Deltagare förutom Ingrid o Börje:

Micke, Helena, Fanny J., och Fanny N.

Micke, Helena och Fanny o Fanny kom med utlovad färja. Helena släpade på en enorm röd väska som fyllts till bredden med allehanda godsaker och attiraljer för att kunna avnjuta en veckas segling. Hjulaxlarna bågnade under dess tyngd och den hade, liksom Ingrids väska, fått en extra tagg på sig med texten Heavy. Man påstod att man behövt en gaffeltruck för att hantera den på flygplatsen. Micke hade sitt bagage i en liten ”slatten” bag som vägde 2,4 kilo. De stuvade ner sina saker i sina rätta platser i båten och den blev en skön välförtjänt välkomstöl.

Vi satt o snackade en stund, sen kände Ingrid att det började bli dags för middag, så hon drog sig tillbaka till köksregionen för tillagning av densamma. Redan tidigt under dagen hade hon förberett den marinad som den legat i och gosat och fått ta åt sig alla goda smaker från rosmarin och rödvin och sådant. Börje hjälpte till lite med det som han kunde utföra ,,, Skala pantofflor o morötter o duka o så. Potatisarna skivades liksom morötterna och de lades i braspannan och den in i ugnen med en hel del olivolja på sig. Här hettades de upp tills de blev mjuka o goa o ätbara och de serverades till välstekta kycklingfilébitar tillsammans med  en god och smakrik rödvinssås. Alla inklusive Fanny N. åt med förtjusning medan Fanny J. som mycket hastigt blivit vegetarian nöjde sig med Grekisk sallad och potatisgrejs med morot.

Efter maten satt vi o snackade i flera timmar och hade det mycket trevligt medan gick tjejerna en runda på café där de satt och småsnackade med vackra Grekiska pojkar tills långt ut på natten.

De Grekiska pojkarna tyckte absolut att Fannyarna borde följa med hem o sova hos pojkarna under natten, vilket dock tjejerna avböjde, vänligt men bestämt och på klingande engelska. Fanny J. sov i ruffen medan Fanny N., som alltid, sov i sittbrunnen.  Helena som varslat om att ha svårt att sova på en båt sov och snarkade som en stock och vaknade helt utvilad.

Nybakat, varmt bröd med allehanda honung o olivolja o smör o ost förgyllde tillvaron tillsammans med rutten mjölk, kaffe och apelsinjuice. Efter maten blev det att plocka undan och sen inhandling av diverse skodon och mässingshasp vilken senare skulle monteras med hjälp av skruvar men mm.-gänga och kupolmuttrar med tum-gänga. Som Du förstår så misslyckades försöket och Börje härsknade till lite eftersom han ju köpt sakerna för att de skulle passa ihop. ”Helvetes skit ” sa han på ren svenska. Vi skulle betala för att vi använt el o vatten, men vattukvinnan lyste med sin frånvaro så vi tog med oss kort och kloss för att ta detta med oss nästa gång vi kommer till Aegina. Vi kastade loss, Micke och Ingrid skötte ankaret och utan att ta med sig något obehörigt från havets botten kunde vi stäva ut.

Helena, som varslat en viss sjörädsla satt mycket spänd och beskådade vad som gjordes med stor skepsis. Väl ute ur hamnen skulle så seglen upp för vi skulle ju njuta av segling. Vi hade till en början en svag jämn halv vind och vi gjorde knappt tre knop. Efter tio minuter vände vinden och vi fick en stram bidevind som medförde att vi fick ändra kursen från 280 grader till 260. Vinden avtog ytterligare och när ni gjorde 1,3 knop startade vi motorn och tog in seglen. Helena, som nu i två timmar suttit och förvånat sig varför inte båten välter när det blåser på sidan av seglen, började slappna av och hon upptäckte att hon hade faktiskt knappast varit rädd över huvud taget. I tre timmar gick vi sen med motorn och det blev dags för lunch. Ingrid o Helena rörde till en fin grekisk sallad med allehanda tonfiskar och ägg. Med varsitt glas retzina och mängder av vatten blev vi mätta och goa. Tjejerna badade lite grand och vi matade sen fiskarna med rester och gårdagens bröd. Framåt stävade vi mot Korfos och under en timma hade vi bleke och ingen vind. Helena kände ett lugn. Sen kom en fantastisk halv vind på 6 till 7 sekundmeter och vi sköt fart med fyllda segel. Under en timma gjorde vi gott och väl 6 knop och utan vågor tycktes till och med Helena gilla segling på allvar. Ren propagandasegling ansåg Ingrid o Micke o Börje.

Restaurangägaren Georgous stod, som vanligt, och fäktade med moringstampen och Micke gjorde en angöring som om hade han aldrig gjort annat. Normalt är att man äter i den restaurang där man lägger till och man får gratis vatten och gratis moring. Ett holländskt par tog detta på allvar och passade på att tvätta sin fula båt med svamp och vatten under flera timmar. Snacka om att slösa med vatten. ”Att över huvud taget spilla både energi och färskvatten på att tvätta en så ful båt”,,,, tyckte Börje medan Helena hade helt andra åsikter om båtens utseende. Micke kom med det förträffliga förslaget att be dem ta ett tag och städa på våran båt när dom blivit klara med sin egen. Detta blev det dessvärre inget av med, så vi sutto och svettades en stund i sittbrunnen. Helena o Ingrid blev badnödiga så det blev en lång marsch till närmaste strand för att damerna skulle få kylas ner lite grann. Börje som följde med medan Micke vaktade båten, somnade som en sten under en palm och han låg med öppen mun i skuggan medan damerna kylde ner sina respektive lekamenar.

Helena satt en stund och stirrade på skylten som sa att man kunde duscha gratis innan hon tog saken i egna händer och smög ner till den fantastiska utomhusduschen och sköljde av den värsta seglingsrädslan. Hon hann inte mer än komma tillbaka till båten förrän Micke följde hennes exempel. Duschen var placerad alldeles i anslutning till restaurangen och under tiden man duschade hade man full insyn i vad gästerna åt och vise versa. Vi fick en holländsk besättning som granne och dom hade en kravallunge i sin besättning, en liten femåring som var riktigt elak i blicken. Han hittade på jävelskap mest hela tiden och han terroriserade både sina föräldrar och sina grannar och sin lillebror som satt helt stilla i övrigt och bara tittade på allt som hände och på storebroderns illegala handlingar. Tallibanungen till och med jagade kattstackarna med en träpall för att försöka avliva dem. Folk i omgivningen kände avsky för ungjävelen och alla försökte nonchalera honom och man gav honom skarpa blickar hela tiden.

På vägen utanför kom plötsligt en gaffeltruck körandes och Micke kommenterade omgående: ”Nu kommer dom o ska lyfta iland Helenas nescesär”. Alla skrattade hjärtligt.

Ikväll skulle det ätas på lokal, så vi bänkades vid det närmaste bordet ca. 2,5 meter ifrån båten, ganska lagom promenad tyckte Micke o Börje. De fick sälja 4 st chicken souvlaki, en sausage ( Grekisk pölsa ) med krydda och en portion kalamari fritti till Fanny J som fortfarande inte ville äta blodigt kött. Till förrätt blev det en saganaki cheese samt en kalamari fritti att dela på. En liter rött husets, två flaskor vatten samt en coca. Vi tankade ström hela natten och detta plus all mat o dricka gick lös på 75 euro. Vi kände oss ganska nöjda. Vi satt och åto gott och länge och vi bad att få logariasmon, men inget hände. Plötsligt fick vi in två skålar med persikor,,, efter ytterligare en halvtimma fick vi in varsin våtserviett att torka våra pussemunnar med, men fortfarande ingen räkning. Självklart tröttnade vi på att vänta så vi lämnade disken och matresterna och gick ombord.

Nybakat bröd i massor utgjorde den största delen i Frukosten, ty Börje hade egenheten att alltid köpa för mycket bröd och detta fick han ständiga gliringar för inte minst av Helena. Men när vi alla, även Fanny J. ätit klart och plockat undan ansåg både Micke och Börje att vi egentligen borde kunna kasta loss utan att starta motorn, eftersom vi just då hade en svag fin frånlandsvind. Detta ändrades dock till tidpunkten för avfärd, så motorn startades.  Micke gick in för att betala och göra oss oskuld, så vi inte skulle behöva segla runt med dåliga samveten i lasten.

Vi kastade loss och Georges (restaurangägaren) vinkade adjö med hela sin kropp och önskade oss välkomna tillbaka. Vinden tilltog en smula och Börje tänkte stilla på Helena och att hon kanske skulle känna rädsla för vågor och eventuell lutning så han förhöll sig mycket avvaktande under tiden som vi tog ut segel och stängde av motorn. Visserligen hade vi undanvind, men det kan ju bralla i lite ändå så att båten kränger. Tycker man då inte om det, eller känner olustkänsla så är det ju jobbigt, så Börje passade hela tiden på och var beredd att släppa ut på storskotet ifall det skulle hända oväntade saker. Men Micke styrde som en kung, han hade full kontroll över ratten så det gick som tåget. Vi hade slutligen halv vind från babord och loggen visade tidvis över 9 knop. Båten forsade fram och eftersom vi ju hade frånlandsvind så hade vi inga vågor över huvud taget. Vi uppskattade vindstyrkan till runt 10 m/sek i byarna och det kändes gött. Helena visade inga tecken på rädsla och när hon tillfrågades, efter att vinden lagt sig, så svarade hon: ”Nä jag känner mig trygg och jag tycker det var kul”. Ingrid, som ju är van seglare, gillade det hela och satt och hejade på när loggen överskred 9 knop. Hon njöt på riktigt och Micke var nästan i extas.

Vi seglade i ca. 1 timma, sen lade vinden sig helt och kastade om 180 grader för att slutligen lägga sig helt. Sen blev det att gå för motor till en alldeles speciell ankarvik för lunch. Denna vik hade Ingrid och Börje besökt ett flertal gånger och den är fullkomligt förtrollande med sitt lugn, sin angistrigröna trädflora och sitt fina vatten med bra fäste för ankaret bland sten och lera.

En go grekisk sallad, lite små grekiska prinskorvar lite bacon och så lagades en omelett till Fanny J så hon skulle slippa äta korv. Alla blev badnödiga och först överraskade Micke genom att störta på huvudet i böljan den blå, därefter klättrade damerna i och sist hoppade till och med Börje i med ett vrål. Kylan mot kroppen i det iskalla vattnet är alldeles förskräcklig just i ögonblicket när man blir blöt. Hjärtat håller nästan på att stanna och kroppen blir alldeles stel av skräck. Damerna ansåg dock att det var skönt. Fanny o Fanny snorklade och simmade en bra bit längs stranden och konstaterade att det fanns gott om sjöborrar och en hel del sjöstjärnor. De sistnämnda verkade lite läskiga så man vågare inte riktigt lita på att de inte kunde bitas eller klämma sig fast i händerna. Man nöjde sig alltså med att titta på dem.

Det blev en stunds vila och sen pallrade vi oss iväg den lilla biten in till Epidavros där vi skulle ligga för natten. Fanny J hade haft en BH med en rosett knuten på ryggen, denna rosett fanns nu avbildad i vitt mot den av solen rödbrända ryggen och det såg ganska trivsamt ut. Ingen av oss var sugen på att bada så det gick lugnt och stilla tillväga. En enkel hoppilandpilsner på bänken i parken och vi satt och kommenterade andra båtar och deras besättningars beteenden. Och plötsligt kom vår granne från Korfos med ungjävelen. Mamman var helt matt och pappan var lika rödblek som igår. Dom släppte iland terroristen så att han skulle få avreagera sig en stund bland hundskit och tallkottar i parken så han inte skulle döda lillebroren. Vi kunde höra hur mamman till slut började yla och hon daskade till ungen i smyg så han började gallskrika. Pappan tittade bort och han såg eller hörde absolut ingenting, så det fanns inga vittnen till denna barnmisshandel. Men att ungjävelen behövde en omgång framstod som solklart och hade han ingenting gjort så skulle han ändå ha stryk för han skulle med all säkerhet hitta på något inom kort. Alltså var det helt befogat. Och som sagt: ”Inga vittnen”.

Vi satte upp sidosolskyddet för att slippa se eländet och på så sätt hålla deras familjeangelägenheter utanför. Sen efter en liten stund bestämde vi oss för att gå upp i stan och anskaffa lite föda inför aftonen och den gemensamma middagen. I första supermarketen inhandlades en del och sen gick Micke o Helena till supermarket nummer två för att köpa det som den första inte hade inne för dagen. Börje o Ingrid gick för att leta upp en slaktare. Ingrid frågade en tjock men snäll grek och fick veta att rakt upp i gatan på vänster sida fanns en slaktare och att den gröna damen som satt och pladdrade med granntanten var just slaktaren. Vi blev anvisade in i något som mest kunde liknas vid ett vardagsrum med skyltfönster och med två stora kylrum/skåp byggda av pärlspontade bräder, riktiga gammaldags skyddsrumslås och gångjärn. Vi förklarade att vi ville ha lite malet kokött, så tanten öppnade till den heliga kylen, gjorde korstecken och tog fram en läcker röd biffstek utan minsta strimma av fett, köttet var så fint att man tyckte det var både synd o skam att mala ner det till färs. Vi förklarade att vi ville ha lite mer än ett halvt kilo, så hon tog sin slaktarkniv och skar av en skiva som hon galant kastade upp på ett papper på vågen. Det var ca 700 gram och vi sa ok. Därefter gick hon bort over det blodintrampade golvet till en rostfri möbel som visade sig vara en köttkvarn. Mitt emellan kylrummet och köttkvarnen stod en rejäl slaktarbänk bestående av en trästock med en meters diameter och den var en halv meter tjock och den stod på fyra starka kraftiga ben. Ovansidan var rejält nerhackad och man kunde ana att här hade nog många kossor och svin och kycklingar fått sätta livet till. På kvarnens utlopp hade hon en stickad strumpa för att flugor och annat otyg inte skulle lägga larver in i det som maldes senast. Hon stoppade ner biffbitarna i kvarnens inloppshål och startade densamma. Ut kom den finaste köttfärs man kunde tänka sig, hon lät kvarnen gå en bra stund och hon slutade med att skrapa rent med en smörkniv så att inget skulle sitta kvar åt bakterier och flugor eller något annat otjänligt. Vi betalade 7 euro och lämnade platsen med tanken: ”det första som satt i kvarnen när hon började,,, alltså, hur länge hade det suttit där i 27 graders rumstemperatur och vad fanns för grejer i det köttet?” Huuu vi beslöt att vi inte skulle tänka så längre utan vi skulle steka köttet mycket noga innan vi åt av det.

I sittbrunnen blev det sedan varsin ouzo medan vi svalnade av lite. Micke som blivit nästan helt förstörd av att gå långa sträckan med tunga kassar, stönade och pustade. Börje insåg att han överdrivit genom att tvinga sin lillebror att följa med i hettan. Bättre att låta lillebroren vakta båten i fortsättningen istället, man ska inte plåga sin lillebror, ju, se på tallibanungen bara.

Micke o Börje skulle ju stå för aftonens matlagning, så man började med att tvinga Helena att skala o skiva rödlök. Det viktigaste i matlagningskonsten är ju som bekant att kunna delegera. Under tiden förberedde herrarna med vita bönor, pasta åt vegetarianen, samt att därefter steka lök o köttfärs. Det skulle vankas chili con carne och Micke skötte det hela och han hanterade kryddor och avsmakning med bravur. I med lite tomatsås och sen kryddor igen i lagom dos. Lite tomatsås i pastan och den blev röd o fin. Det serverades och alla blevo mätta och goa. Tjejerna skulle sen gå på cafe o ta en fika o titta efter vackra Grekiska pojkar i lämplig storlek och ålder. Efter lite mer än en halvtimma kom de tillbaka och de hade då redan konstaterat att där inte fanns några intressanta objekt. Istället föredrog tjejerna att diska efter måltiden medan di gamle sutto o smuttade på en liter rödvin ända tills den tog slut.

Natten erbjöd en lugn skön sömn och morgonen bjöd sen på en härlig frukost i skuggan och alla njöt anmärkningsvärt. Fanny J som vant sig vid sovmorgon kommer som vanligt lite efter att vi andra tagit plats, så hon äter de rester som vi inte orkar, eller den ruttna mjölken som blivit över. Fanny N. lagar nogsamt till sin egen morgongröt som hon avnjuter tillsammans med mjölk.

Tjejerna, som denna dag skulle stå för matlagningen,  gick till supermarketen och inhandlade de råvaror som skulle användas kommande afton, de hade hotat med att servera fiskar till Börje, men ingen viste vad de planerat på riktigt. Ombord med det inköpta och sen gav vi oss iväg. Vinden var svag till måttlig och vi hade en fin halv vind under någon timma. Liksom igår så vände sen vinden och lade sig.

Motorn startades och vi åt lunch i sittbrunnen när sen seglen fladdrade tog vi in dom och fortsatte att äta. En timma till, Börje sov och Micke styrde med sin rygg i solen tills den blev alldeles röd och fin. Helena smorde och smorde men den var lika varm. Helena tog över styret den sista timman och hon styrde med bravur, visserligen körde hon lite guppigt men det gick ändå rakt mot målet. När vi närmade oss Vathi så ville hon inte vara med längre så hon väckte Börje som fick ta över rodret. Vinden var otäckt växlande till riktningen och ytterst lynnig vad gällde styrkan. Med fören nästan in på land på motsatta sidan kastades ankaret i, väldigt nära en liten blå träbåt, och sen backade vi in mot kajen. Ankaret tog och vi satt som om vore det betong. Några infödingar kom till undsättning när vi närmade oss kajen, Ingrid kastade ena förtöjningstampen, i vattnet. Sen tog Ingrid upp nämnda tamp, rullade ihop den och kastade den igen,,,,, i vattnet. Ingrid rullade ihop tampen igen och kastade den,,,,,, i vattnet. Därefter rullade hon ihop tampen och lämnade den till Börje som kastade den iland till infödingen, som snabbt och utan kommentar gjorde fast och kastade tillbaka till Börje. Fanny N ansvarade för den svarta tampen som hon gjorde fast efter att ha fått den i retur. Micke som fick känslan av att vi borde ligga lite närmare, hoppade iland och lossade tampen, gjorde ett nytt försök och kastade tampen,,,, i vattnet igen. Nu kändes det som om den tampen badat tillräckligt och en av tyskarna på grannbåten kunde inte hålla sig längre så han kom skrattande till undsättning och erbjöd sina tyska tjänster, vilka vi omedelbart avböjde. Slutligen lyckades vi få ombord tampen och vi kunde göra fast. Det blev en välförtjänt hoppilandpilsner i sittbrunnen. Vi satt som i berg och helt lugna voro vi. Grannbåten, den med den bayerska besättningen, hade svårigheter med att få fast sitt ankare. De kastade loss, hade vissa svårigheter med landgången, men kom ut i hamnen. Under tiden kom ett antal eskaderbåtar in och de skulle lägga till med en väldigt märklig procedur. De stannade upp ute på havet, utanför hamnen, där förberedde de med ankare och med tampar, därefter började de backa för att via en stor sväng droppa i ankaret i hög fart och sen fortsätta backa in mot kajen. Det var ju ingen lätt uppgift eftersom man hade skarp sidvind och den första båten råkade komma på tvären, men nästa och även nästa igen lyckades riktigt bra. Fritz, som skulle lägga om härmade eskadernissarna och for ut ur hamnen som en raket och kom tillbaka som samma raket i en jävla fart. Så gör Fritzar. Men efter ett antal försök verkade det som om de lyckats få fäste. Vi sutto och småsnackade ett tag innan tjejerna påbörjade matlagningen. Börje blev mer och mer lugn ty det luktade inte fisk, och efter någon halvtimma serverades en läcker pasta carbonara, utan nara, för den serverades på ett separat fat eftersom Fanny J inte ville få i sig något som kunde liknas med svinkött. En jobbig detalj med matlagning är att lök kan svida i ögonen, men detta fanns bot för, sa Fanny J. och iklädde sig ett par cyklopögon.

Maten smakade alldeles förträffligt och tjejerna fick beröm med orden: ”detta har ni inte gjort för sista gången töser”. Det serverades rött vin till och vi sutto en lång stund och dividerade. Ingrid tyckte att det var orättvist att tjejerna skulle betala lika mycket till skeppskassan som vi andra när dom aldrig drack vare sig pilsner eller vin, så detta skulle rättas till och kocktjejerna skickades iväg med skeppskassan till ett café där de beställde in beställde varsin portion glass med sugrör. Gamlingarna satt kvar en bra stund i sittbrunnen men sökte sen upp tjejerna och beställde också in varsin glass. Efter detta var resultatet lika orättvist igen, så vi bestämde att tjejerna skulle få fika loss på riktigt när vi väl kommer till Poros.

Tjejerna, som inte riktigt kände sig bekväma med gamlingarna sittande vid nästa bord, gick tillbaka till båten och spelade kort. Gamlingarna fattade ju inte att de ville sitta o spana efter vackra grekiska pojkar ensamma utan att ha oss i närheten.

Morgonen närmade sig och Helena smög iväg efter morgonbröd med rutten mjölk. Micke fick fart på disktrasan och det rasslade betänkligt i köket en stund innan Börje for upp och kom till undsättning med diskhandduken. Helena kom med brödet, Börje skivade upp det, Fanny N dukade fram muggar och bestick, Ingrid for fram och tillbaka med allehanda honungsburkar och olivflaskor och Fanny J försökte denna dag på allvar ta sig ut ur den djupaste remsömnen.

Efter frukost beslutades att stanna kvar för man hade lovat 18 m/sek i vind från nord eller nordost. Detta ville inte Börje utsätta sin besättning för så han bestämde att det är lugnast att sitta i en hamn när det blåser småjävlar på havet. Dock kom kontrabesked inom en halvtimma där det berättades skulle bli 12 m/sek i byarna men ganska vettigt dessemellan. Börje ändrade då sig och beslöt att vi skulle ge oss iväg kvickt som attan, för under eftermiddagen skulle möjligen vinden öka och sen under morgondagen skulle den vrida till nordost och öka ytterligare. Detta med nordost var absolut inget vi ville vara med om eftersom det skulle medföra att vi skulle få det ganska gropigt om vi skulle vänta ta oss förbi Methanahalvön, in i sundet och in till Poros. Så vi drog iväg. En av ledarna i eskadergänget hade just talat via telefon med en av besättningarna som lämnat Vathi på morgonen, de rapporterade att de hade 30 knop vind i byarna, men att det kändes helt ok där ute. Vi kände väl att byar med 30 knop (ungefär 15 m/sek.) inte skulle avskräcka oss vikingar. Helena informerades om den omöjliga konsten att sänka en segelbåt och hon blev alldeles lugn. Vi hade motvind de första 6 distansminuterna fram till udden, därefter skulle vi passera ett grund och sen svänga av till höger. Efter en timma ungefär lade vinden sig och det var inte ens seglingsbart längre. Sjön la sig också och vi hade det ganska lugnt o gott där ute. Senare när vi skulle svänga av igen åt höger och runda Methanahalvöns östra hörn återkom vinden och vi fick en fantastisk halv vind och med fulla segel drog vi iväg i närmare 9 knop. Vattnet forsade om fören och vi hade nästan inga vågor, det var helt otroligt. Vi gjorde några slag för vinden vred så vi fick plattläns med risk för gipp och vi kom längre ut i bukten. Riktigt fint. En endaste gång fick vi en liten tryckare som pressade ner båten på babordssidan en smula. Helena gillade inte detta riktigt, men efter att ha informerat henne så blev hon lugn igen och klättrade upp i lovart. Vinden avtog snart och vi hade plattläns en liten stund, men det kändes inte värst tryggt så vi halade in seglen, för med risk att gippa och att bli överraskade av starka vindbyar, så är det lugnare att gå för motor. Börje hade föreslagit att vi skulle stanna upp i den lilla ankarvik som han o Ingrid besökt för en vecka sen, men besättningen gjorde myteri och vi gick runt udden och in i första viken inne i Porossundet istället. Vi ankrade på 17 meters djup, vi hade massor av ankarkätting ute med vi draggade ändå några meter medan vi åt. En 50-fotare med amerikanska ungdomar kom in och ankrade en liten bit ifrån oss, de spelade go musik medan deras skeppare, en gamling i 30-årsåldern satt i sittbrunnen och skämdes med sin sjöskumspipa tänd. De flesta på våran båt badade, dock inte alla. Tjejerna simmade omkring och vi hörde hur de planerade sina inköp av glass och milkshake under senare delen av eftermiddagen. Fanny J. sa: ”men vi får inte äta för mycket glass för då tappar vi glassuget och då längtar vi inte längre” Fanny N. höll med. Så efter några timmar tog vi upp ankaret och fortsatte mot Poros med Fanny N. vid rodret. Dock ville hon inte styra när vi skulle lägga till utan pappan fick ta över. Ingrid släppte ner ankaret på tryggt avstånd långt ute till havs och det tog som attan igen. Riktigt tryggt kändes det eftersom vi ju skulle ligga här i två dygn. Det bunkrades både det ena o det andra, Börje o Helena gick in till Snoopymarketen, vår privata vin o vattenleverantör. Han var extra lycklig idag och han sjöng en vacker grekisk sång för oss. Han förklarade att ju var kung i familjen och detta firade han med att varje lunch dricka en Corona-pilsner. Corona betyder enligt honom krona på Grekiska. Han berättade också att han sover en kungatupplur efter sin coronapilsner varje dag och att han mår riktigt bra av detta.

Vi köpte ett par dunkar rödvin och fem frösna vattenflaskor som skulle hjälpa oss hålla kylen under kontroll. På vägen tillbaka stötte vi på vattenladyn och vi köpa ett kort med 12 euro vatten / el på och vips så hade vi landström och vi kunde fylla vattentankarna igen, de var nästan tomma. ”Självklart ” tyckte Börje,,,, ”vi har ju fyra damer ombord så det är ju klart att det går åt lite vatten, hehe”.

Aftonen nalkades och vi skulle gå på lokal o äta middag. Så vi promenerade bort till den andra sidan av hamnen och mönstrade på en taxibåt som transporterade oss till Galatas på andra sidan sundet varefter vi promenerade en bra bit åt höger till en liten trivsam restaurang inne i en trädgård där vi fick äta oss mätta alla sex till en totalkostnad av 35 euro. Detta var dessutom inklusive dricka. Mycket överkomligt tyckte vi alla och åkte taxibåt tillbaka igen till Poros. Vi sutto en stund och filosoferade om diverse olösta världsproblem innan vi kröp till kojs. Tjejerna bytte kläder med varandra och gingo ut på café där de blev sittandes bland ett stort antal mycket vackra grekiska pojkar. De kom tillbaka tidig morgon följande dag. Kan väl nämna att de var i ett mycket gott skick och de var uppe med tuppen när vi andra steg upp trots endast några få timmars sömn.

En go frukost i skuggan i sittbrunnen, man kan undra hur vi skulle klarat oss utan solskyddet som Ingrid sytt???

Börje o Helena gick till den närbelägna snoopymarketen igen och inhandlade fröset vatten och två flaskor vodka, man tog det ganska lugnt och man strosade runt lite i stadens vimmel. Tjejerna kollade på pycken och Micke o Börje provspelade en gitarr som skulle köpts om den hade gått att stämma. Detta var dock omöjligt eftersom stränghållarna var tillverkade av teflon som gjorde att strängarna slirade och släppte hela tiden, så det blev ingen affär. Kärringen fick behålla sin gura och hon tycktes lika glad det.

Det var ju midsommarafton denna dag så lunchen skulle helst bestå av sill o snaps. Det är en svensk tradition och så skulle det vara även i år trots att man befinner sig mycket långt ifrån Sverige. Micke o Helena hade medbringat diverse attiraljer som nu skulle tillredas. Micke o Börje tog plats i köksregionen och nu skulle det skivas ägg, som damerna nogsamt hade kokt under förmiddagen, det skulle öppnas sillburkar och det skulle läggas upp snyggt på fat, precis som hemma. Micke höll hårt fast i medbringad gräslök medan Börje klippte och det blev gräslök på sillbitar, i den grekiska yoghurten och på de välkokta potatisarna. Dessa koktes i medhavd dill dessutom. Dagen till ära hade det ju inköpts två flaskor Absolut vodka som nu skulle drickas som sommarsnaps.

Vi bänkade oss vid midsommarbordet i sittbrunnen och flaskorna öppnades. Kapsylerna kastades bort, på finskt manér, och man började lägga upp sillbitar, yoghurt. Nykokta nypotatisar med gräslök och så pilsner med snaps. Eftersom vi inte hade snapsglas i båten så blev vi tvungna att dricka direkt ur flaskorna. Micke o Helena delade den ena medan Ingrid o Börje delade på den andra. Man skålade och man sjöng ett par fina danska snapsvisor och det kändes verkligen att det var midsommar. Tomflaskorna placerades i yoghurtförpackningen som därefter lades i soppåsen tillsammans med sillburkar och pussemunspapper och dillrester. Denna påse förpassades sen till kommunens sopcontainer genom Ingrids försorg.

Tjejerna promenerade en lång runda efter lunchen och de plockade allehanda gröna växter och blommor från en hel massa olika trädgårdar och i vägrenen längs vägen. Denna grönska skulle sen bli till vackra blomsterkransar åt alla fyra damerna.

När vi på kvällen promenerade till en go restaurang för midsommarmiddag så frågade alla varför dessa blomsterkransar prydde våra damer och vi förklarade at det ju i Sverige var midsommarafton och att man firade att solen hemma, just denna natt inte gick ner utan att det var ljust hela dygnet, i vart fall var det så i norra delen av kommunen och i Killeberg och i södra Älmhult. En underbar kycklingfilé med grönpepparsås, en fantastisk bit kokött med en liknande grönpepparsås åt vissa och läckra kalamarisar utan grönpepparsås åt andra. Tjejerna lämnade strax efter maten oss gamlingar och strosade runt bland caféer och barer tills solen gick upp igen. Di gamle kröp till kojs och sov sött, i flera timmar än tjejerna, kan nämnas. Det visade sig sen att de träffat en sydafrikansk kille och en Grek och att de haft riktigt trivsamt under kvällen.

Ytterligare en skön frukost i skuggan i sittbrunnen, sen gav vi oss iväg mot Aegina igen. På vägen blev det en underbar bidevind och vi gjorde 7 knop långa stunder, och eftersom vi låg i sjölä från Aegina så hade vi inga vågor och Helena tyckte att det var mycket njutningsbart, hon låg på däck o solade och fick den där sista solbrännan som hon skulle ta med hem till Sverige.

Vi hade hört att man hade 13 grader och regn därhemma och det var just inget att längta till. Vi stannade till i en liten fin ankarvik på sydvästsidan av Methanahalvön där vi först passerade ett grund på sex meter på väg in och att vi sen ankrade på 24 meter. Nästan hela ankarkättingen var ute och vi låg mycket säkert under lunchpausen. När vi sen skulle ge oss iväg så hade ankaret fastnat ordentligt så vi blev tvungna att gå med motorn fram förbi och på så sätt få loss detsamma.

 Det blev samma fina segling efter lunchen och först när vi närmade oss Mooni ön utanför Aegina med Fanny J. vid rodret, så lade vinden sig och istället för att göra ett slag så tog vi in seglen och gick för motor in i Aegina hamn. Före oss i hamninloppet fanns tre st. segelbåtar som, liksom vi, skulle leta upp en plats att lägga till på för natten. Vi gjorde dock slag i saken först och utan att tveka, som de andra, snabbt pekade vi ut ett ställe mellan två Italienare med en meters plats, där vi klämde oss in, med Italienarnas hjälp. De tvingades visserligen flytta på sig men plats fanns ändå. Tänk att klämma in en fyra meter bred båt på en meter, inte illa.  Ingrid fick i ankaret i en fart och det tog som i betong även denna gång. Vi hade betalat pant för ett el/vatten chip när vi var här senast och detta chip hade vi inte lämnat tillbaka, så nu skulle detta prövas igen och se,,, det funkade, så vi vips så hade både el och tillgång till vatten. Alla gamlingar var badsugna och det köptes färjebiljetter inför morgondagen och det blev en promenad till stranden där alla utom tjejerna badade. Tjejerna hade fullt upp med att dricka caffelatte på ett fik och spana efter snyggingar. Det kändes tryggt med elanslutning och möjlighet att tanka vatten, och vi kunde duscha allihop och klä oss fina inför aftonens måltid på lokal, ty detta var ju sista natten med gänget.

Innan vi gick på lokal blev det varsin ouzo i sittbrunnen och vi gick igenom vad vi varit med om under veckan och vi konstaterade att vi haft det ganska bra. Helena, som inte varit med om seglig förr hade haft en skön vecka utan vattuskräck eller rädsla för att båten skulle välta. Vi försökte hitta något som varit dåligt men detta kunde vi inte hitta, så vi var nöjda. På restaurang Karl-Gustav blev det sen varsin kycklingfilé med champinjonsås och det satt som en smäck. Märkligt att man inte tröttnar på kyckling.

På tillbakavägen till båten upptäckte vi att man stängt av huvudgatan för trafik och att det nu var helt lugnt. Folk strosade och visade upp sina döttrar precis så som det var förr i tiden. En liten kille åkte runt på en liten eldriven Ducati-motorcykel och ibland skjutsade han sin tjejkompis. Vi sutto i sittbrunnen igen i någon timma o slösnackade innan vi kröp till kojs.

Micke o Helena hade oturen att sova i ena akterruffen, och de hade konstaterat att man strax efter midnatt hade släppt på trafiken igen och de hade inte sovit värst många timmar, så lite sliriga var dom när dom packade ner de där sista pinalerna som skulle med hem. Helena, som köpt fina nya flipp-flopp skor, tyckte att Ingrid hade bättre nytta av dessa än vad hon skulle ha hemma i Önnestad, så dessa efterskänktes och Ingrid emottog med förtjusning. Vi hjälptes åt att frakta bort bagaget till färjan på morgonen och Fanny N. lovade hjälpa Micke så han inte skulle slita ut sig på något så onödigt. En lastbil körde Helenas nafnaf och den lastades ombord av tre starka mannar.

Ingrid och Börje kramade och pussade på båtflyktingarna lite, och sen gav dom sig iväg mot Pireus och vidare mot Athens flygplats där flygplanet sen skulle frakta dem till de djupa skogarna i norr.

Vid protokollet

Börje Nyberg