Fanny tyckte det skulle vara kul att få ha med en kompis ner till Grekland och segla någon gång. Så frågan kom upp stup i kvarten och hon föreslog att pappa skulle kunna segla med henne och en kompis under sommaren 2010. Börje, som var en mycket ansvarsfull pappa, kände dock att det nog skulle vara ett alltför stort ansvar att ta på sig. Dels för Fannys skull och att dessutom ha ensamt ansvar för ytterligare en tjej framstod som lite väl bra.

Men så kom frågan upp om man inte kunde fråga Bella och hennes föräldrar. Jaja. Börje kände slutligen att om Fannys bästis Bella och även hennes föräldrar ville följa med, så skulle det vara betydligt enklare. Då skulle man ju ha någon att ge skulden om något inträffade, ju. Så under våren 2010 anordnades ett första möte hemma hos Eva, Staffan och Bella i deras läckra våning i Kristianstad. Här skulle man ”känna på varandra” och försöka bilda sig en uppfattning om huruvida man skulle kunna tänka sig att stå ut med varandra under två hela veckor i en segelbåt. För det kan ställa mycket stora krav på flexibilitet och ödmjukhet att s.a.s. ”klänga på ryggen på varandra” på ett så litet utrymme som en segelbåt erbjuder, under hela två veckor utan att smälla av.

Eva och Staffan hade lagat till en underbar middag och Börje stod för vinet. Man trivdes och alla gillade både mat och dryck. Timmen blev sen innan Börje och Fanny snubblade hemåt i natten.

Mötet föll väl ut och man enades om att det nog skulle kunna funka. Personkemin stämde bra och man skrattade åt ungefär samma saker och man trivdes tillsammans. Så det planerades in att man skulle segla från midsommar och två veckor framåt.

Börje packade redan två veckor före midsommar ner vad som skulle behövas. Fyra T-shirts, ett gäng kallingar, tandborste, schampo och badbrallor. Ja man vet ju inte vad som kan hända och om nu vattnet skulle nå upp i 29 grader så kan ju tänkas att man skulle våga sig i detta våta element, fast helst inte egentligen.

Dessutom beställdes nya fina sjökort och så skulle man ju ha med lite reservdelar till båten, ju. Väskan blev någorlunda fylld och den vägde hela 8,2 kilo.

Tiden rann snabbt iväg och det korta extramöte man skulle hålla för att stämma av före resan hanns knappt med för plötsligt var det midsommarveckan. Staffan, Eva och Bella skulle åka ner till Grekland redan på torsdagen före midsommar så det blev plötsligt lite akut om man skulle kunna hinna träffas. Börje tog kontakt och förslog ett möte över en kopp kaffe på söndagen före avresa.

Staffan som fyllt 60 på lördagen var lite sömndrucken och slirig när han svarade i telefon och förklarade situationen. Börje, som hade missuppfattat datumet för Staffans födelsedag och trott att denna skulle infalla under tiden vi var i Grekland blev ju lite överraskad. Men Staffan förklarade att han gärna kan fylla 60 en gång till under tiden i Grekland, så det skulle inte vara något problem alls.

Andra mötet avhölls alltså söndagen före midsommar och Börje stoltserade med hembryggt kaffe och varsin hembakad mazarin inköpt på Domus under förmiddagen och de kändes hyfsat nybakade.

Nya färska sjökort hade ju införskaffats och man gick nogsamt igenom var man skulle påbörja seglatsen och eventuella färdvägar i den Grekiska arkepilagen. Man gjorde klart att vi under den första veckan skulle segla in mot fastlandet för att under andra veckan hålla till i Saroniska havet söder om Pireus, med Hydra, Poros, Aegina och Epidavros, där Börje och Fanny varit många gånger tidigare, men dit man ändå alltid längtar.

Mötet avslutades och alla kände sig nöjda.

Det blev torsdag och Eva, Staffan och Bella gav sig iväg mot Athen. Efter mellanlandning i Frankfurt och några timmars väntan blev det så äntligen dags att äntra planet mot Athen och man landade runt klockan halv ett på natten. Sömndruckna och sladdriga blev det sen någon timmas sömn bland barstolar och annat grejs på flygplatsen i Athen, och därefter bussfärd ner till hamnstaden Rafina på Greklands östkust. Färjan stävade mot Paros och helt uttröttade klev man i land och uppsökte sitt förbokade pensionat, som Eva omedelbart blev häftigt förälskad i, och äntligen kunde man få lite vila.

Fram på förmiddagen på den svenska midsommarafton hittade man sen ner till hamnen i Naoussa och letade upp Josefina, båten man skulle tillbringa två veckor på tillsammans med Börje och Fanny. Staffan undersökte noga alla skrymslen och finesser i båten och Eva lokaliserade köket med alla dess redskap. Hon hittade till och med utrymmet under den ena soffan där man normalt förvarar pilsnerbackar, men som nu var uppfyllt med grytor och ”stegepannor”. Och inom någon halvtimma hade hon i sitt inre ”torrlagat” en fantastisk fyrarätters middag och hon var helt säker på att hon skulle trivas i detta kök och lika säker var hon på att samtliga ombord skulle gilla anrättningen om den varit verklig.

Efter detta vandrade man runt lite i den fantastiska staden och dess gränder och man hittade en supermarket där man inhandlade det mesta som skulle vara nödvändigt, bland annat för en perfekt frukost dagen efter, när Fanny och Börje anlänt, plus ett antal vattenflaskor som man lade för infrysning hos en närbelägen restaurang, för av hämtning kommande morgon. Bella gick runt och smygtittade på Grekiska grabbar och hon tog en del bilder på typiskt Grekiska företeelser medan hon snällt tänkte på sin Anton. Hela dagen förflöt lugnt och man hade redan vid fyratiden på eftermiddagen varvat ner och kommit in i det Grekiska lugnet där man enkelt kunde uppskjuta det mesta till morgondagen utan att någon skulle misstycka på något sätt.

Fanny och Börje, som varit bjudna på midsommarfest hos Cia och Jörgen hemma i Kristianstad, vaknade av en ilsket talande mobilväckarklocka som på Stockholmsslang förkunnade att: ”klockan är nu halv fem, det är dags att stiga upp”

En snabbdusch, en snabbfrukost och sen bar det iväg mot järnvägsstationen. Börje hade dagen före checkat in och ”seatat” via nätet, så att när man sen ankom till Kastrup var det bara att lämna in bagaget och ta sig till gaten. Fanny sov en stund på tåget tillsammans med en banan som hon lärt känna under midsommarafton.

Incheckningen via nätet medförde att man endast behövde vara på plats en halvtimma före avgång, men noga som man är med att alltid vara i tid, så var man på plats mer än en timma före. Så Fanny och Börje satt och fjantade i väntsoffan en god stund.

Landningen i Athen gick som smort och likaså bussfärden med buss nr. X96 ner till Pireus. Det hann bli lite sen lunch och näringsrik föda bestående av Grekisk sallad, lite clubsandwich och pommisar, innan man checkade in på Blue Ferrys färja för färd mot Paros. En kolossalt tråkig färja och man skulle stå ut i över fyra timmar innan man var framme. Men eftersom man åkt med denna färja ett antal gånger tidigare, så visste man att man, vid ankomsten till Paros skulle vara snabb som attan att hitta en taxi. Detta för att redan en halvtimma senare fanns inte fler taxibilar kvar och därefter kunde det ta timmar att hitta en, så Fanny och Börje uppförde sig som ena riktiga tyskar när man slet åt sig sitt bagage och ställde sig vid utgången redan en kvart före att färjan lade till. Snabbt traskade man iväg och fick tag i första lediga bil som dirigerades mot Naoussa Marina.

Innan man hade hunnit fram fick Fanny tag i Bella via mobiltelefon och det avtalades att man skulle träffas för en gemensam promenad ner till båten. Bagage stuvades in provisoriskt i båten, och man fick sig en efterlängtad pilsner i den dammiga strupen och livet började leka igen.

Därefter gick man tillsammans upp till en fantastisk restaurang i gamla sta´n där man blev mätt och go av mat från fina ekologiskt odlade råvaror och med husets röda därtill. Alla var nöjda och efter att ha softat en stund med varsin Ouzo på en liten bar, stegade man tillbaka till båten för en god natts sömn. Fanny och Bella kände sig dock inte särdeles trötta, så de stannade kvar på en annan bar, där de satt ända tills Eva fick för sig att de ville ha eskort tillbaka till båten. Klockan hade blivit nästan halv tre om natten så det blev läggdags även för de unga damerna.

En underbar frukost i sittbrunnen med nybakat bröd kunde så inleda denna första gemensamma vecka och vädret var alldeles strålande. Solen värmde så gott i skinnet och man njöt till fullo. Nybakat varmt bröd med ost, marmelad och honung gav styrka åt varje kroppsdel. Vi diskuterade om vart vi skulle ställa kosan, och om det skulle bli Naxos eller om vi skulle dra mot Mykonos, bögarnas hemvist och eget hemska näste.  Staffan kände att om vi skulle till Mykonos så skulle vi vara försiktiga och hela tiden gå runt med ryggen mot väggen och för säkerhets skull skulle vi kunna ha vinkorkar i rumpan, som en ren säkerhetsåtgärd, för man vet ju aldrig vad de kan få för sig.

Nere i båten hittade vi en alldeles ny genua som monterades i förstaget. Skot monterades och vi hann bli alldeles genomsvetta.

Varsin öl kylde ner innanmätet och snart var vi klara för avfärd. Lite papper fylldes i hos Jannis (hamnmästaren ), därefter lade vi ut och drogo åstad.

Vinden lyste med sin frånvaro så det blev att sätta sin tillit till ”järngenuan” . Visserligen försökte vi segla en liten stund, men när vi bara gjorde 0,4 knop tröttnade vi och drog igång maskin igen. Tjejerna sov det mesta av dagen ty de voro trötta efter nattens barbesök. Men när ett antal delfiner dök upp och gjorde oss sällskap blev det fart på damerna. Det fotograferades hej vilt och det suckades. Tidvis var stämningen riktigt religiös ombord. Om nu sanningen ska fram, så är det alltid något speciellt med delfiner och man blir alldeles tagen.

Vi siktade rakt in i Mykonos stadskärna när en Grekisk fiskare tydligt angav vart vi skulle styra för att kunna lägga till, och vi lydde självklart. Tilläggningen gick som smort och tryggt och säkert låg vi sen med moringens hjälp medan vi intog varsin välförtjänt ”hoppilandpilsner”.

Man putsade sina kroppsdelar, kammade sitt hår och vissa av damerna fixade till håret för säkerhets skulle för man visste ju inte om alla pojkar verkligen är bögar eller om det finns en och annan vanlig snygg Grek som kunde verka intressant/ bli intresserad.

Eva kände plötsligt att, om vi skulle hinna med bussen som går en gång i timman, så får vi nog snabba på lite. Så vi gick raskt upp till genomfartsvägen och just som vi kom upp, så kom bussen. Chauffören såg oss inte omedelbart eftersom vi ju var vita och bleka som kalkklipporna i bakgrunden, han tvingades sakta in för sopbilen och han körde iväg igen. Men sopgubben uppmärksammade vår situation och tutade åt busschauffören som stannade några tiotal meter bort och vi kunde springande komma ombord på bussen.

Väl inne i staden fick vi klart för oss att bussen gick tillbaka varje hel timma och vi kunde därefter anpassa vår vistelse efter detta. Så vi gick runt en stund med ryggen mot väggarna medan vinkorkarna spände i rumporna och tittade misstänksamt åt alla förmodade bögar. Vi fönstershoppade en stund och så plötsligt var flickorna försvunna. Eva, Staffan o Börje beslutade sig för att stanna upp och parkera på en ”kafferia” en liten stund för att invänta att de unga vackra flickorna skulle dyka upp med, i värsta fall, varsin bög under armen. Men det dröjde, så Eva kände plötsligt ( genom sin kvinnliga intuition) att töserna behövde eskort så hon traskade iväg och hittade dem omedelbart och hon förde ilsket, men med mjuk röst, tillbaka dom under vårt bögbeskydd igen. Därefter uppmanades tjejerna att ständigt hålla koll på var vi befann oss så det inte skulle behöva bli fler efterlysningar i den Grekiska radion, sjöräddningen eller liknande. Efter denna fadäs följde tjejerna oss hack i häl hela kvällen och ingen behövde känna oro. Tidvis trampade Bella till och med på Evas hälar i rena förskräckelsen och Eva fick skada på foten.

Bögarnas egen pelikan stoltserade med sin bögpappa tätt intill sig.

Bussen tillbaka skulle gå om 55 minuter, vi kände oss manade att intaga en snabb måltid, så vi gick in på en restaurang i ett lyxigt hotell för att beställa. Vi bänkade oss vid ett bord med en himmelsk utsikt dels över bögarnas näste och dels över havet där solen höll på att gå ner i horisonten. Solen glittrade i vattnet och vi kände ro i både kropp och själ. Dock stördes vi lite av att vi inte fick beställa in mat. Servitrisen stod lugnt och dösnackade med sina kompisar medan vi ivrigt försökte göra oss påminda genom att tydligt vinka med menyerna. Ingen reaktion, så vi reste oss helt sonika och gick därifrån. Mallgrodan till servitris kom springande och hon frågade slutligen vad som stod på, och Eva svarade syrligt att vi dessvärre inte hade tid att vänta längre, så därför tvingades vi gå in till grannen och beställa mat, för där hade vi sett att det gick mycket snabbare. Mallgrodan blev lite purken, och det var ju just vad vi ville att hon skulle bli och vi hoppades att vi markerat tillräckligt tydligt och att hon snart skulle få sparken från sitt dåligt skötta jobb. Nu hade vi ju fått utsikten vi behövde. På nästa ställe, alldeles invid vattnet gick det däremot betydligt snabbare och vi hann knappt svälja undan förrän vi fick logariasmon (räkningen) och kunde betala. Några raska steg och vips var vi vid bussen som skulle föra oss tillbaka till marinan. Staffan och Börje kunde plocka ut vinkorkarna och ordningen tycktes återställd.

Under tiden vi varit borta hade det anlänt ett antal båtar så vi kände att vi var i gott sällskap. Morgonbröd hade inte inköpts, men Eva hade varit förutseende och skaffat limpa som låg i tryggt förvar i skåpet i ”köket”. Detta innebar att vi kunde få en fin frukost i sittbrunnen och alla kände sig väl till mods. Tiden gick och det började blåsa mer och mer. Vi började känna att moringen inte höll upp båten ordentligt så vi förberedde avfärd innan det skulle hinna inträffa ankarsläpp på riktigt. Vinden pressade på mot bryggan och vi förberedde oss så gott vi kunde. Med endast en tamp i land skulle vi så försöka rikta upp båten med motorns hjälp och därefter skulle vi släppa moringstampen. Dock fastnade moringstampen i knapen och hela skiten strulade till sig maximalt. Båten drev in mot bryggan och vi hade allt sjå i världen att bära av för att inte skada folk och fä. Babords sida gick emot gummit på kajen och det blev ett svart fult gummimärke på båten. Förpulpiten stötte till en Canadensares mantågsstötta,  glaset på lanternan spräcktes och trillade i drickat. Huu, nu var goda råd dyra och besättningen blev genomsvett. Staffan lyckades hålla ifrån så pass att vi fick driv och styrfart ut ur detta hemska näste. Med gummimärke i rumpan och med spräckt förlanterna stävade vi med skam i blicken ut ur hamnen med kurs mot Tinos. Och som om inte skadan var tillräcklig började en hamnnisse hojta efter oss och han visslade i sin äckliga ilskna visselpipa. Han menade att vi skulle hålla undan åt vänster för han hade för avsikt att släppa iväg en stor jävla färja. Alltså hade vi inte haft ett helvete redan, eller? Vi hade lärt oss läxan: ” var försiktig om Du besöker bögarnas näste”.

Vi gick en stund för motor och insåg snart att den rådande vinden faktiskt hade tre för oss viktiga egenskaper just denna dag. Den hade riktning som passade för en till synes perfekt halv vind. Den hade kraft nog att driva oss utan motor, och den hade en ytterst behaglig temperatur som gjorde att den värmde i skinnet. Dessa tre egenskaper fick oss att ta ut så mycket segel vi hade ombord. Hela den nya fina genuan och hela storen halades ut och vi hade fint flyt med över 8 knop, trots taskig skotning.

Timmarna gick, det solades på däck och det brändes skinn, Staffan styrde nonchalant med ena tummen medan han galant svingade en bägare och hade utsikt över sin vackra hustru. Staffan såg nöjd och stolt ut kan nämnas.  Färden till Tinos var inte mer än ca. 15 distansminuter, så vi ansåg oss ha mycket gott om tid. Det seglades det mesta av vägen och inte förrän strax utanför hamninloppet togs seglen in och motorn startades. Omedelbart då motorn startas fixade Eva igång kylen så vi skulle få svala pilsner när vi väl lagt till. 

Detta tillsammans med att hon efter rundning av en udde eller dylikt, omedelbart serverade varsin kall rundningspilsner gjorde att Staffan gav henne förlängt förordnande som specialgast och Eva var nu mycket nära en fast anställning.

Börje som köpt nya fina sjökort över såväl cykladerna som Saroniska havet hade glömt dessa hemma, så nu blev det att köpa nya på Tinos.  Man kollade nogsamt i alla öppna affärer, men överallt hade man sålt slut.

Kvällen erbjöd god mat på lokal och alla blev mätta och goa igen. Börje envisades med att försöka beställa baconlindad chicken souvlaki, sin vana trogen, men inte ens här lyckades han, så det fick bli chicken filé. Tjejerna gjorde en krogrunda och en hel del vackra grekiska pojkar blev förälskade .

Följande morgon blev det så en lika fantastisk frukost i strålande sol, men i skuggan av biminitoppen, som vi blivit vana vid. En snabb shoppingrunda gav oss nya fina sjökort och en ny förlanterna, (enbart glas gick inte att skaffa) så att vi skulle kunna ställa skeppet i ordning igen efter bögarnas uppror på Mykonos föregående morgon.

Dagens färd skulle gå mot Siros. Vi bestämde oss under resans gång för att inte gå in till huvudstaden på ön Siros, utan att istället gå in till en liten by på baksidan (västra sidan). Detta skulle visa sig ge oss två fördelar. Dels skulle vi få besöka en liten by där ingen av oss tidigare varit, och dels skulle vi bespara oss femton sjömil kommande dag, eftersom vi skulle färdas åt nordväst då. Under tiden vi seglade söderut längs Siros framsida, lade sig vinden för ett ögonblick, länge nog för att vi skulle hinna intaga en fantastisk Grekisk sallad, som Eva snabbt ”svängde ihop”. Lite Retzina till maten och gubbarna  blev modiga, snygga och starka.

En timma senare var vi starka nog att fortsätta runt sydspetsen och in i byn Finikas hamn. Vi lade till vid sidan om en Norrman och efter att ha bunkrat öl blev det en hoppilandsådan av ren artighet mot våra närboende.

Byn var full av hamnpoliser. Vi visste inte då att ön Siros är sjöpolisernas näste och att de här kollade att alla båtar hade sina papper i ordning, vilket vi ju hade. Hamnplatsen kostade horribla 1,82 € vilket vi absolut inte prutade på, men vi betalade ändå under protest, för det hör ju till.

Tjejerna vandrade runt en stund och konstaterade snabbt att det inte fanns några klubbar eller barer i byn, så de återvände till sina föräldrar och satte sig lugnt i sittbrunnen. Kvällen nalkades och det började bli tid att äta, tjejerna föreslog en restaurang de sett tidigare under eftermiddagen dit vi vandrade.

Maten smakade alldeles förträffligt och vi bjöds på vattenmelon och en mystisk äcklig kaka som dessert. Notan slutade på 48 € och det kan man väl kalla rimligt i synnerhet som den innehöll både mat och dricka för fem personer.

Staffan och Eva diskuterade en liten stund om de skulle köpa en båt och ha i medelhavet.  Det resonerades lite om vad för slags båt man i så fall skulle ha, och Staffan föreslog att man kanske skulle fundera lite på en liten U-båt, för som han sa: ”Då kan man ju skita i vad det är för slags väder, ju”

Börje tyckte det lät förståndigt.

En Ouzo som sängfösare satt som en smäck varefter det sovs lugnt ända till morgonen.

Frukost i sittbrunnen med varmt nybakat bröd och för tredje dagen åkte ”hissyoggin” fram utan att bli uppäten. Den fick sitt namn eftersom den åkte upp och ner ur kylen. Med en fantastisk utsikt över ett stilla medelhav kunde man sitta och njuta en bra stund innan det blev dags att packa ihop och ge sig iväg.

Denna dag avsåg vi gå mot nordväst och östra sidan till byn Loutrá på ön Kitnos. Innan vi kom dit blev vi dock tvungna att kolla nordspetsen på ön så att det inte fanns risk för fler städer där. Men efter en snabb titt kunde vi så vända söderut igen och söka upp hamninloppet.

Långa stunder gick vi för motor denna dag eftersom vinden i stort sett lyste med sin frånvaro.

Eva serverade hoppilandöl omgående och hon kände nog att hon nu var ytterst nära den fasta anställning hon hoppats på under så många år. Vi tittade oss runt lite grann och med båtplatser till vänster och badplats till höger kändes det som om vi nu var mycket nära himmelriket. Dessutom fanns restauranger med uteservering på stranden alldeles invid vattenlinjen.

En hundägare visade sin respekt för sitt husdjur då han lyfte den upp på flaket på sin bil genom att lyfta den i pälsen. Visserligen är ju hundar av naturen ytterst äckliga, men man får ju inte vara elak mot dem för det. De kan ju inte hjälpa att de är så räliga. Och det är ju sak samma med människor, man får inte lyfta äckliga människor i pälsen heller. Gör man det så kommer länsman och man får bannor.

Eva, som blivit så himla glad åt sina chanser till befordran klädde upp sig och hon förde sig likt en prinsessa varvid alla herrar ombord genast rakade sig och snyggade till sig för att inte nyss nämnda prinsessa skulle behöva skämmas för sitt sällskap.

Att sitta tillsammans, en ljummen kväll i vattenbrynet och avnjuta en Grekisk måltid kändes nu himmelskt och alla var nöjda. Visserligen gick det inte att få baconinlindad chicken souvlaki, men dock souvlaki med bacon ovanpå. Det var ju så nära baconlindad souvlaki man kunde komma och det smakade alldeles förträffligt med sältan som Baconet gav. Eva föreslog att man, vid tillfälle, skulle försöka beställa en baconinlindad banana split som dessert. Börje lovade att äta den om Eva lyckades få någon att servera den.

Plötsligt blev vi varse att en stor motorbåt höll på att lägga till. En till synes narkotikapåverkad ung gentleman gjorde klart för oss att vi måste flytta oss lite grann. Det var nämligen hans kompis som låg i motorbåten vid kaj och att han absolut ville ligga intill honom. Diskussioner uppstod, folk visade tydligt sitt missnöje, men han gav inte avkall på sina krav. Han till och med hotade Staffan med att komma ombord på vår båt om så skulle vara, vad det nu skulle tjänat till. Slutligen påstod han att det faktiskt var han som var Dimitris. Ojoj tänkte vi då, med ett otäckt illmarigt leende i ögat. För om han verkligen är Dimitris, då måste han ju vara riktigt betydelsefull, eller?. Vi skakade synbart irriterat på huvudet och Staffan kontrade med att: ”and I am Donald Duck”.

Skrattsalvorna avlöste varandra och våra båtgrannar gillade uttalandet. Natten lägrade sig och det blev tyst.

Med nybakat gott gulaktigt bröd intogs en närande frukost och med utsikten över stranden med tillhörande uteserveringar var bedårande i den stilla morgontimman.

Det blev dags att packa ihop så det bunkrades. Man enades om att, det värsta som skulle kunna inträffa, vore om ölen tog slut. Så därför fylldes det upp ordentligt med både vin, vatten, juice och öl.

Bella började få lite ont i ryggen, så hon var lite försiktig i sina rörelser. Fanny stöttade med glada tillrop och roliga kommentarer, och dagarna förflöt i stillhet.

När så båtplatsen skulle betalas och hamnfogden närmade sig, så visade det sig att nyss nämnda hamnfogde var självaste Dimitris. Huuu. Men eftersom han varit så påtänd dagen innan, så mindes han inget om det inträffade och han kände faktiskt inte igen Donald Duck heller.

Dagens seglats skulle gå till Kea och nordsidan på ön. Vi fick en helt underbar segling med bidevind på styrbords bog mest hela dagen.

Staffan som nu i sitt medvetande fått in rattens betydelse på en segelbåt, styrde elegant med ena stortån och han hade det ganska bra i skuggan. Eva serverade rundningspilsner efter hand och innan minsta misstanke om att vi passerat en udde utan att ha sett den. Och skulle vi inte ha passerat någon udde så fingerade Eva det hela, skapade en udde i sitt sinne, och vi fick varsin rundningspilsner ändå.

Lagom till kvällningen gick vi in i hamn på Kea och i staden Korissia.

Ut med ankaret så långt kättingen räckte och vi låg säkert som om skulle det bli storm.

Staffan kände att arbetslusten kom krypande, så han letade fram verktygslådan och satte igång att byta förlanternan, han fixade och han donade med allehanda underhållsarbeten och inte förrän ett par timmar senare blev han kontaktbar igen. Då hade han pol erat bort gummimärket på babordssidan också och båten såg ut som ny.

Eva kände nu suget efter matlagning så överväldigande att hon absolut ville laga mat på båten denna afton.  Gubbarna hade absolut inget att invända så det blev som Eva ville.

En halvtimma senare hade hon lagat till en fantastisk anrättning utav bara rester ur kylen. Med traktens röda vin till blev det en riktig festmåltid.

Tjejerna gick på lokal och ännu ett gäng grekiska pojkar blev förälskade. Samma visa varje gång. Stackars pojkar.

Vid halv fyratiden hämtades tjejerna av Eva som fick sin mammakänsla att ta överhanden.

Morgonen därefter gick i tröghetens tecken. Det var ofantligt varmt och man kunde knappt röra sig utan att svettas, man kunde faktiskt sitta still och bara svettas om man ville. Någon påstod att det varit 42 grader i skuggan vid något tillfälle, och detta är ju inte bra för mänskliga varelser över huvud taget.

Eva, som nu intagit rollen som städerska på hela båten, kock i köket och ansvarig för ungdomarnas säkerhet på nätterna, sov nu endast några få minuter i taget. Dessutom hade hon under dagen startat ett tvätteri ombord, för alla stag och tampar var plötsligt fyllda av soltorkande klädesplagg.

Vi döpte båten till: ” Das Schwedishe vaskerianstalt”

Staffan och Börje förstod nu att Eva saknade sin dammsugare. För hon for runt med sopkvasten och hon putade med munnen och brummade så det skulle låta som om hon hade dammsugaren igång. Det var snart kliniskt rent både utomhus och inomhus.

I smyg hade nu Eva bunkrat mat för en kväll / natt i en ankarvik och vi drog iväg intet ont anande.

En helt underbar ankarvik fanns ju på sydspetsen av ön Makronisi utanför Lavrion. Vi smög sakta in i viken, Staffan vid rodret och Eva vid ankarspelet. När vi var tillräckligt långt inne i viken gjorde Staffan tecken och Eva släppte ut ankaret. Staffan backade lite grann för att se så ankaret bet ordentligt och plötsligt satt det fast så att ankarspelet knorrade. ”Nu sitter det bom fast”, sa Staffan och stängde av motorn.

Vi satt länge och beundrade utsikten och vi kollade på alla fritidsbåtar som skulle passera utanför, på väg mot sina mål inför weekenden. En otäck bränning fanns strax utanför inloppet i viken och vi satt en lång stund och förundrades över att ingen körde på, då det plötsligt small till.  En motorbåt rammade i hög fart grynnan och det small först ordentligt för att sen bli dödstyst. Vi förberedde oss på att komma till undsättning, men efter en stund hade de fått igång sin extramotor och stävade sakta tillbaka mot fastlandet.

Vi förstod att han blev illa till mods, han Gregoris, eftersom han ju förmodligen var ute på jävelskap med sin älskarinna och på otillåtet äventyr medan hanses stackars hustru satt hemma och knypplade och trodde gubben bara var ute och fiskade med sin kompis. Egentligen tyckte vi det var lika gott åt honom….. Luras på detta sätt. Fy på honom. Jävla typ.

Eva tillagade en underbar måltid av ytterligare rester ur kylen och alla trivdes så det gjorde ont. Vi tände ankarlanternan och kröp till kojs. Tjejerna klagade lite på att det var alldeles för få barer i denna vik, men de somnade snart så sött.

Morgonen nalkades och tjejerna sov som vanligt i sittbrunnen, så gjorde de varje natt  nämligen. Ingen dålig utsikt att vakna till ska väl erkännas.

Bröd värmdes i ugnen och man fick även denna dag varmt bröd till frukost och nu kunde man snacka om utsikt.

Börje hade varit nere ett litet ärende på toa i förpiken och när han öppnade dörren mot salongen träffade han Staffan mitt i skallen med dörren just som Staffan böjde sig ner för att hitta en kniv att dela en melon med. Träffen blev fullskalig och Staffan yrade en stund och pratade om att hanses pappa tvingat honom att simma trots att han slog knäna i botten i vattenpölen där hemma på gårdsplan där simövningarna företogs.

Det dröjde en bra stund innan Staffan kom till sans, men när han fått i sig några bitar av nyss nämnda melon, tog han skalet och tillverkade en mycket effektiv hjälm som passade hans kalufs perfekt.

Därefter tog han ett par glas retzina i rent medicinskt syfte. Eva suckade och tyckte lite synd om honom så hon tröstade honom med en puss på hjälmen.

Folk ombord blev badnödiga så de hoppade i vattnet och svalkade av sig en efter en.

Färden startades och denna dag skulle vi färdas in till Lavrion på fastlandet. En förhållandevis stor hamnstad och en stor charterhamn med mängder av charterbåtar som låg förtöjda vid olika bryggor.

Ett par timmars färd för motor och vi hittade en fin plats där vi avsåg ligga under kvällen och natten.  Vi kastade iland gummijollen för den hade slokat och fått en hel del celluliter i skinnet så den behövde en ansiktslyftning. Sladden kopplades och vi hade landström för den kalla ölens skull. Vi språkade en stund med grannar som sen avvek en efter en. Vi vandrade till en av restaurangerna i hamnen och intog en trivsam lunch med kalamarisar och zaganaki, därefter tillbaka till båten. Då upptäckte Börje att vi hade gjort misstaget att lägga i ankaret trots att det ju fanns moring. Huuu. Nu började Börje känna hur han måste tillkalla dykare och allt möjligt för att komma loss. Men Eva sa lugnt:  ”Det är ingen fara, vi sitter inte fast. Det hade jag känt på mig i så fall, så bara lugn”.  Vi kastade loss aktertamparna och gick försiktigt ut med motorns hjälp, och, precis så som Eva sagt, vi satt inte fast. ”Det var min själ tur för Eva”, tyckte gubbarna ombord.

Just som vi kände oss manade för en liten kall drink i skuggan, kom en liten ettrig hamnnisse och meddelade att vi inte kunde ligga där vi låg. Han skulle få in en massa charterbåtar under kvällen, så han körde bort oss. ”Skitgubbe” sa vi rent ut, på klingande svenska och sen packade vi ihop möget igen. Skitgubben ( han var halvneger dessutom eller indier) anvisade oss en plats borta på andra sidan hamnen bland ett par stora färjor. Så vi startade motorn och begav oss dit. Alltså vinden låg på mot kajen som fasen och det var en kaj som anpassats till fraktbåtar med stora djävulska gummigrejer som skulle hålla båtarna borta från kajen. Gummipluttarna stack ut cirka en meter och de var ungefär en meter långa. Avståndet mellan pluttarna var ungefär 13 meter, för vår båt kunde med nöd och näppe klämmas in emellan. Så kunde man ju inte ligga, det var ju helt förfärligt och vi diskuterade en stund vad vi skulle göra åt saken. Så Staffan påtog sig ansvaret att vakta båt och besättning så den inte slet sig, medan Börje promenerade några kilometer bort till en annan charterbrygga där han lyckades att med sitt allra ödmjukaste bugande och tårfyllda ögon och han skrapade i marken med högerskon, få hamnnissen att förbarma sig. Vi fick låna en plats vid hans brygga, men endast för en natt. Jaja svarade Börje på klingande engelska och så promenad ett par kilometer tillbaka i värmen till vakthavande befäl.

Nu skulle vi ”bara” försöka lägga ut och putta ifrån medan vinden gjorde sitt bästa för att klämma in oss mot betongkajen.  Alla kämpade så svetten lackade och långt om länge lyckades vi komma så pass ifrån att vi kunde ge fart och styra bort. Men båten drev in igen och Staffan kämpade så han fick blodsmak i munnen. Börje såg för ett ögonblick chansen att komma därifrån genom att slå full back och sen backa ut medan Staffan, Bella och Fanny bar av mot gummipluttarna. Huuu vi lyckades till slut och kunde ta oss bort till den nya hamnnissen och lägga till i moring. Det blev inte mindre än tre hoppilandpilsner denna eftermiddag och den sista burrade lite i skallen.

Börje skulle därefter hämta upp ytterligare en besättningsmedlem som kommit med flyg från Sverige denna eftermiddag. Så han traskade iväg mot busshållplatsen för att lotsa Gunilla till och ombord på båten. Gunilla installerades och presenterades och hon fick omedelbart en pilsner i sin hand. Den satt fint tyckte hon och blev lugn i sinnet.

Tillsammans vandrade alla sen upp i staden för att bunkra inför morgondagens seglats. En fin måltid intogs och Börje fick äntligen sin chicken souvlaki, dock inte baconlindad, men ändå.

Det blev tid att sova och lampan släcktes, så även solen. Tjejerna hade spanat in en bar där de tillbringade många nattliga timmar. Man kan väl säga att man inte spelade lugn soft musik. För baren som var belägen på andra sidan gatan drog på högre och högre ju senare natten led. Och vid pass tretiden hade man nått klimax. Då var volymen så hög att dörrarna i båten vibrerade och vattentankarna gungade i takt med musiken. Och tjejerna, som fått en tid att passa klockan tre senast, kom hem redan halv tre. Då hade de fått nog. Därefter lugnade musiken ner sig en smula och runt femtiden var det riktigt behagligt och man spelade fina lugna låtar som alla ombord kunde njuta till.

Klockan nio var alla, utom tjejerna, utvilade, så det vankades frukost och sen bar det iväg. Första timman hade vi inte riktigt den vindriktning vi önskade så vi gick för motor. Gunilla, som inte seglat förr var lite orolig för att bli sjösjuk, men det gick bra och hon kände ingenting alls.

Vi kollade på sjökortet att det skulle vara mest behändigt att gå till Hydra denna dag. 45 distansminuter bort. Så när vi äntligen hittat rätt kurs och fått upp seglen, tog vinden slut som genom ett trollslag och det blev helt bleke på medelhavet. Alltså, alltså, tyckte Staffan och startade motorn. Ingen vind på hela dagen och vi gick i många timmar med enbart motorkraft.

Folk vilade och folk byttes om att styra och solbada och det var alldeles fantastiskt skönt att bara slappna av och att få finnas till. Motorn dunkade på så tryggt och vid 2000 varv/minut gjorde vi runt 9 knop. Och även om det inte seglades så var det underbart på havet och den minimala vind som fanns var tillräcklig för att fläkta bort den värsta värmen. Vi stannade till under en timma och Eva lagade mat åt oss. Efter en flaska retzina var gubbarna modiga och man sökte över havet efter någon tysk som vi skulle tävla med eller segla ifrån.

Snart skymtade vi Hydra och strax skulle vi styra in i den lilla hamnen. Hydra har ingen motortrafik och de enda bilar som finns är två stycken sopbilar. På öns nordöstra del finns en soptipp med en ständig låga där soporna förbränns.

Väl inne i hamninloppet konstaterade vi att där var redan fullt av båtar. En enda liten plats fanns vid sidan om en fraktbåt, men den bemannades snabbt av en tysk gentleman och hans tjocka kärring. Så vi fick ligga mellan fören på en Norrman och fören på en Israel. Inom en timma hade vi så en Göteborgare utanpå oss vid ena sidan och en Spanjor vid andra sidan. Nu kunde man snart gå torrskodd över hamnen på båtar.  Vissa personer i den kvinnliga skaran ombord blev shoppingnödiga och Fanny insåg nu att pappa inte längre kunde ha sina gröna fina brallor, så nu skulle det handlas, bland annat just brallor. Det skulle även handlas en hel del andra saker och Börje och Staffan vaktade båten en stund. När så damerna kom tillbaka, skulle det badas. En fantastisk klippa strax utanför hamnen erbjöd salta bad med hopp från klippa, om man så ville.

Efter badet skulle man softa en stund medan man torkade i skinnet. Eva släppte faktiskt tidvis sina tankar på städning, tvätt och matlagning och hon såg ut att ha det ganska bra, så hade resten av besättningen det också, kan nämnas.

Men vilotimmen var tillräcklig för att Eva kände sig onyttig igen, så hon föreslog att man skulle laga mat i båten denna afton, för det var ju så trevligt ombord. Självklart tyckte övriga besättningsmedlemmar detsamma för nu hade man ju börjat begripa vad Eva kunde få till med enbart rester, kryddor och ett gott hjärta. Själv tyckte hon inte det var så speciellt

Kommande morgon blev varmare än vanligt eftersom man nu låg inklämd och det var alldeles vindstilla inne i hamnen. Börje blev kommenderad att gå upp i staden och inhandla de där brallorna som Fanny tittat ut. Butiken var inte öppen så Börje kände att han skulle slippa och blev glad. Men som genom ett under lyckades Fanny hitta butikens innehavare och få henne att låsa upp. Sur som ättika var hon och det var på håret att hon ville sälja brallorna. Det värsta som finns är ju att prova kläder, men Börje tvingades och tredje paret passade, huuu.  Han resonerar ju så, att om man vet vad man har för storlek så räcker väl det för att köpa. Han har haft 34/34 i jeans ända sen han låg i lumpen. Tidvis har denna storlek varit mer trång än vid andra tillfällen, men det har alltid funkat. Jajaja, tyckte han muttrande.

Efter shoppingturen skulle man så ge sig ut på havet igen. Israelerna innanför oss påkallade uppmärksamhet att de vill gå inom kort. Detta medförde att Göteborgarna tvingades släppa taget och ge dem företräde. Göteborgarna lämnade därefter, men Israelerna fångade ett tungt jävla ankare med sitt och dom hade ett fasansfullt sjå att komma loss. Först därefter kunde Göteborgarna lämna. Därefter skulle vi ta oss ut och vi släppte taget om Spanjorerna och strax efter oss lämnade Norrmännen, som ju låg allra innerst. Segelbåtar, taxibåtar, motorbåtar och färjor myllrade i hamninloppet.

Vi skulle segla över till fastlandet i norr för att käka lunch och de badnödiga skulle kunna doppa sig en stund. Avståndet var strax över 10 distansminuter, så det gick ganska snabbt i en fin bidevind på babords bog.

I med ankaret, upp med varsin pilsner och Eva for ner i köket och påbörjade tillagning av lunch.

En god Grekisk sallad satt som en smäck och alla blev mätta och goa. Det badades en stund i det turkosa vattnet medan solen värmde av vattnet nedkylda kroppar.

Någon timma förflöt och lugnet lade sig över skeppet, sen blev det dags att lätta ankar och bege sig mot Poros.

Vi seglade en stund på styrbords bog innan vi hade tillräckligt med höjd för att komma igenom det trånga sundet söderifrån in mot Poros, och efter ett slag hade vi fin kurs i bidevind på babords bog och mycket god fart.

Fanny tog rodret en stund medan Börje förberedde tampar i aktern. Staffan hängde ut fendrar och Eva och Bella flyttade fram jollen under tiden som en färja passerade oss strax före infarten till Poros.

Vi lade till på östra sidan i Poros och vi ansåg att ankaret tagit fäste, så vi gjorde fast i aktern. Vinden ökade drastiskt och vände så att vi hade den rakt i sidan. Alla vandrade upp i staden och man fönstershoppade lite grann. Börje och Gunilla gav sig av tillbaka mot båten och konstaterade att ankaret inte alls höll vad det lovat. Det hade draggat och vi låg nu onödigt nära kajen med aktern.

Nu börjades ett äventyr. Börje fendrade av i aktern, spände styrbords aktertamp och tog in babords aktertamp. Därefter startades motorn och Börje körde motorn på full fart framåt med fullt rattutslag  åt styrbord vilket fick ut aktern tillräckligt från kajen. Därefter tog Gunilla ansvaret för ankaret och hon släppte efter medan Börje fendrade av och båten drev försiktigt, med vindens hjälp, in mot kajen för att därefter ligga längs med kajen. Huu. Helt genomsvetta blev det sen varsin trösteöl medan man tyckte synd om varandra.

En stor katamaran full av Israeler lade till strax norr om oss och han passade på att fånga vårt ankare på väg in.  Besättningen på katamaranen kunde i princip inget om vare sig angöring eller om båtar och knopar över huvud taget, så Eva fick instruera dem om det mest elementära i att angöra och att slå ett dubbelt halvslag.  Staffan såg på och skakade på huvudet. En stund senare kom den Israeliske skepparen och tackade för all hjälp. Han verkade nöjd och glad att vara i land.

På kvällen åkte vi taxibåt över det smala sundet till fastlandet där man åt en underbar måltid hos en restaurangfamilj som vi alltid besöker när vi är i Poros. Gott, nyttigt och billigt. Vad mer kan man begära. Gunilla lämnade bordet och tog en promenad och vi fick leta efter henne innan vi skulle åka tillbaka med nattens sista taxibåt.

Väl tillbaka i båten igen blev Gunilla badnödig så hon kastade sig i vattnet och simmade en stund. Börje blev lite gramse för han vet att det tidvis kan vara ganska mycket ström i sundet och det är inte tillrådigt att bada där och i synnerhet inte om natten. Gunilla fick bannor för sitt tilltag och olydiga uppträdande.

Tjejerna var ute på en bar under några kvällstimmar och sen sov alla tryggt igen.

Nu var det den 6/7 och Bella fyllde sexton år. Eva hade stigit upp i gryningen och anskaffat attiraljer för Bellas födelsedagsmorgon. Enligt traditionen skall det serveras fruktsallad på födelsedagsmorgonen och Bella smygsov i lönndom medan vi andra förberedde oss på att sjunga för henne.

Alla smakade på Evas fruktsallad och det blev ett värdigt firande och Bella blev glad för sina presenter och det tycktes bli ett bra gott nytt år för Bella. 

Morgonen gick därefter återigen i solens tecken och efter frukost styrde vi mot Methana, där Börje skulle kolla efter möjligheten att lägga in båten för att slippa ha den ute i Cykladerna som hittills.

I Methana passade vi på att i ett obevakat ögonblick fylla upp vattentankarna utan att betala. Dessutom passade vi på att duscha och några tyskar hade glömt kvar schampo som vi snyltade av. Rena och fina gick vi sen upp i staden för att käka lunch, och där hittade vi plötsligt vår gamle vän Jannis.

Mannen som skötte den förra båten åt oss. Han satt med vid bordet ett tag och fick ett par glas vin. Han berättade att han blivit opererad i hjärtat och att han inte drack längre. Förr drack han allt som fanns och han rökte 75 cigaretter per dag. Hemska tanke. Han fick nu i sig ett antal glas vin och så kunde han inte hålla sig längre, så han tiggde en cigarett av en man han kände. Jannis lovade att om vi ville så skulle vi bara ringa så ordnade han en hamnplats åt oss.

Det kändes bra att Jannis mådde bra och att han minskat ner på konsumtionen av sprit och rök. Kunde han dessutom fixa en båtplats så var det ju ett extra plus i kanten.

Gunilla badade en lång stund i det välgörande svavelrika vattnet i hamnen tills en kvinna kom fram och påstod att vattnet inte var rent och att man nog inte skulle bada i det. Såsåså, Gunilla klättrade upp på ett gammalt bildäck som var fastbundet i en båt. Hon duschade av sig och använde tyskschampot och blev så ren o fin.

Vi kastade loss och seglade tillbaka till Poros för att äta på lokal och sen övernattning.

Vi lade till på den norra kajen denna gång, först på ett ställe som vi inte blev riktigt nöjda med och sen på ett ställe lite längre in i hamnen.  Varsin hoppilandpilsner kylde ner innanmätet i kropparna en smula och det slappades en stund i sittbrunnen. Delar av besättningen strosade runt lite i värmen och Staffan kom hela tiden med helt otroliga kommentarer, sin vana trogen Börje låg tidvis dubbel av skratt och undrade ibland var han får alla sina infall ifrån. Huuu.

En händelse som såg ut som en tanke… Vid sidan om oss kom en båt full med Israeler och lade till. Huvudgurun började med att ha synpunkter på vår ena förtöjningstamp, så den fick kortas lite. Eva kände plötsligt att: ”Om vi nu ska ha problem med ankaret så blir det förmodligen Israelerna som skapar detta, för varje gång hittills vi haft Israeler som grannar så har det varit något med ankarproblem”. Börje undrade: ”Alltså di där Israelerna dom är ju inge bra på detta med båtar och ankare!”. Staffans svar kom på direkten: ”Näää det ska judarna veta”. Höhö.

Framåt kvällningen började man klä upp sig inför restaurangbesök och födelsedagsmiddag. Bella klädde sig en vit läcker klänning och Fanny hade en vit klänning med en fräck jeansjacka löst utanpå. De var otroligt vackra och vi föräldrar kände sig mycket stolta och också en viss oro för alla stackars Grekiska pojkar som skulle bli förälskade denna afton.

Just som vi skulle ge oss iväg stod en äcklig byracka på kajen och skällde, Börje skällde tillbaka och äcklet tystnade och lunkade skamset därifrån. Tydligen fattade han vad Börje menade. Mannen som talar med hundar, tihi. Vi vandrade och vi vandrade tills vi kom upp högst på backen vid kyrktornet och förlovningsrestaurangen. Där hade vi bestämt att vi skulle sitta, så vi slog oss ner och beställde. Helt underbar kycklingfilé med svampsås resp. currisås, Traktens hemkörda röda vin satt som en smäck och vi njöt till fullo. Ett par katter störde ordningen lite grann men Bella motade bort dem efter hand.

Ungdomarna skulle därefter fröjdas natten lång och de begav sig ut på lokal medan föräldrarna sakta strosade tillbaka till lugnet i båten för en enkel sängfösare.

Eva, som förberett sig på att invänta läckerbitarnas återkomst behövde inte sitta uppe så länge, för redan strax efter tolv kom tjejerna tillbaka. De hade dansat limbo och en Norrbagge hade varit ovarsam med Bella så hon trillat och slagit sig i sin redan onda rygg. Trots detta skulle de sova i sittbrunnen om natten och det var nog inte helt rätt att sova på en tunn hård dyna med den onda ryggen.

Kommande morgon hade Bella så ont att hon knappt kunde röra sig för egen maskin och hon fick ett par smärtstillande piller för att kunna stå ut. Och efter frukost bar det så iväg med kurs på Epidavros.

Vi stannade till på ön Angistri för ett läckert bad i en skön badvik. Vi passade på att äta lunch och man kan väl säga att det var svårt att inte ha det gött. Bella hade ont i ryggen men var vid gott mod och hon och Fanny satt och fjantade med sina kameror och skrattade åt minnen de upplevt under sina nätter på lokal. En dum kräsen fiskmås vägrade äta det bröd vi gav åt honom, så fiskarna tog det istället.

Vattnet var helt klart och hade en läcker turkos kulör, vi hade 17 meters djup och man såg tydligt bottnen. Ett helt underbart ställe.

Någon timma senare stävade vi in mot Epidavros för att stanna över natten. Staffan styrde och Eva skötte ankaret, och det blev, som väntat, en helt perfekt angöring.

Det tog en stund innan vi fick landström och det var ytterst nära att ölen tinade så med skräck i blicken hittade Börje en liten läcker donna som både kunde och ville. Ge oss ström alltså.

Ungdomarna ville inte följa med, men ”di gamle” tog en taxi upp till amphi-teatern utanför byn. En sevärdhet alla bör se minst en gång per liv.

Hon skaffade fram en sladdstump som vi kunde ansluta vår landströmskabel i och ordningen var återställd, hon visade hur ett litet speciellt kort funkade och strömmen kom igång. Under tiden kom en stor kraftig hamnpolis fram och såg hotfullt på Börje. Var det möjligen donnans gubbe? Ja Börje undrade och fick dåligt samvete för att han beundrat hennes rumpa och nästan klätt av henne med blicken. Polisen såg Börje i ögonen och sa, med skarp ton, till Börje att han skulle ta med båthandlingarna och omedelbart infinna sig på hanses kontor i Polisens högkvarter.

Börje kände att det nog skulle bli att skaka galler under den kommande natten, men han gav sig iväg med de önskade handlingarna och försökte hålla gråten borta från mungipan. Väl inne på kontoret tittade polisen snabbt och utan att läsa, igenom papperna och förkunnade at det kostade 1,39 € att ligga där över natten. Alltså inga bannor och inget sitta i finkan alls. Börje blev lättad och trippade tillbaka till båten glad i hågen. Han sneglade lite åt donnan på väg tillbaka, höhö.

I taxin på väg tillbaka råkade vi ut för en äkta herde. En herde som med en klassisk stav vallade en stor flock med getter över vägen. Han var egentligen fåraherde men han kunde inte se skillnad på får och getter för han hade inte fått gå i skolan som barn, och hans mamma hade missat vissa delar i sin uppfostran och utbildning av yngste sonen i familjen. Men röka fick han däremot lära sig för han hade en cigarettfimp i mungipan.

Med flertusenåriga anor fanns detta fantastiska byggnadsminne bevarat. Vi hörde hur människor sjöng nere på scenen medan vi satt högt upp på läktaren och vi hörde alldeles klart varje ord man sjöng där nere. En otrolig byggnad och det sades vara plats för runt 15000 åskådare. Platsen gav lugn i sinnet hos oss och vi satt på de solvarma stenbänkarna och tänkte på att hela detta mästerverk byggts av människohänder en gång i tiden.

På kvällen kände Eva för att laga mat, för en gångs skull. Det verkade faktiskt som om hon fått smak för det Grekiska köket för där stod hon nu det mesta av tiden, kändes det som. Staffan bidrog med att fräsa till pastan och grönmögelosten. Anrättningen smakade alldeles förträffligt. Under några timmar sutto vi så och småpratade i sittbrunnen och Staffan stod för en otrolig underhållning med det ena skämtet efter det andra, helt otroliga kommentarer, och vi andra låg tidvis dubbla av skratt.

Kommande morgon blev som vanligt varm o go i sittbrunnen.  Och efter att ha plockat undan blev det avfärd mot södra ändan av ön Aegina och en liten by som heter Pedrika.

Vinden ökade och det ”brallade” till ordentligt en stund. Vi hade visserligen en fin bidevind på styrbords bog men båten tenderade att luta väl mycket för att det skulle vara komfortabelt, så vi rullade in hälften av segelytan och båten reste sig upp. Men eftersom det blev lite sjö, så dunkade båten och vid varje dunk gjorde det ont i Bellas rygg. Vi tog en ”lasarna” och startade motorn istället. Det gungade visserligen ändå, men det blev en betydligt mjukare gång och Bella mådde bättre.

Vi rundade lilla ön utanför hamninloppet i Pedrika och skulle lägga till vid sidan om en katamaran. Dock visade det sig att man inte kunde komma nära bryggan på grund av sten, så vi kastade loss igen, lämnade Fanny i land, och gick runt till andra sidan bryggan. Där stod en motorbåt med sin dinge förtöjd vid sidan, På andra sidan fanns en ledig plats för en mindre båt, men vi bedömde att vi inte skulle få plats där. Så Fanny, som stannat iland för att ta emot tamparna, frågade motorbåtsbögen om han inte kunde flytta på sin fula dinge så vi kunde lägga till där. Men nääädå, det kunde han inte den otäckingen utan han skulle minsann bestämma att ingen annan skulle ligga så nära honom och hans feta kärring som han hade tagit med sig.

Han blev inte mer populär av att ytterligare en båt avvisades, en grek dessutom, så han fick gå under tilltalsnamnet Mr. Asshole, resten av aftonen. Vi fick istället ligga utanpå ett par segelbåtar som dessutom skulle lämna klockan half three, vilket skepparen på den ena båten bestämt hävdade betyder halv fyra ( halv över tre ). Så vi väntade och när de klockan halv fyra lade ut, så tog vi deras innersta plats. En synnerligen sympatisk Engelsman kom och frågade artigt om han senare fick komma med några båtar ur en eskaderflotta och ligga utanpå oss. Självklart svarade vi på klingande Danska, och alla blev nöjda. Bella hade nu så ont i ryggen att hon tuppade av i Evas famn. Stackars tös.

Under kvällen benämndes Mr. Asshole med sitt tilltalsnamn lagom halvhögt så han hörde att vi ogillade hans agerande. Fanny och Bella kastade pistagenötskal i hans dinge som tack för hjälpen. Och vi planerade att kasta döda ruttna fiskar i hans sittbrunn, men det blev aldrig av för vi hittade inga som var ruttna tillräckligt för ändamålet.

Restaurangen närmast bryggan serverar enligt uppgift den absolut bästa zaganakin i Grekland, så bestämde oss för att smaka om den fortfarande höll måttet, och det gjorde den. Eva och Staffan hade bunkrat för kvällen och det blev en fyrarätters middag i båten, bestående av Grekisk sallad, pasta, grönmögelost och bröd. Alltså fyra rätter. Till detta avsmakades ett rött lokalt vin av en alldeles utmärkt kvalitet. Alla blev mätta och efter maten delades ytterligare en flaska och vi råkade bli lite sliriga allesammans.

Kommande morgon skulle en färja komma och lägga till där vi låg, så vi blev tvungna att väcka våra Engelska grannar för att själva komma loss. Och eftersom vi ändå var uppe och vakna så kunde vi ju lika gärna sticka ut på havet. Vi stannade till i en stor bukt strax norr om nattens hamnplats där vi käkade frukost och hade en lugn stund tillsammans. Bella hade riktigt ont i ryggen och det var nära att hon svimmade igen.

Efter måltiden gick vi norrut till Aeginas hamn där vi skulle ligga för resten av dagen och kommande natt. Vid infarten blev vi, som brukligt här, fotograferade och en liten stund senare kom en liten donna och sålde på Staffan och Eva två st. förstoringar. Eva ville först bara ha den ena bilden eftersom hon ansåg att man på den ena bilden kunde skönja att hon hade en mage, vilket är mycket ovanligt på damer som fött barn. Detta skämdes hon för, stackarn. Men Staffan hävdade att de skulle ha båda bilderna och han kunde ju ha magbilden på väggen ovanför sin säng i skymundan så att Eva skulle slippa skämmas för den. Staffan ansåg att det borde vara helt normalt med en mage dessutom.

Inne i hamnen i Aegina såg vi Staffan Rydlunds båt med besättning och kursdeltagare och vi avtalade att vi skulle busa lite med dem under kvällen och slänga en rutten murenafisk i sittbrunnen. Men innan vi visste ordet av så lämnade de hamnen och seglade iväg, vi hann inte ens prata med dem.

Hamnnissen var en liten läckerbit, en blond sådan som kom och talade om att vi skulle betala för att ligga där under natten, och eftersom vi ju ville ha både el och vatten, så fick vi låna ett kort, precis som i Epidavros. Börje instruerades om hur man använde systemet och allt funkade bra. Innan hon lämnade oss lovade vi henne att, om hon kom tillbaka under kvällen så skulle vi ge henne en godnattpuss. Vi fyllde på med vatten och vi kopplade landströmmen och snart var det kyla i boxen igen och pilsnern blev sval o go. En liten tankbil som rymde max 1000 liter kom och vi kunde fylla upp med diesel också, och båten var därefter klar för överlämnande till Pelle och Cidde med besättning när de skulle anlända dagen efter.

Staffan och Fanny skurade däck och båten blev som ny. Nere i ruffen och toaletterna städades det av och Eva ville prompt att hon skulle få städa kommande morgon, så att hon kunde känna sig lite nyttig.

Fanny stannade kvar och inväntade sin mamma för ytterligare två veckors Greklandsvistelse. Och eftersom vi började bli lite hungriga så gick vi en bit norrut för att intaga en sista måltid på lokal med gänget denna sista natt med gänget. Vi somnade ovaggade.

Stort tack alla för en underbar vecka, sällan har man skrattat så mycket.

Vid protokollet

Börje Nyberg