Seglingsresa 5 

Grabbasegling    2008

                                     I Turkiet.

                      Medverkande:

                         Per Cederholm             Pelle / skeppare

                         Michael Cederholm      Cidde / co/skeppare / genakerskotare

                         Anders Nilsson             Planerare / skyltmakare / ordningsman

                         Håkan Pettersson         Genuaskotare / fotograf

                         Michael Nyberg            Storskotare / frukostfixare

                         Börje Nyberg                Fläskplacerare / sekreterare

” Ta nu med Dig lite varma kläder och kanske en vindtät jacka eller nåt sånt, o kom inte med bara en T-shirt som Du brukar. För denna gången är det kappsegling, och man vet inte om man blir våt, och dessutom är det ju sista veckan i oktober o man vet ju inte hur varmt det är! Eller hur?”

Detta var Pelles ord när han veckan före avfärd ringde till Börje och meddelade flygtider och att vi skulle åka från Arlanda istället för från Kastrup, som brukligt.

Det planerades så, att Mickes Helena skulle få låna Pelles Audi för att ta sig till sitt jobb i Hässleholm medan gubbarna skulle färdas i Mickes Cheva till Stockholm. Den var ju stor nog för 6 eller 7 personer med packning, så detta kändes väldigt smart.

Vi skulle åka redan på eftermiddagen fredagen den 23 oktober 2008 för att övernatta på hotell Connect alldeles invid Arlanda. Där kunde vi även låta bilen stå under vår bortavaro för en mindre summa och det kändes extra skönt att inte ge bort dyra, surt förvärvade pengar till flygplatsbolaget för att parkera på deras sura P-plats.

Inga längre diskussioner eller telefonmöten avhölls så efter att ha duschat av sig de sista svettdropparna och fått på sig resekläderna kom Micke och hämtade upp Börje med packning bestående av 6,2 kg varma tröjor, vindtäta kalsonger, handduk, T-shirts och nessesär innehållande en halvtom tandkrämstub och en åbröden tandborste. Hemma hos Pelle och Cidde fanns redan Anders, så även deras packningar stuvades in och manskapet satte sig på plats i Chevan med tydliga tecken på lycka i ögonen och med fåniga leenden på läpparna.

Ty visst blir man lycklig av att åka cheva. Så det bar iväg norrut via Hässleholm och Markaryd.

En snabb fika i närheten av Ljungby och sen vidare mot Arlanda, mätta o goa och med lite läsbart och lite godis.

På radion meddelades att man hittat sexton Irakiska flyktingar utanför Halmstad. Man sa att dom kom gående på motorvägen, och Micke utbrast: ”fy faen! Gående ända från Irak? Sicken jävla väg o gå!”

Inga kommentarer hördes från det övriga manskapet.

Innan vi nu kom fram till Stockholm skulle Håkan hämtas upp vid Ikea i Linköping. Detta var ju hyfsat enkelt ty Ikeavaruhuset ligger alldeles vid sidan om motorvägen, så det var bara att svänga in. Snart kom Håkan och vi voro äntligen fulltaliga.

Det lyssnades på blandad musik och det snackades allmänt och när det mörknat var vi plötsligt framme i Stockholm.

Vi hjälptes åt att hitta vägar som bar mot Arlanda och vi körde på rätt bra. Så nu skulle vi bara hitta hotellet också, men det skulle väl inte vara så svårt tyckte vi och svängde av mot Arlanda stad. Ett antal olika försök att hitta bebodda stadsdelar gjordes, och efter att ha vänt några gånger for vi ut mot motorvägen igen när Anders plötsligt hojtade: ”där är ju hotellet! Där inne till vänster, ser Ni inte?”

Micke kollade nogsamt i backspegeln så att ingen obehörig skulle se när han gjorde en u-sväng för att komma på rätt spår, när det plötsligt dök upp en mittrefug med hög kant som omöjliggjorde den önskade u-svängen. Detta medförde att vi fick fortsätta och istället försöka hitta en avfart där vi kunde vända om för nu var vi plötsligt ute på motorvägen igen men i motsatt riktning, vi var halvvägs tillbaka i Stockholm igen innan vi kunde åka av och runt för att sen påbörja sökandet igen.

Fast denna gång var det ju lite lättare eftersom vi ju visste var vi skulle leta. Så efter ett tag kunde vi lasta av vårt bagage och checka in.

Trehundrafemtio spänn per pers och natt verkade ganska rimligt och ett bra alternativ till att köra hemifrån mitt i natten. Nu kunde vi sova tryggt, och utvilade åka buss till flygplatsen kommande morgon, ju.

Vi ställde in våra väskor och träffades i foajen för en pilsner och möjligen något enkelt att käka före natten.

Så det beställdes in varsin enkel västkustsalladsmacka och totalt blev det vardera två öl. Detta kostade inte mindre än 190:- spänn per person. Alldeles svimfärdiga och chockade av storstadens prisnivå hasade vi oss skyggt till våra rum där vi kunde hämta andan under natten.

Följande morgon skulle vi åka med ”sjubussen”, så det ställdes in väckning på respektive mobiltelefon. Ty att beställa väckning i receptionen var inte att tänka på med dagens priser.

Micke o Börje, som ju gärna vill ha lite tid på sig om morgonen, steg upp vid pass kvart över fem. Det intogs frukost, det duschades och det rakades. Efterhand som tiden gick kom de övriga i sällskapet och snart voro vi alla snygga och fräscha och med sin respektive packning åktes det så buss till flygplatsen.

Incheckningen gick förhållandevis bra och efter att man konstaterat att vi inte hade vare sig knivar eller bomber i packningen fingo vi komma in i det allra heligaste, nämligen taxfree-shopen.

Eftersom vi ju skulle åka utanför EU, (Turklandet tillhör inte EU ännu nämligen) fick vi köpa hur mycket brännvin vi ville. Dock var det ingen av oss som kände för att släpa på en massa tunga flaskor, så det blev lite choklad istället.

Planet skulle landa i Dalamann i Turkiet och start från Arlanda var klockan tio om morgonen och det funkade förhållandevis bra. Maten ombord kunde man visserligen klarat sig förutan, men den ingick ju i priset, så att säga.  Och gratis är ju gott, som smålänningen sa. Så även om man skulle spy på kuppen, så skulle det ätas.

Flygvärdinnorna voro smala rena, fräscha och snygga, dom var mycket vänliga och dom luktade gott.

Enda grejen var att dom snodde Micke på 25 spänn i växelpengar. Detta kommer dom inte att förlåtas för, och Micke hade nogsam koll på deras respektive utseende, bara ifall han skulle stöta på dom på stan under veckan. För då skulle dom minsann få reda på vad dom var för ena. Och gud nåde dom, helvetes turkbruttor.

Terminalbyggnaden i Dalamann var stor som ett hus. Minst 18 meters takhöjd och betong efter betong efter betong och klinkerplattor som var en gånger en meter täckte alla golv. Kakelplattorna i toalettutrymmena var de samma som på toaletterna på Arlanda, så troligen hade man spanat in där hur det skulle se ut.

På något sätt kändes det faktiskt som om man hade hyfsat duktiga hantverkare i Turkiet.

En liten mupp dök plötsligt upp med en skylt som det stod ”Sunsails” på och vi nappade på erbjudandet att åka med honom i hanses nya fina mercabuss med tonade rutor och med en tydlig doftgransdoft.

Antingen hade han stenhårda däck på bussen eller så hade man storgatsten i asfalten, för vägljudet var enormt.

Det var rikligt varmt och plötsligt kunde Micke inte hålla sig längre så han vrålade:  ” Would you please like to stop for a minute! We have to get some beer before we die”.

Och mycket vänligt stannade han vid en av sina kusiners butik där vi kunde göra våra överlevnadsinköp.

Ölen var kall och god och mycket närande och denna möjliggjorde för oss att stå ut i ytterligare någon timma i värmen.

Muppen hittade raka vägen till Pupa Marina där Josefina fanns och vi checkade in på direkten. Marinachefen var en mycket trevlig liten smal man som talade hyfsat bra engelska och lika hyfsat bra tyska och han ingav stort förtroende med sitt fasta handslag.

Vi hittade vår Josefina och hon undersöktes mycket noggrant. Ty efter denna vecka skulle vi ju ta över henne på riktigt. Efter denna vecka hade hon tjänat allehanda turister under fem år (sex säsonger) och vi skulle helt ta över kommandot per den 1/11 2008. Mycket spännande.

Vi räknade tallrikar och vi räknade flytvästar. Vi kollade att alla funktioner voro tillfreds och att allt såg vettigt ut.

Skrovet hade inga skador att tala om, inredningen såg skaplig ut och om man betänker att hon hyrts ut i genomsnitt 20 till 25 veckor per år i 5 år, så är det ju mången seglande turist som slitit på henne, vissa av dessa var dessutom Tyskar. Men trots allt kände vi oss mycket glada över det fina skick hon var i.

Storseglet (rullstor) var i det närmaste helt nytt medan rullgenuan var sliten. Detta påtalades och troligen kommer Kiriakoulis att bekosta en ny rullgenua.

Anders och Micke tog snabbt en taxi in till Marmaris stad för att bunkra upp det allra viktigaste. Dom hamnade hos taxichaffisens kusin igen ( en annan kusin) och det handlades en del föda, öl, vin och Raki. Sen åkte man till ett bageri för att inhandla bröd. Detta var förmodligen ytterligare en kusin ty brödet var förhållandevis dyrt.

Papper skrevs på, en genacker hyrdes och penningar betalades.

Gummibåten, som också var sprillandes ny, nästan, lämpades av utanför receptionen för den kunde vi ju inte ha släpandes efter oss när vi skulle tävla med dom stora grabbarna i konsten att ta sig fram någonstans utan att använda motor.

Sex personer får plats i en liten Renault skåpbil bara man lägger manken till och inte fjåpar sig.

En fram hos chauffören, tre bak och sen två ännu längre bak, sen bar det iväg in mot regattans kansli vid Nestle Marinas kontor. Här betalades ytterligare några tusenlappar i anmälningsavgifter, deltagaravgifter för de sociala arrangemangen med måltider och drinkbiljetter och dessutom skulle en depositionsavgift betalas för de flaggor och dekaler man fick låna inför seglatserna.

Man drog sig för att gå längs strandpromenaden på grund av alla fjollor till restaurangägare som ville locka en att komma in och äta av deras alldeles fantastiska mat. Man blir så trött av att hela tiden behöva förklara var man kommer ifrån, hur man mår och varför man inte ville äta just på deras fina mysiga restaurang där hela familjen hjälps åt för att göra oss nöjda!!.

Huuuuuuu!

Vi gick bara en liten runda och sen åkte vi tillbaka för att äta middag på restaurangen vid Pupa marina. Där kunde man minsann få sig en chicken souvlaki utan att behöva tala om hur man mår.

Marinans hotell har en restaurang med ett alldeles utmärkt kök och ett par snabba pojkar serverar med en alldeles utmärkt precision och taktfullhet. Alla fick in sin mat samtidigt och det smakade alldeles utmärkt dessutom fick vi ett par alldeles förträffliga viner därtill, ett vitt och ett rött.

Första kvällen närmade sig med stormsteg och det skulle kännas skönt att bädda och krypa till kojs. Dock skulle nummerlappar klistras på Josefinas skrov så att domarna skulle kunna urskilja oss i stridens hetta.

Anders och Cidde micklade dit skyltarna, delar av dom har ju viss rutin om man säger.

Följande morgon vankades det frukost i sittbrunnen och Micke skivade bröd så det stod härliga till och han fräste små korvar och han stekte ägg. Det serverades både kaffe och juice och vissa av oss åt rutten mjölk.

Solen värmde skönt och vi beslutade att vi skulle segla några rundor för att träna in och lära oss att sätta genakern. Flera i gänget hade ju inte ens sett ett dylikt segel och ännu mindre visste hur man hissar det.

Pelle, Cidde och Anders hade ju varit med förr, så dom planerade och informerade oss andra.

Man skulle alltså koppla den ena ändan av genakern i spinnakerfallet och sen dra ut den utanför genuan. En av de andra ändarna skulle fästas i fören och den tredje ändan skulle fästas i skottampen som sedan skulle träs genom ett block som satt fast i skotpunktsskenan medelst en liten tamp, och sen skulle skotet dras ner i sittbrunnen.

Det kändes proffsigt och vi gav oss ut på en seglats i solen. Pelle hojtade att vi skulle falla av och därmed få den medvind som man brukligen har vid användande av genaker. Alla hjälptes åt och vi fick upp genakern. Därefter rullades genuan in och den stora blåsan fylldes med luft. Det såg hyfsat snyggt ut men både Pelle och Cidde hade synpunkter på genakerns storlek. Dom menade att den var alldeles för liten till båten.

Vi gjorde ett par slag för att träna på handhavandet och vi halade ner och vi hissade upp. Vi rullade in genuan och vi rullade ut den ett antal omgångar och vi hissade genaker och ”vi hade oss”.

Efter ett tag seglade vi in till Pupa marina för att klaga på och eventuellt byta till en större genaker.

Men den lille muppen i marinan menade att den genaker vi lånat egentligen skulle passa till en 38-fots båt och att det var den enda han hade, så vi fick nöja oss med den eller så fick vi lämna tillbaka den och segla med enbart genuan.

Pelle och Cidde tyckte trots allt ett en liten är bättre än ingen, Det är ju inte alltid att storleken har betydelse, så vi beslutade att behålla nämnda tygstycke och segla så gott det nu gick.

Före klockan fyra skulle man anmäla sig i kansliet så vi fick segla in i Nestle Marina inne i Marmaris för att lägga oss på en lämplig plats för natten, och sen vandra bort och anmäla oss.

Nu var det ju ganska långt ifrån Pupa marina så vi insåg att vi nu skulle tvingas att utsätta oss för anfallande turkar och försöka hitta en som inte ropade in oss. Vi passerade ett antal gaphalsar innan vi slutligen hittade en som stod helt tyst. Där gick vi in och satte oss, beställde in en massa mycket god mat och vi blevo mätta och goa.

Under ett par timmar diskuterade vi världsliga problem och finanskriser och vi kände oss slutligen mogna att gå tillbaka till båten för en sängfösare.

Vi sade en hel massa kloka sanningar under tiden vi satt i den ljumma natten i sittbrunnen och vi kommenterade alla förbipasserande, speciellt damerna. Dessutom hade vi nöjet att bli underhållna av en tysk som stod vid sidan av sin båt med en vattenslang och han spolade däck hela tiden. Han hade en båt liggande utanpå sig och omedelbart efter att någon så mycket som nuddat vid hanses båt, så var han framme med vattenslangen och spolade bort fotavtrycket. Även om hans egen besättning råkade gå på däck, så spolade han omedelbart. Det blev till slut så komiskt att vi skrattade högt och tyskens kompis skämdes. Men säga vad man vill om tyskar, för renliga är dom.

Vi låg utanpå en hyfsat stor båt med Svensk besättning och efterhand kom ett par av dom över för en styrketår. Dom hade glas med sig. Det visade sig att de två som kom över var ifrån Kalmar, mycket trevliga grabbar, och att dom ingick i en besättning på åtta man som skulle vinna kommande regatta.

De övriga besättningsmedlemmarna var stockholmare och dom var alldeles för fina för att nedlåta sig att ens prata med oss vanliga skåningar, så dom satt kvar i sin sittbrunn och visade tydligt sin avsky för oss, som ju dessutom tvingades att vandra över deras båt om och när vi skulle iland. Med nöd och näppe hälsade dom på oss.

Såna ska man inte skoja med menade Cidde och Pelle, för dom tar detta med segling på så stort allvar att man ger allt för en seger. ”Ja dom skulle nock döda osse om nåt gick dom emot” menade Micke.

Följande dag skulle det seglas på riktigt så vi var ju lite spända och förhoppningsfulla.

Börje fick sin erforderliga promenad till andra ändan av staden för att hitta morgonbröd. Detta lyckades slutligen och på tillbakavägen såg han hur ett litet bageri öppnade sina portar alldeles invid marinan. Huuuh. Nu hade han gått flera kilometer helt i onödan och slitit på sina ben.

Medan vi satt i sittbrunnen och käkade frukost såg vi hur ett gäng ryssar, som låg utanpå oss i en lite mindre båt, började bära bort utrustning från båten. Dom lättade tydligen före dagens tävling, för dom bar bort allehanda möbler från båten som dom stuvade in i en liten skrubb iland som dom troligen hyrt in sig i. Allt från madrasser till stolar och köksinredning. Allra lilla minsta detalj väger ju naturligtvis något, och ju lättare desto snabbare.  ”Dom ska nock osse vinna idag! ” sa Micke

På en vägg invid marinan fanns en skylt som förkunnade att:

”Du Börje här är Du välkommen om Du är kamrer eller konduktör” fast på Turkiska.

Det plockades undan efter frukosten och det diskades. Allt löst stuvades undan och alla luckor låstes nere i båten. Därefter började vi förbereda oss inför dagens seglingsetapp. Anders kolossala väska stuvades ner under bordet i salongen där den effektivt blockerade landgångsplankan så den inte skulle ligga och slå och banka när vi seglade, väskan fyllde hela utrymmet under bordet och landgångsplankan låg helt fast som i en äggakartong.

Vissa av oss tog chansen att duscha av sig, för man ville ju inte vara äcklig om man nu skulle upp på prispallen, ju. Toalettbesök och sånt stökades undan. Man får ju inte tömma septitanken inomskärs heller, ju.

Nypinkade och fräscha som ett gäng nyponrosor stävade vi så mot starten tillsammans med ett hundratal andra entusiaster. Ett stort antal ryssar ställde upp och en av dom, en 61-fots orange båt höll sig i förgrunden.

Det startades i olika grupper och vi hade blivit indelade av tävlingskommittén. En röd och en grön grupp. Här återfanns de allra största och snabbaste båtarna. Sen en gul och en orange grupp som ansågs ligga i mitten. Därefter en mörkblå och en lila grupp, där vi tillhörde den lila. Här återfanns små och tröga båtar, typ charterbåtar och båtar ända ner till 21 fots längd.

Alla båtar hade mätbrev och man delades således in efter tänkta prestanda, där man ju tog hänsyn till huruvida man hade rullsegel och om man hade spinnaker eller andra hastighetsfrämjande anordningar. Däremot togs inte hänsyn till om man hade snäckor på skrovet, så såna fick man ha så många man ville, och det hade vi.

Starten närmade sig och först startade grön och röd grupp. Därefter orange och gul och sen blev det dags för oss.

Börje och Micke såg förskräckt på hur man ”luffade” och hur man hade sig längs startlinjen. En otäck ryss hade för avsikt att ”luffa” oss över startlinjen för att tvinga oss till tjuvstart, men han misslyckades tack vare Pelles iskalla blick. Och strax före att vi passerade startlinjen fick vi lite vind och vi kunde ge oss iväg.

Det hojtades en hel del och tidvis trodde vi nästan att Pelle och Cidde skulle mörda varandra. Men det lät mer än vad det var menat, det valdes taktiska vägar för att hitta vind. Cidde och Anders spanade ut över bukten och konstaterade åt vilket håll vi skulle segla för att hitta vinden. Vi kryssade och vi kämpade.

Efter ett tag gick slagen som en dans och det tog inte många sekunder att slå från den ena sidan till den andra.

Vi hade inte särdeles mycket vind vilket Josefina ju mår bäst av att ha, så vi var inte den snabbaste båten.

När man slår och plötsligt får in vinden från den andra sidan så har man att lämna företräde. Detta var ju viktigt och att slå vid fel tillfälle, och råka ut för sånt, var inte att tänka på, och Pelle, Cidde och Anders hade full koll.

Plötsligt hade vi en massa styrbordsbåtar runt om oss och det kändes som om det var lite motigt. Sen kunde man inte bara slå för att erhålla vind från rätt sida, ty man måste hinna göra sig klar och göra fart i rätt riktning innan man kunde räkna med att få företräde.

Vi mötte en annan Svensk vid ett av våra mest fantastiska slag och han passerade just vid sidan om oss när han plötsligt högt och tydligt sa: ”Ni borde nock skrapa bort lite skit från botten på Er båt, så går det lättare.”

Vi tyckte dock att: ”Man måste ha något litet motstånd, annars är det ju inte någon sport.”

Bukten fylldes med spinakrar och blåsor och när vi nådde fram till första rundningsmärket, en stor gul boll, blev det trångt och båtar kom från alla håll. Börje och Micke var alldeles bleka och satt alldeles tysta medan Pelle skulle runda bollen. Vi drev allt närmare och så nuddade vi bollen med skrovet. En holländare som kom strax efter hojtade: ”protest” och han vinkade så att han höll på att trilla ur båten.

Pelle var ganska lugn och trots att vi nu hade ”penalty” så seglade vi framåt under ett par minuter tills vi skulle göra oss kvitt bestraffningen som vi dragit på oss för nyss nämnda påsegling. ”Nu gör vi en 360” skrek Pelle och vi andra ordnade så att seglen inte fladdrade utan att vi hade fart framåt.

En 360 betyder att man ska segla ett helt varv runt sig själv. När man har gjort detta så har man tvättat bort sitt straff genom den tid som detta tar.

Så nu var det full fart igen. Genakern skulle upp i en rasande fart för att vi skulle kunna ta nytta av den svaga medvinden som vi nu hade.

Cidde kopplade tamparna och skrek åt Börje att dra upp spinnakerfallet snabbt som fasen. Pelle, som styrde, hejade på och hojtade: ”Ja skynda Dig nu Börje, snabba på och kämpa, kämpa, kämpa”

Börje slet i sitt anletes svett, och han höll på att slita hjärtat ur kroppen.

När sen genakern var uppe fanns endast ett fåtal sekunder att rulla in genuan. Micke, som satt vid tampen för genuans inhalande, fick tag i snöret och han slet och han drog och det var allmän panik ett tag. Svetten sprutade ur Mickes panna och skotet släpptes efter så att genuan kunde rullas in.

Bukten hade fyllts av spinnakers och detta var en grann syn för en smed. Totalt var det ju runt 130 båtar runt om oss, de flesta framför, men även ett antal bakom oss.

Men allt lugnade ner sig och i den svaga undanvinden var det ljuvligt och varmt och skönt. Solen sken från en klarblå himmel även om det fanns lite molntofsar i fjärran. Vi närmade oss nästa rundningsmärke och det föreslogs att: ”vi nock behövde varsin pilsner”.

Varsin ölburk delades ut och medan vi hade bra driv i seglen passerade vi en annan båt i ungefär samma storlek som oss. Dom trimmade förtvivlat och dom såg mycket besvikna ut när dom blev omseglade av ett gäng öldrickande vackra svenskar i en charterbåt.

Vi hann precis dricka ur ölen när det så var dags att runda igen. Detta gick utan missöde och Pelle fick stå ut med en massa himska kommentarer om varför han inte ville röra vid ( segla på ) bojen denna gång och liknande.

Han tål gliringar ganska bra, Pelle, och Micke älskar att dela ut sådana.

Nästa sträcka var också en medvindssträcka, fast med vinden in från andra hållet. Dessutom var denna sträcka betydligt längre. Så nu planerades taktik igen. Skulle vi styra in närmare land eller skulle vi ligga kvar ute till havs? Cidde och Anders spanade på vattenytan i alla riktningar innan beslut togs. Det blev liksom inte riktigt tid till fler pilsner denna dag, däremot åts det toublerone och turkiska kex och det dracks en hel massa vatten, vilket ju inte är speciellt manligt.

Med svaga växlande vindar är det ju synnerligen viktigt att man tar tillvara den lilla vind som finns, så tidvis hade vi lite lite vind och tidvis hade vi ännu mindre vind. Men alla deltagare hade ju i stort sett samma problem.

Vid nästa rundningsmärke var vi nära att segla rakt in i sidan på en fet halvnaken Tysk som ansåg att han inte behövde rätta sig efter väjningsreglerna.

Pelle hojtade och Cidde vrålade att han ju skulle ”för faen lämna plats gubbe”.

Tysken blev alldeles vilsen och han ”föll” slutligen av så att vi kunde komma in och runda bojen. Tysken skickade ner sin besättning i ruffen så dom inte skulle e hur dumt han bar sig åt.

” Han ble bag den domme jävla tysken, va?” sa Pelle och Cidde svarade ilsket: ”Jaaa”, med mord i blickarna som studsade i vattnet.

Vi beslutade att vi aldrig skulle segla i närheten av honom fler gånger, för han är ju livsfarlig, nämligen.

” Nää det är bättre att hålla undan för såna” sa Pelle medan vi halade in genakern och fick upp genuan i en rasande fart.

Vi hade fått rätt så bra snits på detta nu, tyckte vi allihopa, även om Börje och Micke var skräckslagna för att göra fel.

Micke hade fått till uppgift att sköta skotningen av storseglet, så när vi nu låg på kryssen med en hyfsat svag vind in från styrbord, sa Pelle till Micke: ”släpp ut på storen nu Micke!”

Micke, som ju är van att göra som han blir tillsagd,  släppte ut ungefär två centimeter på storen varvid Pelle hojtade: ” Näää! Inte så mycke!! Ta hem igen ta hem, ta hem, ta hem!!”

Micke tajtade, snabbt som fanken, hem den ena centimetern medan han tittade på sin bror och putade med underläppen. Micke sa:  ”Faen alltså, att det ska va så känsligt. En enda centimeter och det blir ett sånt jävla liv! Här är det min själ inte lätt att vara människa”.

Men i ärlighetens namn, vi tog in på en båt som vi seglade jämsides med, så visst har dom betydelse, dom där centimetrarna.

Håkan skötte skotningen vad gällde genuan, och trots att vinscharna var slitna och inte alltid orkade hålla tamparna, så skötte han nämnda skotning med bravur, och han fick sällan skällning eller bannor.

Anders höll det mesta av tiden till upp på däck och han spanade, dels efter andra båtar och dels efter var vi skulle kunna slå och var vi skulle kunna hitta vind.

Plötsligt, när vi skulle ändra kurs i kryssen och slå, så upptäcktes att storskotet fastnat. Ett block hade givit vika och själva tampen hade fastnat. Fy för fanken.!  Nu var goda råd dyra.

Cidde lyckades hitta ett  reservblock och efter att storen rullats in för ett kort ögonblick, lyckades Anders och Börje skifta ut det gamla och man trädde in tampen. Det nya blocket fästes in provisoriskt vid sidan om det trasiga gamla. Huuu. Ut med storen igen och så iväg. Vi hade tappat ett par placeringar på grund av nyss nämnda äventyr, men ingen var speciellt ledsen. För vi hade ju räddat situationen ganska hjälpligt, ju.

Börje lärde sig var man hittar lovart på en segelbåt. Lovart är nämligen den rostfria stången som sitter fast uppe på däck och som är allra högst upp när båten lutar. Så varje gång det blev kommenderat ”fläsk i lovart” så visste han vart han skulle bege sig. Sen var det bara att hålla sig fast tills andra order gavs.

Fler och fler båtar kom i mål, de tog ner sina segel i tur och ordning och begav sig in i hamn för att lägga till.

Vi kom i mål i mitten av den sista halvan av fältet och vi kände oss ganska nöjda med dagens segling.

När vi lagt till och plockat undan tampar och tomma chokladförpackningar, dukades det fram pilsner inför dagens ”debriefing”.

Lyckligtvis hade nu både Pelle och Micke blivit lugna och snälla igen och dom var lika milda i blicken som dom brukar vara när dom fått en pilsner i hand.

Vi tröstade oss med att vi i vart fall kämpat väl och att vi trots allt inte kommit sist.

Dagens sociala arrangemang innebar att man skulle samlas på en av stadens största nattklubbar för social samvaro med mat och prisutdelning.

Stället heter ”Backstreet bar” och man serverade ett fantastiskt bord med allehanda maträtter och dricka i form av vin eller öl.

Man ska betänka att vi tillsammans var över 1000 personer, och att man kan bespisa alla dessa människor med varm mat kändes helt fantastiskt. Mätta o goa blevo vi.

Ryssarna tog hem det mesta vad gällde priser denna dag, och tidvis undrade vi om dom hotat domarna med sin maffia eller om dom verkligen var så duktiga.

Troligen var det det senaste alternativet som gällde, för dom var inte alls kaxiga eller otrevliga trots att dom ju har ett ansiktsuttryck som närmast kan liknas med neandertalare med sina låga pannor och skarpa blickar.

Kvällen förflöt med prisutdelning och till musik framförd av ett helt fantastiskt Turkiskt coverband. Samtliga musiker var helt otroliga och sångaren framförde de allra svåraste låtarna på ett helt fantastiskt sätt. Dom var mycket beundransvärda och det applåderades flitigt.

På väggarna fanns något som kan liknas vid små balkonger där vackra pussenosar dansade till musiken och uppträdde för publiken med sina danser. Snygga rattar och snygga rumpor.

En överförfriskad ryss kände för att dansa, så han klättrade upp, kastade undan pussenosen och klädde av sig tröjan. Han visade musklerna medan han försökte dansa och sjunga. En glad skit, tyckte vi och skålade i pilsner.

På väg tillbaka till båten köptes bröd och rutten mjölk (yoghurt) samt honung att driva ut onda andar med vid frukostbordet kommande morgon.

Tisdagen inleddes med toa, dusch och tandborste. Vissa av oss måste borsta tanden före kaffet medan de andra, mer normala, kan fixa sin morgontoalett i rätt ordning.

På väg bort mot den gemensamma sanitetsanläggningen hittade vi en 60 fots motorbåt med två st. motorer på vardera 1000 hp. Den var till salu för 370.000 Euro. Ingen av oss gillade båtar utan pinne, ty en båt utan pinne är ingen båt, så det blev ej affär och dessutom hade ingen av oss checkhäftet med sig just då.

Dagens seglig skulle likna den föregående och samma rundningsmärken skulle användas. Dock skulle man segla ett annat håll beroende på hur vinden kom denna dag.

Man kallade till samling vid startbåten vid pass klockan 11.00. Folk var allmänt intresserade och alla båtar följde snällt med ut till havs i en lång ”gåsarad”. Vinden som skulle komma från något håll denna dag hade dock uteblivit helt och det var bleke på hela bukten. Så man annonserade att starten försenades tills vidare.

Detta passade ju ”badnördarna” alldeles förträffligt och vi hann knappt få stopp på båten förrän Pelle hoppade i vattnet. Strax efter kom Cidde och sen Håkan. Dom meddelande att det var varmt och skönt i vattnet, vilket dock betvivlades starkt.

Håkan fick på sitt cyklop och han kollade undersidan av båten för att se om Svensken som vi mötte hade rätt beträffande snäckor och grejs på skrovet. Så var tydligen fallet, även om det inte tycktes så himla allvarligt. Lite snäckor kan man väl stå ut med, inget att gnälla för, ju.

Det badades från de flesta båtar. Dock badade inte donnorna i det Holländska laget i vår klass. Ett gäng damer som seglade en snygg båt och dom seglade jättebra. ”Inte så snabbt som oss, förstås, men hyfsat bra för att vara damer, ju.” tyckte Börje och han fick blickar från Micke och Håkan.

Dom hade nog glömt sina baddräkter i hastigheten när dom packat ner alla sina krämer och klänningar o sånt.

”Hon ser inte helt bra ut undertill Josefina”, tyckte Håkan.

Vi startade ganska bra och vi kom iväg sådär halvbra. Alltså inte sist men ändå, lite väl långt bak i ledet.

Gårdagens segling gav oss en 14-plats i klassen och vi kände oss väl till mods, men dagen visade nästan stiltje och Josefina behöver vind i seglen för att hon ska röra på sina snäckor och ta sig fram genom vattnet.

Efter att ha rundat första märket gick det halvtrögt. Vinden tog slut och vi låg ett stort antal båtar och guppade i flera timmar. Så när vi rundat den tredje bojen och hade en ganska lång resa kvar före målgång, mörkret började komma och vi var alla lite trötta, började vi diskutera om huruvida vi skulle bryta och segla hem o ta en pilsner istället.

Förslaget kom så himla lämpligt att vi alla röstade ja. Vi kallade upp tävlingsledningen på radion och meddelade att vi bryter, vi startade motorn och drog så sakta mot hamnen. Flera andra båtar följde vårt exempel och snart var vi återigen en lång ”gåsarad” som stävade mot hamnen med tända lanternor och med pilsner i blicken.

Alltså, man får räkna bort en av seglingarna under en regatta och endast tillgodoräkna sig alla de övriga. Så ämnade vi nu göra. Gött med en pilsner efter en hel lång dag i solen, ju.

Det blev middag i Backstreet bar igen och den satt lika fint som gårdagens. Ett par ryssar med ett kvinnligt sällskap sökte kontakt och vi samspråkade med dom en stund. Den ene ryssen frågade hur börserna hade gått under dagen och fick något sorgset i blicken när Börje gjorde tummen ner. Deras kvinnliga sällskap for runt och åt hela tiden. Det var nästan kusligt att se hur hon stoppade i sig mat. Munnen full så att kinderna putade. Slutligen fick den ene ryssen tag i hennes ena arm och han ledde ut henne med munnen full av mat och med något alldeles hysteriskt i blicken, från lokalen.

Musiken var fantastisk och folk var allmänt trevliga, vi fick mat och dryck, men eftersom vi hade brutit tävlingen kändes det inte viktigt att höra vem som hade fullföljt. Vi hörde dock att nästan hälften av båtarna följt vårt exempel.

Sen återvände vi till båten lite tidigare denna afton aningen halvtrötta.

Det blev ingen samvaro med Stockholmarna denna kväll heller, för nu hälsade dom inte ens.

Dom ansåg oss väl ännu mindre värda efter att ha brutit och ägnat oss åt synd med pilsner och dåligt leverne istället, måhända. Jävla ”nollåttor”.

Onsdagens segling hette ”off shore” vilket innebar att vi skulle segla utanför Marmarisbukten. Man hade att välja på två olika sträckningar. Den ena var 47 distansminuter lång och den andra runt hälften. Lyckligtvis blev det den korta sträckan som skulle seglas. Vinden var mycket svag och det skulle förmodligen ha tagit hela veckan att segla långresan.

För ordningens skull skulle det denna dag startas i omvänd ordning. De långsammaste båtarnas klasser först och därefter snabbare båtar i tur och ordning med 10 minuters mellanrum.

Vi var alltså i första gruppen och vi fick en ganska bra start tack vare taktik och genom att ryssar, tyskar och stockholmare jävlades med varandra och luffade och höll på.

Till en början var vinden hyfsad, med gårdagens mått mätt. Vi gjorde med andra ord lite fart framåt, och vi kom iväg med gott mod.

Efter några timmars kryss tog plötsligt vinden slut helt. Man kunde tidvis ana en liten krusning på vattenytan men det var inte nog för att ge fart.

Detta fick till följd att de snabba båtarna hann ikapp oss och slutligen låg runt 70 båtar på linje, vid sidan om varandra och alla längtade efter den där vindpusten som skulle göra att man kunde komma iväg ifrån övriga.

Vi låg ungefär i mitten av linjen och vi kunde se hur ett antal båtar långt ut till havs hade en smula vind och gjorde lite fart i rätt riktning, och ibland såg det ut som om båtarna inne vid land fick lite vind. Men vi kände att vi låg praktiskt taget stilla i flera timmar.

Det serverades lite choklad och kex och en och annan dricka i form av pilsner.

Men så, som genom ett trollslag, kom lite vind och fältet skingrades och vi kom iväg. Båtarna inne vid land hade dock fortfarande fladdrande spinnakers och samma sak med båtarna längst ut till havs. Cidde, Micke o Anders räknade ut, med GPSéns hjälp, ungefär var rundningsmärket skulle finnas och vi kunde styra nästan rakt på med en svag bidevind från styrbord. Timmarna gick, kvällen nalkades och vi kunde runda strax före att skymningen föll och lade havet i dunkel.

Tre andra båtar från olika klasser låg alldeles i närheten av oss och en av dom jävlades med att ”luffa” oss så vi fick falla av och därmed tappa lite höjd, som Pelle sá. Men han sá samtidigt att det var fullt lagligt och att det var så man gjorde när man tävlar på allvar.

Börje passade på att tömma septitanken mitt i stridens hetta och det luktade inte vaniljbulle precis.

Ungefär en halvtimma efter att vi rundat, tog vinden slut igen och vi suckade högljutt. Genakers fladdrade både för oss och för dom andra tre i vår närhet. Mötande båtar som ju kryssade för att nå rundningsbojen stannade också helt.

Nu fick vi uppleva det som skiljer pojkarna från männen. Pelle skådade upp på himlen och på den fladdrande genakern och han utbrast plötsligt:   ”Nu är det nåt jävelskap på gång grabbar, för nu kantrar snart vinden!, så ner med genakern snabbt som faen och upp med genuan. Jag tror att vi snart får en kryssvind och då är det bra att vara förberedd.”

Och mycket riktigt, vinden bytte riktning och vi fick en svag kryssvind istället. Tack vare att vi nu redan hade bytt segel, så kom vi iväg och tjänade flera hundra meter på dom andra, som ju inte började jobba med sina segel förrän vinden var ett faktum. Vissa av dom drev till och med baklänges innan dom fick ner spinnakern.

Nu solade man sig i glansen och man tyckte att man agerat som proffs. Man till och med kommenterade de andras väntan med segelbyte och sånt. Man var inte speciellt snäll i orden, kan sägas.

Resan tillbaka mot målet kändes ganska bra och flera av båtarna runt om oss gav upp, tog ner seglen och startade motorn för att bryta tävlingen.

Natten kom, det seglades med tända lanternor och det var kolsvart. Fyrarna var det enda som spred ljus över nejden och det var dom vi använde att navigera på.

Några av båtarna som legat längst ut till havs var flera av dom största och snabbaste båtarna, och det var dom som kom sist denna afton.

Vi ropade upp ”racekommitten” och förklarade att vi avsåg passera mållinjen inom kort och dom svarade med att: ”Yes we are looking at you right now number 119”

En målsignal förkunnade att vi tagit oss i mål.

Motorn startades, segel togs ner och motorlanternor tändes. Sen gick vi sakta mot hamnen där vi lade till för natten

Denna afton var det inte tal om värst mycket gemensamma sociala aktiviteter, ty med off shoresegling utan vind kan det ta dygn att komma i mål, så det enda som vankades var gratis drinkar i Backstreet bar.

Självklart gick vi dit och fick varsitt glas vin, men vi stannade inte värst länge, utan gick stillsamt tillbaka till kojen för en god natts vila.

Torsdagsmorgonen hade guld i mund och vi vaknade ganska tidigt. Det bunkrades lite och det sköttes morgontoalett med dusch. Vi var så rasande rena och granna och vi förstod med ens varför damerna runt om ständigt såg efter oss med trånande blickar.

Vi hade lite taktiksnack i sittbrunnen efter frukosten inför dagens tävling, den sista för veckan. Luften var ljummen, solen sken och värmde. Idyllen var fullkomlig när vi alla sutto och skojade.

Vi fick höra att stockholmarna råkat ut för ett kolossalt missöde under onsdagens tävling. Dom hade legat nästan längst ut till havs. Och när dom såg oss i mittfältet få vind och ge oss av, så stod dom fortfarande med fladdrande segel i flera timmar. Plötsligt kollade dom på sin GPS, och konstaterade att dom dessutom hade en halv knops ström emot sig. Så dom backade rent faktiskt med en halv knop samtidigt som vi andra i mittfältet gick i rätt riktning.

Hade dom inte varit så kaxiga så hade vi tyckt synd om dom och Börje och Micke planerade att ge dom lite pikar och att vara lite taskig med otäcka kommentarer. Dock blev detta tilltag bannlyst av Pelle och Cidde. För ”så gör man inte” och även om dom är stroppar, så är det allvarligt med back i knopen, eller fladder i focken.

Dagens seglats skulle återigen bli inomskärs och man samlades till start som skulle ske klockan 11.00.

Vinden var helt obefintlig och starten sköts upp även denna dag.

Folk badade och vi satt i solen och hade det allmänt gott.

Startbåten flackade fram och tillbaka mellan olika möjliga startplatser innan dom slutligen bestämde sig och starten gick äntligen med de snabbaste båtarna först och sen vi andra i tur och ordning med vår klass sist.

Pelle och Cidde har ju rutin och Anders tipsade från fördäck och han varnade för båtar i lä samtidigt som Håkan skotade genua, Micke skotade storsegel och Börje agerade ”fläsk i lovart”

Cidde hade full koll på försegel och var alltid beredd till insats när helst det skulle behövas.

Vinden hade en ovana denna vecka för den tog slut varje dag runt klockan elva för att sakta återkomma runt klockan två.  Så skedde även denna dag. Anders och Cidde hade redan räknat ut vart vi skulle segla för att hitta vind och när den äntligen kom, så hade vi inte så himla långt dit.

Men vid första rundningsmärket var vinden nästan obefintlig och med lite tur lyckades vi ta oss runt på ett lagligt sätt. Värre var det dock med flera andra båtar. Dom stannade upp och dom krockade och vissa av dom drog och släpade sig runt bojen genom att ta tag i den och dra med båtshaken.

Vi tyckte att: ”dom har ju ett helvete så vi håller inte på o protestera, för dom kommer ju ändå långt efter oss”.

Man kan ha råd med denna storsinthet när man ju ligger före, kände vi.

Med runt an halv knops fart gick vi så i mål. Man hade kortat ner banan bara för att det inte skulle ta hela natten att komma i mål.

Det skulle shoppas lite och Micke o Börje handlade damväskor och man prutade ner till runt halva priset innan det blev affär.

Man samlades på en liten bar nere vid hamnen, det snackades lite allmänt och det var lugnt och skönt.

Och faktiskt kändes det som en skön och lugn avslutning på en veckas seglingstävlingar och vi förberedde oss för att stiga iland och möta upp för middag på Pupa Marina´s restaurang. Nyduschade och granna vandrade vi bort och fick en god och närande måltid.

Som brukligt beställde Börje in en Chicken Souvlaki, ty man byter inte ut en vinnande häst, ju.

Med ett par hyfsat bra viner till maten så satt middagen som en smäck.

Vi satt en lång stund och åt och vi satt och tittade på ett antal tyska damer som badade näck i bukten.

Efter en hel vecka med bara grabbar på en båt så tycktes damerna snyggare och snyggare för varje glas vin.

Fredagen skulle innebära att båten skulle städas, besiktigas och man skulle avtala vad som skulle göras vid den på Kiriakoulis bekostnad. Genuan skulle t.ex. bytas och motorn skulle få sig en genomgripande översyn.

Genakern skulle lämnas tillbaka och det skulle städas igen och tömmas från saker av privat natur. Det senaste fanns det inte värst mycket av, annat än beträffande Anders väska. Den innehöll stora mängder klädesplagg och allehanda attiraljer, sånt som riktigt unga människor alltid har med sig på resa.

Vi skulle ju alla duscha och fixas till så vi var klara för hemfärd kommande afton.

En ”bulle” beställdes som vi åkte med in till staden och Nestle Marina för att bland annat se hur vi placerat oss totalt i de olika seglingarna under veckan.

Med en åttondeplats på Off Shore och med 11 till 14 på inomskärsseglingarna så hamnade vi på 11 plats totalt. Detta var vi nöjda med och vi firade med en pilsner.

Kvällens sociala evenemang innebar att vi skulle åka buss till ett jättehotell för gemensam utspisning och prisutdelning. Hotellet heter Marti resort ligger strax utanför Marmaris och har nog flera tusen rum. Där finns även allt från bastu till Spa och massage. Huuu.

Maten stod framdukad och omedelbart efter att man stigit av bussen var det bara att ta plats och sen hämta mat vid dignande matbord innehållande allt som man kunde önska. Efter maten serverades ett dessertbord med ett trettiotal olika rätter. Turkkypare serverade vin hela tiden och man behövde inte anstränga sig för att trivas, om man säger.

Lokalen runt receptionen var stor som halva Kävlinge och där fanns soffgrupper och barer och levande musik. Pippinetta läckra damer med extremt höga klackar och smala midjor trippade runt och klickade med skorna. Dom kan vara mycket vackra dom turkiska donnorna. Synd bara att dom är så skäggiga.

Och dom har säkert hår på ryggen också. Men granna ögon har dom, stora runda och svarta. Men dom är nog hårt hållna av sina gubbar och pappor, för dom undanviker helt all slags ögonkontakt. Har kanske med religionen att göra, vem vet?

Klockan närmade sig elva när vi började känna att vi nog borde åka tillbaka till båten så vi äntrade en av bussarna. Dom körde så snart dom var fullsatta och dom gick i skytteltrafik in till staden och Nestle marina.

Vi åkte med två taxibilar från Nestle Marina till Pupa marina om aftonen för taximuppen ville inte lasta in sex personer i en Opel Kadett.

Klen typ, tyckte vi utan att protestera.

Vi satt och snackade i sittbrunnen ett tag för att sen bestämma att vi nog borde vila en liten stund innan vi äntrar doftgransmercan för transport till flygplatsen. Denna transfer skulle avgå klockan kvart över två om natten så vi hade ett par timmar på oss, ju.

Med oro i skallen vaknar man varje kvart för att kontrollera att man inte sovit för länge och vid pass 02.00 vaknade vi alla och vi släpade oss bort vid marinans kontor där transferbussen stod och väntade. Chauffören hade sovit i bakersta sätet i väntan på att vi skulle anlända, och som huvudkudde hade han använt en gammal skokartong.

Man kunde sova lite av och till under färden men man var ordentligt trött och lite retlig när man steg in i terminalen i Dalamann.

När man dessutom senare fick veta att flyget var sju och en halv timma försenat, höll man på att smälla av på riktigt.

Det finns många svordomar i det Svenska språket kan nämnas och i stort sett samtliga dessa användes nu flitigt.

Och hade den som orsakat förseningen funnits på plats så hade han nog slaktats likt en gödkalv på påskafton.

Troligen hade han flåtts levande dessutom innan han stekts över öppen eld. Så illa var det nämligen.

Vad gör man på en näst intill folktom flygplats i över sju timmar från klockan fyra om morgonen.

Ja det enda vi kunde komma på var att hitta någonstans att sova lite. Så vi vandrade upp på andra våningen och hittade en folktom cafeteria med ett gäng chesterfieldsoffor och fåtöljer där vi knoppade in så gott det nu gick.

Vid niotiden kunde man höra en mupp som försiktigt startade en musikanläggning och spelade Louis Armstronglåtar på dämpad ljudnivå.

Han såg nog på våra blickar att han inte borde störa så han smög försiktigt och tassade omkring i filttofflor ända tills vi alla hade vaknat. Hans självbevarelsedrift sade honom att vara riktigt ödmjuk och vänlig.

Kaffe och små goda mackor serverades och snart hade vi alla blivit snälla igen.

Flygresan till Arlanda gick hyfsat bra och man tackade sin himmelska skapare att man inte bokat flyg med Sterling airlines. Ty vi fick reda på att detta flygbolag hade försatts i konkurs under veckan.

Men vi åkte med det turkiska Freebird, och dom levde i högönsklig välmåga.

Bruttan som snott Micke på 25 spänn på nerresan fanns dock inte ombord och det var nog bäst för henne, men flygvärdinnorna var vänliga, söta och serviceminded, och det var ju vad som behövdes i detta läge.

På Arlanda letades det efter buss till Hotell Connect. ”Hotellet med dom dyra mackorna.”

Det fick bli taxi eftersom man tydligen måste boka i förväg för att få åka med bussen. Taxin bestod i en Toyota Prius som var näst intill ljudlös i gången och chauffören var en liten skrikande Indier som bland annat hade synpunkter på att just taxichaufförer aldrig kunde tjäna svarta pengar så som alla andra. Han hade dessutom råkat köra över en järnvägsövergång efter att bommarna gått upp, men innan dom röda lamporna slutat blinka. Detta kostade honom två och ett halvt tusen spänn. Jävla svenska poliser som bara jagar taxichaufförer hela tiden.

Ja honom var det mycket synd om.

Vi lastade in våra tillhörigheter i chevan på Connekts parkering och konstaterade samtidigt att någon ungjävel repat hela högersidan på bilen. Vi tankade Chevan med lite bensin och vi fyllde på lite kylvätska och sen drog vi iväg söderut. I Linköping lämnades Håkan åt sitt öde med ett löfte om att skaffa nödiga kunskaper om de aerodynamiska krafter som påverkar flygplan för att senare informera Börje och Micke så att dom bygger rätt när dom ändrar alla möjliga viktiga detaljer i sitt flygplansbygge hemma i Kristianstad.

Ingen av passagerarna minns riktigt hur det gick till att komma hem, men det lyckades utan missöden, Micke tackades och kröntes till dagens Skåning i skarp konkurrens med Peps Persson och Hjalmar Branting.

Tack för en underbar vecka

Börje

ders