Vinresa 2

Syftet med denna resa var att skörda druvor samt att producera rött vin. Vi gissade att vi skulle kunna skörda runt 2 ton druvor detta år, så blev dock inte fallet.

Medverkande:

Göran Persson ( ej stadsminister )

Eva Persson ( fru )

Claes Jakobsson ( delvis pensionär )

Hans Björkdahl ( egen företagare )

Curt Germundsson ( ej Volvoanställd )

Alek Mulitinovic ( målarmästare )

Svetlana Mulitinovic ( fru )

Anders Karlsson ( målarmästare )

Mats Andersson ( målarmästare )

Börje Nyberg ( pizzabagare )

Avresa

Claes, Göran och Eva lämnade Borås redan under förmiddagen, för att möta upp i Helsingborg där Alek, Svetlana, Anders och Mats anslöt. Man satte sig på tåget för färd mot Köpenhamn och Kastrup. Tio biljetter till Belgrad var ju beställda och man skulle checka in minst två timmar före avgång, 17:15.

Curt åkte kommunalt från Åhus till Kristianstad liksom Hans gjorde från Färlöv.

Börje, som planerat att jobba några timmar före avfärd, hade packat väskan redan dagen innan och den stod klar hemma i hallen på Smedjegatan. Väskan var inte speciellt stor, men den hade viss tyngd tack vare en noga nedpackad cirkulationspump och diverse rörkopplingar samt ett antal mässingsskyltar som var noga instoppade bland kalsonger och strumpor.

Väskans mått 20 x 35 x 40 cm. innehöll användbara attiraljer för en veckas vistelse i utlandet.

Avtal hade träffats med ”Lasse bilmekare”, att jobbebilen skulle servas och besiktigas under veckan Börje var borta, så nu skulle Lasse hämta upp Börjes bil och med denna skjutsa Börje till järnvägsstationen. Nyckeln skulle kastas in i brevlådan, så att en målare skulle kunna komma in i lägenheten under veckan och måla fönster.

Mycket välplanerat, tyckte man.

Det blev lite stressigt, ty det var en hel del som skulle hinnas med innan man kunde åka hem från jobbet, duscha och byta kläder före avfärd.

Allt viktigt, så som pass och pengar kollades och så skulle det bära iväg. Lasse stod utanför och väntade, så med pass och nycklar i handen larmades det på och sen ut genom dörren, låsa och raskt kasta in nyckeln.

Kanon !! Enda problemet var nu att väskan stod kvar i hallen.

Man kunde, igenom brevinkastet, se nyckeln ligga på golvet innanför dörren vilket var mycket frustrerande, när man ju inte kunde nå den.

Väskan måste ju med, så nu var goda råd dyra. Lyckligtvis fanns numret till Grupplarm i nallen så det blev att tillkalla ”larmmuppen” och be honom ta med nyckeln och komma till undsättning, snabbt som tusan.

Bra service. Han dök upp inom tio minuter så väskan kunde hämtas, och sen bar det iväg till stationen på riktigt.

Utryckningen kostade 844:- spänn och detta måste konteras på övriga kostnader.

Väl framme vid järnvägsstationen traskade Börje in i vänthallen och köpte biljett till Kastrup. Efter en liten stund på bänken i solen, kom så Curt med sin väska och snart dök även Hans upp. Curt hade köpt biljett som gällde hela vägen från Åhus till Kastrup.

Hans tyckte att man skulle använda biljettautomaten på perrongen, så han slog till och köpte en returbiljett, när han ändå var på G, så att säga.

Enda kruxet var bara att returbiljetten måste utnyttjas senast nästkommande dag, för sen gällde den inte längre.

Vi log en stund och tyckte lite synd.

Färden med tåg till Kastrup fungerar alldeles förträffligt och vi anlände som utlovat 14:05.

Upp i avgångshallen för att leta upp de andra, men det visade sig att deras tåg inte hade kommit ännu, så det blev till en öl och en smörrebröd i väntan.

Tio minuter senare dök dom upp. Det hälsades artigt och det kramades lite på damerna, sen satte vi oss ned för att tillsammans inmundiga något drickbart.

Göran som är så artig och mycket hänsynsfull, satte sig längst in i en hörna och avnjöt en cigarr av märket Advokat i all ensamhet.

Eva och Göran vann tävlingen om vem som hade mest saker med på resan. Jag vill minnas dom vann senast också.

Det checkades in och vi fingo våra biljetter i hand. Upp på andra våningen och in genom pass- och väskkontroll.

Vissa av oss hade så mycket packning att det värsta hade checkats in, men trots detta var det en ansenlig samling väskor som skulle klassas som handbagage.

Att Börje skulle ”torska”, med cirkulationspump och mässingsskyltar bland grejset, ansågs som självklart. Men att Hans skulle tvingas visa upp sin vinöppnare, och att Göran och Eva skulle drabbas av samma, och dessutom få sin vinöppnare beslagtagen, var det ingen som kunde ana.

Hårda bud var det.

Claes började bli lite otålig och ingen visste varför. Det visade sig snart bero på att han, alltid vid utresa från Kastrup, inmundigar ostron med champagne i den runda baren på andra våningen. Så nu var det bara att traska dit så han kunde få som han ville. Sen blev han snäll igen

Vi övriga fick en och annan öl under tiden.

Curt och Börje konstaterade att ” det finns alldeles för många bögar på flygplatser ” dom satt överallt och äcklade sig och höll i handen och kramades.

Men det fanns visserligen en hel del ” pussenosar” till kvinnfolk också som man kunde vila ögonen på istället, men det ansågs ändå synnerligen irriterande med alla krampojkar.

I taxfree inhandlades ett antal cigariller, cigarrer, ett antal flaskor vin och lite Calvados, plus att det ”snoddes” med ett antal plastkragar som skulle användas att skydda vinflaskor med vid hemfärden. Och plötsligt hade vi övervikt beträffande handbagage.

Tiden går snabbt när man har trevligt och snart blev det dags att bege sig till gaten för boarding.

Curt, som ju är den mest resvane i sällskapet hade full koll och visste vart vi skulle gå.

Av säkerhetsskäl blev vi utspridda över hela planet och vid inpassage konstaterade vi att en blond flygvärdinna släppt väder mitt i gången.

Det luktade död gubbe, och vi skyndade oss förbi så snabbt vi kunde för att inte kvävas.

Fisflickan var inte speciellt snygg heller, hon bara luktade.

Under resan bjöds vi på lunch bestående av ostabitar, bröd, korvabitar, smör, salladsblad, sockerkaka och chokladbit. Till detta hörde vatten, juice eller coca cola.

Efter maten vankades det kaffe eller te, och om man ville han nåt starkt till detta så kostade det 20 spänn.

Curt beställde en Gin och Tonic, och fick in en Gin och citronläsk. ( Tonicvattnet hade tagit slut) Smakade inge vidare så den åkte ut med vändande post.

Man fick vila lite och det sovs lite grand.

Två timmar går snabbt och vi gjorde en ganska hård landning i Belgrad nästan exakt två timmar efter avfärd från Kastrup.

Passkontrollen är rigorös och tar sin tid. I synnerhet som det fanns ett antal tyskar som ju sin vana trogen skulle smita före i kön och på detta sätt irritera en smula.

Bagaget hade kommit med och alla som checkat in fick sina väskor med sig.

Välkomstkommittén bestod av, förutom Slava, vår maffiakontakt, även av ett par killar varav den ene skulle skjutsa oss tillsammans med allt bagage i sin mercabuss.

Curt underkände hanses sätt att stuva så han stuvade om alltsammans så det kom på rätt plats innan vi skulle ge oss iväg.

Känns bättre om man stuvar in dom hårda, tunga väskorna underst istället för att lägga dom ovanpå mjuka och ömtåliga handbagage, ju.

Claes höll krampaktigt i sin handväska, ty den skulle inte stuvas alls. I den fanns allehanda skönhetspreparat som ju kunde tänkas behövas under den kommande veckan. Claes är noga med sitt yttre, och det fanns creme för såväl ansikte, rygg och händer som för fötter och knän i handväskan.

Hade kanske inte varit så bra om alla preparaten kom lös i väskan och blandades till nåt slags helkroppssalva multi eller så.

Under tiden som vi med bussen färdades söderut, skulle Alek, tillsammans med några gubbar hämta en vinpress någonstans i Belgrad. Sen skulle vi träffas och ta en pilsner på ett ställe ungefär halvvägs ner till målet Bacina.

Bakersta sätet var visserligen fastskruvat i golvet, men det var så vekt att det fjädrade högst betänkligt i sidled i svängarna under färd vilket mycket lätt kunde ge upphov till sjösjuka om man var känslig till naturen.

Detta säte bestod av en ram av stålrör som bockats och mellan rören hade man troligen spänt något slags tyg. Ryggstödet var klätt med svart galon.

För att sätet skulle se lite extra inbjudande ut, hade man lagt på en trasmatta, samma hade man gjort över ryggstödet på framsätet.

Skjutdörren på höger sida skulle visserligen låsas upp inifrån, men med våld öppnas utifrån.

När den sen skulle stängas fick man ta i med alla krafter, utifrån, och smälla igen den så hårt man orkade, annars låste den sig inte.

Man fick känslan av ” hoppas det inte händer nåt, så man måste ut snabbt” för i händelse av brand skulle man inte hinna ut innan man blev grillad.

Men vi kände oss inte så gnälliga så vi bänkade oss och gjorde klart för avfärd.

Hej och ivej, så bar det söderut.

Det gick lugnt och fint den första biten och vi betalade för parkeringsplatsen.

Sen när vi kom ut på motorvägen och hastigheten närmade sig 80 km/tim. lät det som om bakaxeln skulle skära ihop eller haverera precis när som helst.

Den väsnades så till den milda grad att det var fullkomligt omöjligt att föra ett normalt samtal utan att gallskrika.

Med andra ord: ” vi satt tysta och led hela vägen”.

Ungefär halvvägs fanns så ett fikaställe där vi stannade till för att dels ta en öl och dels invänta Alek och dom andra med maskinen, och så naturligtvis för att vila öronen.

Det vankades öl och det vankades kaffe. Allihop fick sig något till livs och Eva bastämde sig för att bjuda på kalaset som gick lös på ungefär femtio spänn omräknat i svenska kronor.

Mycket vänligt av Eva, tyckte vi och tackade artigt.

Sent omsider ankom så Alek med man och maskin. En sprillans ny maskin att ta bort vindruvor från sina stjälkar och sen pressa hål på skalen med.

Ett mycket vackert bygge och vi beundrade den ett tag innan vi skulle in i ”torterkammaren” igen för vidare färd söderut.

Hörselskydd hade varit på sin plats kan nämnas.

Klockan halv tolv svängde vi in på gården och Alek´s mamma står beredd att ta emot. Hon hälsade oss välkomna med ett brett leende och med en värme som fick våra hjärtan att nästan brista.

Vi lastade av maskinen och gick in till mamman ( Dobrilla ) och tillsammans med hennes kusin Slobodanka drack vi några enkla öl och någon Slivovic.

Dagen hade slitit på oss så vi blev inte särdeles sena utan kröp till kojs så snart vi kom åt.

Hans och Börje fick sina ”gamla rum” medan Curt fick överta Göran Gudmundssons rum eftersom han inte var med denna gång. Dessa rum ligger på ovanvåningen i Aleks hus. Dobrilla fick sova i Alek´s sovrum på bottenvåningen i samma hus, medan Göran och Eva fick sova i Dobrillas säng i Dobrillas hus och Slobodanka fick sova i soffan i nyss nämnda hus.

Alek, Claes, Mats, Anders och Svetlana bilades iväg för att sova i Svetlanas mammas hus in bit bort i byn.

Men det upptäckte´s snart att det var kallt satan i sovrummen. Man är lite bortskämd och Hans, Börje och Curt hittade elradiatorer i sina rum så framemot natten var det gott igen.

Fredag

Man vaknade till runt halv sex men somnade enkelt om och steg upp runt halv nio.

Nybakat bröd och uppdukat bord stod och väntade på oss.

Vi hade just bänkat oss och Dobrilla kom fram med flaskorna och frågade om vi inte skulle ha lite sprit.

Man är ju inte van vid denna kultur så vi tittade lite skamset på varandra.

Sen sa Hans: ” Ja det är klart. Vi är ju här nu”.

Detta var de förlösande orden och sen dracks det både Calvados och vinjak. Efter detta äventyr blev det så frukost med kaffe, bröd och mängder av ägg och korvar och skinka och paprika.

Vinskörd

Mätta så vi höll på att spricka, skulle vi sedan förbereda oss på att plocka vin.

Vi tog på oss T-shirts, jeans och oömma skodon och sen bänkade vi oss på plankorna på traktorsläpet och det bar iväg mot årets merlot-druvor.

Det hade regnat rejält hela sensommaren och hösten, så tillfartsvägarna var ganska sönderkörda vilket fick till följd att vi fick åka en lång omväg.

När vi slutligen kom fram började vi med en besiktning av plantagen. Och snart kunde vi konstatera att regnet tagit en hel del av druvorna som ruttnat bort. Av de druvor som klarat regnet hade fåglarna ätit sig mätta och kvar var endast en liten gnutta bär som vi nu skulle plocka.

Man vågar påstå att Bacina Vino har de gladaste fåglarna i hela Serbien.

Med nedslagen blick sparkade vi runt lite bland lerklumparna och med varsin plasthink skred vi sen till verket.

Med tanke på vad vi hoppats av vinskörd och med tanke på att vi förra året skördade runt 800 kilo druvor, blevo vi ganska besvikna när vi konstaterade att vi endast fått ihop cirka 80 kilo denna gång.

Fyför fasen alltså, detta var ingen hit.

Vi drack varsin trösteöl medan vi sökte hitta förklaringar till missväxten.

Folk på bygden trodde nog att vi efter detta bakslag skulle lägga av med vinodling för alltid och ägna oss åt något annat, som skidåkning eller liknande.

Och killen som vi anställt såg sitt jobb försvinna bort och han såg sig själv plocka plommon utan lön för all framtid.

Det finns inte så många lediga jobb i Bacina kan nämnas.

Sjökvisten är nog den störste arbetsgivaren med tre läckra puddingar anställda i sin butik. En av dom har till och med tänder, hon som Göran Gudmundsson blev kär i förra året.

I övrigt lär det inte finnas någon företagare i byn med fler än två anställda.

Vi lastade den skrala skörden på traktorsläpet och Alek föreslog att vi skulle köra en omväg så att folk i byn inte skulle se vår skamset skrala skörd.

Hemma på ”slottet” lastade vi av skörden ( det tog ungefär en minut ) och det diskuterades en liten stund om huru vi skulle pressa druvorna för hand, eller om vi skulle starta upp den nya fina maskinen.

Svaret lät inte vänta på sig. Klart att vi skulle prova maskinen, ju.

Vi kopplade slangar och el och hällde i alla druvorna i tratten.

Efter ett kort ”sluuurrp” var pressningen avslutad och druvmust med skal och kärnor fanns i behållaren under själva maskinen.

Kan nämnas att maskinen ifråga har en kapacitet av fyra till fem tusen kilo vindruvor per timma, och det tog mycket längre tid att städa maskinen än att pressa hela årets skörd. Men visst var den läcker, och visst funkade den bra.

Hela rasket pumpades upp i två plastkärl (det tog cirka 15 sekunder) och så var det bara att ringa till Mille, så att han när som helst kunde komma och hälla i jäst och sånt.

Det tog en halvtimma att diska punpen.

Mille blev förfärad när han hörde om fjaskot med skörden. Men vi tröstade honom med orden: ”vi odlar ju inte vin för pengarna, ju, vi gör det för att det är kul”. Och så lugnade han ner sig en smula.

Dobrilla, Svetlana och Slobodanka hade lagat till mat i massor och efter att vi städat av, satte vi oss till bords och vi käkade så man kunde tro vi inte sett mat på veckor.

Dessutom gick det åt en hel del av förra årets vin, vilket smakade alldeles förträffligt.

Detta merlot-vin hade lagrats ett antal veckor på nya ekfat innan det tappats på flaskor och det hade fått en mjuk härlig doft och en helt fantastisk smak.

Mille hade gett vinet det högsta betyg man kunde få i Serbien, han till och med påstod att ingen producerar vin av samma höga kvalitet som just våran merlot.

Och Mille lär kunna sin sak för han är TV.kock och vinspecialist och allt möjligt.

Och det är ju klart att vi gärna tror på hans ord och beröm. Det är ju trots allt lättare att tro på dessa ord än vad det skulle varit att tro på negativa omdömen. Och om han sagt något förmenligt så hade vi utnämnt honom till årets skitstövel, helt sonika.

Vi satt uppe ganska länge och berömde oss själva innan vi kröp till kojs.

Fotboll

Lördag morgon och efter en mängd frukost fick vi höra att vi denna dag skulle åka ”torterkammare” till Belgrad för att bland annat se på fotbollsmatch.

Vi skulle lastas in i mercabussen plus i Alek´s riskokare till jeep. Svetlana körde jeepen och våran privatchaufför körde bussen.

I bussen satt, förutom oss, en främmande gentleman som visade sig vara den ende kvarvarande i fotbollslaget Röda Stjärnans styrelse och han hade tydligen varit hejaklacksledare förr i världen. Han var med då klubben startades år 1953 och han var fortfarande aktiv. Ingen dålig gubbe. Han var klädd i en fin grå kostym och han hade slips.

Efter tre timmars vånda var vi så framme i Belgrad. Bilarna parkerades och när suset i öronen lagt sig och man kunde börja höra vad folk sa, fick vi våra biljetter och sen blev vi anvisade att följa efter hejaklacksledaren in genom en specialingång på Röda Stjärnans arenas´s framsida.

Upp för en trappa till tredje våningen var vi blev inledda i ett makalöst rum.

Vi fick höra en liten berättelse, av en äldre magerlagd dam med grått hår och med stora tjocka bruna glasögon.

Tydligen var hon heltidsanställd av klubben som PR-ansvarig, ty hon kunde hela klubbens historia, vilken hon med glöd berättade medan Alek översatte.

Klubben är den mest troférika i världen och man uppvisade en imponerande samling pokaler i olika storlekar, från meterhöga bucklor till decimetersmå skapelser i gyllene färger.

Hon berättade att en fotbollsmatch mellan Röda Stjärnan och Manchester United som spelades år 1958 slutade med att hela det engelska laget omkom i en flygkrasch på hemvägen.

Man ägnade en särskild monter åt denna match och detta lag, med bland annat de sista bilderna som togs av laget innan dom dog. Kusligt.

Det var fantastiskt att få komma in här i Röda stjärnans helgedom.

Efter toalettbesök ( kaxigt att ha pinkat i det allra heligaste, ju) skulle vi så vandra en bit nedåt gatan för att få något ätbart i våra hungriga magar.

Utanför arenan började folk redan samlas men vi lyckades hitta en liten hamburgerbar där vi även kunde få lite dricka. Dock inte pilsner, vilket vi blevo lite förargade över.

Men Alek har lösningar på allt, så vi gick tvärs över gatan till en liten restaurang där vi avsåg släcka törsten med öl. Men tji fick vi, ty när man spelar en så viktig fotbollsmatch som den som skulle spelas denna dag, derby mellan Röda Stjärnan och Partisanerna, så var all alkoholförsäljning förbjuden inom tre kilometers radie från arenan. Punkt slut.

Gatorna var dessutom fyllda av poliser med kravallsköldar och laddade bössor.

Alek diskuterade en liten stund med ägaren och sen satte vi oss till bords.

In kom först tre tonicflaskor ( innehållande Gin ) därefter kom åtta flaskor tonicflaskor med tonic. Så gör man, och vi fick ett antal GT och vi sutto en stund och språkade.

Vi blev så förtjusta i den kreativitet som restaurangägaren visade, att vi bokade bord för kvällsvard efter matchen.

Lösa attiraljer och saker som man skulle kunna kasta in på planen under matchen och som sannolikt skulle tagas i beslag av vakterna vid in-passage, fick vi gärna lämna kvar i köket så länge. Så allt löst lades ner i Hans ryggsäck vilken så lämnades kvar.

Eva vägrade dock att lämna ifrån sig sin handväska ty den innehöll hela hennes privatliv. Så hon hade den över axeln, och avsåg att så ha den under och emedan matchen och gud nåde den som skulle försöka ta den ifrån henne.

Tiden gick och vi gick slutligen tillbaka den långa vägen uppför backen och in genom en noga utvald entré.

När vi hittat rätt platser bänkade vi oss likt övriga fotbollsintresserade och inväntade att matchen skulle börja. Ett gäng springpojkar for runt och sålde öl och någon sålde nötter och kärnor av olika slag.

Läktaren på ena gaveln var avsedd för Röda Stjärnans supporters och den andra kortsidans läktare var avsedd för Partisanernas supporters.

Folk framför oss stod upp och kommenterade domarbeslut mest hela tiden, så vi som satt ner fick bara se vissa glimtar av matchen.

Vissa av oss nämligen Alek, Anders och Mats var i sitt esse medan vi andra var måttligt intresserade av fotboll.

Dock kunde vi konstatera att fotbollsspelare har ett fantastiskt bra ”läkekött”.

För dom skadade sig mycket illa hela tiden och dom föll handlöst så fort dom fick kroppskontakt med någon ur motståndarlaget.

Dom blev liggandes och vred sig i smärtor och det var riktigt allvarligt. Man tyckte synd om dom till en början.

Men sen så snart bollen kom i spel igen, så hoppade dom upp helt tillfrisknade och pigga.

Ett fantastiskt fenomen.

Trevligt inslag att få komma med på match trots allt.

Efter matchen blev det så dags för utrymning av arenan vilket inte tog mer än max en kvart, trots att det var över 40.000 människor där inne. Hans och Börje hade vissa synpunkter på läktarens tak och dess konstruktion. Huu. En halv meter blötsnö och hela skiten hade ramlat ihop.

Restaurangen nedanför backen inväntade ju nu oss alla och man hade förberett ett bord med vit duk och riktiga linneservetter, så vi makade oss nerför nyss nämnda backe.

Det beställdes in allt möjligt gott och vi fick vad vi behövde av vin och öl därtill, ty när nu matchen var slut så upphörde automatiskt alkoholförbudet.

Priset var ungefär det dubbla mot vad det torde ha varit i Bacina, men så blir det i huvudstäder.

Efter maten skulle så tortyrbusschauffören, Alek och Svetlana vandra iväg för att hämta bilar och dom var borta ett bra tag. När dom återkom, med bussen, sa Svetlana att bilen var borta, troligen stulen, för den fanns inte på parkeringen längre.

Nu hettade det i kinderna på Alek. Han hade mord i blick och vi andra tänkte: ” Måtte han inte få tag i tjyven, för då har han nock ihjäl honom.”

Slava, som ju var vår kontaktman i detta avlägsna land, fick snabbt upp sin telefon och ringde några korta samtal till sina goda vänner, maffian i staden, för att kolla om bilen möjligen stulits.

Han informerade sedan: ”Nej bilen är inte stulen, så det är bara att ringa till länsman o kolla”.

Alek ringde till polis och till parkeringsvaktsfirman i stadsdelen.

Här fick man reda på att bilen ifråga stått lite olämpligt placerad just där som ett TV-team skulle framföra sin automobil och att dom vänligt förflyttat fordonet med sin s.k. ”spindel”.

Denna ”spindel” bestod av en lastbil med kran och flak och med ett stålkryss med en kätting monterad i vardera ändan. Dessa kättingar svepte man sedan om hjulen på felparkerade bilar, lyfte upp dom på flaket och körde bort dom till en stor parkering utanför staden. Mycket behändigt, ju.

Så nu var det bara att leta reda på nämnda parkering och hämta ut bilen ifråga.

Svetlana blev glad igen och Alek log och hans mördarblick var som bortblåst igen.

Curt tyckte: ”Vilka jädrans fasoner dom håller på med, köra bort bilar ? ”

Även Curt blev glad och beslutade bjuda laget runt på vad som önskades av drickbart, medan Alek och Busschauffören hämtade bilen.

Svetlana som ju skulle köra tillbaka till Bacina, blev plötsligt trött och ville inte köra. Alek erbjöd sig naturligtvis att istället köra, trots att han inmundigat en hel del alkoholhaltiga drycker under hela kvällen.

Men när Svetlana hörde detta blev hon pigg igen och bestämde sig för att köra trots allt, och hemfärden kunde påbörjas.

Vissa privilegierade fick plats i Jeepen medan vi andra placerades i tortyrbussen på våra förut bestämda platsen och tortyren kunde börja, och tre timmars öronbedövande oljud senare kunde vi stiga ur bussen välbehållna och med ett välbekant öronsus.

Man var inte värst pigg efter färden, så det blev att krypa till kojs på direkten utan ens en sängfösare.

Marknad

Varje söndag är det marknad i grannstaden Varvarin och denna marknad skulle denna dag besökas för att se om man kunde köpa något som man inte behöver till ett pris man absolut inte kan motstå.

Frukost serverades enligt de vanliga ritualerna, men allt vad detta innebär av sprit, kaffe, nybakat bröd, ostar, korvar och allehanda tillbehör.

Fotbollsmatchen satt så att säga kvar i benen ( eller var det oljudet från hemfärden i bussen ) och man kände sig inte helt utvilad. Anders berättade att han troligen hade nästan nollgradigt i sitt sovrum medan Claes tyckte att man sover bra i ett svalt sovrum.

Mats sov i eluppvärmd vattensäng och hade inga betänkligheter.

Nåväl, vi fraktades in till Varvarin efter frukost. Börje skulle köra Alek´s ”riskokare” medan övriga skulle fraktas i jeepen.

Väl framme vid stadens torg upptäcktes att vi glömt kvar Hans på ”slottet”, så det blev Svetlanas uppgift att åka tillbaks och hämta upp honom, stackarn.

Eva gjorde det största ”kapet”. Hon köpte underkläder och strumpor åt halva sin släkt för hundra spänn och fyllde en hel plastsäck.

Curt blev väldigt intresserad av alla läckra knivar och stiletter och allt vad som fanns i vapenväg och dessutom inköptes en läcker gammaldags militärmössa / keps. Med den på huvudet liknade Curt en riktig föregångare.

Även Börje och Anders köpte varsin militär huvudbonad, men av båtmössetyp.

Anders blev modemedveten och beslöt inköpa ett par jeans till dottern. Detta mode smittade av sig på Börje som också köpte jeans hem till lillflickan.

Dessutom hade hon gjort sig förtjänt av en ny klocka, tyckte Börje, så det fick bli en sådan också. En hjärtformad klocka för 40 spänn, och sen köptes en Gucci-klocka till hustrun för 50 spänn.

Där fanns riktigt fina klockor också, och man kan nämna Rolex t.ex.

Curt frågade försäljaren: ”Do you have a watch like this”, medan han visade upp sin egen Rolex. ( som ju var äkta ).

Försäljaren stelnade till, tittade ner i marken och sparkade undan en liten sten. Sen tittade han på Curt igen och sa: ” No sir, nothing like this” sen tittade han skyggt Curt i ögonen, och han tänkte: ” Den klockan är värd så mycket att man skulle kunna köpa hela Varvarin för pengarna man fick för den”.

Vi prasslade en stund med galgar och sen samlades vi på en bar för att intaga varsin välförtjänt öl.

Det resonerades lite allmänt bland annat om nyttigheterna i ölet och i kaffet.

En liten gubbe med dragspel kom och ville förpesta tillvaror för oss en liten stund men han motades bort.

Göran började bli lite orolig, ty han skulle under nästkommande tisdag följa med Alek till Bacina vino´s revisor i staden ( Hon är förresten hustru till maffiabossen Slava och tydligen mycket kompetent.)

Av naturliga skäl berodde nämnda oro på att alla dokument ju är skrivna på Serbiska och ganska, för att inte säga mycket, svåra att förstå.

Till och med utskrifterna av balans- och resultat räkningarna var på serbiska. Det enda man kunde läsa och begripa var ju siffrorna, ty de äro desamma som himma. Dock med den skillnaden att de står uppgivna i dinaner istället för euro eller kronor, vilket ju innebär en del huvudräkning före tanke.

Göran är dock snabb som en vessla när det gäller huvudräkning, så detta vållade inga bekymmer alls.

Tillbaka ”hem till gården”, fick vi vila oss en stund och vissa av oss sov i flera timmar. Det gick lugnt till väga för vi hade ju egentligen inget att skynda till.

Lite smågrejor skulle fixas till. Bland annat skulle blandaren i duschen justeras, ty Eva såg mycket frusen ut om morgonen och vi kunde inte förstå varför, förrän hon berättade att vattnet i morgonduschen troligen inte var mer än 12 grader varmt.

Detta var ju alldeles förskräckligt och något måste ju göras. Efter justering av känselkroppen i blandaren blev vattnet varmare och sen såg hon betydligt lugnare ut efter morgondopp.

Sen skulle flaskorna från förra årets skörd torkas rena från mögel och sen skulle dom doppas i paraffin för att säkert hålla tätt så att innehållet inte skulle skadas.

Claes och Mats gjorde en strålande insats då man i en plåtbehållare, över ett gasolcampingkök, värmde upp paraffin så det smalt och sen doppades halsarna på flaskorna i detta med ett fint resultat.

Claes, Mats, Anders och Göran ansåg, tillsammans med Alek, att eftersom vinskörden ju slagit fel, så kunde man ju lika gärna tillverka lite Calvados istället.

På tomten, vid sidan om vinberedningshuset, stod två rejäla äppelträd och grenarna fullkomligt dignade av äpplen.

Man kunde ju till exempel plocka ner dessa äpplen och sätta dom på jäsning, ansåg man.

Sagt och gjort, med Hans hjälp plockades så äpplen i hinkar och i skottkärror.

Det plockades inte mindre än 1000 liter äpplen, vilka sedan klyftades för hand och sattes på jäsning i två stora svarta 500 liters plastkar.

Ett fantastiskt jobb och Göran klyftade äpplen så han fick stora blåsor i händerna.

Vi gick ner i vinkällaren en stund för att avsmaka förra årets skörd av Merlot och Riesling plus 2003 års skörd av riesling.

Av naturliga skäl var vi ju ”färgade” eftersom vi ju själva hade både skördat och vinifierat dessa drycker, och vi berömde oss själva med vackra ord.

Vi kunde inte sluta förvåna oss över hur det var möjligt att producera så goda viner enbart med människohand, och med ens kunde vi inse hur rätt Mille hade när han benämnde vår merlotprodukt som ”ett mycket stort vin”.

Kvällen kom och det började bli dags för kvällsvard.

Om det hade serverats mycket mat innan under veckan, så skulle detta nu slås med hästlängder. Stora dignande fat med mat dukades fram och när Anders lagt upp sin portion sa Hans: ”vart tog Anders vägen ?”

Anders är ju liten och kort, så han behöver äta ordentligt om han ska komma upp i nivå med oss andra vad gäller kroppslängd.

Det vankades ett fantastiskt gott vin till maten, nämligen Bacina Vino merlot årgång 2004, vilket naturligtvis förgyllde kvällen.

Man kan säga att vi alla blev lite runda under fötterna och det var tur att vi satt stadigt på stolarna.

Slobodanka, som ju var behjälplig vid matlagning och servering hade nu tydligen fattat tycke för Curt, ty hon vek inte från hans sida på hela kvällen.

Vem som än skulle ha påfyllning av vare sig mat eller dryck, så skulle detta ske från platsen vid Curts axel där hon helst stod. Hon sträckte sig hellre än att gå runt till andra sidan bordet.

Och om hon någon gång lämnade sin post så försökte hon hela tiden få ögonkontakt med sin Curt.

Curt däremot fattade ingenting om vad som höll på att hända med hennes känslor, ty han skrattade och skojade med oss andra hela tiden.

När kvällen slutligen blivit mogen, bestämdes att vissa av oss skulle ta oss in till byns ena pub, för en öl eller två.

Hans tyckte till och med att vi skulle kasta pil ( dart ) vilket snart Claes uttalade på klingande skånska: ” kasta pail”.

Sagt och gjort, vi vandrade in till centrum och stegade in på baren i city.

Alek, som ju är ledaren för gänget, ses som en kung i Bacina och hans ord är lag här nere.

Eller i vart fall så är han mycket omtyckt bland ortsborna. Han är ju den ende som, med sitt företag, placerat kapital i orten sedan första världskriget.

Och med ortens mått mätt, så är det ju ansenliga summor som placerats i mark, vinplantor och maskiner.

Så när vi kom in, röjdes ett par bord undan för att vi skulle få plats vid ett och samma bord.

Folk som satt vid dessa bord erbjöd sig omedelbart att flytta. Alek försökte visserligen be dom stanna kvar och dricka en öl eller två med oss, men dom tackade artigt nej och satte sig vid ett annat bord istället.

In kom en hel massa pilsner och vi skålade glatt.

Börje, som med ålderns rätt, har något mindre ”blåsa” än övriga i sällskapet, kände behov efter en toalett.

Göran, som varit här förr, sa förebrående: ” Du kommer nog inte att gå dit mer än en gång, men den ligger till vänster där borta”.

En smal dörr ledde in till ett rum på cirka en och en halv kvadratmeter, uppdelad i ett förrum med handfat och en toa, utan dörr.

Ett öppet fönster försåg utrymmet med en liten gnutta syre. Toaletten bestod av ett hål i golvet, kakel på väggarna som var grönt uppevid med som skiftade i brunt ju längre ner mot ” hålet ” man tittade. Golvet runt hålet var också nedkletat med avföring blandat med gammal urin och stanken var kollosal.

Omedelbart man kom in tog stanken luften ur en, så att säga, och det blev att hålla andan medan man pinkade.

Luften var så ”vass” att det sved i ögonen och tårarna kom fram i ögonvrån.

När man ska hålla andan samtidigt med att man pinkar, så blir det liksom inte riktigt tid att ”skaka av ordentligt” så det blev nog någon droppe i brallan.

Men hellre det än att andas in den urinmättade luften. Huuu. Tur man hade fler filsingar med på resan, ju.

Kvällens kommande toabesök ombesörjdes ute i det fria istället.

Efter någon timma ansågs att vi borde vandra vidare till nästa ställe, så det betalades och vi drog.

På andra sidan bron fanns så nästa ställe som nu skulle intagas.

Upp för en trappa och öppna dörren. Luften var riktigt manligt tjock där inne. Cigarettröken låg som en riktigt tät smog i hela lokalen, och man kunde nästan inte se till bortersta väggen.

Ett bord ställdes i ordning och vi bänkade oss. Nu skulle det ”kastas pail” och Curt tog på sig rollen som ordningsman och skulle föra protokoll.

Anders och Börje skulle samtidigt spela biljard så det blev lite stressigt ett tag. Curt hade fullt sjå att hålla ordning på sina kamrater.

Det gick inte riktigt att reda ut vem som vann darttävlingen, men Claes hävdade att han vunnit. Samma gjorde Hans och Mats.

En liten 30-kilos gubbe med blå skärmmössa såg hela tiden till att det gick rätt och riktigt till medan vi drack våra öl. Gubben fick öknamnet ” fågelholken” ty han stod och gapade medan han följde oss med blicken och han rökte konstant. Enda gången han stängde munnen, var när han drog kraftiga bloss på sin cigarett.

Göran och Eva lämnade lokalen något tidigare än andra och sedan, strax innan det ljusnade, skulle vi så vandra tillbaka till ”slottet” för att insupa lite sömn.

Någon körde bil med vissa deltagare hem till Svetlanas mamma för "nattaro" och de som skulle bo på slottet, Curt, Hans och Börje tog en stillsam promenad.

Det konstaterades snart att samtliga dörrar i boningshuset voro låsta, och vi stod i höstnatten och försökte titta på varandra en stund. Sen sa Hans: ” a va faen, jag letar upp en stege och klättrar upp på balkongen, för dörren är olåst där uppe, ju.”

Snabb som blixten hittade han en stege och äntrade balkongen med en vighet som närmast kunde liknas vid en orangutangs.

En minut senare kom han ner och öppnade för oss andra.

Det sades att det snarkades en del denna natt.

Bolagsstämma.

Vi hade denna dag en mycket viktig uppgift, nämligen att hålla bolagsstämma. Det var av yttersta vikt med nämnda möte just för att fastställa vissa rutiner i bolagets styrelse. Dessutom skulle ju ett protokoll från en bolagsstämma följa med till PRV.

Till ordförande för mötet valdes Göran och till sekreterare valdes Börje och mötet inleddes. Detta möte dokumenterades i ett mycket seriöst separat protokoll.

Efter bolagsstämman hölls ett kort styrelsemöte varvid konstaterades att Curt skulle vara styrelsens ordförande. Det enades om att förutom styrelsen, Claes och Alek skulle teckna bolaget var för sig eller i förening. Göran ville inte bli inblandad eftersom han ju höll i bolagets räkenskaper.

Det skulle ju kännas bra att ha en firmatecknare i Borås, i händelse av att något viktigt dokument skulle undertecknas och att man skulle slippa använda ordinarie postgång, och av naturliga skäl skulle ju Alek behöva tillgång till bankmedel i händelse av akuta inköp som traktor eller tomflaskor eller liknande.

En hel del räkenskapstekniska dokument gicks igenom och efteråt tycktes Göran lättad och nöjd.

Hans och Curt hade haft synpunkter på bordet som användes vid provningar i vinkällaren så dom påbörjade, redan före lunch, projektering av ett nytt bord.

Curt föreslog för Alek att man skulle kunna använda en dörr från ett av uthusen som bordsskiva, vilket inte mottogs av någon större entusiasm. Istället möttes han av ”mörka ögon” och han förstod genast att” detta var ingen bra idé”.

Hans klättrade upp på vinden och hittade där ett antal plankor och stolpar som han tyckte skulle kunna vara lämpliga till att bygga ”vinprovningsbord” av.

Curt och Hans hjälptes sen åt att utforma ett bord i lämplig höjd.

Bordsskivan spikades upp på två tvärgående reglar och för att sen få ovansidan jämn, plankorna var nämligen bågformade från kärnan och ut till sidorna, söktes en stund efter en maskin att hyvla eller slipa av ojämnheterna med.

Man hittade en elhyvel, dock utan skär vilket gjorde den oanvändbar som hyvel. Möjligen skulle man kunna använda den att klia sig på ryggen med.

Däremot hittade Hans en motorsåg.

Med hjälp av nämnda kedjesåg jämnade han, med van och säker hand, sedan av ytan och med hjälp av en liten slipmaskin åstadkoms en nära nog perfekt bordsskiva.

Benstommen tillverkades därefter av korslagda 4x4 tums stolpar vilka ”jackades” ur och bildade en vacker korskonstruktion. Bordsskivan bultades fast och plötsligt hade ett nytt bord tillverkats.

Börje önskade en rejäl höjd på bordet och Anders ville ha ett bord i nära soffbordshöjd. En kompromiss blev lagom.

Mats, som inte målat på länge, kände längtan efter en pensel och han ytbehandlade bordet med terpentin och linolja varvid bordet blev mycket vackert.

Österrikaren inlämnade en beställning på ett likadant bord. Får se hur det blir med det.

Kvällsvard skulle intagas i en stad några mil bort. Stadens namn har försvunnit i dimman, men staden ifråga har varit huvudstad i Serbien innan Belgrad blev huvudstad.

Vi trängde oss in i bilarna och färdades till nämnda stad.

Efter några rundor hittade vi parkeringsplatser där vi ställde ifrån oss fordonen.

En drink före maten skulle sitta fint så vi hittade en liten bar med de rätta ingredienserna och vi bänkade oss en liten stund.

Därefter promenerade vi iväg mot restaurangen där bord bokats.

Husets specialitet var en schnitzel av något slag. Den serverades med pommisar och rostade brödbitar med vitlökssmör fanns även som tillbehör.

Själva schnitzeln var rullad med fyllning i, och den hade en längd av runt 30 cm. och en diameter av 6 centimeter och den såg kuslig ut. Inte undra på att damerna såg gillande på den där den låg i sin glans på tallriken.

” Huuu!” sa Eva.

Svetlanas vackra lillasyster bodde i staden och hon gjorde oss sällskap vid måltiden. Även hon tittade gillande på schnitzelrullen och hon åt med god aptit.

Anders beställde något annat ty han orkade inte med åsynen. Att dricka blev det Cab. Sov. Från Rubins vinplantage, och det smakade alldeles förträffligt.

Mätta och goa färdades vi så tillbaka till Bacina

Utflykt till ett kloster

Tisdagen var den dag då möte skulle hållas med Slavas hustru och Göran skulle tillsammans med Alek gå igenom detaljer och frågor i bokslutshandlingarna.

Övriga intressenter skulle tillsammans åka på utflykt till ett kloster i regionen.

Nunnor är ett folkslag som är på utdöende och på klostret fanns endast fem st. kvar. Dom som hade dött hade man grävt ner i parken utanför muren, och man hade tillverkat enkla träkors varpå man hade skrivit nunnornas namn.

En liten pigg nunna ( hur man nu kan vara pigg med det liv dom faktiskt lever ) visade oss, och berättade om kyrkan på området. Mycket intressant var det, och sen ville hon sälja på oss varsin flaska slivovic innan vi åkte.

Alek var den ende som köpte och då tyckte hon att vi skulle komma med in i ett litet museum där man bevarat allehanda skrifter och kläder från förr. Dessutom fanns det grejs att köpa.

Inte heller detta lyckades hon med att sälja på oss, utan vi promenerade vidare. Men slutligen föll vissa av oss till föga och köpte lite nunnehonung av henne, och då blev hon glad igen.

På vägen tillbaka skulle det smakas pilsner, så vi stannade till på ett discotek och fick lite öl och vissa av oss fick en skvätt whisky dessutom.

Efter avslutat värv fick vi en rundvandring inne i det allra heligaste i discot och man kunde förstå hur ungdomarna kunde lära känna det motsatta könet om aftonen i dunklet.

Vi åkte sedan en runda för att beskåda zigenarnas palats och gravplats i grannbyn. Mycket imponerande.

Bil tillbaka hem och det blev dags för lunch. Dobrilla, Slobodanka och Svetlana hade bakat o grejat och nu stod ett dukat bord åter och väntade på oss.

Dobrilla frågade genast om vi inte skulle ha lite sprit innan maten.

Eftermiddagen gick i vilans tecken och det plockades lite här och lite där. På kvällen skulle sen Mille komma och umgås med oss en stund.

Sjökvisten åkte och hämtade Mille, ty han har sin andra butik alldeles i närheten av där Mille bor. Och på detta sätt fick vi ju lite nytta av denne man också.

Det framkom att Sjökvisten tydligen har flera ”dofsingar” anställda i denna butik.

Mille föreslog att vi skulle gå ner i källaren för att prova ut hur man skulle göra en bra blandning av förra årets vita, tillsammans med förra årets röda köpta druvor av vilka vi producerat en brygd.

Meningen var nu att man skulle hitta den optimala procentuella blandningen av rött och vitt för att skapa ett säljbart vin.

Han hade sin grabb med sig och dom skapade tillsammans olika förutsättningar för avsmakning av olika blandningar.

Slutligen enades vi om ett recept och Mille föreslog att han skulle ta på sig att sälja rubbet. Detta skulle kännas synnerligen bra för oss, eftersom vi i så fall skulle slippa köpa flaskor och korkar. Han skulle kunna sälja hela möget på ett bräde.

Sen gick vi in på ett mera seriöst provande av 2004 års Merlotvin.

Mille hade en pava vin med från en, som han sa: ”mycket seriös och kunnig vingård i regionen”.

Mille menade att det vin som han bjöd oss skulle vara av hög klass och vi hade inga direkta synpunkter.

Men när vi därefter smakade vårt eget Merlotvin och våra egna Rieslingviner, framstod Milles kompis vin som allt mer osäljbart.

Mille menade däremot att hanses kompis vin var mycket bra, men att våra viner var hästlängder bättre. Han till och med menade att man egentligen inte producerar vin av så hög klass över huvudtaget i Serbien.

Man kan väl säga att vi kände oss stolta, att vi solade oss i glansen och att vi red en smula på Alek´s kunnande och vilja.

Ett stort antal flaskor öppnades under denna provning och faktum var att dom blev godare och godare.

Vi hade hunnit bli lite runda under skorna och vi voro mycket lyckliga när vi så småningom skulle gå upp för trappan och få oss lite till livs i matsalen.

Dobrilla med sina medhjälpare hade dukat fram ett dignande bord, som vanligt, och vi satte oss till bords.

Lite förvånande var faktiskt att Sjökvisten inte kom för att äta med oss. Däremot kom Slava och hans hustru och son.

Vi satt länge och diskuterade vinkvaliteter med Mille medan hans son visade mycket stort intresse. Sonen skulle också bli ” något med vin ” när han blir stor, framkom det.

Slava med familj åkte när dom blivit mätta och vi andra satt kvar och smakade allt fler vinflaskor.

Det blev ganska sent innan Alek kunde köra hem med Mille och hanses son. Alek var inte helt nykter, men han klarade av att köra bil tack vare att han ju hade ratten att hålla i.

Man somnade ovaggad, kan nämnas.

Kapitalflödesanalys

Golvet i ”konferensrummet ” var fyllt med tomflaskor som snabbt städades undan. Det var ju ingen grann syn.

Onsdagen började med att Curt genomförde en perfekt upplagd analys och genomgång av kapitalbehov under de närmaste fem åren.

Vi fick tillsammans hjälpas åt att komma på de kostnader vi kunde få och samtidigt eventuella intäkter som kunde tänkas uppstå.

Dessutom fick vi på ett klarsynt sätt information om att vi troligen kommer att få ” putta in ” ytterligare vardera ett antal tusenlappar under de närmaste tre åren.

Efter dessa år skulle man sen kunna skönja en viss vinstbringande försäljning av vin och att kapitalet troligen kommer att ”växa” på kontot.

Det senaste kändes ytterst trivsamt.

Vi tackade Curt för uppvisningen och vi kände oss fullmatade med fakta och kunskap.

Lite fika och sen iväg till en annan stad för att titta på traktor. Alek ansåg att man nog skulle köpa en traktor modell större för att den skulle orka med att dra en plog eller en harv i uppförsbackarna på vinlägena.

Dessvärre visade det sig att nya traktorer inte var så himla billiga trots allt. Det diskuterades om huruvida man skulle nöja sig med en liten en och så kanske hyra in en större de gånger man har behov.

Ett alternativ är ju naturligtvis att hitta något begagnat.

Ett telefonsamtal till Slava gav vid handen att han har kontakter även i denna bransch.

Han menade att man varje månad har en auktion någonstans i närheten av Belgrad och att man skulle kunna skicka en spanare till en sådan auktion.

Nu vilar alltså traktorfrågan i Slavas hand.

Hem till gården igen ty nu skulle det förberedas för helstekt lamm inför kvällen.

Alek´s kompisar har ett bra handlag med detta och man staplade upp gamla torra avklippta vinrankor, som sparats i en hög på tomten, i ett rostfritt stålkar och sen satte man eld på hela högen.

Det brann så det knakade och slutligen fanns en hög med glöd kvar på botten. Man spolade en hel del vatten på glöden vilket tydligen gjorde att den svalnade av något och att den förblev en bädd av glöd..

Sen riggades grillanordningen med drivmotor bestående av en vindrutetorkaremotor från en folkavagn och ett rostfritt stålspett med ett lamm på. Drivningen av anordningen ordnades med hjälp av en batteriladdare och en kabel från ett eluttag.

Eftermiddagen var ganska kylslagen och för att man inte skulle frysa ihjäl, spikades en grön presenning upp runt ”grillen” och skapade ett effektivt lä.

Man ställde fram träkubbar och en träbänk så att man kunde sitta och småprata medan man vaktade lammet och värmde sig av värmen från glöden. Mycket trivsamt och det blev en del öl och vin därtill.

I en gammal tvättgryta skulle det nu värmas vatten som skulle blandas med socker och sen hällas på de två stora svarta plastbaljorna som nu var till brädden fyllda med äppleklyftor.

Vattnet skulle vara ganska varmt men i den sista kannan vatten skulle det vara ljummet och blandas med jäst för att äpplen skulle börja jäsa.

Börje tyckte det skulle vara lämpligt att, med en käpp, röra runt i äpplesmörjan för att blanda ner jästen ordentligt.

Med ett krafttag stötte han så käppen ner i smörjan och plötsligt började det rinna äppledoftande saft på golvet.

Käppen pekade, mycket elakt, ut genom plasten och det gick inte att stoppa flödet. Huuuh.

Hans sa: ” Nu var du ju duktig ”.

Nu blev goda råd dyra. Alek och Börje kastade sig i bilen och for runt till olika plastkarshandlare i omnejden för att skaffa ett nytt kärl.

Slutligen hittades ett likadant kärl i en butik i Varvarin och det fraktades hem snabbt som fasen.

Hans hjälpte Börje att ösa över äppelsörjan i nya karet och sen att värma upp mer vatten och hälla över härligheten.

Denna äpplesörja skulle ju bli en ersättning för det vin vi inte plockade och det skulle bli en läcker Calvados till nästa år.

Efter några timmar bedömdes lammet vara lagom genomstekt för att styckas upp. Grillmästaren skaffade fram en skål med majsmjöl och en flaska pilsner. Alla undrade vad han nu hade i kikaren.

Med säker hand öppnade han ölen, skakade den så den sprutade och med stor vana sprayade han sen öl på hela lammet under tiden som det snurrade runt i värmen. Därefter strödde han majsmjöl på den fuktiga ytan och på detta sätt bildades ett knaprigt skinn. Smart trick, tyckte vi.

Han lastade upp lammet på en bänk och sen styckade han upp det i lagom stora munsbitar och vi satte oss till bords.

Vi voro många som åto, så det blev inte en gnutta lamm över.

Anders sa:” tur att inte sjökvisten var här för då hade inte maten räckt till alla ”.

Göran sammanställde antal flaskor som reserverades åt var och en. Var och en har dessutom en sextioliterstunna med vinjak i källaren. Vid en viss tidpunkt fanns 17 flaskor vin kvar per man i källaren. Vi snackar nu hela förra årets skörd. Men under kvällen dracks en del så antalet stämmer nog inte helt.

Alek lovade att ställa samman vilka kostnader som skulle betalas av var och en avseende alla olika resor, fotbollsmatcher, restaurangbesök och diverse undfägnad under veckan. Nämnda räkning kommer att tillställas var och en i efterskott och pengar skall omgående sättas in på Alek´s konto.

Vi enades dessutom om att samla ihop några kronor till Dobrilla som ersättning för mat och logi under den gångna veckan och som ersättning för hennes utlägg för såväl föda som dricka.

Alek menade att hon inte kommer att vilja ta emot dessa kronor i år heller, men vi enades om att trots allt se till att hon får kompensation. Vi enades om att lägga stålarna bakom en blomkruka så hon inte hittar dom förrän vi åkt.

Det känns definitivt inte bra att komma hit ner och ”snylta” ju.

Grannhuset lär vara till salu och det diskuterades en stund om vi inte skulle putta in varsin tiotusenlapp och förvärva detta hus för att på så sätt skapa sängplatser åt oss slottsherrar inför framtiden.

Något måste ju göras, ty om vi inte får göra rätt för oss, så kommer vi inte att kunna stå ut med att återvända nästa år.

Hemresa

Vi blev lovade att tortyrbussen skulle komma och hämta upp oss vid pass klockan halv nio denna dag för avfärd mot Belgrad och flygplatsen.

Klockan nio kom han med monstret och vi bänkade oss.

När vi kom till Varvarin, där han bor, skulle han ”bara” in ett snabbt ögonblick i sitt hem för att hämta en skvätt hypoidolja till bakaxeln.

Och efter att han legat en stund under bilen och fyllt upp ordentligt i bakaxelklumpen, kom vi äntligen iväg.

Man hoppades nu att denna olja skulle dämpa oljudet något.

Så blev det dock inte och Curt hade svarta ögon och menade att: ”Han skulle ju inte hålla på med att serva bilen och sånt när vi redan var försenade. Detta skulle han ju ha kunnat gjort igår, ju. Jävla typ.”

Vi voro en aning irriterade lite till mans innan vi kom iväg.

Ute på motorvägen var oljudet uppe i sin vanliga nivå igen och att samtala blev omöjligt igen.

Lever och andra inre organ kändes aningen slitna efter en hård vecka med väl mycket alkohol, så man var lite matt.

Men trots detta smakade det gott med en pilsner på flygplatsen.

Tjugo minuter sena till start kom vi så iväg, men med hjälp av gynnsamma jetströmmar landade vi punktligt i Köpenhamn. Sen skildes vi och efter att alla kramat lite på Eva köptes tågbiljetter för avfärd mot respektives hemort.

Hans klamrade sig fast vid en buss i Kristianstad medan Curt ordnat med Volvolimousin och Gunnel erbjöd Börje att hänga på ner till söder och hanses hem.

Nu skulle livet bli som vanligt ett tag igen.

En ytterst trevlig resa och en vecka fylld med nya upplevelser och nya intryck.

Tack Alek för ett bra arrangemang.

Vid pennan

Börje Nyberg