Efter att just ha kommit hem från en resa till Frankrike och Alsace hade vi lite mer än 24 timmar på oss att packa och förbereda oss för en tripp till Grekland. Ingrid fixade och grejade och plockade fram allt som kunde tänkas behövas på resan, hon växlade pengar och såg till att allt skulle funka med blomvattning och tidningar och allt det praktiska i hemmet medan Börje fixade undan diverse kontorsgöromål, betalade lite fakturor och kollade läget med de olika byggprojekten som pågick parallellt, dels lägenheten som skulle inredas på vinden hemma på Ö.Storgatan och dels fritidshuset som skulle byggas i Ballingslöv. Det blev ett antal stressiga telefonsamtal och några snabba möten.

Klockan fyra på onsdagsmorgonen blev det så dags att stiga upp och försöka vara så pigg som möjligt. En snabb frukost tillsammans med tända ljus, en snabb dusch och en mycket snabb påklädning, ner med Ingrids enorma 8-kilos nescecär (även kallad nafnaf) i den ena resväskan, sen bar det iväg till centralstationen knappt 300 meter bort . Den ena väskan blev ju alldeles förskräckligt tung och frågan var faktiskt om hjulen skulle orka med belastningen när Börje for iväg med packningen i hög fart för att inte missa tåget. Ingrid skulle under tiden plocka undan lite i lägenheten, stuva in en kylväska i en garderob, torka av golven lite och sen klä sig för att till sist springa ut med soporna så de inte skulle stå och lukta död gubbe när vi kom hem igen. Med raska steg anlände så Ingrid till stationen och hon köpte biljetter med sitt nyladdade jojo-kort och två minuter innan tåget gick så steg vi ombord. Alldeles förträffligt. Tid fanns faktiskt för Börje att kila ut på perrongen och ta ett par metrotidningar. Det blev sen ett par sudokun under färden och snart var vi så framme i Kastrup där vi kunde checka in.

Flygresan gick lika bra som den borde göra och inom fyra timmar var vi framme i Athen. Värmen slog emot oss stackars nordbor och även om man längtat så kändes 33 grader i skuggan väl bra. I solen var inte tanke på att vistas. Vi hoppade på buss X-96 som sen tog oss till Pireus. Man hinner alltid med en Club-sandwich och varsin kall Amstel i kylda glas hos en snubbe som vi alltid gynnar när vi kommer till Pireus, innan man köper biljetter till färjan som går till Aegina, ön där båten ligger och väntar. Under tiden vi käkade fick vi tid att tacka nej till flera erbjudanden att köpa nya solglasögon, kattbilder och hästbilder, leksaker och allt möjligt som folk tyckte vi skulle köpa av dem och som vi egentligen inte borde klarat oss utan. Börje fick till och med förklara att han aldrig använder solglasögon och frågade varför han då skulle köpa??? Svaret blev från en helt oförstående mörkhyad herre: ”very good price sir” . Börje skakade på huvudet och Abdulla försvann i vimlet.

Där, i hamnen på Aegina låg hon, Josefina, och väntade. Vi hittade henne enkelt med sin fina nya svenska flagga och hon glänste i solen. Överviktsväskan släpades ombord och faktiskt hade hjulen klarat strapatsen och resan förvånansvärt bra. Både hjul och hjulaxlar verkade hela, men blixtlåsen och en del av stommen hade fått sig en törn, förmodligen när de med truck skulle stuva in väskan i flygplanet. Den hade fått en extra ”tagg” på sig med texten ”heavy” och det var ju naturligt. Av någon underlig anledning slapp vi betala för övervikt. Dom är snälla på SAS.

Inom en halv timma hade så alla saker stuvats in i sina respektive fack, väskorna stuvades tomma ner under britsen i förpiken och allt såg nu välstädat och ordentligt ut. I kylen hade vi i våras sparat några öl som nu kom mycket väl till pass. Visserligen inte så värst kalla, men synnerligen läskande när svetten lackade från de berördas pannor. Vi satte oss i sittbrunnen och slötittade, vi fixade tampar till de nya solskydden som Ingrid sytt och som vi fraktat ner, även dessa i överviktsväskan och de monterades upp så att vi slapp solen direkt på våra kroppar. Märkligt beteende egentligen, man reser från Sverige till Grekland för solens skull och så när man kommer fram så sitter man i skuggan så mycket man kan och skyddar sig mot solen. Börje övertalades att följa med till stranden och trots vilda protester doppade han sig i det iskalla vattnet. Ingrid påstod att det var underbart i det knappt 24-gradiga vattnet, men man kunde tydligt se hur hon hade knottror på huden. Med skorna fulla av sand skulle man sen huttrande gå tillbaka till båten för att byta om till något varmare, och då kändes det bra med de varma tröjorna. Sen satt vi lugna och fina igen en stund tills vi fick upp kroppsvärmen och kände oss mogna för en inköpsrunda i den nästan helt stängda staden. Man stänger helt enkelt butikerna när det är så varmt för där finns ändå inget folk som vill handla. Vi hade dock turen att hitta en supermarket som hade öppet och kunde inskaffa diverse föda så vi skulle klara både kvällen och kommande morgon. På vägen tillbaka till båten köptes lite tomater och lite körsbär hos damen med grönsaksbåten och genast ville hon pracka på oss en massa annat som vi inte ville ha, persikor och allt möjligt. Börje härsknade slutligen till och markerade att vi faktiskt var nöjda och först då fick Ingrid följa med kärringen ombord för att betala.

Tillbaka på båten rörde så Ingrid till en fantasisk anrättning innehållande Corn beef (konserverad köttfärs), rödlök, pasta, vitlök och en burk tomatgrejs. Underbart välsmakande och välkryddat och till detta drack vi ett par skvättar vin som också sparats sen i våras. Lite oxiderat men det gick att dricka.

Vi hade ju varit varit uppe sen fyra på morgonen så var det inte svårt att somna.

Torsdag morgon andades sol igen, solskyddet flyttades till andra sidan där det gav skön svalka och vi fick en go frukost i lugn och ro. Butikerna hade öppet idag och vi kunde bunkra de viktigaste sakerna för de närmaste dagarna. Börje skruvade bort låskistan till ena toan för att vi skulle kunna försöka hitta en likadan i någon av butikerna i staden. Vi besökte nog de flesta butiker som skulle kunna tänkas ha något i den vägen men de flesta bara skakade på huvudet och tyckte att vi skulle åka till Pireus, för där finns säkert vad vi söker. Slutligen hittade vi en butik med en synnerligen vänlig dam som genast började leta i sina gömmor. Dessvärre kunde hon inte hitta något lås, men hon sa att om hon kunde få behålla låskistan tills dagen efter så skulle hon kolla med sin ”supplier” som skulle komma följande dag och sen tyckte hon att vi kunde komma tillbaka under följande eftermiddag för att få veta vad som hänt. Vi svarade att hon kunde behålla låskistan och att vi troligen inte skulle komma tillbaka förrän om lördag och det var helt okej för henne. Vi köpte lite föda inför aftonen och bland annat två st. stelfrösna kycklingfiléer som skulle fungera som kylklampar tills imorgon kväll då de skulle anrättas. Tillbaka i båten igen käkade vi en enkel lunch, diskade och under tiden Börje gjorde klar båt med tampar och solskydd, hade Ingrid i en rasande fart stängt alla luckor, tagit in fendrar och förberett allt ombord för segling varefter vi gav oss iväg mot Poros. Till en början hade vi en måttlig men go halv vind. Vi gjorde gott och väl 7 knop när vi seglade och vi njöt av tystnaden och av värmen. Visserligen behövde batterierna i båten laddas med motorn igång, men tystnaden när man seglar är underbar och man hör bara klucket från vågorna medan man gör bra fart och snabbt glider fram. Ingrid som höll i rodret tyckte efter ett par timmar att vi kanske skulle ta lite hjälp av järngenuan för vinden hade lagt sig och vi gjorde stundtals knappt en knop.

Så motorn startades och seglen togs in. 1800 varv på motorn och vi gör 7 knop igen, så vi stävar mot målet. I Poros fanns inte många turister och i vart fall inte många båtar, så vi hade lätt att hitta en plats att lägga till på. Ingrid, som van seglare, förberedde ankaret, hängde ut fendrar och ställde sig i fören klar att släppa i ankaret. Börje parerade med aktern och backade medan Ingrid sakta släppte ut ankarkätting i takt med att vi närmade oss kajen. Ömsom spände hon kättingen genom att sluta släppa efter och ömsom släpptes mer kätting ut. På detta sätt styrde hon fören så att vi kom rakt in mot kajen med aktern. Tre meter från kajen lät hon sen kättingen spännas och det var så perfekt att Börje fick dra båten bakåt med motorn under tiden han kastade iland tamparna och förtöjde. När så motorn inte drog bakåt längre spändes angöringstamparna upp och båten låg tryggt förtöjd. Upp med de nya fina solskydden och sen varsin hoppilandpilsner medan vi svalnade av i sinnena. Börje fick låna Ingrids solhatt för att skydda sig lite mot solen.

Några timmar senare började fler båtar komma och bland annat ett svenskt par i en 37-fotare. Trevliga människor som Börje snabbt hjälpte till med deras angöringstampar. Under tiden vi satt i sittbrunnen såg vi hur en segelbåt tycktes ha stora svårigheter att lägga till på sidan på en brygga en bit bort. Efter åtta försök kunde inte Börje bärga sig längre så han vandrade med raska steg dit för att kolla vad som var så himla svårt och fråga om han kunde hjälpa till med något. Beskedet blev att det var skolning av ett antal studerande som skulle ta skepparexamen och att man tränade angöringar. Okej då tyckte Börje och lommade tillbaka med svansen mellan benen.

Vi hade i uppdrag att bunkra dryckesvaror så vi gick till Poros absolut trevligaste handelsman. En man med massor av humor och som istället för att kalla sin butik ”Supermarket”, benämnde den ”Snoopymarket”. Med glimten i ögat låter han sitt gudbarn (en liten flicka på 6 år) sitta i kassan medan han själv talar om vilka oliver man bör köpa, vilken olivolja man ska ha och varför, samt vilket vin man ska köpa. Det hela slutade med att vi köpt två faskor vanligt vatten, två frösna flaskor vatten, en burk av de bästa oliverna i hela Grekland, en flaska balsamvinäger, även den av den bästa sorten norr om ekvatorn och två femliters plastflaskor med rödvin. Vinet hade vi visserligen smakat förr och vi visste att det smakar bra, så nu kände vi att vi bunkrat ordentligt. Tillbaka till båten där vi visade för de andra svenskarna vad vi inhandlat. Vi förklarade vårt enorma vininköp med att vi skulle ha en femlitare imorgon, ifall dom trodde vi skulle dra ner alltihop samma kväll, hehe. Närmaste grannen, ett gäng holländare var ute på stan o käkade och dom kom hem vid halv elvatiden. Den äldsta gentlemannen hade stora svårigheter att ta sig ombord och han var mjuk under skorna och sådär lagom rödmosig i ansiktet och han hade en vilsen flackande blick.

Ingrid anrättade varsin läckert rosmarinmarinerad kycklingfilé och till denna serverades lite stekta potatisskivor och stekt rödlök samt lite bifftomat. Den andra kvarblivna kycklingfilén  marinerades också men den placerades i en plastpåse i kylen så att den skulle vara klar tills nästa afton. Det togs några läckra bilder medan hon pysslade i köket, men dessa lämpade sig inte för publicering ansåg Ingrid iförd enbart ett par små trosor.

 Efter en god natts sömn var det så dags att uppmontera de fina solskydden igen. Börje traskade iväg efter morgonbröd och när han kom tillbaka hade Ingrid fixat till resten av frukosten så det vara bara att sätta sig till bords. En underbar morgon och det skulle visa sig att vi även skulle få underhållning på högsta nivå. Ty grannbåten skulle tankas med vatten, så gammelfarfar 67 skulle hjälpa sonen 54 med slang och anslutningar. Man hade förtöjt lite taskigt för man kunde inte använda landgången eftersom den slog i ett järnräcke, så istället för att flytta båten 20 cm. i sidled, höll man på och hoppa ombord och tillbaka genom att hjälpa varandra genom att sträcka ut handen. När vattentankarna var fyllda så skulle man gå in till donnan på caféet över gatan för att betala för vattnet och samtidigt meddela sina damer att nu var man klar för avfärd. Det var förutom gubbarna gammelfarmor, sonens hustru i vit sommarklänning och deras gemensamma barn, en smal blond flicka i 19-årsåldern med blommig solbikini. Sonen som ju var den som hade befälet ombord skulle därefter hoppa ombord för att sträcka ut en hjälpande hand åt övriga resenärer för att få dem ombord. Han kontrollerade först att solglasögonen satt helt perfekt, smekte elegant tillbaka håret och hoppade likt en något överviktig och stel sälhona, väl ombord halkade han på spillt vatten och man hörde ett brak och flera dunsar när han plumsade i havet och slank ner i vattnet i springan mellan båten och kajen. Med solglasögonen fortfarande kvar på näsan förde han bak det genomblöta håret över huvudet igen, tog ett par förvirrade simtag med penningpungen flytande i vattnet. Och med seglarskorna på fötterna skulle han sen ensam ta sig upp och han ville helst inte ta emot hjälp. Gammelfarmor sträckte sig ner för att hjälpa sin förstfödde son och hon var ytterst nära att göra honom sällskap i detta våta element när sonhustrun hastigt stoppade hennes framfart och med våld höll henne tillbaka. Gammelfarmor stönade svårt och hon var alldeles bestört, hon såg ju för sina ögon att hennes ende son skulle försvinna i djupet och kanske bli uppäten av pirayor eller hajar där nere. Hon var nu beredd att offra sitt eget liv för att rädda honom och hon flämtade högljutt. Dotterdottern stod som förstenad på kajen och beskådade spektaklet medan gammelfarfar andades allt häftigare och torkade svetten ur pannan, om möjligt ännu mer rödmosig än igår kväll. Börje äntrade kajen med ett elegant språng och tillsammans med den andre svensken lyckades man få ner badstegen så att den dyngblöta pappan kunde klättra upp i båten. Han ville fortfarande inte ha hjälp och han klättrade under protest nonchalant upp i sittbrunnen med sina vattendrypande skor plaskande han runt  och med vatten rinnande ur kläderna. Han sa på flytande holländska: ” kan själv”. Det kändes som om att solglasögonens position på näsroten just nu var det viktigaste för honom.

Börje lyckades därefter hålla undan deras båt de där sista 20 centimetrarna så det gick att få ner landgången vid sidan av järnräcket. Han höll undan båten tills alla gamlingar, kvinnor och barn kommit ombord på skeppet. Dotterdottern fick fram sin kamera och tog ett par fina bilder på sin blöta pappa och han hade en grön tofs sjögräs över axeln och en gammal plastpåse satt fast på ryggen. Börje kände också för att fotografera, men när han såg den ilskna blicken dottern fick så vågade Börje inte tänka tanken på att ens närma sig med kameran. Börje frågade artigt om allt var ok och om pappan fortfarande var oskadd, men han fick inget svar. Bara en skarp blick genom solglasögonen som var så vass att den kunde liknas vid en svetslåga. Börje fattade vinken och steg försiktigt tillbaka.

När sen pappan sansat sig lite grann steg han, fortfarande lika dyngblöt, ner på båtens akterplattform igen och Börje frågade stillsamt: ” are you gonna swim a little again”. Detta var droppen och det var inte alls vad pappan ifråga ville höra så han svarade inte ens på frågan. ”Nu var det nock” tyckte han fast på holländska och Börje som förstod hans blickar förhöll sig tyst ända tills de kastat loss och gett sig iväg.

När vi promenerat en liten runda och återkom såg vi att svenskarna lämnat sin båt med landgången väldigt nära kajen och med ett lakan hängande i endast i några klädnypor. Börje gick helt enkelt ombord och räddade lakanet innan det mönstrade av och han hissade även upp landgången så den inte skulle ta skada om det skulle komma svall från de otäcka färjorna som passerade regelbundet. Efter att vi bunkrat lite mer fröset vatten kastade vi loss och drog så smått ut ur hamnen. Med en mycket svag vind rakt i fören puttrade vi så sakteliga med motorn mot Pedrika på Aeginas sydspets. Vi hade ju ingen brådska så vi provankrade och vi provåt lunch i en mysig ankarvik på vägen, strax efter att vi girat styrbord in i sundet mellan Poros och fastlandet. Vi ankrade upp på 4 meters djup och låg på svaj medan Ingrid fixade i ordning en snabb lunch bestående av en mycket välsmakande grekisk sallad, sen satt vi och njöt av utsikten en stund. 5 st gubbar i färggranna små kanoter kom in för att rasta på stranden och de badade med kläderna på för säkerhets skull. Börje förstod ju genast att vattnet måste vara svinkallt, men Ingrid ville absolut svalka av sig, så hon klättrade huttrande ner i det ruggiga elementet.

Ytterligare en segelbåt styrde in för ett dopp, och två av besättningsmedlemmarna blev sittande på fördäck, stirrande på Ingrid som solade topless, medan en av dem simmade in till land med en extra tamp. Dom två satt på däck och liknade två stycken fågelholkar, dreglade så vattnet nästan steg i viken och inte förrän Ingrid klädde på sig återfick de sina normala utseenden, slappnade av, återfick färgen i sina ansikten och först därefter kunde de återuppta sitt badande.

Vi stävade vidare i lugn takt och hittade så småningom ett ställe att släppa i ankaret. Just mellan två segelbåtar, men med vår kätting korsande en av de andras kättingar backade vi in, med full vetskap om att vi ju nu måste hålla ett öga på den båtens besättning och om vi såg dem så skulle vi informera om vårt tilltag. Ingrid hade kollat innan vi släppte ankaret, men just där vi egentligen skulle släppt det fanns en otäck betongklump med ett par grova moringskättingar som vi ogärna ville fastna i.

När vi närmade oss bryggan kom en synnerligen vänlig Fransos och hjälpte oss att lägga till. Ingrid tajtade upp och vi låg fast som i berg, vilket kändes bra inför natten. Man hade i väderprognosen sagt att vi skulle kunna få kuling under efternatten, så det kändes bra att ligga ordentligt.

Vid sidan om oss, mellan oss och Fransosen, låg en tjurig Fritz med sin tyska flagga hissad i masten, men för säkerhets skull hade han en Engelsk flagg i aktern. Dom har ju det så tyskarna för de är inte särdeles välkomna i Grekland annars har man märkt. Dessutom är de ju som känt gapiga och stora i korken och de tror att de kan bestämma. Men de lär sig nog vad det lider får man hoppas.

Ingrid kom upp i sittbrunnen med glimten i ögat och ett vänligt leende, med sax och kam i högsta hugg. Hon sa: ”Nu ska Du till frissan, min lille gubbe”, och det var bara att göra sig beredd. Efter klippningen tvingades man sen att hoppa i det ännu iskalla vattnet för att skölja av sig de hårtofsar som fastnat i pälsen på ryggen. Hårtofsarna släppte taget och de flöt omkring likt små flytande små öar på vattenytan. Ingrid tyckte det var uppfriskande och hon simmade en liten runda medan Börje snabbt klättrade upp på torra land och huttrandes virade in sig i ett badlakan. Han satt sen och skakade tänder en stund tills kroppsvärmen återvänt. Vattnet var nog inte en grad över 24 så man kan ju förstå att det var ruggigt. Börje tyckte synd om sig själv.

Ingrid serverade varsitt glas ouzo och lagade till den resterande frysklampen till kycklingfilé. Denna tillsammans med potatisskivor och rödlök, lika som igår, och det satt som en smäck. Med rött vin från plastdunk, blomma på bordet och ett stearingljus (myggljus) sutto vi och avnjöt en lugn underbar måltid,,,, riktigt romantiskt.

Just som vi med rodnande kinder börjat tindra med ögonen hörde vi hur en polsk besättning kladdade med sitt ankare just på den plats vi undvikit några timmar tidigare. Självklart fastnade de och vi fick hjälpa dem att komma in till land med aktern. Börje föreslog att de skulle ligga lugnt och vänta till morgondagen med att försöka komma loss. Med de sa att dom skulle in till Kalamaki imorgon för att återlämna båten, och då fanns inte tid till trassel innan. Två gubbar och en kvinna med kamera.

Gubbarna iklädde sig cyklop, snorkel och simfötter och de höll på i över en timma i det iskalla vattnet med att slita loss ankaret och flytta det ut från den hemska moringskättingen, allt medan damen tog ett flertal bilder av sina mannar. Slutligen lyckades de och då hade det hunnit bli alldeles mörkt. Väl uppe i båten igen delade de på en flaska vodka för att återfå värmen, sen begav de sig iväg för att äta, men först klädde de upp sig till tänderna. Innan de gav sig iväg låste de nogsamt båten så att inga busar skulle komma in o stjäla deras zlotysar och blöta badbrallor. Vi kröp till kojs vid halv elvatiden och då hade Polackerna inte återvänt från restaurangen.

Med solen in i aktern men med solskyddet uppe, satt vi sen en lång stund på morgonen och käkade frukost i en skön tystnad. Någon började röra sig på båten som vi ankrat vid och vi beredde oss på att komma iväg innan han skulle krångla med vårt ankare. Riktigt proffsigt lotsade sen Ingrid oss fram till ankarplatsen så att detta kunde lyftas rakt upp. Relingen var endast en meter ifrån den andra båtens reling, sen backade vi sakta undan och gav oss iväg mot Aegina.

Vinden hade tilltagit och vi hade runt 10 m/sek rak motvind. Men tack vare att vi gick längs med land hade vi inga vågor och resan, som varade cirka en timma, var riktigt behaglig.

Inne i Aeginas hamn höll en Italienare i en cigarrliknande monstermotorbåt just på att krångla sig ur en ankarkätting, vilket han tvingades ge upp. Istället ringde han efter en dykare som fixade loss honom. Vi låg och väntade en stund tills en liten Tysk med en gul liten segelbåt beslutade sig för att ge sig av. Därefter kunde vi lägga till. Vid ankringen kom Ingrids pekfinger i kläm och började blöda. Både Ingrid och Börje vet ju att man inte ska stoppa fingrarna i ankarspelet, men ändå händer detta. Först stoppades det värsta blodflödet med toapapper, sen plåstrades fingret om och blödningen kunde hävas. Inga kommentarer hördes och läkningen pågår alltjämnt i skrivande stund. Ej heller kunde vi se om några hajar kommit fram när de känt vittring av blod i hamnen.

En snabb shoppingrunda för att kanske hämta den nya låskistan och inköp av bland annat kycklingfilé inför morgondagens middag med våra snart ankommande besättningsmän, blev till kycklingfilé men utan låskista. Istället köpte Börje en skjutregel som inte kunde användas och hela operationen misslyckades. Den gamla låskistan monterades och Börje satt en stund med pannan i djupa veck och funderade på hur han skulle lösa problemet. Han kom på att man nog skulle köpa en helt vanlig mässingshasp istället och montera den på insidan. Så fick det bli och nästa gång man skulle upp i stan, så skulle det handlas mässingshasp.

Börje ringde till Jordan på varvet och bestämde att komma o hämta livflotten som varit i Pireus på besiktning under Jordans uppsikt. Denna operation skulle ju självklart betalas och man blev lite förvånad när man fick höra att besiktning och frakt skulle kosta hela 560 euro, huuu. Det kostar att ligga på topp. Dessutom fick han åka taxi dit o hämta den. Ingrid serverade lunch med retzina som tröst när han kom tillbaka och snart var han glad igen. Vattumannen i form av en flicka kom och man kunde boka så att vi fick både vatten och landström innan det blev en stilla tupplur i sittbrunnen.

På kvällen skulle det ätas på lokal, så man duschade och tog på pomada. Dock hade man inga gabardinbrallor med så det fick duga med shortsen. Ingrid klädde upp sig i en fin sommarklänning och hon var vacker som en sommarvind. Det blev restaurangen ( som vi kallade Carl-Gustav restaurangen ) där vi åt när vi i våras var nere och fixade till Josefina. De kände igen oss och förstod att vi ville sitta ute och självklart beställde vi varsin chicken med mushroomsås de la creme, det var ju denna rätt som vi kallade för Carlgustavssåskyckling, ställets bestseller, och som gav namn åt restaurangen. Det smakade lika förträffligt som i våras. En liten kissekatt kom och strök sig mot benen och tiggde mat så vi gav den några pommisar som den åt med förtjusning. Om en katt äter pommisar så är den verkligen hungrig. Hade det varit ett hundäckel så hade vi naturligtvis protesterat högljutt och gapat och skrikit. För illaluktande hundar vill man ju inte ha strykande runt benen.

Efter maten tillbaka i sittbrunnen och varsitt glas rödvin medan vi tittade på förbipasserande människor som strosade fram och åter på kajen. Vi demonterade solskydden och kröp till kojs.

Natten var lugn och vid sex-tiden hörde man sopbilen som hämtade upp allt som grekerna placerar som grovsopor invid de kommunala papperskorgarna längs genomfartsgatan. Man undrar hur sopgubbarna tänker när de stoppar in blandade sopor, träbitar, lastpallar, gamla trädgårdsmöbler, rörbitar och järnstumpar tillsammans med tomflaskor och annat skräp, rakt in i den kvarn som ska komprimera soporna. När den sen inte orkar utan håller på att stanna av överansträngning, ja då ökar man istället motorvarvet och därmed kraften på komprimeringsaggregatet. Man riktigt hör hur överansträngt det är och hur det knakar, man tänker att: ”det kommer snart att gå åt helvete med hela kvarnen”. Huuu,, men dom lyckas få in allt och drar vidare. Därefter hör man hur de längre bort i byn gör om samma sak igen. Stackars maskin. Man borde kanske börja tillverka renoveringskit till dessa kvarnar, för de kan ju inte tåla detta och hålla i längden, den saken är tämligen klar.

Man hade inte mer än somnat om när man sen hör hur det rasslar i ankarkättingen. När vi tittar upp ser v i hur grannbåten lyckats fiska upp vårat ankare och hur han försöker dra det i sidled över de andras ankarkättingar för att komma loss. Han måste helt enkelt fått hjärnsläpp. Helvetes dåre. Börje ropade åt honom att återvända och släppa ankaret där han drog upp det, men han fattade noll. Han flyttade sig slutligen lite tillbaka mot brottsplatsen och lyckades med hjälp av en tamp få loss det och som tur var så hade han missat de andras ankare. Börje startade motorn och drev sakta framåt med propellern för att vi inte skulle dunsa i kajen och skada Josefina. När marodören lämnat området åkte vi sen ut och lade om vårt kära lilla ankare och det tog ordentligt igen. En liten Italiensk ensamseglare i en ruffig sliten Maxi-95 som låg på vår andra sida skakade på huvudet och sa: ”Cel a vi” , vad det nu betyder, på flytande Italienska, därefter hytte han med handen åt otäckingarna.

En liten bunkringsrunda igen sen blev det lunch och en stunds vila. Ingrid ville till stranden o bada men Börje försökte med alla medel förhala detta, men till slut blev det baddags för hustrun ändå. Börje doppade bara tassarna och tur var väl det eftersom vattnet inte var mer än knappt 24 grader. Alldeles nedkyld krävdes en god öl på Carl Gustav-restaurangen för att hon skulle bli snäll igen.

Efter denna strapats blev det lite väntan i värmen medan man pinade i sig nästan ett kilo pistagenötter. Micke messade att de skulle komma med 15:10 färjan och så blev det.

Ingrid blev på bushumör av det kalla vattnet och hon försökte gömma sig bakom en vattenflaska på bordet.

Vid protokollet

Börje Nyberg