett behagligt sätt vid pass halv åtta-tiden ( Grektid ) Ljummen vind och solsken.

Dock hade det busregnat under natten.

Det regnar alltid första natten i Kos.

Så gjorde det nämligen senast vi var här också, så det så.

Regnet gav en viss svalka och dessutom en viss halka.

Landgången, bestående av en 2 tum x 8 tums planka hade blivit såphal av regnet.

Börje, som hade för avsikt att, likt en gasell, elegant skutta iland, halkade på plankan, som studsade upp i luften och sen slog i båten med en skräll.

Börje kom lyckligtvis slutligen upp på kajen helskinnad och utan brutna stortår, men det skedde med ett helsickes oväsen.

Troligen vaknade de flesta i hela hamnen av tilltaget och en av Fritzarna i tyskbåten vid sidan, stack upp huvudet genom en lucka med halva kudden kvar i ansiktet.

Han tittade sig omkring med förtvivlan i blicken, som om han trodde det blivit krig igen.

Lika snabbt försvann han sen ner igen och märktes inte av förrän fram på förmiddagen.

Hoppas han inte fick men för livet, men han har troligen ingen aning om att han varit uppe över huvud taget.

Börje låtsades också bli överraskad av oväsendet, så han tittade sig förvirrat omkring, i hopp om att folk som hört braket skulle tro att Börje också blev förvånad, så han såg oskyldig ut, och vandrade skamset vidare.

Ostbit, marmelad och yoghurt, dukades fram tillsammans med starkt Ciddemedtaget Gevalia-kaffe, apelsinjuice och nygräddat bröd.

Vi hade en trivsam och skön stund.

Vinden, som ökat under natten uppskattades till runt 12 m/sek.

Det susade och tjöt i stag och tampar i marinan.

Helene och hennes Jonas kom som avtalat för en eventuell seglats, men Helene avböjde redan innan vi hunnit öppna munnen.

Hon menade att: ” Varken Ni eller jag kommer att ha någon behållning om jag tvingas hänga över relingen och spy hela resan, så jag stannar här.

” Därefter sa hon till Jonas, med viss ömkan i blicken: ” Jag stannar i land, men följ Du med om Du känner för det? ” Alla grabbar ombord såg hur gärna Jonas ville följa med.

Alla såg samtidigt Helenes blick och vad den egentligen menade.

Så av ren självbevarelsedrift stannade Jonas kvar på land.

Hur som helst gjorde vi ” klar båt” och kastade loss.

Helene och Jonas gick ut på bryggan för att vinka av oss.

Helene vinkade glatt och gav oss ett vackert vitt Colgate-leende.

Jonas vinkade också och försökte se glad ut samtidigt som han gav oss tummen upp.

Ingen sa något på en stund, men sen sa Micke: ” Dä va nock bäst för Jonas att han gjorde som han gjorde” och vi andra nickade under tystnad.

Man har ju varit med ett tag, så man har ju sett såna blickar och lärt sig förstå dom.

Ty av kvinnors blickar har man lärt sig att låta bli saker och ting.

Lars sa: ” Hade han följt med så hade det nog varit det sista han gjort tillsammans med Helene” Hmmmm sa vi andra med nedslagen blick.

Ute ur marinan fick vi upp seglen i en hast och sydostan fläskade i ordentligt.

Vi forsade fram i en slör och trivdes med tillvaron.

Nordöstra udden på Kos bjuder på ett långdraget grund ut till sjöss, vilket vi rundade så elegant.

Vi tog av mot nordväst med kurs på Pserimos där vi skulle bada, om inte vinden grävde upp svall vill säga.

För badviken ligger med öppningen åt söder.

Vinden avtog efterhand och vågorna uteblev helt eftersom vi seglade i sjö-lä av Kos.

Snart hade vi inte mer än 4 –5 m / sek, och det blev propagandaseglig för hela slanten.

Halv vind.

Sex knop, 5 sekundmeter och inga vågor.

Huuuh.

Dessutom 28 grader i skuggan.

Då lider man inte.

Ett par timmar senare lade vi till i den läckra badviken på sydsidan av Pserimos.

Första försöket att lägga till där de stora badbåtarna lägger till avbröts eftersom det inte var mer än ca.

2 meter vatten invid bryggan.

Och med möjlighet för bottenkänning i händelse av svall ville vi inte ta risker.

Så det blev ”på svaj ” som vanligt.

Micke som skött rodret de senaste timmarna hade knappt fått stopp på motorn förrän Pelle hoppade i vattnet med ett plask.

Gummibåten sjösattes och Pelle paddlade in till stranden tillsammans med Lars för att rekognosera.

Tydligen fanns det brallisar på stranden för det tog en bra stund innan dom kom tillbaka.

Håkan tillredde en läcker lunch i form av sallad och vi stillade våra respektive näringsbehov tillsammans med några glas kall retzina.

Börje diskade och Cidde torkade, sen sutto vi en stund och begrundade vår situation, smälte maten och dösnackade.

Det bestämdes att vi nu skulle avsegla mot Kalymnos.

Vi hade en skön segling i svag till måttlig vind, mestadels slör och sen sista biten halv vind.

Vi seglade ända in i hamnen där vi rullade in seglen och startade upp järngenuan och puttrade in till kaj.

En enda plats tycktes finnas och den var belägen mellan en Grekisk arbetsbåt och ett gulstreckat område där troligen en färja skulle lägga till.

Som vana seglare lägger man snabbt till på en ledig plats, innan någon annan kommer på den fina ide´n.

På den gulstreckade kajen låg en norrman och en tysk.

Tysktanten for runt och hjälpte oss lägga till.

Hon fixade med tamparna och var så duktig så hon blev alldeles svettig.

Man blev lätt svettig ty det var så varmt, runt 30 grader och solen gassade och det var helt vindstilla i hamnen.

Tysken och Norrmannen, intet ont anande var helt oförstående om att någon skulle kunna komma på den hemska tanken att vilja lägga till på gulmarkerat område, så dom satt lugnt i sina sittbrunnar och svettades.

Omgående efter att vi lagt till tog vi de tolv stegen upp till närmaste bar och beställde in kylning, allt medan vi beskådade hur hamnpolisen kom och gormade åt Tyskar och Norrmän, att omgående flytta på sig.

Tur att Tyskkärringen hann hjälpa oss innan dom blev bortkörda, ju.

Vi hade inget medlidande med henne.

Inget medlidande med Norrmännen heller för hanses kärring var inte så grann, så dom kunde gott flytta på sig, tyckte vi.

Visserligen kände vi att vi voro elaka, men kajen var ju gulmarkerad och det vet väl varenda människa …? Eller ? Tihi.

Efter en stunds stilla vila i båten, traskade vi sen iväg till den del av staden där alla restauranger finns, för att käka middag.

Som vanligt passerade förbi alla de som ville locka in oss och vi hittade slutligen en restaurang där mamman stod i dörrhålet med en bunt menyer i högsta hugg.

Detta kändes rätt, restauranger som har så dålig mat att dom måste stå vid gatan och locka in folk är ju inget för oss, så vi stegade in, placerade ut några bord så det passade oss, satte oss till bords och började studera menyerna.

Just som vi vände oss om för att påkalla uppmärksamhet och beställa, fick vi syn på hennes man.

Han stod framför en stor spegel och fixade med sin frisyr, länge länge.

Slutligen blev han nöjd med sitt yttre och kunde komma och ta upp beställningen.

Vi skrattade hjärtligt och mamman skrattade med oss.

Hon var nog lite glad också, för hennes gubbe blev ju så fin.

En mycket delikat måltid med god mat och gott retzinavin som kostade knappt hälften av vad den skulle kostat på Kos.

Runt 500 svenska spänn för sju mannar.

Under måltiden fick vi beskåda ett upptåg som faktiskt kunde slutat i en tragedi.

Ett gäng gubbar med kläder som påminde om den Amerikanska maffian, satt runt ett bord och hade ett viktigt möte.

Vi kunde ju se att det var viktigt, ty de voro alla mycket allvarliga.

Troligen var det kommunstyrelsen eller något liknande.

Gubbarna var i sjuttioårsåldern.

Plötsligt far en av gubbarna upp.

I sin vinröda skjorta och sin vita halmhatt, spydde han galla över resten av styrelsen.

Han gapade och gestikulerade och skrek.

Hanses fru kom till undsättning och hon ledde bort honom till sidan för att han skulle lugna ner sig.

Anders konstaterade att: ” gubben ble nock tjurig för han spottade när han skrek” Eftersom vi ju visste att nästkommande dag skulle bli söndag, gällde det nu att planera.

Man vet också att ingen i Kalymnos vill jobba på en röd dag, och följaktligen skulle ingen bagare vara i tjänst.

Ej heller folket i supermarket- branschen.

Vi lyckades övertala snyggpojken på krogen att sälja på oss ett par bröd.

Därefter var vi tvungna att uppsöka en supermarket innan dom stänger, klockan 21.00.

Vi bunkrade yoghurt, marmelad, ouzo, retzina, lite godis samt en åttapac med creme de caramell som dessert om det skulle bli synd om oss av någon anledning så att vi behövde tröstas.

Framme i kassakön gjorde vi en snabb bedömning av en läcker rumpa med stringtrosa under vita brallor, som stod i kö i kassan bredvid.

Stringtjejen blev så distraherad av våra blickar att hon slet sönder ett spagettipaket och spred spagetti över hela golvet och över kassan.

Vi kände oss ganska nöjda för det var snyggt när hon bockade sig ner efter spagettin på golvet.

Flickan i vår kassa, var en mörk något kraftig läckerbit med fantastiska stora mörka ögon och ett långt svallande svart hår.

Håkan hade vissa positiva utlåtanden om henne, men var, på grund av sin ringa ålder, för blyg för att framföra dessa så hon hörde.

Börje, stärkt av retzina, däremot hade inga svårigheter att tala om för henne att hon hade vackra ögon utan tilldelade henne denna komplimang.

Sånt kan faktiskt vara livsfarligt, ty man vet inte om hennes gubbe står nånstans och lyssnar.

Och svartsjuka Greker kan vara himska.

Hon hade nog inte nån gubbe i närheten för hon blev så glad så glad.

Tillbaka i båten gjordes sen under kvällen en gedigen avhandling om en kvinnas attraktionseffekt på mannen.

Det konstaterades snabbt, av en enig jury, att ögon, rumpa och rattar är de viktigaste attributen.

I nyss nämnd ordning dessutom.

Nummer ett är alltså ögonen.

Ögon skall vara klara, man ska kunna se in i dom, dom ska ha glimt i sig.

En kvinna med glimten i ögat kan vara allt från vacker till fulsnygg.

En ful kvinna blir fulsnygg om hon har glimten i ögonen.

Ögon behöver inte vara inbjudande, men får aldrig vara avvisande.

Genom ögonen kan man förnimma vad en kvinna menar.

Munnen kan alltså säga ett men ögonen menar många gånger något helt annat.

Nummer två på skalan är rumpan.

En ganska viktig detalj är att rumpan inte får vara platt.

Runda former är sunda former.

En rumpa ska dessutom alltid vara glad.

Det vill säga, att vecket som bildas där rumpan byter namn till lår skall, om man ser henne bakifrån, visa sig som en glad nuna med ”mungiporna” uppåt utåt.

En päronrumpa kan vara glad och vacker, men kan också se för bedrövlig ut och för mannen vara direkt avtändande.

Viktigt alltså med en glad attityd.

En annan mycket viktig detalj är sedan hur rumpan är ”upphängd”.

Detta har att göra med hur rumpan rör sig när en kvinna går.

Helst ska det se ut som om rumpan vore upphängd i en polhemsknut ungefär där den byter namn till rygg.

( En så kallad kardanrumpa ) Mycket läckert är det ju om rumpan, när kvinnan trampar ner med högerfoten, rör sig höger ut och upp och vice versa med vänster fot.

Då upplevs nämnda kardaneffekt och denna rörelse kan göra vilken man som helst fullständigt tokig.

Attraktionseffekten på en sådan rumpa är oerhörd, och en ägarinna till en sådan rumpa kan skatta sig lycklig.

Vidare kommer ju då brösten som nummer tre.

Dessa också synnerligen viktiga.

Maskulina däggdjur i allmänhet och människor i synnerhet attraheras av, dels dofter, men också av runda former.

Detta gör ju att en man oftast vid första stund, attraheras av en kvinna som han ser bakifrån.

Vänder han sig alltför hastigt om får han så att säga ”vriden nacke.

” Här av ordet nackspärr.

Den första kända Svenska nackspärren, drabbade en ung furir vid krigsflygskolan i Ljungbyhed, då han hastigt vände sig om efter en vacker lotta.

Orsaken till att en man vänder sig om efter en kvinna man nyss mött t.

ex.

på trottoaren, är ofta i första hand kvinnans bröst.

Om kvinnan har runda bröst gör mannens omedvetna sexualdrifter att han tvångsmässigt måste vända sig om för att se om det verkligen är sant.

Han beskådar då naturligtvis rumpan och dess rörelse.

Mannens sexualdrift är en primitiv kemisk reaktion i mannen hjärna som genom sammandragning rycker i ”snöret” som går nedåt genom mannens kropp och ”ställer till det i brallorna”, om uttrycket tillåts.

Alltså inget som man medvetet kan påverka.

Dock har under senare år forskning gjort möjligt att på kemisk väg med stärkelse, stärka snöret i kroppen om det blivit elastiskt eller sladdrigt.

Detta kemiska ämne finns i bland annat potensmedlet Viagra.

Kvinnans list har dessutom utvecklat ett doftsystem.

Det kallas parfym.

Alltså, ponera följande: En kvinna kommer gående, mannen ser de runda formerna framtill, känner en behaglig doft och sedan, efter att ha vänt sig om, ser han en rörlig vacker rumpa, då blir han naturligtvis helt ställd.

Inte ovanligt att denne man i detta tillstånd springer på lyktstolpar, in i skyltfönster eller krockar med andra trafikanter.

Men om en man då inte reagerar på ovanstående, är han onormalt utvecklad eller inte vid sina sinnens fulla bruk.

Självklart kan denna effekt infinna sig om mannen möter flera kvinnor.

Då kan effekten av den första kvinnan, helt eller delvis förta effekten av nästa kvinna.

Detta gör ofta mannen mycket förvirrad, då han ju inte kan styra över sina drifter.

Mannen känner yrsel och upplever visst obehag.

Bästa sättet för en man att behålla lugnet, är att sittande se på kvinnor, t.ex.

på en modevisning, på en catwalk, eller på en cabaré.

Naturligtvis uppfanns dansen can-can av en man, liksom sättet att på en modevisning visa upp vackra kvinnor.

Kvinnor går på modevisning för att se på kläder, mannen går dit för att se på kvinnor.

Mannen slipper då vända sig om och kan lära sig hantera att se flera kvinnor samtidigt.

Sak samma i länder där man tillåter tve- eller flergiften.

En man som har flera fruar, tar sällan eller aldrig in mer än en kvinna i taget in i sovrummet.

Om så skulle ske släcker han alltid ljuset för att inte behöva se många runda former samtidigt, vilket skulle ställa till det för honom.

Bröstens storlek är rent faktiskt av underordnad betydelse.

Men avsaknaden av de nämnda kan vara förödande.

Män som gillar extremt stora bröst har ofta erhållit skador då de vänt sig om för att titta på rumpor, och för att ej riskera nya skador, nöjer sig dessa män med att se på bröst.

Dock är det mycket vanligt att en man vänder sig om efter en kvinna utan att överhuvudtaget ha sett kvinnans bröst, men då har kvinnan haft vackra ögon, som kompenserat brösten helt och hållet.

Omvänt finns faktiskt tillfällen då män sett bröst, som varit så attraktiva att han inte förmått sig att lyfta blicken, och han kan alltså ej se kvinnan i ögonen.

Detta fenomen kallas i manskretsar för pattfixering.

En sorglig defekt i mannens psyke, som innebär att denne man aldrig kan se en kvinna i ögonen.

Han förmår inte lyfta blicken helt enkelt.

I tyskland finns gamla skrönor om hur män som inte ser kvinnan i ögonen när han skålar i champagne med henne, döms till sju års dåligt sex.

Dock skall nämnas att om två kvinnor skall poängbedömas och den ena har ovackra bröst ( det finns inga fula bröst ) och den andra vackra, så vinner kvinnan med vackra bröst , så en viss betydelse har dessa delikatesser trots allt.

Allt detta avhandlades innan vi kröp till kojs, något runda under skorna.

Det kan ju ta en stund att avhandla nämnda ämne, i synnerhet om det hela tiden passerar kvinnfolk på kajen som måste poängbedömas.

Håkan satt kvar en lång stund i sittbrunnen och tränade in sitt sätt att se på kvinnfolk och göra bedömningar som stämmer med hans eget sätt att se.

Efter cirka en timma kröp han dock ner under lakanet i soffan i salongen.

Börjes sambo Micke, flyttade upp i sittbrunne vid tvåtiden för att snarka vidare där uppe.

Han tyckte det blev alltför varmt inomhus trots fönster på vid gavel.

Börje kunde därefter flyta ut över hela bingen helt för sig själv och han vaknade liggandes på tvären.

Vi hade alla ingredienser för att producera frukost utan att behöva springa iväg till bagaren denna söndagsmorgon, så Börje somnade om och vaknade inte förrän vid halv niotiden.

Håkan och Lars fixade frukosten som vi avnjöt i skuggan av bomtältet med utsikt över en stilla stad.

Pyckebutikerna har öppet 365 dagar per år och Pelle for upp i en affär som säljer fotbollströjor för att skaffa presenter till Jesper o Ebba.

Avsikten var att justera ner prisbilden något före köp.

Men putten i affären slet fram sin bokföring vilken han visade upp för att bekräfta riktigheten i hans prislista.

Pelle prutade en stund, men återvände sen till båten och vi kunde kasta loss.

Cidde och Anders hade diskat och städat så det var rent och fint i kajutan.

Vi lämnade staden mot norr i en behaglig slör med kurs på Leros där vi hade för avsikt att käka lunch.

Pelle, som ju var kapten och skeppare, hade vetorätt vad gällde vind och väder.

På söndagen ansåg tydligen Pelle att det skulle vara lämpligt med måttlig till frisk sydlig vind.

Vi skulle ju färdas norrut, så det kändes ganska normalt.

Pelle tyckte att 10 m / sek.

vore lagom och så fick det bli.

Vi forsade fram över vågorna och snart var vi framme i staden Laki på ön Leros västra sida.

Vi äntrade Laki tidigt eftersom vi lämnat Kalymnos i ottan.

Under inseglingen konstaterade vi att staden var till bristningsgränsen fylld med militärer och militärbåtar.

Vi lade till vid sidan om en tysk båt som verkade igenbommad och låst.

Besättningen var försvunnen.

Militärer i vita fina uniformer marscherade till paradmusik och det var så ståtligt och fint.

När paraden tog slut, hängde vi på och gick bort till marinans restaurang.

Vi visste att det kostade pengar att lägga till i marinan, så därför gjorde vi som Tyskarna, en snikvariant.

Tjejen på restaurangen var en liten läcker pudding, som fick sju poäng, men som senare visade sig vara en lömsk lögnerska och hon fråntogs sina poäng och diskvalificerades.

Jävla subba! För det första ville hon inte servera oss förrän ceremonin tagit slut, om några timmar, och sen sade hon att ingen annan i staden hade öppet.

Vi vandrade stilla bort genom staden och hittade ett antal öppna restauranger med glada människor som hellre än gärna sålde på oss lite lunch.

Vi frågade en mycket trevlig Grek, som ägde restaurangen, var denna ceremoni avsåg att betyda.

Han informerade på bra engelska, att det var en hyllning till 65 st.

Greker som dött vid ett tyskt flyganfall mot ett par båtar i hamnen just den 26 september år 1944.

Det var alltså 60 år sedan, och ett antal överlevande levde fortfarande och fanns bland människorna i staden just idag.

Ett engelskt fartyg sänktes också, men här blev ingen skadad.

Inge vidare att befinna sig här idag om man hade tyskt ursprung, vill jag lova.

Och vi förstod med ens varför Tyskbåten låg öde i hamnen.

Micke sa: ” Subban i marinan trodde nock att vi var Tyskar så dä va nock därför hon inte ville servera oss, hade hon vetat så hade vi nock fått både det ena o det andra.”

En god lunch med Amstel och en liten promenad tillbaka till båten, sen avseglade vi med kurs mot Pathmos.

Vi tyckte att vi borde hinna dessa 25 distansminuter eftersom klockan ju bara var 14:15, och vi skulle ju segla i medvind hela vägen, så vi drogo åstad.

Att styra under läns, ställer krav på styrman för att man inte ska gippa.

Man orkade ungefär en timmas rattande sen var man helt slut.

Vi hade ett par meter höga vågor, och runt 10 m/ sek, så det gällde att vara på sin vakt vid rodret.

En timma, sen slet man fram en pilsner och vilade en stund på däck i solen.

Det var gott som tusan.

På väg mot Pathmos kappseglade vi med en tysk.

Ombord såg vi två mannar och fyra kvinnfolk.

Dom var tydligen livrädda för att gippa.

För dom gjorde långa slag och det var detta som gjorde att dom förlorade.

Fast egentligen hade vi nog vunnit oavsett vad dom hittat på, trodde vi.

Angöring i Pathmos kunde blivit bökig, ty med stark sidvind och med små fiskebåtar på kors och på tvärs, kunde allt hända.

Men med Cidde vid ankaret och Pelle vid rodret fixade vi detta enkelt och en svensk tog emot tamparna.

Vi angjorde, spände upp ankarkättningen och vi låg stabilt som berg.

Just som vi fått fram ”hoppilandpilsnern” kom Tyskbåten för att lägga till.

Vi såg i deras vilsna ögon att ” nu blir det tufft”.

Nissen som styrde beordrade i ankaret cirka två meter ut och det släppte omgående.

Vi informerade nogsamt att han måste släppa ankaret sju gånger djupet, alltså 35 meter ut om det ska hålla.

Gärna ännu längre ut om det blåser.

Han tyckte det blåste, för han gjorde ett nytt försök med ankaret ungefär i nivå med där vår ankarkätting passerade genom vattenytan.

Till en början tycktes detta fungera så han tog sats för att backa in mot bryggan.

Hade det inte funnits svaga, oskyldiga kvinnfolk ombord, så hade vi nog inte hjälpt till, men så var ju fallet så vi radade upp oss på kajen medan Pelle stannade kvar ombord för att så att sätt skydda våran båt om han blev för närgången.

När båten närmade sig kajen kastade dom över två fendrar, en till Lars och en till Börje, samtidigt som den ena tyska bikiniflickan skulle bära av med foten.

Lars och Börje stelnade till.

Lars rodnade, men Börje som var mer härdad stod pall lite grand.

Ty när flickan spände sina muskulösa ben för att bära av och skydda båten, glipade bikinibyxan inne vid låret så pass att hela mullen framträdde i hela sin glans , och halva tofsen tittade fram.

Flickstackarn visste inget om nämnda skådespel, ty hon var alldeles för stressad för att tänka på något annat än att överleva detta spektakel och hela tiden var det mer eller mindre panik ombord.

Inte lätt att hålla fram en fender och bära av om man inte kan titta vad man gör.

Självklart släppte ankaret igen och dom gick ut för att göra ett nytt försök.

Full fart fram.

Börje och Lars, stod som förstenade, och blev inte ledsna för det, tvärt om stod dom beredda med varsin fender och Lars började återfå färgen i ansiktet.

Denna gång försökte Tysken släppa ankaret ytterligare ett par meter ut, men vi skrek och fäktade med armarna, för att han skulle förstå, att han måste ”far away”, med ankaret om det skulle hålla.

Eller som Pelle sa: ” longer out” Kaptenen lydde våra direktiv och gav sig ut ytterligare en liten bit där han beordrade ankarnissen att släppa i.

Mulleflickan gav ett antal mycket trevliga föreställningar innan dom slutligen lyckades spänna upp ankaret och lägga till på ett riktigt sätt.

Lars och Börje tyckte nästan det var synd att det inte blev fler föreställningar.

Men det var ju synd om tösen också, så vi lät dom hållas.

Samtliga Tyskar ombord hoppade iland och bjöd på ouzo som tack för hjälpen.

Flickebarnen var så lyckliga att ha fast mark under fötterna igen.

Vi blev snälla igen och Lars sa till Börje: ” Fy för fasen alltså, såg Du detsamma som jag såg?” ”Hmmm ” sa Börje ” dä va en grann mulle ” Vi fortsatte på de pilsner som vi öppnat och vi slappade ett tag.

Tysktöserna, mulleflickan inräknad, lyckades charma ägaren till restaurangen tvärs över gatan, att för fyra euro skjutsa hem dom till sitt hem och upplåta sin privata dusch till dom.

Efter en halvtimma kom dom tillbaka så rena och fina.

All arbetsinsats med hjälp till självhjälp, skapade en förfärande törst hos oss, så vi traskade in till staden för att äta en bit mat.

Efter maten softades det, en lång stund, i sköna stolar vid torget.

Det snackades om allt möjligt och Anders kom med den ena kommentaren efter den andra hela tiden.

En mycket trivsam kväll Börje sprang in till Al Quida butiken och bad araben att lägga sex vattenflaskor i frysen för av-hämtning nästkommande dag.

Vi hade ju inte landström så det gällde att hitta hjälpmedel för kylning av pilsner i båten.

Några enstaka ouzo i båten fick bli sängfösare för kvällen.

Vi sov alla sött och Micke snarkade ikapp med Håkan.

All denna våldsamma snarkning gjorde att Håkan inte sovit ordentligt.

Så pass kraftig snarkning kan troligen ge hjärnskakning, så Håkan hade lite ont.

Trots allt tyckte Håkan att det ju var skönt att sitta här medan jobbarkompisarna kämpade med sina datorer hemma i Sverige.

Lars, Håkan och Börje traskade iväg för att hämta morgonbröd och frozen ice, i arabaffären.

På väg in till staden upptäckte Håkan en abborrliknande fisk som blivit överkörd av trafiken.

Den var ganska stor och ungefär två millimeter tjock där den låg i solen, alldeles uttorkad.

Håkan ansåg att det nog måste vara en plattfisk.

Tihi.

Bagarflickan hade just öppnat så brödet var skållhett.

Arabajävelen hade stoppat in vattnet i kylen istället för i frysen, så vattnet var åtta grader varmt.

Inte mycket nytta med det för efter en kvart skulle detta hålla 15 grader om det låg tillsammans med övrigt gods i båtens kyl.

Vattnet betalades och Börje stoppade ner alla sex flaskorna i pommisfrysen i affären istället.

”We will come back later” sa vi på flytande engelska och återgick till båten.

Med sju man ihopträngda på styrbordssidan, såg det nog lite komiskt ut när vi åt frukost.

Alla ville ju sitta så man såg brallisarna om dom skulle vakna i tyskbåten.

Tyska bruttor är ”nanetrynen” konstaterade vi och inte förrän vi käkat klart, diskat och plockat undan, började det röra på sig i Tyskbåten.

Nu hade vi inte tid att vänta på mulleframträdande, för vi skulle hyra moppe och dra runt ön denna heta dag.

Troligen hade Håkan blivit kär i någon av flickorna, för han skulle inte med o köra moppe.

Han sa att han behövde en stund i ensamhet med sin bok, så han stannade hemma.

Håkan är inte så rutinerad och det kan ju helt enkelt vara så att han behövde vila öronen från övriga besättningsmedlemmars vokabulär.

Man ska erkänna att det var inte många meningar som inte innehöll svordomar, runda ord eller båda delar.

Allt grövre blev det också under resans gång.

Tonen var, om man säger, rå men hjärtlig.

Och otäcka gliringar utdelades ständigt på alla håll.

Håkan satt på däck, i solen, och läste sin lilla bok, medan vi sex övriga satte iväg på varsin EU-moppe i högsta fart.

När vi tankat upp drog vi söderut på ön, och inte en enda liten grusväg lämnades outforskad.

Nästan alla småvägar slutade med en liten kyrka eller ett litet kapell.

Vid en av småvägarna fanns ett antal olikfärgade bikupor och mängder av stora feta bin flög runt och letade efter honung.

Ingen lätt uppgift i dessa bergstrakter med nästan bara stenskärvor.

Hopplöst jobb alltså.

Börje, som kom farande i hög fart, fick ett bi i bröstet och det kändes som om någon kastat en stor sten.

Jädrans tunga bin.

Fem centimeter långa och tunga som bly.

Dom innehåller nog honungsburkar också.

Mycket underligt att dom över huvud taget kan flyga.

Usch, himska djur.

Det var skitkul att gasa runt på dessa moppar. Man blev som barn på nytt.

Micke åkte runt och bromsade så det skrek i asfalten.

Riktigt kul hade vi.

Efter att ha utforskat hela den södra delen av ön, drog vi genom staden likt ett gäng Hells Angels på moppe.

Vi susade ut till en badvik på norra halvan och Börje letade upp ett ställe där vi kunde softa efter badet.

Han badar ju inte gärna i kallvatten så han satt och myste i skuggan under vinrankor med en Amstel.

Badnördarna kom till baren efter utförd förrättning och det dösnackades en stund.

Av någon underlig anledning kändes det nu att vi behövde bli lite kulturella, så vi moppade upp till klostret på toppen för en bönestund, eller liknande.

Mopparna parkerades nere vid kiosken och sen blev det en rejäl uppförsvandring upp till pärleporten.

Man får inte komma in om man visar fula kroppsdelar, så de flesta av oss fick låna marinblå flanellbrallor att klä på sig över badbrallorna.

Börje, som inte hade våta badbrallor på, fick komma in utan diskussion.

Men att Lars fick komma in är en outgrundlig saga.

Att Lars med sina äckliga håriga krokiga ben fick komma in är en fullständig gåta.

Stort lugn infann sig när vi passerade in genom nämnda pärleport och det kan anses bevisat att: Kloster har en lugnande inverkan även på sjöbusar med moppe.

Ganska praktiskt att ha mopparna när man ska handla och shoppa, så vi passade på att med mopparna utföra allehanda inköpsrundor gällande isflaskor, frimärken, fotbollströjor och allt möjligt.

Vi till och med lastade upp Håkan bak på ena moppen och åkte in till staden för lunch.

Mopparna lämnades in, vi fick körkorten tillbaka och vi kastade loss vid pass 15.00. Med kurs 100 grader skulle vi nå ön Lipsei före mörkrets inbrott.

Vi hade halv vind hela eftermiddagen så det gick lugnt tillväga.

Vissa sov, vissa styrde, vissa läste, vissa pressade i solen och vissa tog sig en välförtjänt kall öl.

Så ska en segling bearbetas.

Under den ganska långa inseglingen till Lipsei räknade vi kyrkor.

Vi hann hitta fjorton stycken men så fick vi avbryta för att lägga till.

Det var nu i det närmaste helt vindstilla och hoppilandpilsnern satt ovanligt fint denna afton.

Idrottsnördarna ombord ansåg att vi alla behövde en promenad före maten.

(Onödigt tilltag) Så det blev en rejäl runda upp i staden.

Pelle fick syn på en brevlåda ( förmodligen öns enda) så han fick iväg sina vykort i en hast.

Vi hittade ett mycket trivsamt litet torg, men nördarna skulle promenera mera, så vi passerade torget för ytterligare en runda i värmen.

Pelle och Börje gick i täten och plötsligt fick de en uppenbarelse.

För ut genom dörren till en BH-affär, stegade en gudinna av sällan skådad dignitet.

Hon var så vacker att man först trodde det var en dröm.

Men eftersom man hörde hennes tysta fotsteg förstod man att det måste vara sant.

Gudinnan var iklädd en turkos bikini av modell mindre, samt en turkos genomskinlig slöja över hela härligheten.

Mörkt lockigt svallande långt hår föll så vackert mot hennes gyllenbruna axlar.

Hennes hud var så len och mjuk.

Detta kunde inte bevisas ty hon försvann så snabbt så man hann aldrig känna efter, men troligen var så fallet.

Efter denna uppenbarelse behövde vi alla svalka, så vi skyndade tillbaka till nämnda torg för en pilsner.

Alla beställde in pilsner utom Håkan, för vid andra sidan torget satt några andra kärringar med varsin kaffekopp, så Håkan ville absolut ha kaffe istället, och så blev det.

Vi sutto och småpratade en lång stund och tittade på allt som hände runt stadens torg.

Till exempel diskuterade vi nyttan av att sätta upp en P-förbudsskylt fyra meter upp på en vägg där gränderna nedanför var alldeles för smala för att en bil över huvud taget skulle kunna komma in.

På andra våningen ovanför affären, stod en Grekisk farmor och hon sänkte sakta ner en plasthink i ett snöre.

När farfar i butiken fick syn på spannen lämpade han i lite handelsvaror och farmor hissade upp igen.

Mycket praktiskt, för då slapp ju Farmor att gå ner.

Vilket hon egentligen borde mått ganska bra av, ty motion kan gagna en fet kroppshydda.

En skål utbringades för farmors kreativitet.

Affären, som hade öppet tills långt ut på natten, hade mycket att erbjuda.

Som till exempel när farfar reste sig upp från sin stol, placerad så strategiskt att han från denna position kunde bevaka både butiken och torget, för att hämta en slanggurka ur en låda.

Just som han fick tag i en gurka, hoppade en stor rälig råtta upp ur lådan och försvann ner under en tomatlåda och in bland några påsar med ris.

Gubben ryckte till och han blev nog både rädd, besviken och arg, för han gick sen och sparkade på gurklådan en lång stund efteråt.

Det började skymma, så vi kissade av, betalade och drog ner mot hamnen för att äta middag.

Där uppe bland råttorna vågade man ju inte äta. Ju.

För ett kort ögonblick tänkte vi hitta ett alternativ till den stora restaurangen, men efter att en fet madam, på flytande Tyska, informerat oss om att detta var den enda restaurangen värd namnet och att allt annat egentligen var ozourior, beslöt vi att följa minsta motståndets lag.

När vi äntrade restaurangen och var på väg uppför trappan, möttes vi av en svett snäll Grekgubbe.

Han frågade var vi kom ifrån, och när han fick klart för sig att vi var Svenskar, började han berätta hela sin levnadshistoria för oss.

Hur han, 1974 byggde restaurangen, sen hotellet, hur han tog över det ena efter det andra i byn och hur han ägde två supermarketar, tre restauranger, hade borrat sju borror efter vatten hur han plockade grönsaker varje morgon och att han hade producerat fyra söner, varav den ena skulle gifta sig i oktober.

Pust stön.

Han slog sig ner vid vårt bord och bistod som konsult vi beställning av föda.

Han hade gärna skålat med oss, men han tog många kraftiga mediciner, så han fick inte dricka alkohol för sin doktor.

Vi frågade om det fanns delfiner i havet utanför, ty vi hade inte lyckats se några ännu.

Han sa att det fanns tusentals och att dom ofta förstörde fiskarnas nät.

Vidare berättade han att han igår hade köpt tvåhundra kilo sardiner, som han saltat ner.

Huuh Vi fick klart för oss att man nog mådde bäst om man höll sig vän med denne hövding som valts till Mister Lipsei för några par sedan.

Det enda han egentligen saknade, var den klackring i guld som man knäböjande skulle kyssa varje gång man mötte honom på stan.

Han berättade att det på ön finns ett litet kapell där det ligger en gammal vissen blomsterbukett, men där två av blommorna blommar upp varje år mellan den 27 / 9 och den 15 / 10.

Blommorna var nu för tiden till allmänhetens beskådande bakom ett mycket kraftigt galler.

Självklart tror han ju inte på sådana historier, men han har själv sett spektaklet, och man får ju böja sig för fakta.

Att detta sedan har en mycket positiv inverkan på hanses olika företag i turistbranschen kan man ju inte förneka.

Men att han vill sprida skrönan vidare trodde vi ju inte alls.

Nästkommande morgon blev varm och fuktig.

Vinden hade tagit slut och luften stod stilla och kokade i hamnen.

Det blev en fin, god och mycket närande frukost med riktigt gott bröd från det läckra bageriet.

Dock satt vi inte så länge eftersom vi höll på att smälta bort helt i värmen.

Vi lämnade detta maffiosoparadis redan under tidig förmiddag för att komma ut och svalka av oss med en vind.

Pelle, som ju var kapten, ansåg att det idag skulle passa bättre med ensydostlig vind.

Vi skulle ju söderut, och med en sydostan skulle vi kunna få lite bidevind som ju kunde svalka lite grann.

Så blev det också.

Vinden svalkade och vi hade en underbar segling i 4 m / sek sex knop med bidevind.

Kropparna kyldes precis lagom för att man skulle slippa kippa efter andan.

Vid ettiden mellanlandade vi i en badvik och åt lunch.

Pelle vevade ihop en skitgod sallad och den varvades med gott om retzina.

Trots att alla ju vet att man ska vänta minst en halvtimma med att bada efter maten, man kan ju få kramp, så hoppade gänget i vattnet.

Pelle försäkrade att det var minst 25 grader så Börje lät sig lockas.

Han bytte om och dök i vattnet med ett plask.

Vrålande kom han upp igen och simmade med skräck i blicken mot båten och for upp igen.

Det kan omöjligt ha varit 25 grader.

Högst 24 tyckte Börje.

Och att bada i kallvatten är ingen njutning anser han.

Man ska ha det skönt, och man har det inte skönt i kallvatten.

Han satt och huttrade i sittbrunnen med handduken om sig en lång stund.

Pelle sms-ade hem till Marie att ” Nu har Börje badat” Hon svarade omedelbart ” frivilligt? ” Alla log.

Efter badet intogs någon öl under stilla samtal och det var högst njutbart.

Vinden hade vänt lite mer mot nord och ökat något, så det blev en go slör utan vågor ner på baksidan av ön Leros.

Staden kan ha hetat Peridiki, eller något liknande.

Börje, som fick huvudvärk av köldchocken hade sovit några timmar och vaknade av att det blev dags för angöring. Vi lade till på sidan denna gång.

( Man lägger normalt till med aktern ) På sidan på en svensk järnbåt som låg på sidan på en svensk jättejärnbåt.

Lars ansåg att man bör skydda sin vackra ömtåliga hy, så han kletade in sig med vit creme i ansiktet plus att han använde allehanda products ur sitt sortiment.

Dock missbedömde han tjockleken på de olika lagren av products så han blev alldeles vit och han lyste som en stor vit lampa. Riktigt kladdig.

Folk badade, folk simmade och folk svalkade av sig med öl hos Zorbas restaurang.

Allteftersom tiden gick blev ordvalet än mer grovt.

Och nu var det så långt nere att man ibland funderade om man skulle nå upp till ytan igen, eller om man kommer att stanna här i djupet för all framtid.

Många otäcka, men trivsamma gliringar utdelades.

Till exempel tyckte Pelle att: ” Lars är som snyggast när han ligger och solar med handduken över ansiktet.

” Micke tyckte att: ” Pelle är den ende han känner, som kan snacka Engelska på Svenska fullständigt obehärskat.

” Ja ja, vi har alla våra små egenheter, lyckligtvis.

Trots Pelles svengelska, så gör han sig ju förstådd, och det är ju det som räknas.

Vid en beställning på en restaurang sa pelle t.

Ex: ” I want some fetaost osså.

” Flickan förstod, och han fick vad han ville.

Vid ett tillfälle blev det en liten diskussion om vad det var för mat Pelle hade fått, om den verkligen var ”well done” och om den möjligen förväxlats med Anders mat som skulle vara medium.

Pelle sa då till servitören att : Yes yes, jag skiter i va de e för nåt bara de e well done !” Kyparen hade så roligt åt detta att han till och med serverade vattenmelon som han sa var well done.

Han hade också trevligt, liksom Pelle och alla vi andra.

Pelle bjuder på sånt, sån är han.

Stålbåten som vi låg på, beboddes av ett svenskt par som hade för avsikt att sälja, så dom åkte runt i Medelhavet med en ” For sale” skylt på.

Mannen ombord skulle snart fylla 70 och då skulle dom skaffa en mindre båt som dom skulle gå på Europeiska kanaler med.

Hanses madam var betydligt yngre, och dom var mycket trevliga.

På den innersta järnbåten bodde en dam som var sur för att hennes gubbe hade flytt till Sverige och han skulle inte komma tillbaka förrän den femte oktober.

Surmadamen hade bjudit in sina grannar på en drink och hon hade klätt upp sig i ett storblommigt gardintyg kvällen till ära.

Vi hade varit hos Zorbas och käkat en oförglömlig chicken souvlaki with mushromsauce on the top.

Den gick minsann inte av för hackor.

Fantastiskt delikat, och med ett hyfsat gott rödvin till.

Vinet kunde i och för sig med fördel bytts ut mot retzina, faktiskt.

När vi kom tillbaka till båten och skulle passera över de andra båtarna ville surmadamen säga något så hon sa: ” ja, Ni ser ut att vara både mätta och glada.

” Micke som inte är sen att svara sa: ” Ja i vart fall glada, och det ska Ni få glädje av hela natten!” Svaret mottogs med ett leende, så hon var nog inte så sur som vi hade trott.

Dock blev vi inte störiga utan somnade gott efter ett par ouzo.

Börje vaknade vid tvåtiden på natten av ett förskräckligt oväsen.

Han lyssnade en stund och konstaterade att det måste vara Micke som håller på att dö.

Ty om man andas så mycket och snarkar så till den milda grad, då kan man inte ha lång tid kvar i livet, den saken framstod som helt klar.

Börje smög upp i sittbrunnen för att idka livräddning, men när han kom upp visade det sig att Anders också låg där och att Micke och han snarkade ikapp.

Dom höll takten förhållandevis väl och när den ene andades in snarkade den andre i en stötig utandning och vice versa.

Detta lät ju för jäkligt.

Ett gäng Tyskar i en annan båt , som låg i vindriktningen, kunde uppenbarligen inte heller sova, så dom satt i sin sittbrunn och hinkade pilsner.

Kan man inte sova, så kan man ju alltid supa, ju.

Men plötsligt vände Micke på sin ena arm och han tystnade som genom ett trollslag.

I ren sympati slutade Anders då också att snarka.

Mycket märkligt.

Troligen hade stålet i skrovet på Svenskgrannarna dämpat oljudet ty några Svenska kommentarer hördes ej.

Mopparna som delar av besättningen hyrt och moppat med under tisdagen, kom väl till pass när Lars och Börje skulle inhandla frukostbröd.

Ty bageriet ligger långt, långt bort.

Och att gå hela den sträckan är fullständigt otänkbart.

Så dom moppade iväg till bagarn och köpte bröd.

Dessutom blev Lars sugen på munkar, så han köpte sju stycken sådana också i en separat liten kartong.

På hemvägen blev Lars yoghurtnödig och han drevs fullständigt ohejdat in i en supermarket för att inhandla ett antal yoghurtar.

Han kom ut med ett brett leende och en stor påse yoghurt.

Det blev en lugn och stillsam frukost i solsken, men Lars nyinköpta yoghurt visade sig vara keso, så det fick bli till att äta upp den som fanns i båten.

Massor av kaffe, juice och vatten intogs, allt för att utjämna vätskebalansen.

Pelle, Lars, Anders och Cidde skulle moppa en sista runda på morgonen och sen skulle dom lämna tillbaka mopparna före avfärd.

Cidde hade fått punktering på bakhjulet och när han kom tillbaka till båten gav han en förkroppsligad förklaring till bakhjulspunktering som var så levande att ord var helt överflödiga.

Mycket imponerande.

Efter en liten stund kom även Anders, men han hade ett mystiskt leende på läpparna.

Vi trodde nästan att han fått en uppenbarelse, så glad såg han ut.

Men han förklarade hur Pelle genom skickligt användande av engelska språket lyckades klara sig ur skadeståndsanspråk och liknande genom sin förklaring till varför den ena moppen stod längre bort i staden med punktering på bakhjulet och att han enbart överlämnade nycklarna till denna moppe.

Pelle tyckte vi varit generösa nog, då ju två av mopparna nu var fulltankade genom grabbarnas försorg.

Så Pelle förklarade att: ” and we have filled up two of them with no gas and here is the key.

” Flickan som tog emot överblivna moppar + en nyckel stod en stund och funderade, sen lämnade hon tillbaka körkort och allt var frid och fröjd.

Troligen står hon fortfarande och funderar och river sig i skallen trodde Anders när vi kastade loss.

Dagens segling skulle gå mot Pserimos och badviken där, för att därefter fortsätta till hamnen inne i Kos stad där vi avsåg tillbringa nästkommande natt.

Vinden var växlande och 0 m / sek.

och vi stävade ut över ett imponerande bleke.

Hela medelhavet låg blankt och platt som en pannekaga.

Meteorologen hade lovat 10 m/ sek.

så vi var förberedda på det värsta.

Vi konstaterade snabbt att, nu hade vi alla möjligheter i världen att upptäcka delfiner.

För om dom mot förmodan skulle upp till ytan för att hämta luft, så skulle vi enkelt upptäcka dom.

Så vi gick med järngenuan hela förmiddagen.

Vi gick söderut på östra sidan av Kalymnos och vi spanade efter delfiner.

Inte en enda behövde andas på hela förmiddagen.

Anders såg visserligen något som skulle kunna vara något, men vid närmare granskning visade det sig vara flygfisk han hade sett.

Märkliga djur, fiskar som flyger som fåglar hundratals meter sen ner i drickat igen och då blir dom fiskar igen.

Det stannades till och badades en stund i det stilla havet med ett par hundra meter vatten under oss.

Och Pelle hävdade fortfarande att det var varmt i vattnet.

Pelle satt och torkade en stund på däck, sen for han ner i köket för att kolla ingredienserna till kommande lunch.

Sen styrde Pelle ett tag.

Vi närmade oss ett sund mellan Kalymnos och Pserimos som vi skulle passera.

Pelle hade styrt en lång stund och när vi nu närmade oss lunchstället ville han förbereda salladen i lugn och ro nere i köket.

Anders blev sugen på att styra och skulle ta över rodret.

Pelle gav Anders utförliga instruktioner om hur han skulle styra.

Håkan satt, som en kärring, på däck och pressade.

Han hade smort in ansiktet med vissa av sina products för att han skulle bli riktigt vackert brun och han pressade helt stilla.

Pelle sa till Anders följande: ” Du ska styra rakt mot den ön, och när Du har Håkans mun precis mot den bergstoppen som liknar en patte, då har Du rätt kurs.

” Anders fattade ju direkt och han gormade lite när Håkan skulle sola andra sidan en liten stund.

Mitt emellan öarna skulle det vara 8 meter djupt.

Cidde som ju var navigationsansvarig informerade nogsamt om att man skulle hålla lite till vänster först, sen mitt i sundet kunde man falla av lite åt höger.

Pelle, som vid detta laget hade förberett salladen stod i fören och spanade.

Plötsligt hojtade Pelle: ” Höö!! va har Du för djup ? ” Anders svarade: ” tretton meter ” Pelle hade skymtat botten och ville få bekräftat att Anders höll koll på ekolodet.

Snart ljusnade det ordentligt och vattnet blev alldeles turkos.

Pelle hojtade igen: ” Va har Du för djup ? ” Anders: ” Åtta meter” Cidde från navigationsbordet: ” Det ska va åtta meter, sluta tjöta ! ” Pelle igen: ” ja ja ja jag ville ju bara kolla ” Sen for Pelle ner i köket igen.

För att förbereda lunchen, allt medan han stack upp huvudet en gång ibland för att kolla så vi inte gick på grund.

En kort blick, sen ner igen.

Snabbt som en liten seriefigur.

Lars stod nere vid bordet och kämpade förgäves med att få igång sin nalle.

Han blev alltmer frustrerad så han svettades en smula innan han fick igång den.

Anders döpte Pelle och Lars till Timon och Pumba.

Efter ett tag kom Pumba upp på däck.

Han hade hittat sin lilla rosa stickade seglarmössa, vilken han tog på, och han blev så fin.

Mössan passade så bra till hans grisrosa ansiktsfärg.

Det röda skinnet lyste nämligen igenom den vita salvan och det bildades ett vackert rosa skimmer i solen.

Det gick en liten stund sen sa Anders, som mediterat ett tag: ” Egentligen var det mer spännande under andra världskriget, för då hände det ju hela tiden saker här nere.

” Timon, som varit uppe på däck en liten stund avsåg nu fara ner i köket och blanda i fetaosten i salladen.

Och Anders sa: ” ja och jag ska bara runda udden där framme sen ska jag strax komma ner o stega svampen.

” Inne i badviken intogs senare en underbar ”Timonsallad” med stekta färska champinjoner till och ett väl kylt retzina.

Vi hade ju gått för motor hela dagen så kylen var nästan som en frysbox eller i vart fall ganska nära noll gradersstrecket.

Pilsnern var nästan överkall.

Efter att ha diskat mådde man så riktigt bra och det gick mycket bra att sova middag en liten stund.

Vissa av oss skulle dock simma iland för att kolla om där fanns några pussenosar eller kardanrumpor att titta på.

Det tog drygt en timma innan dom kom tillbaka.

Under tiden hade Micke langat fram disken till Anders som sköljt av den i havet hos fiskarna.

I brådskan tappades en sked, som singlade ner i djupet likt ett gädd-drag och det hamnade på 3,5 meters djup.

Jobbigt.

Pumba, som först fick erbjudandet att dyka ner för att hämta skeden, slingrade sig ur uppdraget med förklaringen att: ” Om jag simmar ner under vattnet så kanske jag tappar en eller båda mina kontaktlinser.

Och det vill jag inte riskera, för dom är dyrare än en sketen sked.

” Så talar en man som just kommit upp ur havet.

Detta fick vi acceptera och medan vi satt och accepterade, dök Cidde ner o hämtade den.

Så lätt gick det.

Vi skulle segla vidare mot Kos, men om man slösar så som vi hade gjort i början av veckan, kommer ju vinden att ta slut förr eller senare.

Så blev nu fallet och vi hade knappt vind kvar för att fylla genuan.

Man ska aldrig slösa med resurserna, så är det.

Men med 1800 varv på pentan gjorde vi sex knop och det gick stabilt och lugnt.

Man hör knappt motorn i 1800 varv, så det är ingen fara för motorljudsstörning.

Troligen hade vi skaffat oss lite bonusvind, ty vi fick en svag nordlig bris en kort stund och vi fick en perfekt propagandasegling i halv vind under en timmas tid.

Detta svalkade skönt.

Dagens segling avslutades med motorgång och påslagen kyl igen vilket ju medförde att vi hade kall öl som väntade oss när vi lagt till i Kos stad.

Hamn-muppen, som för övrigt hade en åttapoängare till chef, anvisade oss en två meter bred plats mellan en Holländare med katt och en stor jädrans 45-fots Princessmotorbåt.

Det krävdes en hel del energi för att trycka undan fjorton segelbåtar, vilket var det enda alternativet, ty att ge sig på att trycka undan en Princess 45á som låg pall mot en hundrafots motoryacht, med ankarkättingar spända som fiolsträngar var ju helt otänkbart.

Så vi pressade på med all kraft och lyckades flytta undan i stort sett hela hamnen, kändes det som.

Slutligen kastade vi iland tamparna, vilket egentligen kändes onödigt.

Vi kunde inte komma ut om vi gjorde aldrig det, så hårt som vi satt fast.

Hoppilandpilsnern kom fram omedelbart efter att hamn-muppen sålt på oss en natt i hamn för femton euro inklusive gratis ström men plus 6 euro om vi ville ha vatten, och det ville vi.

Vi tankade och vi tankade och vi fick i inte mindre är 800 liter.

Och det är ju klart, att med två kärringar ombord, så går det ju en hel del vatten.

När pilsnern druckits ur kom ett gäng Norrmän i en annan segelbåt och dom var också sju.

Lite längre in i hamnen låg ytterligare en segelbåt med sju stycken Tyskar ombord.

Tydligt är att, på hösten skall det vara gubbar och på hösten skall det vara sju på varje båt.

Norrmännen upptäckte att vi också var sju och dom föreslog att vi skulle ha partnerbyte kommande natt.

Dom var skojiga dom.

Med 800 liter vatten ombord blevo vi alla lite kärringar, ty vi ville alla duscha.

Så inom en timma var vi alla så rena o granna.

Gängets Helene och hennes Jonas kom på återbesök, med sig hade dom en flaska ouzo och vi hade några riktigt trivsamma timmar då vi smällde i oss ett stort antal pilsner och diverse ouzo.

Tiden går snabbt i glada vänners lag och vi började bli lite hungriga, så vi vandrade upp till favoritrestaurangen igen för middag.

Börje fick ansvar för vinlistan och han beställde in ett sött äckligt vin som var i det närmaste odrickbart.

Men han skyllde på att: ” det är minsjäl inte lätt med en massa konstiga Grekiska viner som man aldrig hört talas om! ” Maten var det däremot inget fel på så det blev att tvinga i sig vinet och det klarade vi galant.

Efter en vecka på öarna hade vi blivit bortskämda med låga priser och dagens nota på 177 euro för nio personer, kändes som stöld av våra slantar.

Men det var ju bara att betala, ju.

Redan första dagen inköptes två flaskor Grekiskt rödvin, som kasserats under veckan och det konstaterades att ” dom e inge bra på rödvin, Grekerna ! ” Gängets Helene hade under veckan lokaliserat de rätta softställena och de rätta bakgatorna, vari vi nu skulle softa en stund medan vi tröstade oss.

Börje, Micke och Cidde informerade Helene och Jonas om allt som hade med kardanrumpa att göra.

Dess upphängningsanordning och vikten av vilket humör den är på, och hur viktigt det är att den är glad.

Vi satt i sköna stolar och dösnackade en lång stund.

Plötsligt sa Cidde, Anders och Håkan att dom, efter att ha gäspat en bra stund, skulle dra sig mot båten för att knoppa in.

Vi andra satt kvar en liten stund, men vid tvåtiden tyckte Helene att det började bli lite jobbigt för henne att sitta och kolla efter hängpattar och kardanrumpor, så vi betalade och drog så smått mot båten Helene och Jonas tog en genväg genom bargatan medan vi andra smögo sakta ner i båten för att natta oss.

När vi kom fram fanns grabbarna inte där.

Nej dom hade blivit lockade på tillbakavägen.

Dom hade träffat mulleflickan och deras gäng och då hade dom blivit pigga en stund igen.

Efter en stunds allmänt dösnack på en bar blev dom erbjudna att följa med till deras båt för efterfest, vilket dom med tvekan accepterade.

Anders blev sittande, drickandes gin o tonic tillsammans med den ene av tyskarna och fick en två timmar lång föreläsning i den tyska konsten att lägga tak.

Puuh.

Cidde hängde på ett tag med takläggaren men tröttnade vid tredje reprisen.

Håkan däremot prasslade med den av damerna som inte var gift, och han hade all möda i världen med att behålla brallorna på.

Dom dansade och bytte visitkort.

Hon hette visst Iris, och mulleflickans riktiga namn torde vara Karin.

Håkan informerades om vissa Tyska familjelekar och hur man gjorde på hempartyn i Tyskland.

En lek gick ut på att man skulle kunna vissa vanor som sin man respektive fru hade.

Kunde man inte rätt svar kunde man få viss bestraffning.

Till exempel kunde en kvinna som svarat fel angående sin make få följande bestraffning: sexton minuters sexslav åt sin man.

Då skulle hon klä av sig naken, ta på gummihandskar och piska sin man med diskborsten i sexton minuter.

!! Håkan satt helt förbluffad och slutligen medgav han att: den Svenska synden egentligen var konfirmandlekar jämfört med vad man håller på med i vårt södra grannland.

Håkan hade träningsvärk i armarna efter att med våld hållit i sina brallor.

Skräckslagna kom de tre grabbarna tillbaka klockan sex på morgonen.

Ungdomarna voro mjuka och tysta kommande förmiddag kan tilläggas.

Denna dag skulle det bjudas på segling i närheten, och Helene och Jonas skulle komma och följa med ut en liten runda.

Till en badvik och käka lunch sen tillbaka till marinan, så bestämdes det.

Det bunkrades och strax före att Helene och Jonas kom, mönstrade Anders av.

Det blev så att säga myteri.

Men efter att Anders tre gånger i rad spytt upp äpplet som skulle utgöra hans frukost, accepterade vi att han behövde en lugn dag för sig själv.

Omgående efter att Helene kommit ombord städades vokabulären automatiskt och man kände sig stolt över sina landsmän.

Inte ett enda ord under bältet i Helenes närvaro, kände faktiskt bra.

Börje hade städat av toaletterna och torkat upp det mesta av Anders äppelpizza, för att det skulle se någorlunda vettigt ut om hon skulle bli nödig under dagen.

Man kunde ju gärna vara en möghund, men man behöver ju inte vara äcklig, så är det ju.

Håkan var mycket tyst under utseglingen och Cidde var nog den av grabbarna som var mest fräsch.

Han var så snackesam o go och vi hade alla trevligt.

Efter en kort stunds segling saktades det in lite för en kort badstund.

Vi släppte i Pumba för att han tillsammans med en fender och en tamp skulle få ner farten på båten så den skulle gå att bada utan att man blev ifrånåkt i havet.

Och med Pumba hängande i en fender i en tamp i havet som broms stannade vi snart.

Vi hade seglat i svag medvind en stund och det var ordentligt varmt i sittbrunnen.

Helene som turnerat i buss tillsammans med manliga musiker, hade skinn på näsan och hon kunde nog bita ifrån om så skulle behövas, men den lugnare vokabulären kändes ändå bra.

Plötsligt åkte Helenes B-H av, och det blev dödstyst ombord.

Språket som först varit mycket hårt, och som mjukats upp rejält i och med att Helene kom ombord, stannade nu helt av och grabbarna blevo som förstenade, dom slutade till och med att andas för en stund, och det kändes som om ” en ängel passerat genom rummet” Det hoppades i vattnet och det badades under tystnad, men allt eftersom tiden gick kom killarna igång igen.

Ingen i besättningen kunde dock, hur gärna man än ville, få up blicken så pass att man kunde se henne i ögonen.

Det blev lite konstigt, men man maskerade det ganska bra trots allt.

Snart skickades gliringar och kommentarer igen och ordningen återställdes någorlunda.

Men först när Helen beslöt att äntra gummibåten för att där sola toppless började alla att andas igen och man återfick rätt kulör i ansiktet. Då slappnade grabbarna av igen.

Vi seglade runt en udde och lade till i en vik utanför ett hotell.

Man kunde se att det var ett exklusivt sådant, ty det fanns gröna gräsmattor, palmer och man kunde höra fläktarna från hotellets eget kärnkraftverk i bakgrunden.

Det badades igen och denna gång försäkrade Timon att det måste vara minst 28 grader i vattnet.

Alla andra instämde och Börje lät sig återigen lockas ner i detta våta element.

Några 28 grader var det absolut inte. Möjligen 27.

Men i vilket fall som helst var det inte skönt.

På en tiogradig skala blev det nog inte mer än en sjua.

Men lite gott var det nog trots allt.

Det påstås att om man har ett lager underhudsfett, så står man bättre emot kylan i havet.

Man kan ju då bara undra vad som finns under Börjes hud i tjocka lager som inte står emot över huvud taget.

Samtidigt kan man fråga sig vad Timon har under sin hud.

Han har i vart fall inte fett, den saken är helt klar.

Och varför kan han då hoppa i isvatten utan att frysa.

Mycket märkligt. Nåväl.

Timon och Micke vevade ihop en härlig sallad och till denna dracks öl.

Dock valde Cidde, Håkan och Helene vatten.

Detta med vatten bådade inte gott.

Det diskades i havet och Cidde gjorde klar båt i fören med ankaret upp.

Timon beordrade upp samtliga segel och nu skulle det kryssas med våra nya gäster.

Vi gick ut en bit medan Cidde lade ut en lämplig kurs.

Seglen skotades hem och båten trycktes ned och forsade iväg som ett skott.

Helene låg ner och solade, så hon märkte inte så mycket, men Jonas, som satt uppe på däck blev alldeles stel.

Han hade ju aldrig seglat förr, så han trodde att hela skiten skulle välta och vi alla skulle hamna i vattnet.

Han klamrade sig fast vid däck med naglarna så gott det nu gick.

Pelle förklarade för honom att han inte skulle bli rädd förrän vi andra blev rädda, och att så här är det när det är som lugnast på en kryss.

När vi seglat en stund upptäckte vi en Turk i en Bavaria 38 som hade samma kurs som vi.

Och den man finns inte som inte i detta läge vill tävla.

Alltså: Turken skulle seglas ikapp, förbi och sen ifrån, den saken var helt klar.

Efter tre slag var vi förbi honom, och det kändes mycket manligt.

Pelle och Cidde kunde till och med tala om varför han förlorade och vad han gjort för fel med sina segel.

Strax sydost om marinan finns en mack, där vi lade till och fyllde upp ordentligt med dieselolja.

Tack vare all motorkörning för att hålla kylen kall, fick vi i nästan 33 liter.

Vi konstaterade att motorn drar runt tre liter diesel per timma i snitt.

Med trehundrafemtio liter i tanken borde man alltså kunna gå för motor i ett helt år.

Inne i marinan, på anvisad plats mötte Anders upp i ett något bättre skick än när vi lämnade honom.

Han hade ju, av hälsoskäl, promenerat från centrum ut till marinan och han hade vilat i skuggan under en palm vid marinans kiosk nästan hela dagen.

Nu var han ganska fräsch igen.

Det kan i detta protokoll, olyckligtvis låta som om det råsupits hela veckan, men så är absolut inte fallet.

Vätskebalansen måste dock upprätthållas på en skonsamt sätt för att man inte ska få skador i hjärnbarken.

Helene och hennes Jonas avtackades och dom återvände för en stunds samvaro på hotellet före hemresan.

Dom var ju nykära vilket dom på intet sätt försökte dölja.

Båda hade fått ordentligt med sol under veckan, men den sol de kompletterat med denna dag hade tagit ordentligt, ty man känner inte hetsen i skinnet när vinden kyler.

Jonas var rödbrun och det var Helene också.

Micke frågade om hon inte bränt kardanen lite trots allt.

Folk log åt kommentaren och tänkte tillbaka på hur hon legat på däck med rattarna rakt upp i luften hela dagen och spridit glädje åt grabbarna med denna vackra utsikt.

Manskapet hade nu fritt valt arbete en stund och Håkan och Pumba blev duschnödiga igen.

Håkan, som längtat efter en riktig WC-stol gick på toa och han satt så länge och njöt att knäna somnade och han hade stora röda märken på lårens framsida efter armbågarna.

Sedan dom värmt upp mer vatten i marinans varmvattenberedare, kunde Micke, Börje och Timon också duscha.

Micke beslöt att även raka sig.

Och han blev så fin så fin.

Tomburkar och tomflaskor pantades i butiken dom köpts.

Börje samlade ihop lite smutstvätt som lämpades av i närmaste soptunna.

För att över huvud taget ha någon packning alls med hem, köpte han fyra liter olivolja, en flaska vodka till sin favoritsvärfar, en flaska ouzo till sin favorithustru, och en present till sin favoritdotter.

Övriga besättningsmedlemmar köpte presenter till sina favoriter också och idyllen var fullständig.

Håkan, som förbrukat i särklass mest products, hade till volymen lika stor packning som på utresan, men den vägde bara hälften nu, eftersom han förbrukat mängder av products under veckan.

Det var ju i stort sett bara halvtomma tuber och plastflaskor på hemresan.

Pumba vann, liksom på utresan, tävlingen ” Vem har packat som en kärring” och han stoltserade med sin enorma packning.

Vågen gick i botten vid invägningen, men tack vare att vi andra hade så lite grejs, klarade han sig ifrån straffavgift för övervikt, då vi ju vägde in tillsammans.

Man måste erkänna att denna enorma historia till packning var mycket praktisk.

Det var en kombinerad trunk av jätteformat och en ryggsäck.

Den hade specialfack med låsbart lock för adresslapp, separata utvändiga fack för strykjärn, dammsugare, skor, dricksglas och tallrikar, solglasögon, pass plus allt annat som en kvinna önskar ta med på en utomlandsresa.

Denna enorma historia kunde närmast liknas vid en riktigt stinn sugga med småfacken spretande utåt likt grisöron.

Den placerades i en egen plastbehållare då den ju när som helst skulle kunna spricka och alla smutskläder och andra tillbehör skulle kunna spridas ut över folk i avgångshallen.

Denna enorma packning belades med en separat ”tagg” som incheckningsflickan satte fast runt ett av grisöronen som spretade rakt ut från den till bristningsgränsen stinna väskan, och flickan gav den en föraktfull blick och hon ryckte på axlarna när den dunsade iväg på transportbandet.

Vi kunde senare se väskan när den åkte på en egen vagn efter de andra bagagekärrorna bakom traktorn ut till flygplanet för att stuvas in.

Man kände tydligen igen doften från Lars, för han fick sitta längs bak igen.

Vi landade på Kastrum enligt tidplanen.

Lars avtackades och skulle bo hos en kompis i Köpenhamn över natten.

Efter detta tog vi farväl med gråten i halsen, önskade varandra ett gott liv.

Vi andra åkte tåg hem till Kristianstad.

Cidde, Håkan och Pelle drog snabbt iväg för att smälla i sig varsin Kebab medan Micke, Anders och Börje blev hämtade av Marie

Vid protokollet

Börje Nyberg