Närvarande:

                        Alek Milutinovic

                        Anders Carlsson

                        Hans Björkdahl

                        Mats Andersson

                        Göran Persson

                        Eva Persson

                        Dan Johansson

                        Börje Nyberg

Börje anlände till Belgrad vid halv fyratiden och de skandinaviska representanterna, Alek, Anders, Mats, Hans och Dan hade redan slutit up och dom satt på en uteservering i Belgrad och dom njöt av en fantastisk vy med utsikt över floden som rinner genom stan och som sen rinner ut i Donau.

På flygplatsen väntade Börje att bli upphämtad, han hade redan hunnit bli lite bortskämd, så han satte sig vid flygplatsens servering och kände att han behövde en enkel liten pilsner. En mini Amstel beställdes in och den jäkelen till kypare meddelade att denna pilsner kommer att kosta 6 euro. Huu. Börje suckade och glodde honom stingt i ögonen o sa på klingande Svenska: ” De va ju ett jävla pris!! Fattar Du att det är för dyrt Din otäcke räkel?”

Han intog ölen under protest och just som han svalt den sista klunken kom ett känt ansikte emot honom med en liten skylt med texten: ”Välkommen Börje”

Börje kände sig  extra välkommen. Det var Alek´s barndomsvän som numera bor och verkar i Belgrad och som hade fått i uppdrag att hämta upp ”Svensken”. En taxi beordrades fram och man åkte till restaurangen där det övriga gänget fanns, det var ett gäng mycket glada grabbar i god form kan nämnas.

Man ansåg att Börje behövde lite föda, så man beställde in en fisksoppa som var så stark att man kunde tro den innehöll svavelsyra. Börjes ”pussemun” blev alldeles röd och läpparna svullnade upp och plötsligt hade han en mun som påminde om den mun Whitney Huston har.

Det visade sig vara pridegala i stan och varenda gata var full av bögar, så Börje fick dölja sin ”pussemun” för att inte bli antastad.

Delar av besättningen åkte med i Alek´s jeep tillbaka till Bacina, men Alek, Börje,

Hans och Mats tog en taxi, med en chaufför som älskade pizza, så han tuggade på en rejäl pizza medan han körde bland bögarna. Det bar iväg till busstationen där man inväntade bussen medan man drack var sitt glas Kilo – Kilo. ( ett kilo vitt vin blandat med ett kilo bubbelvatten ).

Man hann inte tömma sina glas förrän det blev dags att äntra bussen så glasen råkade följa med och servitören gormade och protesterade högljutt.

Transporten gick ganska bra för det var en modern buss och man blev avsläppta i Varvarin (grannstaden till Bacina ) mitt i natten.

Även om kvällen var sen så ansåg ynglingarna att natten fortfarande var ung, så man begav sig till puben för att intaga varsin god och närande nattöl i goda vänners lag.

Mira, som serveringstjejen heter, blev så glad för hon är så kär i Anders så hon höll nästan på att överfalla honom och han hade fullt upp att hinna undan hennes attack. Men vi konstaterade att: ”de e ju en snäll käring, ju”.

Natten blev allt äldre och slutligen konstaterades att vi nog behövde lite sömn trots allt.

Man installerade sig i sina vanliga rum och Dan fick ta över efter Curt, som ju lämnat denna vackra skara.

Söndagsmorgonen uppvisade ett strålande väder. Alek hade färdigställt solskyddet vid sidan om poolen och Anders kastade sig i vattnet så snart han vaknade och samma med Hans.

Dan och de andra var dock lite mer reserverade för detta kalla element och höll sig med fördel i skuggan.

Det serverades lite frukost av Banners hustru, som Alek hyrt in just för detta ändamål. De som så önskade kunde ta sig ett glas slivovich elle whisky om man så önskade och magarna kom med andra ord igång av ena eller andra orsaken.

Förra årets skörd lagrades nu dels på ståltank och dels på ekfat och det var en grann syn.

Eftersom det ju var söndag så var det marknad i Varvarin, och så skulle denna besökas, måhända skulle det handlas något nödvändigt.

Börje köpte strumpor 6 par för en tjuga och trosor till dottern, också 6 för en tjuga och han kände sig väl till mods.

Det är jobbigt att shoppa så det blev lämpligt att intaga en enkel lunch på en av krogarna i närheten. Underbara tomater och ost och allehanda läckerheter serverades till väl kylda pilsner.

Handlaren i byn, av oss döpt till Sjökvisten, ville sälja på oss sin vinodling och denna skulle således besiktigas och kontrollräknas. Men vi skulle först titta på våra egna vinfält och känna oss stolta. Stolta skulle vi med all rätt vara för så välskötta vinfält fanns inte att beskåda i denna delen av Serbien.

Vackra välansade rader och med vinrankor som tyngdes av druvor. Ett av fälten, kallat plommonfältet, hade vid senaste skörden gett endast runt 10 spannar med druvor. Detta fält var det som planterats senast. Men detta år torde här bli minst 6000 kilo, kunde vi snabbt konstatera. Och i så fall skulle skörden totalt kunna ge runt 20 ton druvor. Huuu.

Sjökvistens odling såg förhållandevis bra ut också, dock inte lika välansat och så, som sagt, lite mindre avstånd mellan raderna. 1,80 istället för 3,0 meter, vilket innebar att vi inte skulle kunna köra med vår egen traktor där.

Nu hade vi att bestämma oss för hur mycket stålar vi skulle erbjuda Sjökvisten och detta skulle vi bestämma snabbt, ty om vi skulle slå till så skulle vi göra det snabbt så vi skulle hinna skörda dessa druvor också i höst.

Nåväl, vi installerade oss i bilarna för återfärd till hemmet, men innan dess skulle vi mellanlanda vid puben för en öl, eller en så kallad färdknäpp.

Mira jobbade inte denna dag, så hennes chef hade fått rycka in och man hade svårt att inte se ner i urringningen, om man säger. Och ingen av oss kunde efteråt säga vilken ögonfärg hon hade, tjejen, för ingen hade tittat så högt upp.

Eftermiddagen kom nu med stormsteg och det skulle ätas lunch hos prästen i byn. Här hade man slaktat en stor bamsegris på 220 kilo. Svinet hade redan styckats när vi kom och man höll som bäst på med efterverkningarna, om man säger.

I en liten hög på marken låg ett antal inre organ, som tydligen inte skulle ätas. Dock hade man vänt tarmarna ut och in och rensat ordentligt. Dessa höll man nu på att koka i en stor gryta, för att därefter salta och sen grillades dom. Ovan nämnda tarmar åts därefter utav vissa av församlingen med god aptit. De flesta av oss Svenskar avböjde dock, men Anders var inte omöjlig, så han smakade.

I en annan jättegryta kokte man fläsksvålar, och man kokte bort allt fett, vilket sparades.

Dessa anrättningar såg inte alltför aptitliga ut, men man kan väl säga att i stort sett inget gick till spillo.

Goa glada människor och vi bjöd på vin och alla blev på ett fantastiskt humör. Prästen, som hade en samling duvor, med vilka han tävlade, tog fram ett antal som han släppte ut på träning. Tävlandet gick ut på att duvorna skulle flyga så högt som möjligt och därefter återvända till duvslaget igen. Man beräknade tiden från att dom lyft tills dom kom tillbaka. Tiden skulle avgöra hur högt dom flugit. Konstigt system tyckte vi, för dom kunde ju bara stanna i en trädtopp och vila o sen återvända efter en timma och vinna tävlingen, för ingen visste ju vart dom varit, om man kunde ju inte kolla dom, ju.

Prästen tyckte att grisens knorr var maffig, så han höll upp och visade den och den var cirka en halv meter lång. Stort svin tyckte vi.

Kvällen kom och man blev mer och mer slirig.

Det blev måndag och man skulle fixa och dona lite med allt möjligt. Man skulle kolla lite på granntomten som vi skulle köpa och det skulle tittas lite på ritningar som Hans hade ritat. Det blev ett antal små genomgångar under morgontimmarna och därefter skulle vi åka ut på vinodlingarna och räkna plantor för att inventera beståndet, vi skulle dessutom notera på betongstolparna i varje vinrad , dels radernas nummer och dels hur många vinrankor där fanns.

Lyckligtvis hade vi en målare med i gänget så denna markering gick som smort med lite röd färg och en pensel stor som en sopkvast.

Denna dag benämndes dag ett i den nya tideräkningen. Denna dag var den första dagen efter att Alek slutat dricka alkoholhaltiga drycker, ty han var inte riktigt i form.

Efter utförd inventering åkte vi en runda om zigenarbyn och kollade så att alla gravplatser var välstädade. En lite tur upp för att titta på Rubins, en av våra kollegor) vinodlingar. Dom är väl cirka 400 gånger så stora som vi, men dock i samma bransch och därmed kollegor.

På tillbakavägen hämtades Alek upp efter att han vilat på trappan utanför cocacola-butiken.

Det blev inte riktigt tid att äta lunch denna dag, så vi stannade till hos Mira, på puben, en liten sväng innan vi åkte tillbaka till ”slottet”.

Mira, som var så glad att vi var tillbaka i byn, hade klätt upp sig och hon hade fått på sig en regnbågsfärgad lång klänning med en alldeles behaglig urringning. Börje, som blev så upprymd, vek en servett till en ros, som han planterade mellan hennes rattar. Hon var så stolt över uppmärksamheten.

Lilla Mira dansade runt med blomman mellan rattarna och hon var så glad så glad. Hon till och med hoppade upp på flaket på jeepen för att vi skulle kunna ta lite bilder på henne i hennes fina klänning, som hon var så stolt över. När vi beställde tilltugg for hon iväg som ett skott in till affären vid sidan om o köpte vad vi behövde. Synnerligen bra service.

Kvällen fortsatte med att man intog lite förrätt i skuggan av valnötsträdet hemma vid slottet, och därefter åkte vi i två taxibilar in till Varvarin, för att gå på lokal. Taxin gick lös på hela femti spänn…… för två bilar alltså. Höhö. Inte att pruta på, ju.

Man kröp till kojs för en god natts sömn.

Tisdag morgon.

Alek hade ordnat med kvinnfolk som stod för marktjänsten, och hon hade verkligen fixat. Frukostbordet  bestod av allehanda läckerheter snyggt upplagt på fat och de som ville kunde till och med få kaffe till, annars var det slivovich eller vatten som vankades.

Efter frukosten skulle man fixa till en del äpplen för att sätta calvados på jäsning. Detta innebar att nyplockade äpplen skulle snittas och läggas i ett stort plastkar. Man hade blivit vis av tidigare års sittande att med en kniv manuellt skära äpplen i klyftor. Så nu tog man helt sonika fram Alek´s nyinskaffade flistugg för kvistar och grenar. Denna rensades och städades och därefter stoppade man ner äpplena i den och dom skivades sönder till små fina bitar som man bara behövde lägga ner i kärlet. Listigt värre.

Stan´s snyggaste frissa hade fullt upp med att klippa och med att raka både Börje och Anders med jämna mellanrum. Hennes gubbe, som är lite svartsjuk, stod och vaktade utanför så att inget otillbörligt skulle inträffa. Anders har inte värst mycket hår på skallen, men det som fanns måste man vårda, tyckte han. Samma med Börje och hanses skäggväxt tilltar med åldern, så att raka sig varannan dag känns helt naturligt.

Hon tar en tia för en klippning och en tia för en rakning med kniv. Om man däremot klipper och rakar sig vid samma besök, så kostar det femton spänn. Man får alltså en viss mängdrabatt. Ingen har sagt att alla får denna rabatt. Börje och Anders tror att dom får denna rabatt bara för att dom är så snygga och resliga.

Denna dag skulle Göran och Eva anlända och dom kom på eftermiddagen i en liten fiathyrbil med Evas enorma väskor och Görans lilla handbagage. Göran hade visserligen de senaste årens bokföring med sig ifall han skulle bli rastlös och behöva något att läsa när han sitter i solen vid poolen.

Kommande dag skulle det avhållas bolagsstämma med efterföljande styrelsemöte, så han var väl förberedd.

Om aftonen skulle man steka ett litet svin uppe i backen utanför byn. Så man förberedde med möbler, gris, glas, vinflaskor och vad man kunde behöva. En traktor med släp full av grejs kördes upp i skogsgläntan. Vägen var synnerlige gropig och spårig så Alek rekommenderade att man skulle koppla in fyrhjulsdriften för att man skulle kunna ta sig fram och så gjordes. En liten stund senare kom ett gäng glada grabbar i prästens folkavagn farande genom skogen med radion på högsta volym och med ena högtalaren handhållen ute på taket. Här kommer en med traktor och fyrhjulsdrift och så kommer prästens Golf i full fart!!

Sen och man kopplade traktorns batteri till en liten lampa och till en vindrutetorkarmotordriven grillstång. Man eldade i ett stort plåtkar och när elden blivit till glöd, placerade man griskultingen på stången och sen upp ovanför glöden för värmning och helstekning. Vana händer fixar och donar och när mörkret lagt sig serverades svinet i snyggt uppskurna stycken.

Byns smed, som har för vana att somna när han dricker för mycket alkohol, och det gör han för jämnan, satte sig i en utomhussäng tillsammans med ”den enarmade” för att diskutera livets hårda skola. Dom satt rätt länge ganska nyktra och ordentliga, men plötsligt började dom liksom att falla samman mer och mer och till slut var dom så sliriga att dom låg ner båda två i sängen. Dom skulle så göra tills nästa dag.

Hans ville absolut fånga kvällens himmel på bild och han ombads att klättra upp på traktorsläpet för att så att säga komma närmare.

Kvinnan som fixar vår frukost avhjälpte problemet med att vi saknade bröd, så hon svängde ihop lite deg som hon sen bakade över glöden efter att svinet blivit klart. Fantastiskt bröd precis så där lagom salt och gott.

Vi hade en fantastisk kväll och när vi skulle återvända till byn blev Hans,Börje och Dan erbjudna att åka med i prästens folkavagn tillbaka. Nu var man alltså fem vuxna karlar i bilen och underredet kasade på marken och stenar dunkade i golvet. Huuu. Ett under att inga detaljer skrapades bort på vägen, men bilen tycktes hålla.

Man kan väl nämna att han som körde inte var alldeles helt nykter heller, men resan gick bra och utan missöden.

Onsdag.

Alek skulle fixa och dona med tomten som vi skulle köpa av grannen. Det tillstötte komplikationer i form av att han som skulle sälja inte var den lagfarne ägaren. Detta var inte hanses far heller och inte hanses farfar heller och inte hanses farmor heller. Nää det visade sig att frissans farmor var den lagfarne ägaren och att rätta till detta krävde en hel massa jobb.

Aleks många turer mellan olika myndigheter fick till följd att han blev försenad till bolagsstämman och detta fick han utstå mycket spe och spott för. Dock blev vi lugna när vi fick höra vad som stått på och alla blev glada igen.

Folk som inte ville vara med på mötet hade andra projekt och man åkte runt i bygden för att titta på allehanda sevärdheter. Man konstaterade bland annat att färdtjänsten i byn funkade på ett alldeles förträffligt sätt och folk kunde ta sig både till och ifrån puben med nämnda färdtjänsts hjälp.

Dock fanns det folk som hade sina egna transportmedel och detta fungerar lika bra som något annat. Man kunde i dessa fall hämta sin egen ved på hemvägen.

Nu började det osa lite hett beträffande vinets skördande. Man mätte sockerhalten i druvorna och man konstaterade att merlotdruvorna sannolikt skulle vara klara för att plockas med början på fredagen. Så, skulle man se på något i omnejden så skulle detta ske kommande dag. Och det bestämdes att vissa av oss skulle åka till en stad som heter Nis, cirka 7,5 mil söderut mot Atenhållet.

Detta skulle ske på torsdagen och med Spiken som reseledare. Man skulle åka i två bilar och Spiken skulle åka i den första. När Alek frågade om Spiken visste vad det var för ett monument han skulle visa oss, svarade han att han aldrig har varit i Nis, men att nog skulle kunna hitta dit.

För säkerhets skull ringde Alek till Slava, vår kontaktperson med den undre världen, och vi fick besked att vi skulle dyka upp runt halv tolv kommande dag vid ett visst ställe och då skulle vi fråga efter en viss Maja, som skulle bli vår personliga engelsktalande guide och visa oss runt mot en smärre ersättning.

Detta kändes bra så vi bestämde oss för att åka.

Kvällen tillbringades på lokal i Varvarin dit vi som vanligt åkte 50 kronorstaxi för en god middag.

Taxi tillbaka för ytterligare en femtilapp och vi kunde somna in lugnt och stilla.

Torsdagen inleddes med en närande frukost och alla blev mätta o goa. Spiken förberedde sig på sitt nya jobb som reiseleiter och han tog med sig ett extra paket cigaretter.

Dan påstod sig ha sett honom vid ett tillfälle utan cigarett i mungipan, men vi andra trodde honom inte.

För ska han hinna med sina fyra paket per dag, så krävs det att han kedjeröker och då finns inte utrymme för pauser eller minsta uppehåll. Han hinner inte ens äta för att han måste röka hela tiden.

Alek fortsatte sitt planerande med att verifiera ägarna till tomten och att få till stånd ett lagfartspapper så vi skulle kunna göra affär med rätt person och rätt tomt. Hela denna dag kämpade han med detta uppdrag.

Vi övriga klämde in oss i bilarna för avfärd mot Nis och ett monument med dödskallar som närmaste mål.

Spiken ledde oss fram till Nis, men sen började han vackla en smula. Visserligen kunde han troligen läsa Nis på skylten vid stadsgränsen, men sen var det stopp. Vi stannade till och han frågade efter vägen på ett tjugotal olika platser. För Spiken var den ende som kunde Serbiska i församlingen så det var inte till någon hjälp att vi andra försökte lyssna på vägbeskrivningarna vi fick utan vi var hänvisade till Spikens kunskaper i att lära in vad han fick höra. Dock kunde vi se hur folk som han frågade pekade åt alla möjliga olika håll.

Man kan väl säga att vi på ett ineffektivt sätt fick se i stort sett samtliga gator i staden, vissa gator mer är en gång dessutom, innan vi en timma försenade kunde fråga i kiosken efter vår efterlängtade Maja.

Hon var snäll o så, och hon talade engelska, men hon var inte så snygg som hon lät i telefon, kan nämnas. En liten rulta i svart urringad klänning och med en stor röd pussemun visade oss monumentet och hon berättade hur hemska Turkarna varit när dom mördat Serbiska män och murat in deras huvuden i ett 4,5 meter högt monument. Detta enbart för att statuera exempel. Inte mindre än 158 dödskallar hade gått åt. Många av dödskallarna hade pillats bort av de anhöriga som velat ge de sina en värdig begravning, men många dödskallar satt fortfarande kvar. En ganska kuslig grej och man blev lite illa till mods.

Man kan väl inte säga att vi berömde Spiken för hans vägledning, men vi hittade själva hem igen.

Vi hade bestämt oss för att yttreligare höja kvaliteten på vårt vin detta år, så i och med denna skörd skulle druvorna sorteras. Man skulle plocka bort gröna omogna druvor och man skulle ta bort eventuellt sjuka och skämda druvor så dom inte skulle komma med i processen.

För detta ända mål behövdes ett sorteringsbord.

Hans och Börje tillverkade ett sånt bord av några gamla brädlappar och en plyfaskiva som dom köpte inne i Varvarin. Bordet placerades uppe på Alek´s personbilssläp för att det skulle få den rätta höjden och lutningen, och passa så att man enkelt skulle kunna fösa ner fina och vackra druvor direkt i maskinen som skulle krossa druvorna och sortera bort stjälkar m.m.

Några timma gick åt för detta projekt och därefter tillverkade Hans ett antal trälådor som skulle användas när man monterar etiketter på flaskorna för att etiketterna skulle sitta rakt och i samma höjd på alla flaskor.

Börje tillverkade en apparat som skulle värma plasthättorna när man korkat flaskorna av en värmepistol och ett galvat T-rör som inköptes, även detta, i Varvarin.

Slutligen blev det så dags att uppsöka puben igen.

Mira hade denna afton klätt sig en svart blus med inspektionshål på framsidan för att man nogsamt skulle kunna identifiera rattarna. Samt ett par gula brallor. Hon var så fin så fin.

Kvällen förflöt lugnt och man kröp till kojs inte alltför sent.

Fredagens första uppdrag blev att fotograferas tillsammans med Bacinas fotbollslag. Klubben som vi hade sponsrat med tröjor och brallor i de svenska färgerna.

Både pojkar och deras lagledare var så nöjda och glada.

Vi kände att vi marknadsfört oss och gjort lite nytta på en och samma gång. Detta kändes bra.

Innan vi nu skulle hantera en massa druvor så skulle vi passa på att ta en paus på puben. Vi fick oss något läskande medan vi beskådade en elektriker som glatt klättrade upp på en stege till toppen på en kraftledningsstolpe, där han glatt kopplade om bland kablarna. Bara att klättra upp på en vanlig stege till denna höjd fick oss alla att hisna och man vågade knappt titta.

Han klarade sig och han hängde kvar när vi åkte. Ingen ambulans hördes heller under eftermiddagen, så allt hade nog gått väl.

Väl hemma och tillbaka på slottet hann vi just förbereda oss och så kom det första lasset med druvor. Bara att sätta igång att sortera och pressa.

Inte mindre än sex ton merlotdruvor sorterades och krossades innan man var nöjd. Och detta ska vara runt 30 % av den totala skörden. Huuu.

Man hann inte riktigt med i sorteringen och det var tråkigt som fasen så man tillkallade de snyggaste kvinnorna från plockningen att hjälpa till med sorteringen. Och av någon underlig anledning var det mycket trevligare att jobba när man kände doften av kvinnfolk i sorteringen.

Man kan väl säga att man somnade ovaggad efter dagens slit.

Lite senare på kvällen kom så ytterligare en vacker kvinna på besök. Det var tjejen som hjälper oss med design av etiketter och övrig marknadsföring. Hon var en riktig puma. Hur hon än placerade sig så fanns vi alltid beredda att hjälpa henne om hon nu skulle behöva ha hjälp.

Alek, Hans och Börje åkte in till Varvarin om aftonen för att diskutera det kommande bygget med en konstruktör.

Det visade sig att denne man var arkitekt och konstruktör, samtidigt så var han kommunens byggnadsinspektör. Detta gjorde ju att han var synnerligen lämplig att hjälpa oss eftersom han ju skulle godkänna bygget också sen han först ritat, konstruerat och slutligen gett bygglov.

Här är det betydligt lättare att leva än hemma i Sverige, kan nämnas, i vart fall när det gäller myndigheter.

Vi satt i hanses soffa en stund och han tvingade oss att smaka på hanses eget hemkörda vin

Ganska sent blev det så dags att äta en gemensam middag på slottet. Mille, våran vinguru, var närvarande och till och med han blev lite slirig framåt midnatt.

Sak samma med oss andra och klart att man blir lite trött efter att ha sorterat druvor en hel dag. Speciellt vi Svenskar som inte riktigt har vanan att slita så hårt med kroppen.

Man har hört nämnas att Mille, när han blir lite dragen, kan få för sig att sjunga. Så blev det också, för han satte igång att med hög och tydlig röst sjunga ett antal Serbiska schlagers acapella för oss. Sen startade han sin mobiltelefon och spelade ett antal inspelade låtar på högsta volym.

Sonen tyckte det snart började bli dags att åka hem med farsgubben så dom lämnade och dom tackades för all hjälp med dels vinet och dels för sången och musiken.

Göran hade en del handlingar som skulle läsas igenom och undertecknas så nästa dag blev det dags för ett nytt litet möte.

Grannens hundäckel höll oss vakna till sent om natten. Vissa av oss hade hemska planer för detta äckels enstaka fortsatta levnadsdagar.

En skön vecka med glada grabbar tog så slut och mman åkte tillSverige igen för att jobba och tjäna ihop lite stålar så att man skulle kunna åka ner hit igen.

Tack alla för en go vecka

Vid protokollet

Börje