Seglingsresa 10

Segelsemester i Grekland sommaren 2012

 Deltagare förutom Ingrid o Börje:        

Malin, Samuel, Alvin, Noel o Tyra.

Två ggr. Fanny, Micke o Helena hade nu lämnat oss. Ingrid o Börje plockade lite i båten, fyllde på vatten o kopplade ifrån landströmmen för att sen ge sig iväg mot Poros. Detta med Poros var för de lyckliga tu ett måste eftersom det var exakt ett år sedan de förlovade sig just i Poros. Förra året inföll midsommarafton den 24 och det var då det hände. Vi började med att segla någon timma. Det var förhållandevis tidigt på dagen för vi hade ju vinkat av den förra besättningen redan strax före 07:00 på morgonen och man lade ut runt halv nio. Vi hade en fin halv vind kanske 4 m/sek. och vi gjorde bra fart. Strax när vi passerat Mooni ön dog vinden nästan helt och vi gick för motor igen ett tag. Vid lunchtid stannade vi till i en liten fin ankringsvik lite söder om den vik där vi stannade dagen före, och Ingrid dukade upp en god lunch och ett glas retzina därtill. Vi kände ingen press att åka direkt till Poros eftersom det var ganska varmt, uppskattningsvis 35 – 36 grader i skuggan och Ingrid kände sig manat att doppa kroppen i medelhavet ännu en gång. Kvinnan ifråga har troligtvis inga känselkroppar i underhuden eftersom hon kan bada både ständigt och jämnt i kallvatten, dessutom påstod kvinnan ifråga att det är skönt, mycket märkligt. Gubben däremot satt tryggt i sittbrunnen och vaktade så att båten inte skulle driva iväg. Och efter detta dopp blev det dags att ge sig iväg till nästa badvik. Även här skulle ovan nämnda fantastiska kvinna bada och så blev det. Gubben vaktade båten igen lika troget och strax före 16:00 blev det dags att gå vidare mot Poros.

Denna gång tyckte vi att vi inte skulle gå så himla långt för att äta om aftonen och eftersom vi hade planerat att äta på just den restaurangen som vi förlovade oss på så var det lämpligt att ligga på denna sida, så vi planerade att lägga till på längs alldeles utanför Mikes restaurang, där vi legat många gånger tidigare. En Svensk seglare, som på uppdrag av en annan restaurangägare påstod att platsen vi ämnade lägga till på, var reserverad, tyckte att vi skulle flytta på oss till en plats där vi skulle böka med ankare och sånt, men Börje svarade: ” det där är ju bara bullshit, för restaurangnissen höll på lika dant förra året när vi var här, så vi vet att han endast är ute efter att haffa presumtiva kunder inför aftonen”. Jaja sa Svensken och hjälpte oss med tamparna och med att få ner fendrar mellan båt och kaj. Sen sa killen: ” Men Ni kan ju riskera att få en 65-fotare utanpå Er som trycker in Er i kajen helt och hållet, ju” . Börje svarade lugnt: ”Ja ja men vi är lugna och vi är vana att bli illa behandlade, så de kan komma o trycka på om dom vill, vi ska nog tåla både en 65-fotare och större om det skulle vara, restaurangnissen ska inte hålla på o böka med oss i vart fall”.

Vi spände fast oss och vi efterkollade att vi hade fendrat av ordentligt, sen gick vi för att inhandla diverse saker inför kommande övningar. En segelbåt från Schweiz lade till utanpå oss och efter ett litet tag kom en lite större båt med engelsktalande ungar på som lade sig utanpå schweizaren. Restaurangägaren hoppades troligen att schweizarna skulle komma till hans krog o äta på kvällen för han kom ombord via vår båt, hälsade dem välkomna och bjöd dem på en hel liter vitt vin medan han talade om vem han var och vilken restaurang han kom ifrån och han var mycket noga med att informera om kvällens delikata fiskrätter.  Sen höll han på hela eftermiddagen med att ragga kunder och slutligen fick han dåligt samvete för att han försökt avvisa oss så han kom och bad om ursäkt och förklarade att man nu har det mycket svårt i Grekland och att han ju måste se om sitt hus och ragga kunder varje dag.

Kvällen nalkades och vi duschade och gjorde oss fina inför jubileet, sen gav vi oss iväg mot den trivsamma krog där vi förlovat oss. Vi skålade medan vi såg varandra djupt i ögonen och vi hade snälla tankar om varandra och vi tackade för ett helt år av förlovning. Sen fick vi in varsin riktigt läcker kycklingfilé och lite gott rött vin därtill.  Börje blev sugen på dessert så han bad att få in menyn igen, men där fanns inget som lockade så vi bad att få betala istället och så gick vi sakta, hand i hand, tillbaka till båten.

Natten bjöd på några grekiska ungdomar som skrek o gapade och härmade svenska ungdomar tills en moppe hördes och allt blev tyst.

Börje hade exakt 22 steg från båten till bageriet, och där erbjöds även både juice och ost.  Den lilla ostabit som fanns i kylen ville Börje kasta bort, men blev stoppad av en förargad Ingrid som sa att hon absolut ville ha just den ostabiten, man kastar inte mat. Kaffet smakade alldeles förträffligt och brödet var rykande färskt, så vad mer kan man önska egentligen?

Vi satt och pratade en stund om vart vi skulle ställa kosan idag och Ingrid kom med förslaget att vi kanske skulle kunna gå till Nea Epidavros, en liten liten by strax norr om den vanliga Epidavros. Sagt och gjort, så vi lade ut, just som båtarna utanpå oss gett sig av. Vi hade proviant till både middag och nästa morgon, så det behövde inte bunkras. Börje lossade förtampen och springet därefter tog Ingrid hand om rodret och Börje släppte aktern medan han puttade ut båten i sidled och hoppade ombord. Ingrid kände att vi knappt hade styrfart så hon drog på och vi sköt fart. Vi vinkade till några svenskar som legat strax norr om oss och efter en stund blev det dags att ta upp segel igen. Ingrid styrde medan Börje drog ut segel, först storen och sen genuan och vi gjorde 7 knop inom ett ögonblick. Vi stävade på och vi vek av vid sydostspetsen av methanahalvön och fortsatte sen lite till norrut där vi vek av mot väster. Vinden mojnade och vi puttrade för motor en stund och vi såg en liten hamn med en segelbåtsmast på norrsidan av nämnda halvö. Självklart måste vi gå in o titta om det möjligen skulle kunna finnas plats för oss också och i så fall om vi skulle kunna äta lunch här.

Vi gick mycket sakta in i den lilla hamnen. Ingrid i fören och Börje kollandes på ekolodet medan han sakta styrde in. När ekolodet visade 1,90 meter så kände Börje att vi kanske skulle kunna släppa i ankaret, så han gjorde tecken och Ingrid släppte i. Ingrid sa: ” Alltså ankaret bara lade sig på sidan som ett huckle, det såg ut som om det låg nästan i vattenytan” Men det tog ganska bra och vi backade in mot den slitna och skrovliga kajen. En del av vågbrytaren bestod av fören till ett gammalt lastfartyg, och resten hade man fyllt ut med sten.  Vi käkade lunch och sen blev det dags för ett dopp. Ingrid klättrade först i och hon sa, lockande, till Börje att det var: ”jääätteskööööönt”, och att han nog måste ta sig ett dopp han också. Börje lät sig lockas så han bytte om till badbrallor och dök i. Det var svinkallt just när kroppen mötte den kalla vattenytan, men bara efter en enda minut så kändes det helt ok och Börje simmade i flera minuter och faktiskt njöt. Den lilla vind som fanns tenderade att öka och vrida mot ost, så herrskapet bestämde sig för att lägga ut, hissa segel och sen dra iväg mot det redan bestämda målet för dagen. Vi hade en fin slör som senare vek av i en plattläns och vi hade sex till sju knop och ingen sjö alls det mesta av resan. Först siktade vi på fel by, men rättade till innan någon hann se att vi navigerat fel. När vi kom in i hamnen såg vi ett antal fiskebåtar, ett antal motorbåtar och ett par segelbåtar som låg tryggt förankrade i de moringar som stod till buds. Vi hittade en plats där det såg ut som om det skulle finnas en moring för besökande. En liten Grekisk pussenos stod med sitt block och ville absolut skriva en räkning  och hon förvissade sig om att vi skulle stanna kommande natt. Hon kunde knapp bärga sig tills vi lagt till. Börje frågade irriterat om hon inte kunde vara snäll och dra upp tampen till moringen som låg strax vid hennes fötter och hon fattade efter ett tag. Men den tampen var avklippt och troligen hade moringen förankrats i en av motorbåtarna som faktiskt hade inte mindre än fyra tampar i fören. Vi knöt fast oss på sidan på en segelbåt med två tampar i land, för vi insåg att även denna segelbåt låg tryggt och säkert med två st. kättingar i fören. Vi sa att vi skulle vara beredda och hålla utkik om han skulle dyka upp så vi skulle förekomma om att vi hade bundit fast i honom, så han inte skulle hinna bli gramse. Vi dröjde onödigt länge med att bli klara bara för att demonstrera för tjejen att vi inte var nöjda med avklippta moringstampar. Dessutom var hamnen så pass liten att det var helt omöjligt att lägga ut ankaret med risk för att fastna i allehanda draggar och betongblock och tampar o kättingar och sådant.

Vi strosade runt lite grann, vi tittade på folk som badade och hur dom låg i vattnet i timmar, så det borde inte vara värst kallt i vattnet.  Men Ingrid kände inte för att bada mer idag och Börje kunde verkligen stilla sig ifrån detta kalla element. Det blev varsin stor Amstel på en närbelägen uteservering medan vi svalnade av. Vi satt och småsnackade och vi hade det riktigt fint. Middagen började kalla så vi gick ombord och började förbereda en Holländsk gryta. Denna gryta komponerade Ingrid under tiden den lagades till och av de rester som fanns i kylen.

Innehåll:

2 dl. konserverad grekisk grädde.

3 st. svenska nypotatisar, dillkokta och överblivna från midsommarafton.

1,5 rödlök .

1 burk grekisk tomatmoja som nästan liknar nån slags pasta.

En skvätt honung.

Ett femtontal grekiska små korvar som liknar prinskorvar men de är mindre.

En skvätt rödvin

Lite vatten

Lite olivolja

Salt o peppar.

Tillagning:

Skiva de kokta potatisarna och ta bort eventuella dillrester. Hacka därefter rödlöken. Ta fram de små korvarna ur kylen och lägg dem i pannan i lite fräsande olivolja. Lägg därefter i potatisarna och löken och stek ihop det. Häll på en skvätt olivolja till och ett par teskedar honung samt några matskedar rött vin. När alltihopa blivit fräsande varmt häller du i tomatmojan, krydda och rör ihop till en mjuk smet. Namnet Holländsk gryta heter den eftersom den blir helt orange till kulören. Det är ingen speciellt vacker anrättning men helt klart användbar och med varsitt glas rött bordsvin till så funkar det. Det blev en hel del mat, man orkar inte äta upp allt och det som blir över använder man till lunch följande dag.

Vi vaknade vid halv niotiden och fixade frukost av det som fanns kvar i form av bröd. Flickan höll noga koll så att vi inte stack iväg innan vi hade betalat för landström, och efter nogsam avläsning av elmätaren fick vi betala 50 cent, och vi kunde lämna stället åt sitt öde.

Vägen tillbaka till Aegina blev, som vanligt, alldeles fantastisk men ömsom halv vind och ömsom slör och v i gjorde bra fart. Efter att vinden lagt sig helt runt klockan halv ett och vi hade ätit lunch på böljan den blå, kom vinden tillbaka och vi kunde fortsätta vår seglats.

Inne i Aegina fanns i stort sett en enda plats att tillgå när vi kom in klockan strax efter tre på eftermiddagen och den lade vi beslag på. Inom en timma kom sen en hel del båtar in och hamnen fylldes snabbt på. En större motorbåt kände inte att han platsade in bland alla segelbåtar så han skulle flytta och därmed dra upp sitt ankare. Han fastnade i ett ankare tre båtar vid sidan om oss och han stod alldeles förvirrad och beskådade spektaklet medan han drev av. Han drev en bra bit förbi oss och när han slutligen fick för sig att försöka få loss kättingen han satt fast i så lyckades han släppa ner det tvärs över minst sex kättingar. Folk på båtarna stod och gormade åt honom men han kunde inte förstå problemet när han släppt ner ankaret…. Nu var han ju fri ifrån det så nu skulle de väl inte gasta längre. Problemet var ju löst. Inte ens då förstod han vad han gjort utan fortsatte glatt att släppa i sitt ankare längre ut och backa in på andra sidan hamnen bland in bland sina motorbåtslikar.  Jävla bobbe, tyckte alla drabbade och hytte med näven.

Malin, Samuel, Alvin, Noel och Tyra skulle strax anlända med färja och Ingrid fick ett sms om att de skulle komma klockan halv fem. Vi snyggade till oss, tog på promenadskorna och traskade bort till färjeläget.

Redan innan färjan lagt till såg vi hela familjen på övre soldäck och inom ett par minuter kom de ut på kajen. Vi kramade och pussade på dem en liten stund sen gick ner till båten och stuvade in packningen. Ingrid o Börje hade under dagen flyttat ut från förpiken och in i styrbords akterruff, så nu skulle både Malin, Samuel och Tyra få plats där medan pojkarna skulle platsa in i babords akterruff.

Vi stannade till lite i skuggan i sittbrunnen och vi småsnackade lite. Det informerades lite om bland annat vikten av att inte försöka spola ner toapapper i toaletterna utan man skulle lägga det i de plastpåsar som hänger vid sidan om wc anpassade för ändamålet. Sen gick vi igenom allehanda förhållningsregler ombord, både vid kaj och under färd, att barn inte får vistas på däck under färd utan seglarväst samt vikten av att spara på färskvatten. Vi har ju endast 300 liter vatten och det tar ganska snabbt slut om man inte är sparsam.

”Nog med information”, tyckte grabbarna som just fått syn på att det fanns fiskar i vattnet, så nu skulle dessa kontrolleras noga inför morgondagen då det skulle inhandlas håvar och attiraljer som skulle ge möjlighet att fånga dessa havets illaluktande vidunder. Malin gick med grabbarna upp till bagaren och köpte bröd åt de stackars utsvultna fiskarna.  Pojkarna delade upp brödet i två lika stora delar, en del att mata dem med ikväll och en del att mata dem med imorgon.  Ingrid förberedde för middag och hon fixade en underbar kycklingrätt som vi avnjöt tillsammans i sittbrunnen. Efter maten busade Börje med pojkarna och han retades ganska mycket. Alvin fick syn på en krabba just i vattenlinjen på kajen och nu började en spännande vecka. Men först skulle det sovas, för det hade ju varit en lång resdag så vi kröp till kojs.

På morgonen fick vi en trång med skön frukost i sittbrunnen och alla blev mätta. Samuel, Börje och pojkarna vandrade iväg mot stadens vimmel för diverse inköp, man passerade genom stadens fiskmarknad och ungarna fick se på och känna dofterna av alla olika slags fiskar och bläckfiskar och andra otäcka kryp från det våta elementet. Alvin o Noel skulle nu inhandla håvar och fiskeredskap och simfötter och vi hittade marinaaffären där allt sådant fanns. Affärsinnehavaren informerade om hur fiskarna tänker och hur man enklast ska kunna lura dem att bita tag i draget eller det agn som man lagt ut. Han menade att fiskar är precis lika dumma som män…. Om en man ser en vacker kvinna så följer han omedelbart henne med ögonen och glömmer allt annat, lika dant gör fiskarna när de ser något som glittrar eller rör sig i vattnet, då följer de omgående detta med ögonen och de kan sällan motstå sin inneboende instinkt att bita eller äta upp det. Vare sig det är ett drag eller om det är något annat bete.

På väg tillbaka till båten studsade grabbarna av glädje över sina nya saker och nu kunde det inte gå snabbt tillräckligt att komma till en ankarvik eller i vart fall ut på vattnet, så vi fyllde vattentankarna, drog ur chipet för el och vatten, sen gav vi oss iväg. Från början såg det ut som om vi skulle kunna segla, men vinden lade sig nästan meddetsamma och vi gick med motorn under två timmar tills vi kom väster om Angistri och vi hade 400 meter vatten under oss. På detta djup skulle det nu badas och det skulle vilas och det skulle ätas lunch. Grabbarna kände att det var lite kusligt men spännande att ha badat på 400 meters djup. Tyra badade med flytväst och hon var helt orädd för vattnet.

Visserligen gjorde det lite ont i ögonen av saltvattnet men hon sprattlade på i det ljumma vattnet. Uppskattningsvis 28 grader. Börje hoppade slutligen i till de andra och han stod ut nästan en halvtimma utan att frysa ihjäl, så nog var det varmt. . Ungarna snorklade en lång stund och alla badade, Malin besteg en flytande fender och låg och njöt likt an sjöjungfru och det fotograferades. Vi hade några underbara timmar. Plötsligt kom en vindpust och båten började driva iväg, och nu blev det brådis att simma ikapp den. Visserligen hade Samuel handen på en fender som var fastbunden i båten via en lång tamp, men det kändes ändå lite kymigt när båten började driva, och det gick ganska snabbt. Börje simmade ikapp båten och klättrade upp, startade motorn och tog kontroll över ekipaget så att alla kunde klättra ombord.

När vi plockat undan seglade vi i en fin bidevind nästan ända fram till Epiodavros där vi skulle ligga för natten. Noel styrde en lång stund och han blev avlöst av Alvin som styrde nästan ända in i hamnen. Börje tog sen över ratten och Ingrid skötte som vanligt ankaret, som hon lade ut cirka 65 meter och vi låg som i betong, och det var tur det för snart vred vinden och vi hade en otäck pålandsvind som gjorde att vi låg och guppade betänkligt och det var synnerligen bra att ankaret bet. Detta evinnerliga guppande skulle sen hålla på hela natten och det var mycket tröttande.

Malin lagade till en mycket god kycklingrätt med kokosmjölk och vi hade det mycket fint. Men eftersom det guppade så förskräckligt så stod vi inte ut i båten utan vi gick på lokal och käkade dessert. Dessförinnan hade vattenkvinnan, en liten tjej med vita kläder och stringtrosor, sett till att vi fick landström och hamnpolisen hade uppmanat oss att komma till sitt kontor med båtpapper och båtens ”crewlist” för att betala hamnavgiften. Börje kände inte någon direkt iver att gå upp o betala, så det blev glass istället på ett café.

En snabb liten, liten ouzo gav lugn i hjärtat och vi skulle försöka sova lite. Man kan inte säga att man vaggades i sömn, nej, det var snarare så att man slungades mellan sängen och taket tills man av ren medvetslöshet och utmattning somnade in. Börje vaknade vid fyratiden och han insåg att det fortfarande var både natt och guppigt och sen var det mycket svårt att somna om. Klockan i kyrkan började slå klockan 7 och det var länge att vänta.

På morgonen fick vi extra nybakat bröd, varmt och fantastiskt välsmakande och nybryggt kaffe, Malin hade varit uppe med tuppen o förberett frukost helt ljudlöst. Visserligen var det svårt att höra om någon rörde sig eftersom det guppade fortfarande och det plaskade, riktigt enerverande.  Efter frukost blev Börjes samvete sämre och han nödgades gå upp till den stackars hamnpolisen och betala för vår guppande vistelse. Börje påtalade att det var mycket obekvämt men det hjälpte inte Hamnpolisen ville ha 10:17 euro oavsett om det guppade eller ej. Detta beteende visade på total avsaknad av empati och humor. En riktig skitstövel var han, rent ut sagt.

Nåja, nog om detta. Det visade sig att vi inte skulle behöva bunkra och vi kunde dra iväg med gott samvete, skatten var ju betald och i detta land är det tydligen endast turister som betalar skatt, det har man förstått från media, bland annat och man har sett och hört en hel del i verkligheten. Vi drog åstad och Alvin styrde med bravur till en fin ankarvik strax norr om Epidavros, där Ingrid o Börje varit flera gånger tidigare. Här ankrades det upp och nu badades det på riktigt kan man säga. Ungarna gick inte att stoppa och Samuel hoppade ur sina brallor och i sina badbrallor lika lätt som en förskolepojk och han snorklade länge, länge tillsammans med Noel.  Alvin hade ont i sin stora skada på ena benet så livet var inte kul för honom. Varje rörelse var en plåga och han klagade över kulor, granater och spjut som skadat hans ben. Det gjorde ont när han tog på cyklop, det gjorde ont när han skulle ta på flytvästen och det gjorde ont när han tog på simfötterna. Allt var eländigt. Men han kom i vattnet till slut och han hade i vart fall lite kul. Tyra sprattlade omkring i sin flytväst och hon hade det jätteskönt medan Malin gjorde sjöjungfrutricket igen och äntrade en fender där hon låg och var vacker en lång stund.

Ingrid kände inte för att bada så hon höll sig stilla ombord och hon hade klätt sig i en mycket läcker grå klänning som hon kallade linne. Mycket vackert och hon bar titeln ”sjöjungfruns vackra mamma” med stolthet.

Efter denna upplevelse bar det iväg med kosan ställd mot Vathi, en liten by nästan förutan gata och den låg alldeles för långt ifrån de la Plata, men där är obeskrivligt.  Innan vi ens hunnit runda udden kom Ingrid upp med varsin kall rundningspilsner, helt underbart. Vi seglade en stund och när vinden lagt sig startades motorn igen. Pojkarna styr i tur och ordning och snart närmar vi oss Vathi. Vi lägger till och Ingrid anser att vi helst ska lägga ankaret i en blå liten eka på andra sidan hamnen, men hon stillar sig och släpper det vid sidan om ekan istället. Den lille greken kan ju bli syrak om han kommer och ska ro ut och hittar ett stort tungt ankare i sin båt, ju. Lugnet lägger sig över nejden och ungarna badar i hamnen. Det fiskas och det badas. Snart kommer ett par Franska ungar och de hjälper till att bada. Den minsta fransosen, en pojke på runt tre år, hoppar, med flytväst på, hejdlöst ut i vattnet medan hanses pappa har fullt upp med att dra upp honom igen. Alla barnen finner varandra och de leker och de badar tillsammans.  På något underligt sätt lyckas de göra sig förstådda med varandra och så plötsligt visar Samuel sin starka Franska sida och han tolkar och översätter de mest invecklade meningar. Snälla ungar och de har riktigt kul tillsammans till långt ut på kvällen. De snorklade och de hittade en stor bläckfisk som bodde under några stenar som de förföljde en lång stund.  Vid sidan om oss låg en Australiensare som var gift med en Spansk kvinna och mannen hade synpunkter på Börjes blå-vita shorts. Han gillade inte kulören verkade det som, så Börje frågade om han var intresserad av att köpa dem, men fick till svar: ”Nja… jag vet inte vad jag skulle ha dem till,,, möjligen skulle jag kunna sy en flagga av dem?”. Okeej tyckte Börje och efter ungefär en halvtimma bytte han ut sina shorts mot ett par medhavda röda fina och nästan nya. De blå-vita hissade han därefter upp under den svenska flaggan i masten. Det varade inte så länge förrän Australiensaren såg vår nya flagg och han brast ut i ett hjärtligt skratt och sen tog han fram sin I-pad och tog ett antal bilder, han skrattade länge, pekade flaggan när han berättade för sin fru och han visade verkligen sin uppskattning över skämtet.

När det blev dags för middag gjorde vi oss alla klara och gick iväg mot en restaurang där Börje o Ingrid varit tidigare och där de blivit mycket väl mottagna och fått god mat. Självklart räknade man med att få samma goda mat och goda service denna gång, men vi blev riktigt besvikna. Först fick vi vänta i en och en halv timma innan vi fick mat och barnen höll på att svälta ihjäl. Slutligen var det så illa att de övervägde att fånga en av de många katterna och göra souvlaki av den. Barnen beställde burgare och blev lovade att burgarna skulle innehålla bröd, men så var inte fallet och det var med nöd och näppe man kunde äta dessa burgare på grund av detta. Tyra blev ilsken och hon hade synpunkter. Ingrid o Börje beställde, liksom förra gången, kyckling, och förra gången fick man varsin läcker kycklingfilé men en jättegod senapssås till och detta var riktigt delikat. Nu blev det något som liknade kycklingrens. Små benbitar med några enstaka gram kött på och fyra – fem pommisar per man. Börje satt och smygmatade katterna med bitarna och inte ens dessa blev mätta utan de sprang och strök sig mot våra solbrända ben för att fjäska. Malin hade fortfarande vit vecka så hon drack inte ens något vin för att trösta sig, vilket vi andra gjorde och snart var det inte synd om oss längre.

Efter maten skulle man köpa glass till barnen för att på detta sätt kompensera lite. Glass hittades men något ätbart som inte innehöll mjölk gick inte att frambringa, så Noel, som är mjölkallergiker, blev utan.

Natten blev riktigt lugn och inte ett enda kluck från vare sig vatten eller vågor störde oss. På morgonen var vi alla utsövda och glada. Börje lyckades anskaffa bröd från en brödbuss som stod vid det lilla torget och sen köpte han vatten av en äldre sliten mamma i en restaurang som dessutom prackade på honom 8 st. nyvärpta ägg. Så det kändes nästan som om det skulle kunna bli omelett till lunch.

Ungarna badade och snorklade och Samuel blev lekledare eftersom han ju behärskade båda språken. Malin badade också och Ingrid simmade bland båtarna, men om Ingrid vetat att det fanns bläckfiskar här så hade hon aldrig hoppat i.

Den lille Costas (the Habour master) var mycket noga med att vi betalade hamnavgift och förbrukad el omgående och på hans kommando. Skepparna på de andra båtarna skrattade åt honom i smyg, men detta var ju hans livs uppdrag och även om det kanske inte var han som uppfann varmvattnet så visade han i vart fall att han skötte sitt uppdrag med bravur. Börje visade ett tidigare kvitto för honom för att han skulle slippa ta fram räknedosan och räkna ut avgiften, men han ville absolut göra på sitt eget sätt, så han satt och multiplicerade och han dividerade för att slutligen komma fram till summan 10.17 euro, precis samma som förra gången. Han fick sina pengar och sen blev det dags att betala för förbrukad el, 1.76 euro, även detta gick att lösa med kontanter och han kände sig nyttig och nöjd och han önskade oss välkomna tillbaka. När vi gav oss iväg så frågade australiensaren vart vi skulle gå, och när vi berättade att vi skulle till Poros, så sa han: ” Ja då ses vi säkert där för vi ska också dit och vi ska nog hitta Er eftersom Ni ju har den fina flaggan”.

Vi packade ihop våra saker och gav oss iväg norrut, till en början hade vi en fin vind, dock mitt i ansiktet och vi kände inte alls för att ligga och kryssa hela förmiddagen, så vi gick med motorn istället och vi tänkte att, om vi går för motor fram till udden 4 distansminuter norrut och sen vrider av åt höger, så får vi en fin halv vind resten av förmiddagen.  Vi tuffade på och vi hade det gott och när vi nådde udden så tog vinden slut så som genom ett trollslag, och vi fick tuffa vidare. Djupet pendlade runt 200 meter och så plötsligt hade vi 13 endast meter och Samuel fick hicka. Börje och Ingrid visste om fenomenet och det var till och med utsatt på plottern, men visst känns det lite kymigt med först mängder av vatten och så plötsligt bara 13 meter. Hade det varit i Hanöbukten eller i Öresund så hade man ju varit stolt, men när man vant sig vid flera hundra meter så vill man gärna behålla det.

En timma senare siktade vi den lilla hamn där vi avsåg gå in och käka lunch och kanske bada en stund. Ingrid tog hand om ankaret och Börje hojtade när vi hade 2,1 meter vatten under oss. Ingrid kände att hon nu ville lämpa av ankaret, men Börje fortsatte en liten bit till och på 1,9 meter kändes det lämpligt att släppa det. Börje backade sen in till den lilla kajen som vi då såg bestod utav ett gammalt fartyg som man sänkt och fyllt med betong så det utgjorde både vågbrytare och kaj. En liten grek i en motorbåt, som lagt till med sin älskarinna, frågade om det var första gången vi var här och Börje svarade artigt att vi hade varit här förut, så han blev lugn. Greken höll på att grilla lite fina fiskar på en vedgrill och han tyckte vi skulle lägga ett spring extra på grund av vinden om natten, men Börje sa att vi skulle bara stanna och käka lite lunch, nu eftersom han ju hade grillat fisken och gjort den klar åt oss. Han skrattade hjärtligt och berättade skämtet för sin älskarinna och det muntrade upp stämningen.

Vi fick i oss lunch i en hast och Samuel kände att det nu nog var dags för snorkling. Man kan väl säga att han inte behövde tvinga grabbarna att följa med, för långt innan Samuel fått på sina simfötter så hade pojkarna redan hoppat i och de låg redan och snurrade runt i vattnet och väntade. Malin fick något oroligt i blicken så hon började diska och plocka och städa, sen tog hon med Tyra och de promenerade bort till andra sidan hamnen där det fanns en lekplats och en fin badstrand.  Det var mycket varmt på stenarna så det gällde att ha skor på fötterna om man inte skulle bränna sig. Ingrid o Börje satt en stund kvar i båten och vänslades och tittade på hur Malin o Tyra gick allt längre ut i vattnet. Ingrid hoppade slutligen i och simmade in till dem och Börje lovade komma efter landvägen med hennes skor. Samuel snorklade utanför hamnen med pojkarna och de låg i vattnet i över en timma och tittade på alla havets spännande överraskningar. Pojkarna jublade över vad de sett och de strålade av glädje när de slutligen kom upp i båten igen och de var alldeles blå om läpparna och de darrade som asplöv när de kom upp i luften igen. Men inom fem minuter var de varma igen och då blev det att hoppa i igen och snorkla vidare. De fångade snäckor och döda sjöborrar som skulle sparas i deras respektive samlingar, och en av snäckorna visade sig innehålla liv (en eremitkräfta) så den returnerades till havets djup. Samuel sa flera gånger att detta var nog det närmaste han varit paradiset och man kände att han njöt till fullo. Malin hade inga som helst svårigheter att njuta och detta visade hon tydligt, för fick hon bara städa och diska regelbundet så var allt bra. Efter några timmar blev det så dags att stäva vidare mot Poros där vi skulle lägga till för kommande två nätter. När vi skulle lämna hamnen så togs ankaret upp och Börje svängde så skarpt han kunde åt höger när Ingrid gav tecken på att ankaret var fritt, och utan att känna av botten så svängde vi medan ekolodet visade 1,5 meter. Nu vet vi att det inte visar vad vi trott utan att man har 30 cm. tillgodo på 1,80, minst i vart fall. Tyra blev lite trött av äventyret och hon sov middag en liten stund medan vi seglade vidare. Väl ute ur hamnen blev vi serverade varsin ny rundningspilsner av Ingrid.

Men vi ville ju inte komma fram till Poros alltför tidigt och eftersom vi visste att det alltid finns gott om plats där så hade vi ingen brådska. Det blev tid över att stanna i ”myteriviken” en riktigt fin liten ankarvik strax i sundet innan man kommer in i Porosbukten. Här låg vi också i några timmar och Samuel snorklade runt med pojkarna runt i stort sett hela viken på jakt efter villebråd. Ingrid, Malin och Tyra simmade länge runt omkring båten och Malin gjorde sjöjungfrutricket igen med en fender. Tyra sprattlade omkring i det ljumma vattnet och det var riktig idyll i lägret.

Vidare efter badet mot Poros och Ingrid lade ut ankaret och hon kollade hela tiden att kättingen var spänd medan Börje backade men aldrig så mycket att ankaret bromsade båten när man backade och därmed hade man styrfart bakåt hela tiden. Helt perfekt och när vi bundit fast aktern så satt ankaret som i betong och vi hade mer än 50 meter kätting ute. Men vi hade lyckats komma lite på sned och eftersom vi lade oss vid sidan om en jänkare så såg vi att de flesta båtar låg på snedden och då med ankaret snett ut. Ingen bra grej egentligen med vi tänkte ett eftersom alla ligger åt samma håll så har det ju ingen större betydelse.

Börje dreglade en stund på jänkarens hydrauliska landgång och han kunde inte riktigt släppa det med sina sinnen. Vi satt en stund och stannade av för att sen inse att vi måhända skulle bunkra lite och fylla på vårt lager av öl och andra livsviktiga attiraljer. Dieselgubben kom förbi och tyckte nog att vi skulle fylla på lite diesel trots allt, men Börje avböjde och tittade långt efter vattenflickan så att vi skulle kunna få lite landström och därmed slippa se ölen värmas upp. Huuuu hemska tanke. Några muppar som ville att vi skulle köpa cd-plattor strök förbi och man fick avböja även dessa attacker.

Ingrid o Malin traskade till supermarketen och inhandlade de mest elementära och matnyttiga sakerna så det kändes att vi nog skulle ha mat nog ombord för några dagar. Pojkarna letade fram sina fiskegrejor och satte igång att försöka infånga aftonens middag.

Men efter ett par timmars försök och utan att ha fått några större gäddor så gav vi oss alla iväg mot kvällens mål, en restaurang där Ingrid och Börje förlovat sig för drygt ett halvår sedan, halvvägs upp mot kyrkan på toppen av berget och med en vidunderlig utsikt över Porossundet och över Galatas, byn på andra sidan sundet. Halvvägs mot målet uppdagade Tyra att hon glömt sin barbiedocka och hon beordrade pappan att omedelbart vända tillbaka o hämta den, vilket han naturligtvis omedelbart gjorde. Här lyder man sin ledare. Man såg tydligt vem som var familjens överhuvud. Vi fick mycket god mat och gott vin Malin hade vit vecka så hon drack endast vatten och vitt vin. Tyra tyckte om katterna som strök runt benen, men mamma Malin utfärdade kattmatningsförbud så det fick bli att bara titta.

På väg tillbaka inköptes fyra flaskor fröset vatten som skulle hålla ölen i kylen kall över natten för vi hade inte lyckats få kontakt med vattukvinnan, och hade alltså ingen landström. Detta innebar att man måste stänga av kylen när man kryper till kojs för att den inte skall tömma batteriet helt under natten. Men sen när solen börjar lysa tidig morgon så laddar solfångaren upp batteriet igen och när man vaknar så finns ström tillräckligt för kylen att börja jobba, men om den varit avstängd hela natten så tar det ju tid att kyla ner allt innehåll och till och med smöret blir kletigt, och sånt vill man väl inte vara med om i vart fall. Alvin och Noel hade skilda åsikter om det mesta denna afton så Samuel fick placera en paddel emellan dem för att kriget inte skulle blossa upp igen och någon skulle ta skada.

Kommande dag skull bli en dag vi vilans tecken. Ingrid o Börje tog med de tre barnen till stranden så att Mamman o Pappan skulle få i vart fall en halv dag helt för sig själva. Alldeles ensamma i Poros och de skulle kunna göra precis vad de ville utan att behöva rådfråga sina barn om vad de skulle göra. Ingrid o Börje skulle hyra varsin solstol för att få möjligheten att komma i skuggan under ett parasoll. 5 euro för två stolar och Börje hade synpunkter på priset. 100 spänn för fyra stolar under eftermiddagen och Börje sa att vi skulle ju bara hyra dem, inte köpa. Snubben hade ingen humor utan han tyckte vi hade råd. Barnen och framför allt Alvin, badade och snorklade, Alvin låg i vattnet nästan hela förmiddagen och ett tag kände Ingrid att hon måste kolla så inget hänt honom och just som hon reste på sig så plaskade Alvin till och det visade sig att han var på ett helsickes jakthumör. Han hade håven med sig och han jagade allt från fiskar till snäckor och stenar. Stolt som en tupp kom han sen och visade upp sin fångst, halva håven full av mjuka, vackra vattenslipade stenar.

Det blev dags för lunch och man försökte hitta ett bord längst in i restaurangen. När vi satt oss ned och fått menyerna frågade Börje försynt om man inte kunde dämpa musiken en smula, eftersom den och inte minst basen dånade i öronen. Okej tyckte tjejen och försvann, men volymen stod kvar, så vi tvingades flytta längst bort från oljudet för att över huvud taget kunna prata med varandra, där beställde vi in diverse godsaker och började äta. Plötsligt kom Malin springande med andan i halsen och sa att ankaret släppt och måste läggas om. Ingrid o Börje störtade iväg för att rädda vad som räddas kunde av båten. På vägen tillbaka såg de i sina tankar med förskräckelse det scenario som skulle möta dem vid ankomsten till båten. Men aktern dunkande mot kajen, men stora skador både i aktern och på sidorna och med hela sidorna skrapandes mot den vittrande betongkajen, denna misär skulle man sedan försöka reparera. Huuuu.  Dock var det ingen ko på isen. Under tiden som Malin och Samuel hade vandrat iväg hand i hand och med tindrande ögon och rosiga kinder för att sätta sig o käka en enkel lunch, för att låta Samuel gå till frissan och snygga till sin redan korta frisyr och kanske för att strosa bland de små butikerna, så hade en Dansk gentleman suttit vid caféet mitt emot, smällt i sig en kopp läskande frappe och slötittat. Plötsligt märkte han hur vinden vred och blev till en ganska go nordväst, istället för som det var tidigare, en ganska go nordost. Och eftersom vi och alla andra vid denna bryggan låg snett, så kantrade alla båtarna över för att spänna upp med vinden. Då framstod inte ankarkättingen som ett par meter för kortutan snarare tvärt om. Personalen på båtarna vid våra sidor uppmärksammade problemet och tajtade upp efter hand, men våran båt var obemannad och detta såg den snälle frappedrickande dansken, så han hoppade ombord, lossade två fendrar och lade dessa i kläm i aktern. Därefter började han sin själavandring för att försöka hitta några personer som såg tillräckligt skandinaviska ut för att kunna äga en Josefina. Han stressade iväg längs kajen bland alla fikande och lunchande turister och så plötsligt, de första som såg skandinaviska ut, ja det var Malin och Samuel. Så han frågade om de kom från Josefina, en svenskbåt. Malin tyckte först han verkade lite skum och nyfiken men hon svarade ja, varefter han förklarade att ankaret inte höll måttet och att de snarast borde ta tag i ett problem för att Josefina inte skulle slås i spillror mot kajen.

De lyckliga strosande och just nu lunchande tu, fick kasta i sig resterna av det som skulle blivit en lugn skön lunch, stjälpa i sig vinskvätten och springande ge sig iväg mot båten. Samuel stannade vid det blivande vraket medan Malin for iväg huvudstupa bort mot stranden för att där försöka hitta mormor och Börje och informera om båten och ankaret. Ingrid och Börje släppte allt i lunchväg och joggade bort mot kajplatsen.

När de kom fram stod Samuel lugnt och snackade med herr Dansk och det var bara för Börje att kliva ombord och tajta upp ankarkättingen med ankarspelet. Inte en skråma på båten och tack vare fendrarna så låg hon bara och småjuckade lite i vinden. Grannbåten hade lämnat och vi flyttade landtamparna en smula och gjorde fast tre pollare längre åt vänster och plötsligt låg vi rakt mot kajen igen.

Börje tryckte handen på Dansken och framförde ett stort tack för hans vänlighet och hjälpsamhet, och därefter följdes Samuel, Ingrid och Börje bort till badstranden igen. Börje o Ingrid fortsatte sin tillfälligt avbrutna lunch och stoppade i sig vad som fanns kvar av omelett och pizzabitar sen drack de upp vinskvätten och bad att få betala. Börje framförde sina synpunkter på priserna för solstolshyran och menade att det väl skulle vara bättre med ett något lägre pris för stolshyra men med fullt av folk i restaurangen, detta tyckte tjockkärringen inte alls utan menade att stolarna skulle betala sig själva och om de sen kom folk i restaurangen så skulle detta vara naturligt. ”Hehe” tyckte Börje och betalade och tjockkärringen tycktes för ett ögonblick betänka vad han sagt, men skyndade sen vidare för att ge sitt tjocka barnbarn en glass att tugga på. Pojken tyckte troligen att han hade världens bästa mormor, för är man i tioårsåldern, väger runt 80 kilo och älskar mat, så är det säkert kanon med en mormor som proppar i en mer och mer mat och sen mängder av glass som dessert. Pojkstackarn kunde knappt gå, hans ben ville inte riktigt bära tyngden och han hade svårt att gå i trappor redan. Vad månde bliva av denne yngling?

Samuel och pojkarna badade vidare och Alvin befann sig i vattnet under många timmar denna dag, underligt att hans kropp inte löstes upp helt av saltvattnet. Malin satt en stund och slappade tillsammans med mormor och Tyra och när Tyra blev lite trött så bäddades hon in i ett par handukar så hon kunde sova en liten stund i skuggan under ett parasoll. Det var en lugn och skön stranddag och Tyra sov skönt i ljudet av vågorna och de lekande barnen.

Tillbaka till båten igen och sen förbereda sig för att äta ute på lokal. På väg tillbaka köptes en flaska ouzo som Börje sprang bort och gav till den båträddande herr Dansk och han blev så glad så glad och han tyckte absolut inte att han gjort sig förtjänt av en så stor belöning. Börje lyckades hitta vattenladyn, betalade 12 euro, så vi fick landström. Vi fyllde på vatten och vi köpte lite fröset vatten igen för säkerhets skull. Ölen tenderade att ta slut men vi glömde fylla på. Tidvis kändes det som om det var kaos ombord. Utan att vi visste av det så var det snart ytterst nära att denna färskvara skulle ta slut. Börje hade tittat i kylen men glömt att gå till affären. Hur kan man glömma något sådant? Skrämmande alltså och detta tyder på total förslappning.

Alla snyggade till sig och man promenerade bort mot taxibåtarna som skulle föra oss över det lilla sundet till byn Galatas. När vi gick ombord blev Tyra rasande för att hon inte fick bestämma vem som skulle hjälpa henne ombord så hon skrek högljutt och taxibåtskaptenen fick ryta till för att det skulle bli lugnt ombord. Klockan hade hunnit bli sju trots att vi tidigare under dagen bestämt att vi skulle äta tidigare för att barnen skulle komma i säng i vettig tid, och när vi kom fram till den restaurang där vi planerat att äta så hade den inte hunnit öppna. Börje smög in i det lilla köket och fram kom herr kock, han informerade att han just börjat elda i spisen och att de öppnade om en timma ungefär. Vi höll på att svälta ihjäl så vi gick några steg tillbaka mot taxibåtarna för att slinka in på en annan restaurang som hade öppnat. Denna restaurang ägdes av ”björnligan”, ägaren kom ut och han kände igen Börje och han hälsade hjärtligt. Börje hade varit hos honom många, många gånger när han hade en restaurang i Poros för ett antal år sedan. Han berättade att han nu hade det lugnt och skönt, mindre pengar och därmed mindre bekymmer. Hans dotter och son skötte serveringen och hans fru stod o svettades framför spisen. Efter maten bjöd han på någon slags hemkörd sprit som smakade alldeles oförskämt illa. Starkt som järnbindsle var det och det sved hela vägen ner i magen. Samuel tyckte däremot att det kändes väldigt nyttigt så han drack upp sitt och blev på ett strålande humör. Han föreslog att han och Malin skulle ut och rocka natten lång. Han sa: ” we can swing our ass to lovely rock´n roll music all the night”. Malin var kanske inte riktigt lika upplagd för detta äventyr men hon avvisade inte på något sätt sin sambo och blivande make utan hon log vänligt och förstående. Vi tackade för oss, betalade, lovade att komma tillbaka, Ingrid och Börje fick varsitt ouzoglas som souvenir att medbringa till båten, och vi gav oss iväg på en promenad mot taxibåtarna.

Väl tillbaka i båten kom barnen till ro, de somnade ovaggade efter dagens ansträngningar. Malin drog med Samuel ut på stadens barer och de var ute nästan en hel timma. Man hörde ett par dunsar när de kom tillbaka, sen blev det tyst. På småtimmarna började det blåsa igen och det kluckade och det plaskade alldeles förskräckligt. Börje var uppe ett par gånger under natten efter att ha vaknat av obekanta ljud, så natten blev lite orolig.

Man åt frukost och sen packade vi ihop för avfärd. Vår granne i en 50-fots Bavaria lämnade fältet och det blev dags för oss att kasta loss. Börje gjorde klart i aktern och Ingrid tog ansvar för ankaret. När vi kommit utanför andra båtar och Ingrid började vinscha in ankarkättingen så märkte hon att någon hade lagt sin kätting över våran. Vi kunde ju då inte fullfölja eftersom vi satt fast en smula. En nyinkommen fransos började gorma och göra tecken åt oss att inte fastna i hans ankare. Han visade tecken åt oss att vi inte var riktigt kloka och att vi bar oss alldeles för jävligt tokigt åt. Han gormade att vi skulle avbryta försöket sen kastade han loss och gav sig ut emot oss. Börje härsknade till och gick fram på däck och skrek: ”What  the hell are you fucking talking about you asshole?  What do you mean? We are stuck in an anchor line and we can’t come anywhere”.

Börjes röst sprack och han ylade i falsett av ren ilska. Ingrid och Malin log i smyg. Ingrid försökte fira upp kätting så snart vinden inte drog så hårt. Snart kom fransosen ut, fick upp sitt ankare och skulle just till att backa undan. Ingrid påkallade hans uppmärksamhet och skrek: ” You have got our anchor in yours, mister,would you please drop it again?”

Fransosen insåg då att det var han som egentligen var skuld i hela evenemanget, han hade kastat sitt ankare snett och hamnat på vårat, så han fick snabbt fram attiraljer så han kunde få loss vårt ankare och han kastade i det i vattnet. Samtidigt bad han om ursäkt för sitt grova tilltag och sitt uppförande.  Ingrid sa:” det var tur att han bad om ursäkt för det var ju han som var busen” .

Därefter kom hon fram till Börje, gav honom en kram, klappade honom på pannan och sa: ” Min lille gubbe som blev så arg att rösten sprack”.

Men Börje kände sig ganska nöjd när han fick höra att fransosen bett om ursäkt. Alla tampar ombord och alla fendrar på däck, sen gav vi oss iväg. Det blåste ganska mycket och vi visste att vi skulle få vinden rakt i ansiktet de närmaste 10 sjömilen. Börje, som ju var skeppare, bestämde att om vågorna blir för höga eller om någon blir rädd av att det gungar, så vänder vi direkt och går tillbaka igen. För det är tryggare att ligga i Poros när vinden tjuter än att sitta ute på böljan den blå men vind och vatten piskande i ansiktet. Vi tänkte att vi skulle få stora vågor, kanske 2 till 3 meter, men som sagt, blir det jobbigt så kan vi ju alltid vända.

Men där vågorna skulle ha börjat egentligen med tanke på vindriktningen där var ingen fara och när vi kom lite längre ut så ökade de visserligen, men vågorna var inte alls så höga som vi befarat så vi fortsatte mot målet. När vi gått med stor kraft i två timmar ökade vågorna något, men de var aldrig högre än 1,5 till 2 meter. Vissa vågor sköljde över, ungarna jublade och vi fick en hel del ofrivilliga duschar men vi hann aldrig bli helt genomblöta och vissa av oss tyckte att det var skönt att bli lite nedkylda. Barnen hade flytvästar på hela tiden och snart hade alla ombord sina flytvästar på sig. Vi rundade udden på Methanahalvön och vi fortsatte norrut men efter hand som vi närmade oss Angistri så avtog vinden och slutligen mojnade den så det blev riktigt skönt. Ingrid och Malin fixade till lite lunch och vi åt under färd. Plötsligt skrek Noel: ” Kolla en sköldpadda i vattnet!” 

Börje fick också syn på den och slog av på farten och vände runt så att alla skulle kunna se den och ta lite bilder. Den var cirka en halv meter i diameter och den plaskade lugnt vidare medan vi fotograferade och den tycktes må bra av all uppmärksamhet. Härligt!!  Sen fortsatte vi en liten stund med motorn och snart kunde vi ta ut lite segel. Först halva genuan och halva storen. Samuel styrde och efter en liten stund kände han som om vi behövde lite mer segel. Alvin satt på ”brädan” framme i fören och han informerades om att rullen bakom han rygg skulle röra på sig så att han inte skulle bli rädd. Vi hade en fin halv vind och Börje släppte ut allt som fanns. Tidvis hade vi 9 knop och i stort sett hela tiden hade vi över 8 knop. Vattnet forsade om fören och tack vare halv vind och lite lagom skotat, så lutade det inte på jobbet utan masten stod i stort sett rakt upp. Ibland kom en och annan körare (så kallad neger) och då lutade det ju lite grand men båten reste sig snabbt igen.

Börje blev lite trött så han kröp ner i ruffen och vilade en stund, men snart kom Ingrid ner och sa att det började bli dags att lägga till, så nu var det dags för lilla gubben att vakna. Samuel styrde upp i vind, motorn startades och Börje vevade in seglen igen. I sådana här lägen är det alldeles förträffligt med både rullgenua och med rulllstor. Så inom fem minuter var alla seglen inne och i det närmaste helt utan besvär. Bommen skotades hem och så gick vi in i Korfus och lade till vid moring hos Georgos restaurang. Man var lite blåst efter all vind, men när vi lagt till så blev alla snabbt glada igen. Mammor och ungar traskade bort till stranden tillsammans med pappan och det snorklades en bra stund. Börje vaktade båten och såg till att få landström så att ölen inte skulle bli varm. Vi hade fortfarande inte införskaffat mer öl och plötsligt kändes det som om det skulle bli akut och brist på vätska. Intill oss fanns en holländare och på andra sidan kom in en holländare, kompisar till de förstnämnda. Ena båten städade upp lite i sittbrunnen och de fyllde en hel sopsäck med tomburkar. Det var glada grabbar. De samlades på kajen och de frågade efter en TV inför kvällens fotbollsfinal. Georgos son, som jobbar hos Georgos informerade om att hans syster äger caféet intill och att hon kommer att ställa ut en TV ikväll inför finalen och att hon gärna säljer en och annan pilsner, så de var mer än välkomna dit.  De satte sig i den ena båten och delade några pilsner till och de hade väldans kul och de skrattade högljutt. Alla ombord hos oss fick dåliga vibbar och tänkte på vad som skulle kunna bli av natten med glada grabbar tjoandes på båda sidor om oss.

Både barn och vuxna blev lite småhungriga så vi bestämde oss för att gå de sju stegen in till närmaste bordet på Georgos restaurang för lite middag. Efter maten blev vi bjudna på nån slags färskostaktig goja med kanel och honung på. Första tuggan smakade inge vidare men man vande sig ganska snabbt. Vi bad att få notan och fick en liten grön handskriven lapp med texten ”Sweden 68”. Sweden det var vi, och 68 var antalet euro som kalaset hade kostat. Detta var ju mat och dricka för 7 personer. Pojkarna kände att de borde fiska lite så de plockade fram sina fiskegrejor och de fångade lite småfisk, och så plötsligt kom Noel och Alvin springande, de ropade: ”vi har fångat en bläckfisk, vi har fångat en bläckfisk.

Samuel hoppade iland och skulle hjälpa dem att få loss den från kroken. Det var inte det lättaste så de gick in till restaurangen med hela grejset för att försöka få dem att ta hand om den, Men eftersom den vägde mindre än ett halvt kilo, så ville de inte ha den. De sa att det var olagligt att fånga dem när de är så små. Så Samuel skulle ge sig på att försöka få loss kroken och han sänkte sakta ner den i vattenhinken. Så snart den kände att den kunde röra vid hinken så blev den vaken igen och den sög sig fast i hinkens sidor med sina sugkoppar. När den låg upp och ner i hinken så lyckades Samuel få loss kroken utan att skada den och snart var den tillbaka i havet igen. Malin ville därefter absolut ut på en romantisk kvällspromenad med sin Samuel, så hon fick med honom på en liten runda trots att klockan var en bra bit över elva om aftonen. Samuel lade sina bläckfiskdoftande armar om sin Malin och de gingo iväg med tindrande ögon och rödrosiga kinder. Ingrid o Börje kojade och somnade ovaggade, barnen somnade som stockar också och ingen hörde när mannan och pappan återkom, men det kan ha varit någon gång vid fyra eller femtiden på morgonen, vem vet.

Klockan halv nio blev det frukost och sen omgående bad och snorkling. Börje stannade kvar i båten för han skulle skriva lite på protokollet. Vinden tilltog, båtgrannarna gav sig iväg en efter en. Det blev ett antal riktigt kraftiga vindbyar från sidan. Plötsligt kände Börje att något hände, så han for upp i fören för att kolla. Strax efter hörde han hur båten kom nära i aktern och hur rodret rörde vid stenarna. Detta kändes inte bra. Moringen hade gett efter för vinden och den hade kasat undan. Nu var den inte så himla pålitlig längre. Börje startade motorn och började sakta driva med propellern framåt. Han var tvungen att kolla så att inga tampar fanns i riskzonen och skulle kunna trassla in sig i propellern. Allt gick bra så långt och plötsligt dök Georgos upp för att hjälpa till. Börje frågade anklagande om moringarna inte var tillförlitliga och hur sådant här kunde hända. Vi flyttade till en annan moring i lä och vi flyttade över aktern fem meter i vindriktningen, men Börje var inte nöjd, kan man inte lita på den ena moringen så kändes det inte säkert med den andra heller. Trots allt blev det lite lunch och sen tankades det vatten. Elen kopplades ifrån och sen gav vi oss iväg ut i bukten för att kasta ankar och ligga där för natten. Vi hade kollat väderprognosen och den visade 7 beaufort nordlig vind och vi hade bestämt att inte gå ut på havet denna dag utan vi skulle ligga stilla.

Ingrid hällde i ankaret på 7 meters djup men det tog inte alls utan vi drev ordentligt med vinden, så upp med ankaret igen och ut till en bättre plats. Ankaret kastades på 25 meters djup och med 73 meter kätting ute så kändes det tryggt igen. Vi låg och svajade resten av dagen och vinden höll i sig, vi drev från den ena sidan till den andra och vi gjorde väldigt stora svängar.  Samuel och pojkarna badade och simmade och snorklade de höll på i timmar i vattnet och plötsligt kunde pojkarna dyka med huvudet före från båten, så nu var lyckan gjord. Ända till klockan 19 blåste det, men sen lugnade den ner sig en smula och vi kunde äta i lugn och ro. Vi satt en lång stund efter maten med varsitt vinglas och vi snackade och hade det mycket trivsamt. Samuel ansåg att man ju faktiskt borde testa fiskelyckan under natten så han behövde ett sänke för att få ner sin mystiska skapelse till drag till botten. Börje lånade ut en skiftnyckel som han fick använda. Skiftnyckeln är en gammal amerikansk variant som går på fel håll och som Samuel väldigt gärna fick tappa bort. Han band i den i sin lina och släppte ut 25 meter, sen band han fast resten i relingen och vi väntade nu bara att en svärdfisk eller en haj skulle nappa under natten. Ungarna ömsom badade och plaskade och ömsom fiskade. Idyllen var återställd.

Natten bjöd på en del vindkantringar, så Börje for upp och ner flera gånger under natten för att kolla så vi inte svajade i närheten av andra båtar eller att plötsligt ankaret skulle släppa. Det senare kändes dock ganska avlägset eftersom ju Ingrid lagt ut ankaret och har man dessutom 73 meter kätting ute så borde det hålla med bara kättingen och nästan utan ankaret, med all den tyngd den ger.

Det blev ett morgondopp för hela Häljarpsfamiljen. Malin, som kom upp ur vattnet först, sa att hon faktiskt kände sig ganska lugn denna morgon, hon hade inte blivit tvingad att gå på disco i natt och hon hade sluppit kvällspromenad och hon hade inga direkta krav på sig alls. Så hon satt i lugn och ro och drack sitt morgonte. Börje satte upp solskyddet, men eftersom vi svajade hela tiden så hjälpte det bara tidvis. Ingrid flyttade ost och smör efter hand som solen hann ikapp.  Malin började återigen få en allt mer vilsen blick, hon kastade blickar omkring sig och hon verkade allt mer virrig. Men till slut hittade hon sopborsten och allt började bli normalt för henne igen, hon sopade durken i sittbrunn, hon sopade nere i salongen och hon fann till och med en fuktig trasa som hon torkade av med längs lister och runt dörrar. Hon blev allt mer lugn och hennes vänliga blickar började snart återvända. Köket var nu skinande blankt och allt kändes sanerat. Samuel såg också vad som höll på att hända och han kände sitt ansvar och han kände skuld eftersom han som inte tagit med vare sig dammsugare eller golvsvabb åt sin Malin. Efteråt, när hon blivit lugn och normal igen så förstod vi allihop att hon naturligtvis också saknade sin tvättmaskin. Nåja, det var ju endast tre dagar kvar på denna semesterresa och vi hoppades att hon skulle klara av det.

Vinden hade vridit och nu hade vi vind från ost-nord-ost. Vår kurs för dagen var ost, så det passade ganska bra tyckte vi och startade motorn, och Ingrid tog upp ankaret och sen kom hon med varsin rundningspilsner. Mycket märkligt fenomen, ölen har ju varit nästan slut i flera dagar och vi har inte bunkrat, och ändå finns rundningspilsner varje gång man rundar en udde eller pir. Ingrid fick tilltalsnamnet ”the magic beerfixer” Efter endast en halvtimma vred vinden över till nord-ost och vi fick upp seglen i en rasande fart. Vi hade en fin bidevind ett bra tag och Samuel styrde. Ingrid sa: ”Samuel hade vid det här laget i princip redan skaffat en segelbåt, ser jag, nu var det bara storleken på båten som skulle bestämmas, sen är det dags att slå till”.

Några fina timmar innan vi kom fram till Angistri, Börje skotade och skotade, medan vinden vred fram och tillbaka och Samuel höll kursen, sen lade sig vinden igen och vi fick igång maskin. Varje gång man tar in eller drar ut segel så tänker man på hur folk hade det förr i världen innan det fanns rullsegel,,,, hemska tanke, att stå och kämpa med lösa storsegel, och att sedan surra det vid bommen, och att sen springa upp på däck för att ta ner genuan och så surra den i mantåget. Ja detta var minnen från en svunnen tid. Ingrid rörde ihop en jättegod tonfisksallad och tillsammans med lite överblivet bröd från frukosten så blev vi alla mätta. Sydsidan av Angistri bjuder på ett par fina små badvikar. Visserligen med mycket djup, för djupt för att kunna ankra, men med ett alldeles superbt snorkelvatten. Samuel och ungarna snorklade en bra stund och Malin fann en alldeles perfekt anledning att simma ut en liten runda, för hon tyckte att Alvin sa att han ville ha en flytväst så hon kastade sig i vattnet med en flytväst mellan tänderna för att simma ut till honom med den.

När Malin senare simmade tillbaka mot båten så ropade hon med skräck i blicken: ” hur djupt är det?” Börje svarade: ” strax över 12 meter”. Det kändes lite otäckt för Malin eftersom hon ju tydligt såg botten när hon simmade och hon var nästan rädd att slå knäna i stenar för botten tycktes riktigt nära och vattnet var alldeles turkost. Alvin o Noel kom upp, men Samuel tog en extra runda och beundrade det vackra lugna livet på havets botten. Vi ankrade inte utan Börje höll koll på och parerade med båten så att alla kunde komma upp säkert.Vinden var mycket svag och några timmar senare lade vi till i Pedrika där vi skulle ligga för natten. Med ankaret alldeles invid vattenbåten på andra sidan hamnen låg vi säkert och tryggt. Börje förhandlade till sig lite ström från ett par fransoser som skulle lämna hamnen klockan tre kommande natt. Förmodligen skulle de segla till Västindien eller något liknande, för vem går annars upp mitt i natten och mitt i remsömnen och drar iväg innan bagaren ens bakat färdigt morgonbrödet? Detta skulle ju aldrig falla oss in, kan nämnas.

Pojkarna snorklade runt i hamnen länge och väl och till och med Tyra skulle försöka sig på den snorklande konsten, så hon fick låna snorkel och cyklop av Noel, sen med simpuffar på armarna sänktes hon ner i vattnet av Samuel och ser man på. Hon hade sett hur pojkarna gjort och hon sprattlade som en katt med fötterna och hon hade inga som helst problem att andas genom snorkeln med ansiktet nere i vattnet och att vimsa omkring och titta ner på botten. Helt otroligt vad denna lilla flicka kunde, och helt orädd dessutom. Den som var mest orolig var nog mormor, eller möjligen mamman.

Häljarpsfamiljen och mormor promenerade sen bort till den närbelägna lilla stranden och det badades en lång stund. Ingrid gick tillbaka till båten för en skön dusch och resten av familjen stannade kvar i solen. Börje, som nu också var nyduschad och fräsch som en nyponros satt tillsammans med Ingrid och vänslades med varsitt glas ouzo tills de andra kom tillbaka.

Malin och Ingrid rörde till lite jättegott käk och det åts i en lugn skön stil. Det blev lite rödvin till maten och till och med Malin fick sig ett glas. Efter maten skulle det ätas våfflor på lokal som dessert. Skeppskassan skulle inte medbringas utan det skulle vara Samuel och Malins portmonnä som skulle ta smällen. Vi bänkade oss vid caféet och vi satt och beställde lite gottis. Våffla med glass och grädde.

De kom in efter hand som de blev klara men innan vi hann komma i ro så hörde vi ett plask. Noel kom springande och berättade att Alvin trillat i drickat. Alvin kämpade för sitt liv och snabbt som blixten var Samuel på plats och drog upp honom på en båt så att han kom i säkerhet. Dock hann han stöta emot några sjöborrar under tumultet och pappa skulle operera bort taggarna ur den halvdränkta sonens knä. Pojken skrek och Grekerna kom med allehanda medikamenter, med olja som skulle smörjas på först för att det skulle bli lättare att dra ut taggarna och sen något desinficerande medel som skulle hålla eventuella infektioner stången och som dessutom färgade Alvins knä gult. Alvin fick torra kläder och mormor hämtade nål och pincett i båten. Det blev stora glassar med stora våfflor och alla höll på att spricka av mättnad. Samuel betalade och vi andra tackade varmt för den kalla glassen, sen gingo vi mot båten för att krypa till kojs. När vi kom fram till båten anlände en hyrbåt med två Danska par ombord. De lämpade i ankaret cirka 5 meter ut och påbörjade angöringen. En fransk gentleman informerade om att de kanske borde ha något längre ankarkätting ute och Börje informerade om fiskarnas moringar vid andra sidan hamnen. Danskarna flyttade ut sitt ankare fem meter till sen kände de sig nöjda, så de backade in. Då kom de på att de kanske borde ha ett par tampar att göra fast båten med. Killen som styrde började leta i stuvfacken under britsarna men gav upp, så en av damerna hittade en liten stump tamp som hon kastade iland till Börje, tampen var ungefär 2 meter lång och 8 mm tjock och så sa hon: ”det går nock med denne her vel” Börje blev lite förvånad över denna fina förberedelse och han svarade: ”ja,,,de ska nock hålle” på sin finaste danska, sen slog han en pålstek som om han aldrig gjort annat, kastade tillbaka och tjejen knöt fast med en fin liten rosett i pulpiten. Nu kändes det säkert lät det som och de tog fram varsin dansk öl.

Alvin, som nu var ytterst nära att avlida efter sin oerhört smärtsamma operation, han haltade svårt och man förstod att han nästan mist sitt ena ben. Tyra kände för att sova så hon kröp till kojs och somnade omedelbart, liksom Noel.

Med varmt frukostbröd och allehanda tillbehör blev vi mätta och kunde ge oss av för färd mot målet, Aegina, där vi skulle sova sista natten innan Häljarpfamiljen skulle lämna oss gamlingar igen i Greklands hetta för att ge sig av mot den iskalla nord med snödrev och kyla. Men först kände vi för att stanna till en liten stund och snorkla i ”the pussybay” på ön Mooni strax utanför Pedrika. Här låg redan en motorbåt på svaj, vi kastade ankar på 6 meters djup och pojkarna snorklade en lång stund tillsammans med Samuel. Malin kunde snart inte hålla sig längre så även hon hoppade i. När hon kom upp hade hon det lite svårt i solen och hon såg stundtals lite besvärad ut där hon låg i solen och torkade, faktiskt helt utan att frysa i vinden. Ingrid lockades av Malin med orden: ” Men mamma om Du också badar så minskar risken för att jag ska bli uppäten av fiskarna med 50 % ”, och så hoppade båda damerna i för en skön simtur bland köttätande pirayor, eller vad det nu var för fisk.

Upp i båten igen och då blev det dags för Malin att börja plocka undan och städa o sopa lite. Nu inträffade hennes plocktimma igen, den timma hon känner varje dag då hon får en sån oemotståndlig lust att städa, diska, fixa och dona att hon blir alldeles rastlös. Man såg hennes ångestfyllda ögon som förtvivlat irrade omkring och sökte något att fixa med. Hon har ärvt detta efter sin mamma som har liknande attacker i stort sett varje dag. Mamman och hennes mamma hade en lustfylld stund tillsammans och med trasor och sopborstar i hand for de omkring på däck och nere i båten en lång stund.

Så blev det dags att fortsätta färden och vi lade till i Aegina vid sidan av en underbart läcker gammal motorbåt byggd av trä, den var cirka 18 meter lång och runt fem meter bred, den hade en underbart vacker överbyggnad av mahogny, ett klarlackat mahognydäck och vi kunde se in i salongen, som hade öppningsbara sidofönster att man hade silverkandelabrar och fruktskålar i silver. En väggfast fin soffa klädd med ett blårutigt vackert möbeltyd och man hade gardiner som innehöll samma tyg i små delar. Mycket smakfullt. I aktern hade man en fin uteplats med krogmöbler under tak och innanför kunde man se in i det som förmodligen var sovavdelningen. Här fanns väggfasta sängar, snyggt bäddade med ljusa sängöverdrag, där fanns även ett litet badrum med kakelklädda väggar i vitt och mahognyinredning. Huuu vad snyggt, varje detalj var ett mästerverk i möbelsnickeri. Vi gissade att båten troligen var byggd någon gång på trettiotalet eller tidigt fyrtiotal.

En snabb lunch och sen bar det iväg mot stranden för Samuel med barn och blomma, de kom tillbaka flera timmar senare. Ingrid såg en båt full av norska medborgare som stod o tvättade sin båt med färskvatten. Till och med deras norska ungars leksaker skulle nogsamt tvättas av från salt och detta blev för mycket för Ingrid. Hon gick resolut bort till dem och informerade om att vattnet på Aegina minsann var en bristvara och att man fraktade dit varenda droppe vatten med en vattenbåt. Norskkärringen tyckte inte att den svenska damen skulle lägga sig i vad hon gjorde, för hon betalade minsann för vattnet. Norskkärringen beklagade sig för sin norrman och han traskade omedelbart bort och började beklaga sig för Börje om att hanses norskkärring blivit illa behandlad av Börjes hustru, eller om det nu var hans dotter. Börje, som redan hört diskussionen mellan damerna ifråga, kunde ju bara bekräfta att det nog kunde kännas besvärande för lokalbefolkningen med turistande idioter som till och med tvättar båt och leksaker med färskvatten när de själva tvingas spara och spara och hämta vatten i plastdunkar för att ha till husbehov. Men Börje menade att om de känner sig tillfreds med att slösa med denna bristvara så skulle de självklart fortsätta. Som norrman behöver man ju inte tänka på andra, man betalar ju sig ur problemen. Att sen inte folk i alla andra båtar gjorde på samma sätt måste ju bero på att alla andra gör fel, eller?? Norrbaggen skämdes och gick tillbaka till sin rena, fina båt. Under resten av dagen sågs inga norrbaggar. Det hade blivit shoppingdags och då skulle det köpas lite skor och lite minnessaker så det blev till en liten tur upp i stadens vimmel. Butikerna hade stängt för något som vi trodde var siesta, men man kände att det var över tiden för att öppna igen, så man bestämde att man skulle gå o äta på världens goaste restaurang i hela Aegina, den på stranden norr om hamnen där vi så många gånger tidigare ätit deras bestseller, ”Carl-Gustav kyckling”. Sagt och gjort. Vi vandrade iväg, på vägen köptes biljetter för kommande dags färjeöverfart till Pireus. Vi platsade in oss efter att ha hälsat artigt och fått det välkomnande vi brukar få. Det dukades upp sju platser ute i sanden med havet och solnedgången som närmaste bordsgranne. Vi började med världens goaste saganaki cheese och så en stor tallrik fritterade kallamarisar och därefter varsin go varmrätt bestående av nyss nämnda bestseller, Chicken fillet with muschroomsauce de la creme. Woow. En halv liter vitt vin till förrätten, och en liter rött vin till varmrätten satt som en smäck. Efter maten bjöds vi på två stora tallrikar med vattenmelon och därefter ytterligare en halv liter rött vin. Tyra kände för att simma utan simpuffar så hon beordrade sim mamma att följa med, vilket omedelbart blev tillgodosett. Dock var det inte så grunt som man trott, dels var inte Malins klänning så kort som man trott och dels var det inte lika lätt att simma utan puffar som man trott, så Tyra sjönk som en sten. Visserligen hade hon ju lärt sig att inte andas under vattnet och att inte titta under vattnet heller, men det var ändå inte som hon tänkt sig. Mamman fick lyfta på kjolen med ena handen och hålla i Tyra med andra och så blev det att traska in till stranden med Tyra storgråtande och ilsken. Alltså man kan ju förstå att hon blev arg när hon inte flöt trots att hon grät och blev arg. Detta var något nytt för Tyra, och hon kommer nog aldrig att återvända till Aegina senare i sitt vuxna liv eftersom allt inte går hennes väg här alls. Man har ju lärt sig att om man blir arg eller om man gråter, så blir det precis som man vill,,, alltid. Det brukar mamma eller i vart fall Pappa alltid se till och det kan man lita på.

Vi återvände till båten och snabbt skulle man nu upp i staden igen för att inhandla de saker som man för länge sen bestämt. Ett par dojor åt mamma, en Zeus till Noel och lite blandat till övriga familjemedlemmar. Men döm om allas förvåning. Butikerna hade gett upp i kampen att sälja sitt krafs. De hade stängt för siesta och sen inte öppnat igen eftersom det inte fanns så många turister i stan.

Noel, som siktat in sig på sin Zeus blev uppriktigt besviken och Malin, som börjat längta efter nya skor blev besviken. Hela familjen blev besviken av ren sympati och gick tillbaka till båten för att sörja tillsammans med Mormor och Börje. Jädrans siestanissar, tyckte man. Mormor lovade att köpa både Zeus och dojor och ta med hem och överlämna vid Tyras fyraårsdag. Sen blev det dags för sista natten med gänget. Börje och Samuel stannade kvar i sittbrunnen och de löste en hel del av Greklands svårigheter och andra världsliga problem innan de kröp till kojs för en skön natts sömn tillsammans med sina närmaste.

Klockan halv sju var det så dags att stiga upp, hämta bröd och fixa så att de åkandes fick lite frukost innan man promenerade bort till färjan för ett ömt avsked. Det kramades och det pussades lite sen gick snabbfärjan med en rasande fart. Häljarpsfamiljen hade nu en ganska lång resa framför sig men de var vid gott mod.

Ingrid och Börje gick sakta, hand i hand, tillbaka till båten. Det bunkrades lite igen och sen bar det iväg mot Poros. Vinden lyste helt med sin frånvaro, hela medelhavet låg blankt som en pannkaka och det fick bli motordrift till svajviken i Porossundet. Denna lilla pärla, där vi badade och simmade, vi tvättade av några fläckar oljespill bak på båten och snart såg Josefina ut som ny och man kände sig lite stolt. Ingrid hittade något slags kem under diskbänken som hon kände igen och detta testades på listen i aktern som blivit gul och ful. Och se, spraya på lite grann, låta det verka några minuter sen gnugga bort och skölja och listen blev vit och fin, till och med akterfendern fick sig en överhalning och även den sken som en ny kula efter Ingrids behandling.

Några Engelsmän kom in och lade sig allra längst in i viken och de lade en tamp iland. De störde några nakenfisar som låg i buskaget när de backade in, och nakenfisarna promenerade helt obesvärat ner i vattnet för ett dopp. Engelsmännen blev lite generade och de tittade bort, sen drog de sig lite längre ut för att inte vara till besvär. En ensam kvinna av den större modellen kom med sin lilla strandväska och lade sig på stranden alldeles innanför oss, där hon klädde av sig och hon simmade en lång stund runt i det ljumma vattnet. Därefter lade hon sig helt näck i solen och lufttorkade i värmen. När hon torkat lyckades hon hitta ett par stora svarta plastsäckar som hon snabbt fyllde med skräp och när hon var klar så såg hela den lilla udden helt ren och fin ut. Hon blev visst lite varm av att städa för hon hoppade i drickat igen och svalkade sig. Kvinnan ifråga måste absolut varit Tyska eller möjligen Svenska, för ingen annan skulle troligen få för sig att städa efter andra. Eftersom alla andra var nakna så kände vi ju oss lite väl påklädda, så vi kastade kläderna och uppträdde likt tyskar där vi dinglade runt i båten alldeles näck. Natten blev helt lugn och i avsaknaden av vind kunde vi faktiskt legat helt utan ankare, så stilla var det. Vid frukost kom några andra nationaliteter och lade sig för sina respektive morgondopp i viken. Tre båtar fulla av ungdomar lade sig intill varandra och de hade disco på däck där de hoppade runt och hade trevligt och de hoppade från båten i alla möjliga sorters svanhopp ner i det ljumma vattnet. Efter en stärkande måltid blev det lite bada av igen, till och med Börje badade och simmade en lång stund, så det torde ha varit en bra bit över 28 grader i vattnet. Lugna och fina stävade vi sen mot Poros igen och vi lade till på sidan av en Engelsk gentleman som artigt informerade om vind och vattenladyn och vi kände oss riktigt välkomna. Vi passade på att bunkra föda för tre luncher, två middagar samt tillhörande frukostar, så kylen fylldes till brädden och det stuvades undan lite öl också under ena salongssoffan. Därefter gick vi till marinaffären för att inhandla lite grejs till skeppet och sen bar det iväg till en glassbar där vi fick varsin kula som vi avnjöt i värmen. Natten blev stillsam och kommande morgon drog vi ganska tidigt, omedelbart efter frukost, eftersom vi avsåg gå till Vathi och vi ville inte komma dit alltför sent eftersom där nog kunde vara lite trångt en lördagskväll. Vinden lyste helt med sin frånvaro och havet låg blankt och stilla. Med motorn på 1400 varv så puttrade vi fram i 5 – 6 knop och vi kände oss inte alls stressade. Strax norr om Methanahalvön såg vi en sköldpadda igen och vi vände om för att ta några bilder av den, men den dök snabbt ner i djupet. Det blev lunch mitt i havet och vi låg stilla en lång stund. Efter någon timma gick vi vidare mot Vathi och vi spanade efter delfiner, dock utan att upptäcka några. Däremot badade och simmade vi och tänkte att detta kanske skulle kunna locka till sig delfinerna för vi badade nämligen näck igen. Detta var ju helt klart lite livsfarligt för tänk om det kommit delfiner och de nappat på betet ute i havet. Gode vännen Staffan kom med sina elever och gick förbi oss på femtio meters avstånd. Börje tutade i mistluren och det blev rörelser ombord på Christoffer Columbus, hanses båt, och när han känt igen oss så vinkade han glatt. De gick in o lade till i Vathi och innan vi hunnit tänka tanken så hade två stora motorbåtar hunnit före oss in i hamn. När vi kom in i hamnen så kom Staffan längs kajen och anvisade oss en fin plats strax innanför en grekisk motorbåt 54 fot lång och med dubbla V8 or som hade ett underbart hårresande motorljud och stor kraft. Vi slappade en stund, snackade lite med Staffan och så fikade vi lite. Harbour-mastern kom och gjorde anspråk på lite hamnavgifter vilket vi ju inte prutade på, dessutom kopplade vi landström så att maten inte skulle bli fördärvad. Grekgrannen hade en bortskämd liten unge som gapade och skrek så fort något gick honom emot. En snäll betjänt ombord gjorde det som mamman och pappan skulle gjort, så han tog med ungen och visade barnet saker ur det verkliga livet, förklarade saker för honom och skojade lite. Mamman, en blonderad grekiska, satt mest och filade naglar och hade det tråkigt medan pappan spände sina muskler och for omkring med ett antal viktiga telefonsamtal. Pappan hade fullt upp med att visa allt han ägde, så han demonstrerade sin Vattenmoppe  ( jetski) och han snorklade lite med cyklop, simfötter och harpun. Han visade sin 40 hästars utombordare som han hade på sin dinge och betjänten var hela tiden beredd att hjälpa till med handräckning. Så fort ungen gapade så tvingades han dock att trösta och plocka fram något åt honom att leka med. Skulle det mot förmodan inte finnas något att göra så skulle han förstås putsa på båten med en mjuk bomullstrasa. Det var lite tråkigt för Greksnubben ty ingen av seglarna imponerades av hans stora båt och andra rikedomar. De tittade inte ens efter hanses kärring, så han blev allt med rastlös.

Kvällen nalkades, det lade sig ett bedrägligt lugn över hamnen, hundarna ylade inte längre, fåglarna slutade kvittra och tupparna slutade gala. Människorna vandrade runt med sina anhöriga och de placerade ut sig på de olika restaurangerna för middag. Damen i restaurangen med de rödrutiga dukarna beordrade sin mamma med väninnor att komma och fika så det skulle se ut som om hon i vart fall hade någon enstaka kund. Men snart var hennes restaurang nästan fylld av gäster. Mamman och Pappan i grannmotorbåten satte sig vid ena restaurangen och beställde in mat medan betjänten tog hand om gapungen och nattade honom. Greken som var så missnöjd med tillvaron och att ingen tycktes imponerad av hans saker att han startade ett dieselaggregat som skulle ladda lite ström. Aggregatet väsnades och det luktade avgaser, så det förpestade ju tillvaron för de som låg grannar och oss som närmaste grannar i synnerhet. Börje, som inte gillar arroganta yuppies med bortskämda sketungar, gick bort till Greken och hanses otäcka hustru och frågade, helt vänligt, om man möjligen kunde tänka sig att stänga av elkraftverket eftersom det både väsnades och luktade. Svaret blev: ” No not now, perhaps later on”. Börje härsknade till ordentligt och vandrade bort till Staffan och hans följe för att fråga om de möjligen hade ett löst elverk att låna ut, ett litet bensindrivet elverk som man skulle kunna ställa på fördäck, alldeles utanför Grekens sovrumsfönster. Dessvärre hade inte Staffan detta elverk med sig på båten så det gick inte att lösa. Börje hade nu skaffat sig ett bekymmer som han hade för avsikt att lösa innan kvällen.

Staffan och hans Gunilla kom över till Ingrid o Börje för ett glas vin, och man satt i oljudet och i dieselångorna. Greken och hanses otäcka kärring gick så småningom ombord på sin båt med en mycket arrogant blick. Ingen skulle minsann tala om för honom att han skulle visa hänsyn, det märkte man tydligt.

Börje hade hunnit planera för lite attentat, och han tog fram mistluren, sen gick han fram på fördäck och blåste en kraftig signal mot deras fönster just som de släckt belysningen. Det var ju klart att om man inte kunde sitta och njuta av kvällen i sittbrunnen utan skulle tvingas känna hans dieselångor och lyssna på hans elgenerator, så kunde man ju lika gärna blåsa en salut var tjugonde minut, för man kunde ju inte sova ändå. Staffan och Gunilla kände precis som Börje och de njöt av Börjes tilltag. Vi satt en stund o småpratade och tiden gick. Exakt tjugo minuter senare blev det så dags för mistlur och en ny signal, väl riktad liksom den förra. Innan Börje hunnit tillbaka till sittbrunnen igen så stannade plötsligt Grekens elverk och allting blev oroväckande tyst. Dieselångorna dunstade bort och vi fick någon skön timma i tystnad i sommarnatten. Börje kände sig mycket nöjd över att ha vunnit kampen om elgeneratorns vara eller icke vara och både han och Ingrid kunde sova sött hela natten. Visserligen var det olidligt varmt men det kunde vi ju inte lasta Greken för.

Medhavt bröd rostades på ugnspannan och det smakade faktiskt alldeles nybakat. Greken och hanses betjänt började röra påsig och de passerade oss flera gånger utan att ens titta åt vårt håll. Hihi tyckte vi och plockade ihop för avfärd. Greken gick före oss sen tog vi upp ankaret som Ingrid lagt på andra sidan hamnen och vi gav oss ut på delfinjakt igen. Vi lekte tyskar igen och vi badade näck i det ljumma vattnet.

Frampå eftermiddagen drog vi så smått mot Pedrika där vi skulle tillbringa nästa natt. Vi kom in i hamnen runt klockan tre på eftermiddagen och nästan hela hamnen var fylld av gummibåtar i varierande storlekar. Ingrid sa: ” Vi tycks ha hamnat mitt i gummijollens dag” för så här många gummibåtar hade man ju aldrig sett samtidigt någon gång. Men vi lyckades lägga till på sidan av en greksegelbåt och med vår akter in på sista allra yttersta hörnan av flytbryggan. Landgången fick nå in på snedden men det funkade.  Vi låg någon timma för att sen gå iväg och bunkra vatten och yoghurt inför morgondagen.  Grekbåten fylldes med grekiska ungdomar som drog igång grekisk discomusik och de förberedde sig att ge sig iväg. Utan att ens hälsa kastade de loss och drog sakta ut ur hamnen. Flera tyskar och schweizare och Italienare strök omkring för att försöka hitta en plats att lägga till på.  Betongbryggan där vattenbåten brukar ligga var ju ledig så först lade en stor grekisk motorbåt till där, därefter lade schweizaren lade till där också. Sen kom en tysk gentleman med sin son i en 32-fotare och han skulle ju inte vara sämre så efter många många försök i tysk motorvägsfart både framåt och bakåt lyckades han slutligen komma in med aktern mellan dessa stora båtar utan att riva hela stan. Folk på motorbåten och på schweizarebåten stod med fendrar i beredskap om han skulle försöka ramma dem och då repa upp hela deras respektive sida. En halvtimma senare lade så grekmotorbåten ut och försvann, därefter kände sig också schweizaren obekväm så han flyttade till en annan plats inne i hamnen som blivit ledig, så nu var Tysken ensam herre på täppan. En charterbåt full av ungdomar i vår ålder kom så in och de letade både länge och väl och slutligen förbarmade sig Börje som hoppade upp på bryggan och visade in dem vid sidan om oss. Han sa på sin bästa engelska att vi ju kunde packa ihop oss så att det blev plats för dem vid vår sida. Ombord fanns tre par varav kvinnan i det yngsta paret inte hade värst mycket till över för att hjälpa till med angöringen. Hon hade fullt upp med att med pincett plocka obekväma hårstrån från sina fötter och knän. De andra for runt och hjälptes åt med tampar och fendrar och alla tackade artigt för vår generositet att flytta på oss och på så sätt hjälpa dem att komma till. Ingrid fixade ihop en läcker kycklingfilé och vi avnjöt denna under stor tystnad och med stor ro medan vi satt och begrundade allt som hände med gummijollar och olika farkoster tillverkade av gummi men med ruff att övernatta i. In kom slutligen en medelstor gummibåt med helsickes vackert motorljud i och han smög in vid vår sida. Det mullrade så vackert och håret reste sig på Börjes armar och när han lagt till så tackade Börje för musiken. Greken blev glad och han berättade att han faktiskt fått betala dyrt just för musiken. En 300 hästars V-8 som drog runt 80 liter bensin per timma den skojar man inte med. Man hinner ju ganska långt på en timma med ändå. Ljudet var ju visserligen värt ganska mycket och han erkände att ljudet påverkat honom vid valet av båt. Så det kostar en del att ligga på topp och han var mycket generös med musiken och motorn fick gå på tomgång och mullra en bra stund. Börje visade hur håret på armarna rest sig och Greken log. Börje berättade att han tankar en gång om året men att vi ju fuskar och använder vinden som hjälpmedel. Dessutom njuter vi av havet och vi har inte så bråttom. Greken hade full förståelse för vårt sätt att njuta, han förklarade dessutom att det var väldigt många greker som hade just en sådan liten båt som man sjösatte för att glida runt. Man hade en plats hos någon man känner på land där man ställde upp sin trailer och båt när den inte används, för det är väldigt dyrt att ha en fast båtplats i Grekland. Smart sätt ju.

Vi hade inte elkabel som var lång tillräckligt för att kunna ansluta till landström så det blev att stänga av kylen under natten för att inte tömma batteriet helt, men vi hade ju ganska mycket gods i den för att den skulle hålla kylan någorlunda och det blev dags att sova på rosenörat.

På morgonen hade fransoserna brådis iväg och vi åt frukost i ensamhet för greken med motorn hade också sovmorgon men strax innan vi skulle gå iväg så startade han motorn igen och vi fick lite morgonmusik innan han stack.

Vattenbåten kom och tysken tvingades ge sig iväg i bara kallingarna yrvaken och vimsig. Vi, som hade vårt ankare alldeles inunder den bävade för om han nu gick så djupt, full av vatten, att vi inte skulle kunna lyftas det utan kanske tvingas vänta tills han tömt sin last och gått iväg. Men vi bestämde oss för att göra ett försök och vi lyckades komma loss. Vi hade ju gott om tid för vi skulle bara gå till Aegina och det var inte mer än en timma iväg, så vi gick in i viken där kompisen Palle från Kristianstad har en kompis som har ett hus som han håller på att bygga på. Vi hade varit på besök där förra sommaren så vi lyckades lokalisera det uppe på backen och vi ankrade ett femtiotal meter utanför byn på 6 meters djup. Där blev Börje friserad och fin och efter klippningen tvingades han dyka i vattnet för att bli av med alla hårtofsar. Viken heter numera frisörsviken, dels för att han som har hus där är frisör och dels för att Börje nu friserats där. Vi låg kvar några timmar

Och vi härmade tyskar och vi nakenbadade. Efter alla dessa nakenbad var det nästan så att man började hälsa på tyska och man nästan beställde in mat på tyska också. När sen eftermiddagen kom blev det dags att gå in till Aegina där vi skulle lämna skeppet kommande dag till Micke o Pelle o co. Vi lokaliserade den fina gamla motorbåten och lyckan där vi låg förra gången vi var här och det passade oss alldeles utmärkt att vi hälsades välkomna av samme lille Italienare som förra gången vi kom in. Det blev en lugn eftermiddag i sittbrunnen.

Börje gick upp i byn för att dels hämta attiraljer han beställt i marinaaffären och dels köpa vatten och så skulle han ju köpa gasol, för gasolflaskan hade tagit slut dagen innan i Pedrika. Men av minnet fanns nästan inget kvar. Vatten kom han hem med, men attiraljen hade inte kommit in från Aten och gasolflaskan fick han inte ens med sig, glömde helt enkelt. Nåja det fanns ju gasol kvar i den flaskan som monterades och den var ju helt full, så Pelle o co. skulle lätt klara sig de tre veckor som de skulle stanna och sen, om de inte fyllt på, så får vi väl göra det i augusti när vi återkommer.

Vi hann precis duscha av oss det värsta av armsvetten och kamma oss och spraya på lite luktegott, så kom gänget. Vita o fina men med stora fina leenden över hela ansiktet. Det blev varsin välkomstpilsner och sen bar det iväg med nykomlingarna till den närbelägna stranden för juli månads första dopp i det kalla vattnet. Strax återkom de och alla var inte lika begeistrade av vattnet, och Emma tyckte till och med att det var lite väl kylslaget efter allt som vi berättat och med en lufttemp på 37 grader. Den vackra motorbåten startade sin motor och blodet frös till is igen. Båded Börje, Micke och Pelle slutade andas och började chippa efter andan. Två st. 800 hästars V-8 or gav ifrån sig ett vrål som gjorde att alla klockor på ön stannade och alla kyrkor låste sina dörrar och portar. När han stängt av motorn tackade vi för musiken och Italienaren log vänligt. Börje visade därefter hur man åker snålskjuts på vatten och el och han informerade om hur man kunde ta kortchipet med sig i båten, för det gäller både i Aegina och i Pedrika och att ingen ens frågat efter det även om vi varit här med Josefina flera gånger under de här fyra veckorna. Konsten att snylta gällde även att tanka vatten och el på kort som man glömt stänga av, det gäller bara att hålla ögonen öppna och att vara lite fräck. Kvällens måltid skulle avnjutas på del nu välbekanta Carlgustavrestaurangen så det blev en liten promenad dit. Alla beställde bestsellern, Chicken fillet with muschroomssauce de la creme utom Ebba som hellre kände för en pasta carbonara. Det blev saganaki till förrätt och det blev vin att dricka, till och med Ebba skulle dricka vin, men hon gav bort det för hon tyckte inte det var gott, så hon drack vatten istället. Vettigt tyckte pappa Pelle och hällde upp lite extra vin åt sin lillebror. Middagen tog lång tid för vi hade mycket att snacka om och när det blivit mörkt och sängdags klev vi alla ombord på Josefina för kojning. Ebba tyckte inte det kändes gott att ligga i salongen så hon, som bäddat i babords akterruff, lånade ut denna till Micke o Pappa, själv bäddade hon i sittbrunnen istället och när det senare blev dags för Pelle att sova så insåg även han att detta med att sova inne skulle bli aningen hett, så han kojade också i sittbrunn. Aldrig tidigare hade det varit så pressande hett på natten, man bara låg helt stilla och svetten rann nedför kinderna och i hårbotten, mycket obehagligt och i stort sett helt omöjligt att sova. Så när morgonen kom var det under protest man hasade sig iväg efter morgonbröd. Huu, vad skulle bliva av dagen. Ingrid och Börje gick med packade väskor mot färjeläget där man skulle åka med till Pireus och därmed lämna över Josefina åt den nya besättningen. Ingrid skulle köpa biljetter och Börje skulle ta väskorna mot färjan. Den blytunga nessecären fanns ju i den ena, den stora gröna väskan och den andra väskan var också mycket välstuvad, kan nämnas. Temperaturmätaren på apoteket visade 39 grader och visst kändes det som om man hade feber. Börje stod o väntade vid färjan och Ingrid kom skyndande emot honom med orden: ”Man kunde inte köpa biljetter till denna färjan för den skulle redan ha avgått. Så vi kanske kan köpa ombord” Klockan var strax tio och den skulle avgått klockan 09:30. Hehe, passade oss bra, så vi gick ombord och ställde våra blytunga väskor bland de tyngre fordonen, lastbilarna, där de hörde hemma. Man skulle aldrig fått tillåtelse att ta med dessa väskor upp för då hade nog båten fått slagsida och kantrat. Väl inne i Pireus kom vi av med vår börda, men hjulen på den ”stora gröna” gav vika och trillade av ett efter ett, och snart fanns bara plasten kvar som skulle hålla axeln på plats, men även den slets successivt bort medan Börje kasade väskan på marken och mot asfalten. Man var tvungen att kasa den för man skulle aldrig överlevt att bära den. Det var dessvärre en bit att gå så mycket stod inte kvar av hjulställningen när vi hasade oss ombord på tunnelbanetåget mot Aten och Monastiraki. Man hade ju blivit varnad för ficktjuvar så man studsade omkring med blyväskan i höger hand, ryggsäcken på magen och med resterande pengar i tryggt förvar i byxornas framfickor och gud nåde den tjuv som skulle försöka sig på något, den hade man nog slaktat levande. Med svetten drypande flåsade man sig ombord på nyss nämnda tåg där en liten flicka tyckte det var viktigast ett hennes sommarhatt hade det bra, så den fick en egen sits medan hon lagt upp sina ben på sitsen mitt emot henne. Ingrid tyckte inte detta såg så bra ut så vi visade att vi tänkte sitta ner, och hade hon inte flyttat på sin hatt så hade den inte haft det så bra, kan nämnas. Sak samma med hennes trötta små ben, om hon inte flyttat på dem så hade hon fått en svettig tung gubbe i knät. Lugnet lade sig slutligen över vagnen och snart blev det dags att försöka stiga av och kasa sig till hotell Adrian i Plaka. Inte särdeles långt att gå, men med en blyväska på släp så kändes det som en avgrund. Apotekets mätare visade på 41 grader och man hade hög feber kan nämnas. Ingrid kämpade med sin ryggsäck och sin väska utan minsta protest och även hon började visa tendenser att svettas och det kändes som om man kom in i himlen när man öppnade hotelldörren och klev in i kylan där. Huu sicken färd. Det var en jävla pärs rent ut sagt.

Det blev lite fika på stan och senare om aftonen blev det en god middag på lokal. Kommande morgon åts frukost på hotellets takrestaurang och i den ljumma vinden satt man ett tag och njöt av utsikten över Acropolis. Mycket lugnande kan nämnas. Flygresan hem gick enligt planerna och faktiskt kändes det väldigt skönt att komma hem, för att inte tala om hur skönt det var att kommande natt få sova i sin egen säng.

Vid protokollet

Börje Nyberg

Skeppare och ordningsman