Sommarsemester med segling 2008

       Deltagare:

            Lennart Jonsson           Skeppare och gast

            Elisabeth Åström          Mamma och kuttersmycke

            Henrik Jonsson            Gast och rastafari

            Emmy Killander           Kuttersmycke och zombie

            Fanny Jonsson             Snorklare och badnörd

            Marie Nyberg             Mamma och flippfloppshoppare

            Fanny Nyberg             Dotter och sittbrunnssovare

            Börje Nyberg              Skeppare och sekreterare.

På tisdagskvällen, den 17/6 2008,  diskuterades de sista detaljerna tillsammans med våra kära grannar Lennart och Lisa inför den stundande gemensamma resan till Grekland.

De sista klädesplaggen stuvades ner, Lennarts vindjacka, Emmys varma långärmade jacka med huva och allt övrigt som man, när man sen kommer hem igen ska packa upp utan att ha använt det.

Visserligen är det ju bra med lite barlast när man seglar, men att kämpa med onödig vikt i ryggsäckar och väskor på en resa känns inge vidare, om man säger. Så Börje protesterade högljutt och förkunnade att han minsann inte tänker släpa på mer än nödvändigt.

Men om ens dotter är glutenintolerant, och därför måste ha en massa, väl förpackad, föda med sig, ja då måste man ju ställa upp, ju. Så det blev till en stor fyrkantig grå väska med hjul i vilken mängder av glutenfri föda packats ner. Denna stora väska tillsammans med en stor stinn ryggsäck och en enorm trunk fylld till brädden med allehanda attiraljer såsom T-shirts, handdukar, badkläder, cyklop, simfötter, filsingar, trosor och övriga kläder o skor.

Marie hade dåligt samvete så hon bar fram badrumsvågen mitt på köksgolvet och vägde nogsamt alla väskorna för att vara på den säkra sidan inför en invägning på Kastrup. Och efter att ha plockat ur en del varma yllekoftor och pjäxor lyckades hon få ner vikten till en acceptabel nivå.

Lennart och Lisa hade varit förutseende och förbokat övervikt redan då biljetterna beställdes, så här fanns inga hinder.

Klockan halv fem om onsdagsmorgonen startade väckningen och man kunde glädjas åt en närande frukost i ottan. Sex rostade mackor med honung, tre koppar kaffe, ett glas yoghurt till Marie och lite flingor med mjölk till Fanny N.

Vädret hade påbörjat sin vändning till det sämre och det var inte riktigt lika soligt denna morgon som det varit de senaste månaderna. Grundvattennivån hade sjunkit och fruktträden kippade efter vatten. Gräsmattan visade inga livstecken över huvud taget utan den låg askgrå med spridda fläckar av uppstickande, fortfarande gröna, ogrästofsar och tistlar. Mördarsniglar låg uttorkade här och var under fruktträden och under häcken där dom liknade små torra cigarillfimpar. Vattennivån i Helgeå var extremt låg och man kunde nästan vandra tvärs över ån på de grundaste ställena.

Börje, som såg en chans att spara några kronor, gick före avresan ner i pannrummet och stängde av varmvattenberedarna och värmepumpen och sen stängde han dessutom av golvvärmen i badrummet i lägenheten. Alla sladdar till datorer och tv, drogs ur och alla modem och annat datagrejs gjordes strömlöst just ifall blixten skulle få för sig att hoppa ner och förstöra under vår bortavaro.

Tant Siri, mitt över gatan, kände lite oro över att vi alla skulle lämna henne ensam men Lennart hade förklarat för henne att det ju fanns andra grannar som hela tiden skulle vara tillgängliga om ifall något skulle inträffa.

Marie hade beordrat lagring av såväl post som tidningar, och inga synliga tecken på att vi inte var hemma skulle finnas eftersom ju bilarna stod på sina parkeringsplatser.

Klockan kvart i sex kom den första taxibilen och halva styrkan stuvades in tillsammans med sina respektive packningar för av färd mot järnvägsstationen, kort därefter återvände taxikillen för att upphämta resterande del av ressällskapet, och huset på smedjegatan skulle nu stå tomt i mer än två veckor.

Biljetter köptes och den enorma packningen lastades ombord på tåget. Vi tvingades placera delar av packningen på väskhyllorna på vänstra sidan och andra delar på den högra, enbart för att tåget inte skulle luta och kanske välta i kurvorna under färden mot Kastrup. Vissa väskor hade en sån enorm specifik vikt att inte ens Lennart, varken orkade eller vågade lyfta upp dom på hyllan. Vi ville ju inte heller riskera att hyllorna slets loss ur sina fästen och hela möget skulle trilla ner och skada resenärerna som satt i bänkarna under.

Ingen kunde väl ana att det var fler än vi som var så tokiga att dom skulle åka tåg i denna arla morgonstund, men så var faktiskt fallet.

Tåget rusade åstad och efter att ha invänta ett mötande tåg strax utanför Önnestad, bar det så iväg mot Kastrup via Hässleholm och Malmö.

Biljettkontrollanten, eller konduktören, som det hette förr i världen, kom för att kontrollera att vi gjort rätt för oss. Denne man, en mörkhyad gentleman som med ett enda stort vitt leende, hälsade oss välkomna. Han skojade och spexade och fick alla resenärerna på ett mycket gott humör trots att vi ju alla var molokna och yrvakna vid denna tidpunkt. Hans sätt att informera om handhavandet av mobiltelefoner och annat var så fantasiskt och trevligt att flera resande, däribland vi, tackade för en trevlig underhållning med ett handslag när vi steg av på Kastrup.

Mycket beundransvärt och glädjande, och vi sade alla att ”han gjorde vår dag”.

Lennart, som ju är resvan visste vart vi skulle gå för att checka in och snart började vi knappa in på en dataterminal våra uppgifter. Allt gick bra ända tills Lisas uppgifter skulle matas in. Då vägrade maskinen ge henne utresetillstånd. Passet godkändes inte och viss förvirring uppstod innan vi lyckades få kontakt med fru Sterling som hjälpte oss tillrätta. Förmodligen kunde inte datorn svenska och kunde alltså inte läsa Åström, eller så var det att passet nyligen förnyats och att i så fall passnumret inte stämde överens med verkligheten.

Skit samma, nu var vi incheckade och nu skulle det fikas en smula. Vi promenerade ut i morgonkylan för intagande av medhavd fika i form av bullar, vetebröd, läskeblask och kaffe med mjölk i termos och juice.

Lennart avnjöt en och annan cigarrett och snart blev det dags att gå igenom den stora säkerhetskontrollen för att vänta de sista minuterna innanför skranket.

Man fick ta av sig allt av värde och lägga i en korg, till och med livremmen, med risk för att tappa brallorna och stå i bara mässingen inför alla andra resenärer.

Lisa fick nogsamt förklara att termosen minsann inte alls var en förklädd bomb, och efter att hon med skarp blick sett tjänstemannen djupt i ögonen, fick hon slutligen med sig termosen utan att han ens tittat i den. Den blicken ska man akta sig för att bli träffad av.  ”Den kvinnan var skarp i blicken” sa tjänstemannen ( på Danska ) med bävan i rösten.

Tjänstemannen ifråga fick bytas ut mot en ny med samma titel och inte förrän kommande eftermiddag kunde han återvända till jobbet vid disken. ”Han passar sig nock för att möta Lisas blick till en annan gång” menade Börje och Lennart.

När man är på s.k. utresa känns allt trevligt och glatt och även om flygplanet var en halvtimma försenat så kunde inget få bort de positiva krafter som vi laddats med tack vare den trevlige tågvärden tidigare under morgonen.

Bokningsdatorn hade placerat oss utspritt i planet och det bar iväg söderut med en väldans fart.

När vi landade i Athen och skulle stiga ur planet, slog hettan emot oss som en varm vägg. Emmy såg sig oroligt omkring och hon trodde för en stund att man hade placerat en värmefläkt i utgången från flygplanet. Henrik sa: ”Wow, vilken hetta, ska det nu va´ så här varmt o gött?”

Fanny N och Fanny J kramade sina kuddar och vi kämpade alla för att komma åt bagaget.

Lennart och Börje, även kallade ”packåsnorna” fick upp sina ryggsäckar på sina respektive ryggar och med varsin hjulförsedd jättetrunk i ena handen hasade man sig sen bort till en trappa som skulle föra oss upp, över och ner till biljettluckan där vi skulle köpa spårvagnsbiljetter till den vagn som skulle föra oss till Glyfada och det hotell som vi bokat via Internet.

Väl framme vid luckan informerades vi om att det inte alls går att åka spårvagn till Glyfada, utan vi var tvungna att ta oss tillbaka till ankomsthallen för att hitta en busslinje.

Huuuh. Detta kändes skönt. Att få lite extra motion så här den första semesterdagen och så i denna hetta. Upp för trappan igen och sen blev det att traska hela vägen tillbaka. Istället för buss beslutade vi oss för att ta varsin bulle. Taxin kunde ju köra oss till hotellet, ansåg vi, och det fick minsann kosta lite att ligga på topp.

Packningen stuvades in och trots att chauffören hisnade över bagagemängden visade han inga tecken på utmattning. Tvärt om startade han AC´n och drog iväg med en rivstart. Kylan som fläktades ut genom friskluftsutsläppet på instrumentbrädan var så kall att svettpärlorna i våra pannor frös till is. Det klirrade varje gång en frusen svettdroppe föll ner och träffade livremsspännet, och de frusna svettdropparna klirrade runt en liten stund på golvet innan dom sakta tinade upp igen och blev till små våta prickar på mattan

Det tog nästan en halvtimma att med taxi ta sig till Glyfada, sen tog det nästan en halvtimma för taxijannisen att hitta hotellet. Men vad gjorde det, vi var ju äntligen framme, ju.

Börje, Marie och Fanny N. fick ett litet dubbelrum med en extrasäng intryckt i ett hörn. Badrummet bestod av ett WC, med handfat, där man placerat en duschblandare på väggen vid sidan om handfatet. Sen hade man monterat en golvbrunn i golvet och hängt upp ett duschdraperi för att det mer skulle se ut som ”hög standard”. Man tvingades stå i duschen när man skulle tvätta händerna i handfatet, så trångt var det. Men vad gör väl det. Vi hade ju semester.

Det visade sig att familjen Jonsson skulle bo i ett rum första natten för att därefter byta till ett annat. En sur besvärlig subba som bevisligen hatade sitt jobb informerade på ett synnerligen obehagligt och nonchalant sätt hur läget stod till och det var inga vackra ord vi yttrade rörande hennes uppträdande.

Lennart, Lisa och Fanny J fick ett liknande dubbelrum om än med en ännu mera inklämd extrabädd. Dessutom hade man en liten gångdörr in till ett annexrum där som Emmy och Henrik skulle sova. Sammanlagt var man nu fempersoner om ett mini-WC med dusch. Så nu gällde det att bli nödig i tur och ordning för att slippa köbildning, om man säger för någon kö fanns det inte plats för.

Man fick en liten blund i ögonen innan man skulle samlas nere vid poolen. Fanny och Fanny badade och plaskade en stund, snart var även Henrik och Emmy i poolen och idyllen var fullkomlig enär föräldrarna fingo sig en och annan ouzo i sköna bambufåtöljer vid poolkanten.

Lennart och Börje rekognoserade en stund bland strandrestaurangerna i närheten men snart återvände de till hotellets behagliga kylda utrymmen. Det inhandlades rökverk bestående av Marlboro cigaretter och en ask riktiga bögcigaretter smala som strumpstickor och nästan 15 centimeter långa och helt vita.

Man sutto och snackade en stund och det diskuterades vart man skulle gå för att intaga kvällsvard och middag denna afton.

Blotta tanken på långmarschen med ryggsäck och väskor fanns i närminnet och det pläderades för att äta på hotellet, vilket alltså klubbades.

Det visade sig senare att denna middag skulle bli den dyraste på hela semesterresan, men långt ifrån den godaste. Men som tidigare sagts: ”vi har ju semester”. Och visst kändes det behagligt att sitta inomhus medan kylanläggningen svalkade pannbenet.

Denna första semesterdag och tillika resdag hade ju varit lång och händelserik så vi kröp till kojs efter en liten stund och vi somnade ovaggade.

Följande dag, nu var det torsdag, skull det prasslas med galgar och shoppas och det skulle bära iväg mot det välkända Plaka inne i gamla Athen. Så efter en närande frukostbuffé klädde vi oss i shoppingkläder och begav oss till spårvagnshållplatsen för att ta spårvagnen in till stán.

Att köpa biljetter i automaten var synnerligen bökigt och man nödgades ta till våld mot maskinen. Då detta inte hjälpte kom Lisa med den lysande idén att gå över till andra sidan och köpa biljetter där. Den maskinen funkade för där köpte Grekerna sina biljetter.

Lennart sa: ”alltså, dom kan väl laga sitt mög och inte hålla på o jävlas med folk på detta sättet”.

Först, innan vi skulle in till Plaka för shopping, skulle vi bara åka ner till Pireus och handla färjebiljetter till den båt som skulle ta oss till Paros nästkommande lördag. Det visade sig att biljetterna var i det närmaste slutsålda, så det köptes även biljetter år Fredrik och Carina, som om drygt en vecka skulle komma ner och möta upp för gemensam färjetransport till Paros.

Informationen om nämnda biljettinköp skulle skickas som sms till Fredrik, och det tog nästan lika lång tid som att skicka ett brev med den grekiska posten, innan nämnda sms lyckades tränga sig igenom den täta smogen som låg över staden. Alla trodde det var smogens fel och ingen av oss hade några som helst misstankar om att det skulle kunna vara Lennarts telefon som var så trög.

Värmen var tryckande, luften sved i skinnet så Börje och Lennart höll sig i närheten av varuhusens entréer för där fanns airconditioners som erbjöd svalka för trötta och svetta gentlemän medan deras respektive fruar och döttrar shoppade lös på närmast hysteriskt sätt.

En liten gaturestaurang erbjöd lunch och sådan intogs tillsammans med varsin välförtjänt Amstel pilsner. Marie köpte kokosstänger med det visade sig att både Lennart och Henrik voro allergiska mot kokos, så det blev ingen riktig succé.

Så småningom blev det afton och det skulle ätas kvällsvard, därefter skulle det åkas spårvagn tillbaka till hotellet. Gator och torg var fyllda med restauranger och alla hade sina egna spanare ute för att ragga kunder. Ett ställe som vi ätit hos förut miste oss som kunder tack vare Börjes allergi och hat mot inkastande säljare. Börje informerade nogsamt om att: ” Har Ni så dålig mat på den här restaurangen så Ni måste stå här ute och sälja den, då vill vi inte komma in och äta av den”. Men efter att vi slutligen hittade en restaurang utan inkastare och äntligen fått i oss lite mat blevo vi mätta och goa.

Vi tackade för oss och vi vandrade upp till hållplatsen vid parlamentsbyggnaden och utanför denna fanns tusentals med människor som stod o gapade och skrek en massa arga ord. Vissa hade megafoner som dom skrek i och det var ett helsickes liv, medan andra ylade och viftade med flaggor och fanor.

Troligen var det en samling sossar som protesterade mot något.

När vi vänta en halvtimma på spårvagnen, kom plötsligt en text upp på displayen där ankomsttiderna brukade stå. Texten var på grekiska, så vi fattade inte särdeles mycket av vad som meddelades. Lennart, som stod för initiativkraften denna afton, gick bort till en konstapel och frågade vad som stod på. Konstapeln ifråga hade inte bemyndigande att svara på turisters frågor så han visade bort Lennart till en av sina överordnade, en överkonstapel med guld på axlarna. Denna gentleman förkunnade att det pågick en strejk mot de höga matpriserna och det höga bensinpriset. Dessutom sa han att spårvagnen troligen inte skulle komma på någon timma ännu.

Jaha!! Tyckte vi. Detta var ju muntert. Vi följde med strömmen av folk och hamnade så småningom vid en hållplats där ett annat tåg sannolikt skulle komma inom kort. Mycket riktigt, efter ett tag kom så en vagn och vi kom med denna i sista stund.

Det tog nästan tre kvart att komma hem med spårvagn, så det hade varit alltför långt att promenera, i synnerhet som det var en bra bit över 30 grader varmt ute. Huuu.

Trots den sena kvällen och trots de trötta benen, blev det en enkel Ouzo vid poolen innan vi kröp till kojs.

Det var lite tråkigt att airconditionen stannade när men tog nyckelkortet ur sitt läge på rummet, så när man kom hem var där svinvarmt och klibbigt. Sen tog det någon timma innan det blev svalt nog att sova.

Vi fick höra att det varit 40 grader varmt mitt på dagen, inte undra på att det varit svettigt, ju.

Fredagen skulle gå i kulturens tecken, och vi skulle betitta stenar på Akropolis, så vi tog spårvagnen in till centrum igen. Strejken hade lagt sig och det var lugnt på gator och torg igen.

Lyckligtvis var det lite svalare denna dag, ”bara” 32 grader, så det skulle nog gå. Från spårvagnshållplatsen blev det en stärkande promenad innan vi kom fram till den nedre ingången till nyss nämnda Akropolis och biljettluckan där.

Kärringen som skulle klippa våra biljetter vägrade tro på att Fanny J endast var 12 år gammal, och hon vägrade tillika tro på att Henrik och Emmy bara var 17 år. Jävla subba. Lennart tvingades betala fullt pris för alla, 120 spänn per pers. Och detta trots att vi nu hade en tre kilometer lång uppförsbacke innan vi var uppe!!

Ja ja , det var bara att acceptera och börja gå.

Visst var det imponerande och visst var det fantastiskt med detta bygge som uppförts för mer än 2000 år sedan. Dessutom höll man på att restaurera projektet och det hade man hållit på med i över hundra år. Restaureringen framskred i sakta gemak och det utfördes på ett mycket smakfullt sätt. Det togs en massa bilder som bevis på att vi verkligen varit där.

Tiden gick och det blev så småningom dags att söka upp ett vattenhål för lite lunch. På vägen ner mot Plaka hittade vi en liten restaurang där vi intog nödvändig föda och lite vätska.

Efter maten vandrade vi så mot lilla torget där vi satte oss ner igen för en ytterligare vätskekontroll, och snart återfann vi medvetandet igen.

Vi bestämde oss för att inte vänta tills folk började strejka igen ikväll utan vi skulle åka hemåt i god tid.

Sagt och gjort och vi antog kursen mot parlamentet och dess spårvagnshållplats. Spårvagnens kylsystem funkade denna dag så det var svalt och skönt ombord, och snart voro vi tillbaka på hotellet.

Efter att vi duschat av oss en smula återsamlades vi för ännu en spårvagnsfärd, denna gång åt motsatta hållet bort mot centrala delarna av Glyfada. Vi inhandlade diverse rökverk i en liten kiosk och sen vandrade vi runt några kvarter för att slutligen intaga en turkisk restaurang med vita dukar. Här kände vi oss synnerligen välkomna och det dukades fram allehanda mat och dryck. Eftersom det ju var midsommarafton denna dag, sjöng vi ”Helan går” och skålade, till personalens förtjusning. Någon förklaring till vårt tilltag behövdes inte men Fanny och Fanny tyckte att vi var pinsamma som sjöng.

Efter maten puffades det en liten stund på vaniljdoftande cigariller och kroppen utsattes för sann njutning en stund.

Lisa gillade den vaniljdoftande cigarillröken och även hon njöt av tillvaron.

Tillbaka på hotellet satte vi oss vid poolen igen och smuttade på varsin Ouzo medan vi bestämde hur vi skulle planera morgondagen för maximal effektivitet. Sen gingo vi till våra rum och nanade gott.

Lördagsmorgon och vi voro uppe i ottan. Nu visste vi ju precis vad vi skulle äta ur den trevliga frukostbuffén, och mätta och belåtna skulle så Lennart och Börje ta den tyngsta av packningarna och bege sig till Kalamakihamnen för att checka in på båten som skulle husa oss i en vecka.

Inte många fanns på plats för incheckning denna arla morgonstund, men alla papper voro förberedda, så vi bliv välkomnade in i stugan för att betala och skriva under. Lennarts handlingar rörande skepparexamen fanns endast på Svenska, så lillmannen hade farhågor om att detta papper inte skulle godkännas av myndigheten. Vid bordet vid sidan om oss satt ett par alldeles förtjusande damer som tydligen tillhörde ett större sällskap som skulle hyra en stor båt. Vi hörde att dom diskuterade en Bavaria 44 men att dom var 12 personer och mannen vid skrivbordet upplyste damerna på ett mycket nedlåtande sätt och han sa att dom egentligen inte skulle ha en båt, utan det hade varit bättre med en buss!! Tihi, tyckte vi.

Men vi betalade den lagstadgade navigationsavgiften, skrev under en massa papper, lämnade vårt mobiltelefonnummer och kunde så småningom få tillgång till båten där vi skyndade oss att mata in medhavda matvaror i kylen. Väskorna, innehållande pass, piller och pengar, lämnades under skärmtaket på parkeringen medan vi blev fraktade av en utlänning i en BMW med mörktonade rutor och hål på ljuddämparen, till en affär där vi skulle bunkra upp inför seglatsen.

Men när vi kom fram till den tänkta supermarketen insåg vi att vi just höll på att bli blåsta. Ty här fanns inte Amstel pilsner i flaska. Och det var ju egentligen det enda vi kände att vi kunde behöva förutom lite vatten och lite ost. Så vi stegade ut ur butiken med bestämda steg för att traska bort till en närliggande supermarket där vi faktiskt inhandlade både frukt och grönt som vi sen släpade ner till båten. På vägen kom vi på att vi glömt köpa bröd, så vi vände tillbaka och letade upp ett bageri där vi inhandlade nödvändiga bakverk. Därefter tågade vi med långa, raska steg tillbaka mot båten. Marie, Lisa och övrig personal ringde och det bestämdes att dom snarast skulle ta sig ner till Kalamaki och göra oss sällskap.

Under tiden kom lillmannen med glimten i ögat tillbaka med handlingarna som han varit hos myndigheten med och han hade använt sin charm för att dom skulle godkänna Lennart´s skepparbevis trots avsaknaden av Engelsk översättning.

Ytterligare en putte anlände och han började en genomgång och incheckningsprocedur av båten av sällan skådat slag. Allt gicks igenom, allt kontrollerades och han fixade extra kuddar, bestick, glas och lakan. Han fixade dessutom ett par nya beslag som kasserats av förra hyresgästen och han hämtade en plasthink och först därefter kunde han anse att båten var komplett och vi skulle kunna avsegla.

Båten låg väldigt inklämd i en hörna med båtar både framför och vid sidorna. Tampar var dragna på kors och på tvärs, men efter lite hjälp av Kiriacoulis grabbar kom vi slutligen loss och kunde ge oss av mot Aegina, där vi skulle lägga till denna första natt.

Vi visste att vi hade kommit sent iväg och vi visste att man inte ska komma alltför sent till denna ö eftersom den hade en förhållandevis liten hamn samt att den ju, för alla seglare, var det första uppehållet efter avgång från Kalamaki. Men vi chansade en smula.

Strax efter att vi rundat vågbrytaren i Kalamaki öppnades den första rundningspilsnern och den var sval och god och synnerligen näringsrik och nyttig.

Vi hade en fin slör med cirka 7 sekundmeters vind snett bakifrån styrbord och vi gjorde bra fart, mellan 5 och 8 knop. Nästan inga vågor eftersom vi hade frånlandsvind.

Lunch hade vi fått i oss av bara farten innan vi gav oss iväg, så nu var det bara att slappna av och njuta av livet. Lisa var till en början lite orolig för att båtar runt om oss och hon kände viss oro för en eventuell kollision.

Dock gick allt som planerat och vi närmade oss hamnen i Aegina precis så som planerat. Vi snurrade runt ett tag inne i hamnen i ett försök att hitta en angöringsplats, men förgäves. Inte en chans att lägga till. Och vi kände spontant att vi inte ville ligga utanpå någon annan denna vår första natt, så vi antog ett snabbt och, visade det sig senare, klokt beslut. Nämligen att segla vidare till en andra liten stad på södra ändan av ön Aegina, en liten stad som heter Pedrika och som har en synnerligen liten hamn.

Det tog en knapp timma att segla dit, och när vi kom fram insåg vi att vi kom just i rätt tid för att lägga till på den sista platsen för dagen. Kändes rätt gött!

Lennart och Börje vandrade bort till en liten supermarket och bunkrade upp de sista attiraljerna för att fylla på i kylen, och det beställdes ”fröset vann” i flaska som skulle avhämtas kommande morgon tillsammans med morgonbrödet.

Vi riggade till oss, tog varsin liten Ouzo medan ett bröllop höll på att avslutas, och sen gick vi upp till stadens bästa restaurang för att äta.

Bröllopsgästerna visade ingen glädje över huvud taget och folk ur sällskapet stod på piren och halsade pilsner ur plåtburkar. Förmodligen hade dom tvingats att gifta sig av sina föräldrar, eller så var bruden gravid i förtid. Brudparet kördes iväg i en svart folkavagn och folk skingrades så sakta.

Förutom retzina beställde vi in allt möjligt gott och vi invigde Henrik i Zaganakin´s sköna värld.

Vi satt kvar på restaurangen en lång stund och småsnackade i den ljumma kvällen och kyparen kom och bjöd på vattenmelon som avslutning. Vi hade det gott.

Natten nalkades och vi kröp till kojs. Henrik och Emmy i förpiken, Lennart och Lisa i babords akterruff, Börje och Marie i styrbords akterruff och Fanny J. och Fanny N. skulle sova i sittbrunnen på varsin dyna ute i sommarvärmen under bar himmel.

Söndagen inleddes med att Lennart och Börje vandrade en liten bit där Lennart tog sig ett morgondopp vid en liten sandstrand längst in i hamnen. Därefter hämtades morgonbröd och isflaskor samt lite juice och rutten mjölk ( yoghurt ).

Kaffe kokades och det blev en lugn skön frukost i skuggan av ett lakan som vi spände upp som solskydd i sittbrunnen.

Värmen var tryckande och man önskade att man hade haft air-condition i båten.

Dagens etapp skulle gå till Hydra, en förhållandevis lång segling, men vi hade ”undanvind” så det kändes som om vi skulle nå målet före alla tyskar, för att få den bästa platsen. Vis sedan tidigare så visste vi att till Hydra måste man anlända, helst före kl. 14 om man vill ha en någorlunda bra plats att ligga på i den trånga hamnen.

Vi smög ut så stilla att någon knappt märkte att vi fanns. Tysta som möss kastade vi loss och Lennart vinschade in ankaret som låg strax intill en fiskebåt på andra sidan i hamnen. I sakta gemak puttrade vi ut ur hamnen och strax satte vi segel. Vinden tog tag och snabbt ökade vi farten söderut med kurs på Hydra och vi skulle segla utanför Poros för att tjäna tid.

Klockan fem över nio korkades den första rundningspilsnern upp. Man dricker ju inte öl före lunch, så lunch hålles av praktiska skäl kl 09:00.

Eftersom vi hade undanvind var det varmt som attan. Alla stönade och man försökte hitta skugga så gott det gick. Plötsligt säger Lisa och Börje i ett gemensamt utrop: ”titta där!! delfiner!!” Och en eller två gånger såg man en delfin komma upp till ytan, för att sen försvinna för gott i djupet igen.

Vinden ökade undan för undan och snart började vågorna öka i storlek. När vi kommit in i lä bakom den yttre ön vid Poros, och sjön lugnade ner sig en smula kunde Börje se i Lisas ögon att hon inte tyckte detta var särdeles skoj. Lisa frågade: ”Ska det vara så här nu resten av dagen?” Men Börje menade att det skulle lugna sig bara vi kommit söder om ett litet sund som vi kunde se framför oss, men ett par timmar iväg.

Dock tenderade vinden att öka, snart uppskattades vindstyrkan till över 12 sekundmeter och Börje frågade Lisa: ”Tycker Du det känns jobbigt?”  

Lisa svarade genast: ”Ja jag är lite rädd och jag tycker det gungar lite väl mycket”.

Börje såg på Lisas ansiktsuttryck och uppfattade situationen som ”inte alls skoj” så han sa: ”Okej! då vänder vi, tar en ny kurs in och stannar i Poros inatt.” , så vi styrde in mot den lilla fantastiska staden tätt i hälarna på en jättestor grön träbåt som gick för motor.

Liksom vi gjort vid tidigare tillfällen, lade vi till strax utanför ”Malibu bar” för där var de enda lediga platserna. Vi hade ungefär tre meter till restaurangen, 50 meter till supermarketen och 100 meter till den shopping som våra damer så väl behövde. Marie försvann med snabba steg och inom två minuter var hon som bortblåst i myllret.

Fanny J och Fanny N var inte sena att följa efter. Emmy, Henrik o Lisa gjorde också en snabb runda.

Börje och Lennart fick varsin välförtjänt ”hoppilandpilsner” i skuggan under en markis medan dom hade full koll över hamninloppet. Snart kom de anhöriga och man käkade en gemensam lunch bestående av paj, omelett och bröd.

Det hade köpts vykort och annat smått och gott och värmen var tryckande. Här inne i staden var det lä och solen stekte. Timmarna förflöt och man orkade inte mycket annat än att sitta absolut stilla.

Men när klockan närmade sig 19 beslutades det att vi skulle åka taxibåt över till ”andra sidan” för att äta på ett för oss välkänt ställe, så vi snyggade till oss och traskade bort till taxibåtshamnen där vi äntrade en av dom snabbaste.

På vägen blev vi attackerade av en inkastare som kände igen Börje från tidigare. Han visste Börjes inställning till dylika inkastare så han sa: ”I know you and I´m just gonna make you an offer.”

Sen erbjöd han oss fritt vin och melon som dessert om vi kom in hos honom och åt denna afton. Men Börje informerade vänligt men bestämt att vi hade för avsikt att åka ”over to the other side” där det är betydligt billigare att äta, och för den sakens skull mycket, mycket gott.

Så vi steg ombord på den lilla taxibåten och tog plats på träbritsarna.

Motorn skramlade högst betänkligt så Lisa kände att hon nog skulle hålla fast den så den inte skulle trilla av.

När vi kom fram till, detta vårt favoritställe, upptäckte vi till vår förskräckelse att det var stängt och helt igenbommat. Men under tygtaket på andra sidan gatan satt en äldre gentleman och han såg omedelbart att vi var undernärda och behövde mat omgående, så han gestikulerade och menade att vi bara skulle vänta en liten stund så skulle han tillkalla hjälp.

Han tyckte vi var en besynnerlig familj med två mammor, två pappor, två vuxna barn och två yngre barn som båda hette Fanny. Samtliga hade vilsna blickar som scannade av hela området med nystekta köttbullar i blicken och alla var märkbart utsvultna.

Henrik sneglade efter en katt och hade planer på att göra denna till en god souvlaki.

Men som genom ett trollslag dök strax restaurangmamman upp, rund, trind och glad. Hon kände igen oss från förr och hon hälsade oss välkomna medan hon bad om ursäkt att dom inte hade öppnat, och hon hade en massa ursäkter till att dom kommit så sent till jobbet.

Dock lugnade vi henne och sa åt henne att vi inte på något sätt hade fått panik. Marie tog sig an hennes man, kocken, som yrvaket satte igång spis och ugn inne i köket.

Det blev en lång och lugn måltid innehållande allt vad en Grekisk middag skall innehålla. Inklusive deras egentillverkade retzina och zaganaki, vilken utnämndes till Greklands absolut bästa, av Henrik.

Emmy, som hade fått solfrossa, började frysa lite, så Lisa sprang in och frågade om det möjligen fanns en filt eller något som Emmy kunde ha om axlarna.

Mamman beordrade sin son, som för övrigt även var servitör, att omedelbart åka hem med sin moppe och hämta en av sina bästa jeansjackor. Denna fick så Emmy låna och mamman sa att vi kunde behålla den och lämna tillbaka den en annan gång.

Helt underbara människor tyckte vi alla och bad att få betala.

Hela måltiden kostade 50 euro. Och detta inkluderade lån av jacka, vin, öl, läsk, vatten plus en himla massa god mat.

Efter maten behövde vi en promenad, och det fick vi genom att vandra i natten tillbaka till den plats där taxibåten lämpat av oss. Vi busvisslade en liten stund och snart kom taxibåten från andra sidan och hämtade upp oss.

Vi lämnade ”loppehunden” åt sitt öde och satte oss i sittbrunnen för att ”softa” med varsin ouzo.

Trots den sena timmen var det cirka 30 grader varmt och det var svårt att inte tänka på mörka kalla och regniga höstkvällar hemma i Sverige. Vi passade verkligen på att njuta i fulla drag.

Fanny J ville inte sova i sittbrunnen denna natt, så Börje förbarmade sig och sov tillsammans med Fanny N under bar himmel.

Det blev inte mycket till sömn på den smala hårda britsen medan diskotonerna från Malibu bar skakade huvudkudden. Klockan tre slutade dom spela och då blev det lugnt. Fanny hade inga problem att sova men värre var det för gubben.

Nästa morgon blev det att äta ljummen frukost, för isen i kylen hade smält och smöret var praktiskt taget flytande. Men trots detta blevo vi mätta och kunde sätta av på en seglats mot Hydra.

Vinden hade mojnat och vi hade inte mer än cirka fem sekundmeters vind. Strax utanför hamninloppet i Poros satte vi segel och det bar iväg. Gårdagens vågor hade övergått i dyningar så det rullade lite trots att det inte blåste. Lisas ögon var betydligt lugnare denna dag och det kändes som om vi alla hade det gött.

Fanny och Fanny lade sig tillrätta redan innan vi var ute ur hamnen.

Denna dag hade vi en fin slör och vi gjorde bra fart. Snabbt insåg vi att vi inte var ensamma om att segla mot Hydra, så vi skippade badviken som vi pratat om och vi drog direkt mot målet. Tur var det för en massa eskaderseglare från Skottland hade också kursen inställd på Hydra denna dag.

Vi lyckades få en bra plats och hade lagt till när det började trycka på av Engelsmän och Tyskar. Engelsmännen lade till utanpå och vi hade inte mindre är fem båtar utanför oss.

En tysk gentleman, som hade lite angöringsövningar på andra sidan hamnen drog upp sitt ankare inte mindre än fem gången innan han ansåg att ankaret låg rätt.

Kvällen var skön och det slappades i sittbrunnen en stund innan vi vandrare upp i byn för att hitta ett matställe.

Ungdomarna blev romantiska, vilket man ju lätt blir på denna himmelska plats. Inga bilar och inga moppar stör friden. Den enda bilen som finns på ön är sopbilen. Lugnet lägger sig sakta. Hamnpolisen består av en liten skäggig gubbe som funnits med i alla år och om man köper vatten av honom så slipper man betala hamnavgift. Mycket praktiskt, ty eftersom vi ju hade, inte mindre än fyra damer ombord, så var det hög tid att fylla på vatten.

Hamnfogden kände igen Börje eftersom han köpt en hatt med soldriven propeller för kylning av panna av Börje vid ett tidigare besök på ön.

Lisa hittade ett objekt som hon avsåg göra affär på. Ett litet läckert hus fyllt av röda blommor som låg halvvägs uppe i backen, det skulle hon kunna tänka sig att äga, och av bara farten inhandlades ett par snygga skor till vrakpris.

Det blev lite hastigt att välja matställe, och ingen av oss blev nöjda. Mannen som ägde stället drev det med militärisk disciplin och tvingade sina söner att hålla koll på om huruvida gästerna hade något att önska, och dom stod som poliser med händerna på ryggen och spejade. Mamman, en liten fet matrona, sprang runt och försökte locka in fler gäster. Vi sade att: ”om vi hade vetat hur otrevligt dom bemötte oss, så hade vi inte stannat kvar”. Men nu var vi denna erfarenhet rikare. Och inte var det billigt heller.

Vi tröstade oss med en extra ouzo i sittbrunnen efteråt medan vi tyckte synd om oss.

Natten var het som attan och man låg helt stilla och svettades så man var alldeles blöt. Fanny N sov i sittbrunnen tillsammans med Lisa och ingen av oss hörde snarkningar på hela natten. Dock tittade folket på grannbåtarna lite underligt på oss kommande morgon. Engelsmännen undrade varför vi haft motorn igång hela natten?. Vi fattade ingenting.

Frukost med nybakat bröd och nyinköpt marmelad och nykokt kaffe satt fint även om det var stekhett i sittbrunnen. Och för att dämpa värmen spände vi upp et lakan som skulle dämpa solstrålarna en smula.

De sista detaljerna inhandlades före avfärd. Vatten, bröd, sallad, fetaost, tomater och gurka.

Lisa blev i hastigheten med ett par sprillans nya fräcka sandaletter och dom matchade hennes solbrända ben på ett mycket snyggt sätt.

Lennart tog sig an ankaret och vi kastade loss. Färden skulle idag gå mot Epidavros via Poros.

Med en fin bidevind seglade vi snabbt som attan mot norr. Vi seglade rakt norrut och istället för att kryssa höll vi ett enkelt ben mot strandremsan i norr. Här stannade vi i en läcker badvik för att bada, sola och käka lunch. Det var 29 grader i vattnet så alla hoppade i böljan den blå. Ungdomarna snorklade och vi mådde synnerligen väl. Lite pilsner och lite retzina till maten och sen lite vatten för att stärka hjärnan en smula och vi seglade vidare. Utsikten var vidunderlig och alla njöt. Lisa började tuffa till sig lite och hon smög upp och satte sig vid sidan om Marie på babords förskepp med fötterna utanför relingen. Vågorna skvätte lite och svalkade fötterna på damerna. Emmy och Henrik sov på däck medan Fanny och Fanny låg i skuggan i sittbrunnen med öronsnäckor på plats i sina öron och lyssnade i på konvaljens avsked med Harry Brandelius på sina MP3 spelare.

Vi gick igenom det lilla sundet, Lennart styrde och Börje servade med rundningspilsner, och snart hade vi kurs mot Poros igen.

Meningen var att vi skulle passerat Poros för vidare färd mot Epidavros, men efterhand som tiden gick och vi kom närmare Poros, började vi längta dit igen. Henrik sa: ”Jag skulle faktiskt inte ha något emot att äta på samma ställe som i förrgår, dom hade ju så himla god zaganaki!” Emmy himlade till lite med ögonen och man tycktes skönja en svag nickning.

Lennart hade absolut inget emot en repris och samma tyckte Lisa, Marie och Börje. Emmy låg och härmade en zombie i sittbrunnen, och hon verkade likgiltig med var vi skulle äta, så hon bara nickade vidare. Fanny och Fanny hade på känn att det säkert kunde finnas några snygga killar i Poros, så varför inte?

Det blev angöring utanför Malibu bar igen, fast denna gång ett par båtplatser längre in mot centrum. Dock inte längre bort än att vi även denna natt skulle kunna njuta av discomusiken.

Inga långa diskussioner behövdes nu. Det shoppades lite, vilket ju hör till när man just lagt till på en ny plats. Det handlades vatten och det handlades Ouzo och pilsner. Ouzoflaskan hade i det närmaste tagit slut så det gällde att fylla på i god tid.

Det handlades även lite chips och annat tilltugg inför aftonens softning i sittbrunnen.

Klockan halv nio traskade vi så bort till taxibåten som körde oss över ”to the other side again”.

Mamman i restaurangen hälsade oss välkomna med stor glädje och strålande ögon och hon anvisade oss sitt bästa bord, precis som hon alltid gör. Hon kom med vatten och glas och bröd och bestick.

Lennart beställde retzina och hon förkunnade snabbt att: ”We don´t have any retzina today!”

Hon hade glimten i ögat, precis som vanligt och Lennart mötte hennes blick med förfäran, Ingen retzina? Hur kan något dylikt inträffa. Sen sa hon: ” Just joking!” varvid Lennart slappnade av igen. Marie och Lisa skrattade, medan Börje tyckte: ”Det var ett jävla påhopp!”

Måltiden varade nästan tre timmar och inte förrän närmare halv tolv vandrade vi tillbaka mot taxibåten för återfärd till ”framsidan” igen.

”Ikväll överträffade vi oss själva”, sa Lennart. Notan slutade på sextio euro, men sen å andra sidan både åt vi och drack vi med idag än vi gjorde senast vi var här.

I båten sutto vi endast en kortare stund ty vi voro trötta av all god mat och av dagens strapatser.

Kommande morgon.

Vi köpte det allra nödvändigaste i matväg före avresan och Fanny N köpte ytterligare ett par vykort, sen gav vi oss iväg mot Epidavris. Med en fin halv vind norrut mot det lilla sundet som vätter mot Methanabukten och där man kan se Aegina i fjärran. I sundet tog vinden slut, så vi startade ”järngenuan” för att gå för motor en stund. Förhoppningsvis skulle vinden återkomma tyckte vi. Så blev dock inte fallet utan vi gick för motor i flera timmar med siktet inställt på en badvik på ön Angistri mittemellan Aegina och Epidavros.

När vi svängde av in mot badviken slog vi av på farten och gled sakta in i en liten skyddad vacker badvik.

Med ett öronbedövande gnissel från syrsorna på ön kastade vi ankar mitt i denna vackra underbara badvik med sitt turkosa vatten och med öns angistrigröna buskar. En fiskmås hade specialiserat sig på att samla in skräp som badande slänger i vattnet och han låg och guppade i väntan på att vi skulle skräpa ner. Ekolodet visade på 15 meters vattendjup och man kunde tydligt urskilja varje sten och sjögurka på botten.

Marie och Lisa tillagade en fantastisk lunch bestående av Grekisk sallad, stekt bacon, ”äggamums” och bröd.

Det badades i det nästan trettiogradiga vattnet, det solades och efterhand som man blivit mätt på både sol, vind och vatten, fortsatte vi färden mot Epidavros. Till en början fanns en liten gnutta vind, men den avtog snabbt och det blev kav lugnt. Havet var alldeles blankt och trots att vi alla spejade efter delfiner under flera timmar, blev det ingen uppvisning.

Några timmar senare lade vi till vid kajen i Epidavros lilla stad. Ett par gentlemän satt och dryftade dagens händelser på Grekiska och en fiskare höll på att montera en tråldrivning i sin fiskebåt alldeles vid sidan om oss.

Värmen var bedövande och vi släpade oss närmare mot bebyggelsen och beställde slutligen in varsin glass för att på detta sätt försöka få ner kroppstemperaturen lite grand.

Vatten beställdes också in och därefter beslutade vi oss för att ta ett allvarligt snack med stadens taximuppar och förhöra oss om kostnadsbilden för två bilar upp till amfiteatern, den välkända som låg en halvtimmas bilfärd upp i bergen.

Marie hade blivit allergisk mot moppar efter förra årets äventyr, så nu fick det bli buss, taxi eller promenad.

Bussar fanns ej och promenad var helt uteslutet, så det fick alltså bli taxi.

Efter att vi stuvat in oss i nämnda bilar bar det så iväg upp i bergen. Vi passerade en stor apelsinodling och efter ett tag parkerade vi nedanför själva entrén till teatern ifråga. Getingarna är stora som koltrastar och giftiga som skallerormar, så det gällde att se sig för var man satte händer och fötter.

Amfiteatern är en forntida lämning som byggts för mer än tvåtusen år sedan. Arbetsbeskrivningen finns nerskriven på stora stentavlor och själva byggnadsverket står till stora delar bevarat. Man har utfört en del reparationer med nya stenbitar men det mesta är det gamla.

Börje sjöng de Danska begravningsentreprenörernas kampsång, och Lisa och Marie sjöng den svenska kulturskatten ”helan går” varvid folk applåderade högt.

Varje ord kunde höras tydligt var man än befann sig på läktaren, och det sades att man ska kunna höra ett mynt falla på centrumstenen på scenen.

Taximupparna satt och spelade back gammon medan dom inväntade vår återkomst och sen fraktade dom oss ”kulturmuppar” tillbaka till hamnen igen.

Vi betalade och gick en snabb runda för att hitta vatten såväl färskt som fröset. Därefter intog vi en pizzeria för kvällsmat. Pizzan var oerhört läcker och vi blevo alla mätta så vi höll på att spricka.

Temperaturen i båten var närmare 35 grader, så att sova var helt uteslutet. Vi sutto i sittbrunnen tills klockan var över tolv, innan det över huvud taget gick att vara nere i sängarna och man låg stilla rak lång och bara svettades. Huuuh.

Med ett antal lakan skyddade vi oss på morgonen från de vassa solstrålarna medan vi åt en stilla frukost i den totala tystnaden. Det enda som hördes var ett par Grekers stillsamma samtal och diskussion om hur man skulle gå till väga med elinstallationen i de stånd dom höll på att montera upp inför en kommande rockkonsert, eller var det möjligen loppmarknad.

Efter en stilla bunkring drog vi så iväg mot Aegina. Idag skulle vi i vart fall komma i tid, det visste vi, ty vi hade inte särdeles lång väg att färdas.

Vinden var obefintlig även denna dag och vi gick för motor bort mot Angistri för ännu ett dopp e det turkosa 30-gradiga vattnet.. Viken vi låg i igår kändes ju alldeles förträfflig, så vi stannade till på samma plats igen. Man byter ju inte ut en vinnande häst, ju.

Och efter någon timmas bad med lunch begav vi oss så sakta mot Aegina och dess huvudstad.

Kursen gick norr om ön Angistri och med ögonen på ekolodet undgick vi att träffa på några grynnor eller annat otrevligt på botten liggandes. Och med ett djup av tidvis endast tre meter gick vi så sakta med halv fart för motor.

Just när vi passerade piren såg vi fotografen stå och ta bilder, så som han alltid gör när nya båtar seglar in i hamn. Han förstorar därefter bilderna som han kommer och säljer på kvällen. En bra affärsidé, för dom allra flesta köper bilden av honom, och så även vi, två stycken dessutom. En bild till varje familj, ju.

Efter lite letande insåg vi att vi även denna gång kommit i senaste laget, men vi hittade slutligen en plats på andra sidan, så att säga. Detta innebar ju en halv kilometer extra promenad varje gång man hade ärende upp i staden, men bättre det än att segla söderut igen så som vi fick göra senast vi var här.

En liten stund senare kom en norrman, kaxig och otäck och han lade till på ändan på bryggan med ankaret en liten bit ut bara, för han kunde inte kasta ankaret längre ut för då hade han kommit upp på land med det.

Nu satt vi och önskade att hanses ankare skulle släppa, bara för att han var så himla kaxig. Men det lyckades hålla trots allt.

Tio minuter sebare kom en Bavaria 36 med ett gäng Ungrare och lade till på sidan om oss och med aktern mot Norrbaggen. Han var inte särskilt road av dessa utlänningar, så det var med nöd och näppe han hälsade på dom. Vi däremot blev bjudna på nån stark, rälig mörk rom som dom glatt delade med sig av. Vi skålade och hälsade dom välkomna till Aegina, medan norrbaggen glodde mögigt.

Bara en liten stund senare kom ett gäng amerikanare på en Bavaria 50 och lade till på andra sidan om norrbaggen, så nu var han helt inklämd.

Kvällen tillbringade han med att tvätta håret på sin norrbaggekärring, som klädde upp sig så hon blev vacker som en nyponros. Han hade inte förtjänat denna vackra kvinna, men det är ju klart, ska han hålla på och vara hårfrisörska och fjolla omkring så som han gjort, så kan han gott ha det så lycka till, tyckte Lennart o Börje.

Natten nalkades snabbt och vi beslutade att vi skulle gå upp i staden och hitta en bra restaurang. Vi vandrade iväg, den ena milen efter den andra utan att hitta just den restaurangen som vi ville äta hos. Självklart blir man ju lite kräsen efter hand.

Så när vi kollat i stort sett samtliga restauranger i centrum, kom Börje på ett ställe som han varit på förr. En bra bit bortåt vägen norrut, där fanns en liten sylta med blåa stolar och blå/vit- rutiga dukar och med en alldeles egen ”loppehund”. Denna vovve, en schäfer, hade Börje kastat en citron på en gång tidigare, för att förmå honom att sluta bjäbba och tigga. Där bänkade vi oss och beställde. In kom därefter allehanda maträtter och allt smakade synnerligen förträffligt. Inte blev det speciellt dyrt heller och vi kunde konstatera på hemvägen att en enkel glass kostade mer än vad en hel middag kostade per person där vi käkat.

Mätta och goa hade vi blivit, men även snåla ty vi unnade oss inte varsin 65:- kronors glass till dessert. Nä, vi vandrade några kilometrar ner i båten för att softa med varsin medhavd ouzo en stund i den stilla sommarnatten istället. Luften var ljummen och det blev svårt att somna eftersom man låg och svettades hela natten.

Kommande morgon blev det så dags att ta en lång promenad till bagar´n långt inne i staden. Marie följde med och det blev diverse inköp och vi fick ihop till frukost som sedan åts i skuggan av ett lakan. En väl beprövad metod som alltid funkar.

Vi vinkade farväl till Aegina med tårar i blicken och vi seglade runt ön till andra sidan för att bada lite innan vi sedan seglade tillbaka till Kalamakihamnen och återbördade båten till dess rättmätige ägare.

Besiktningsmannen var en hygglig prick som inte ens krävde oss på ersättning för att vi mönstrat av sittbrädan till gummijollen. Några andra detaljer saknades inte, ty de två glas vi i hastigheten krossat hade ersatts av tre nya.

Däremot hade vi seglat så snabbt att hastighetsmätaren lagat sig själv. Eftersom vi ju betalat för städning av båten, sopade vi endast av det värsta och Börje spolade en extra runda på toaletterna, därefter buntade vi ihop lakan och kuddar och loppefiltar på bordet i salongen, lämnade båten med all packni och släpade oss i den obeskrivliga hettan, upp till spårvagnen som skulle föra oss till Pireus.

Seglingen var härmed avslutad för denna gång.

Alla kramades lite och det pussades lite på varandra som tack för att alla stått ut med alla i över en vecka. Med åtta personer i en segelbåt kan ju allt hända. Man bokstavligen klättrar på ryggen på varandra. Folk kan bli ovänner för livet, men detta hände inte oss vilket vi är riktigt glada och faktiskt stolta också över.

Tack alla

Vid podiet

Börje