Vinresa 7 hösten 2011

            Närvarande:     Göran Persson med sin Eva

                                    Hans Björkdahl utan sin Eva

                                    Anders Karlsson utan sin Eva

                                    Aleksandar Milutinovic med sin Svetlana

                                    Christer Svensson utan sin Christel

                                    Börje Nyberg med sin Ingrid

            Onsdag 28/9 2011

Ingrid och Börje satte sig i bilen vid lunchtid på onsdagen för att bege sig till Sturup. Bilen placerades på rad 16 på Sturups flygplats och därefter var den nästan en kilometer att gå. När Börje äntligen kom fram till entrén hade Ingrid redan kånkat in med resväskor och handbagage. Det kändes nästan som om bilen stod i Trelleborg.

Anders och Christer log med hela sina respektive ansikten och var synnerligen stolta över att inte ha något bagage att checka in, endast varsitt mindre handbagage. Hans hade en något större handbagage och en liten resväska att checka in, men även han syntes ganska nöjd med tillvaron.

Det blev varsin liten god öl till gubbarna och en kopp kaffe till Ingrid på flygplatsen för en kostnad av 273:-  svenska spänn. Jäkla vildar att hugga för sig. Man blir trött.

Att åka med Wiss air känns visserligen tryggt och allt funkar, men dom kan verkligen knepen att hitta på extraavgifter. Troligen har dom jobbat på bank, för allt kostar extra. Dock var det gratis att pinka på toa.

Bokningsavgift för att man bokar på nätet, en liten speciell avgift för att man betalar via nätet, en mycket hög kostnad ( 200:- per väska) för det man checkar in. Är man normalt växt så kostar det extra om man vill ha plats för benen och till sist en kostnad om man inte checkar in via nätet.

Resultatet blir att man betala ungefär samma som om man flyger med YAT Airlines. Enda skillnaden är att flygvärdinnorna luktar bättre. Detta kan ju naturligtvis vara värt en och annan krona.

Vi kom iväg sent eftersom planet var sent vid ankomst, men den tidsskillnaden ”flög vi in” på nerresan. Förmodligen medvind eller nedförsbacke, för vi landade nästan på utsatt tid.

En hyrbil var bokad. En kombi för säkerhets skull för vi var ju fem vuxna och viss packning. Men det hade blivit en liten dubbelbokning så vi fick nöja oss med en sedanbil av mindre mått. En Fiat, hehe.

Vi stuvade in medhavd packning i skuffen och så bar det iväg. Börje körde och omkörningarna påbörjades. Den lilla 16-hästars gräsklipparmotorn fick nu jobba och det bar iväg söderut.

Ungefär halvvägs blev det dags för en paus och för att räta på benen.

Anders är den av oss som kan mest Serbiska, så han beställde med sina 8 inlärda ord ”något enkelt och litet”.

Vi fick in varsin stor salladsskål, ett stort fat med bröd och varsin rejäl öl. Därefter kom det in Chivatcici med pommisar och ännu mer sallad.

Mätta och trinda kunde vi sen flåsande av mättnad, fortsätta gasa söderut.

Alek hade i sin iver åkt ner till Bacina redan ett par dagar före att vi andra ankom. Han har tagit på sig ett allt större ansvar inom företaget och vi andra känner viss oro för att han jagar hjärtat av sig. Alek hade som sagt redan installerat sig och han var mycket välkomnande när Anders, Christer, Hans, Börje och Ingrid steg ur sin hyrbil, en minifiat som dricker nästan en liter per mil känns tokigt, men som Christer sa: ”det kostar att ligga på topp”

Omgående efter att vi lastat av väskor och våra saker som vi nogsamt stuvade in i våra respektive rum, gjorde vi en snabb okulärbesiktning av nya bygget.

Det var med stor glädje vi kunde konstatera att den nya produktionslokalen och lagret stod klart i hela sin nymålade glans. Dessutom hade man baxat in tre stora jäskar i rostfritt stål och snyggt ställt upp dessa längs ena väggen. Det var en imponerande syn.

Den största rymmer 10.000 liter och den lär komma väl till pass när vi ska börja producera vin på allvar. De andra tankarna, en smal som rymmer 5.000 och en tjock som också rymmer 5.000 liter. Dessutom har vi naturligtvis ett antal andra tankar i reserv.

Efter att vi beundrat dessa cisterner gick vi ner i vår nya vinkällare för att kolla läget där. Här hade man placerat ekfat med 2010 års produktion som just nu lagras de sista månaderna på just ekfat. Visserligen låg inte hela skörden på ekfat, men en så stor del av detta vin att det, när det blir klart ska kunna få ett tillräckligt inslag av ek i såväl doft som smak. Vi räknar med att vi kommer att få ut cirka 7000 flaskor av 2010.

Vi beundrade länge den snygga murningen och de välvda tegelkonstruktionerna.

Natten var ju fortfarande ung och vi satte oss i bersån för att trösta oss med några glas Dolinavin från 2009. En alldeles lysande årgång och vi njöt i fulla drag under de läckra druvklasarna som hängde ner från taket och skapade en drömlik stämning.

Natten kom sakta smygande och vi kröp till kojs vid halv tolv tiden.

Torsdag 29 / 9 2011

Vi vaknade upp efter hand och man kunde, precis som alltid, sätta sig vid ett dukat frukostbord. Alek hade fixat betjäning som anordnade allehanda mat och allehanda drycker. De som ville kunde få kaffe, vatten, vin eller slivovich. De riktiga karlarna drack slivovich och samtliga närvarande höll till godo och de som inte kunde kalla sig för karl, drack kaffe.

Dagen skulle erbjuda omväxlande göromål och först skulle Göran och hanses Eva välkomnas, det skulle kramas lite och pussas lite. När väl detta var gjort skulle det göras ett besök hos byns barberare. Då visade han foto som tidigare besökare från Svenska ambassaden tagit och förstorat upp åt honom. Dessutom hade man glasat in och gjort en tavla av bilden. Barberaren var så stolt över bilden som visar hur Anders blir rakad på gammaldags vis med riktig gammal rakkniv och kallvatten. Så gör man här nere. Han kan sitt jobb barberaren trots hög ålder och taskiga förhållanden.

Eva ville handgripligen känna på frisörsstolen, en gammal sliten karmstol som fått en hembyggd nackkudde påspikad på sig. Stolen var tillverkad 1923 fick vi veta. Inredningen var av samma datum.

En promenad ner till byns pub, där Mira hälsade oss välkomna. Mira är tjejen som jobbar där. Hon har äntligen insett att Anders inte är intresserad av henne och hon har plågats något år av olycklig kärlek. Men nu sedan vi fått en ny medlem i gänget så har hennes ansträngningar tagit ny fart. Christer är nu det nya objektet och hon visade sin uppskattning så det märktes.

Vi tog någon eller flera öl med mera medan vi sakta men säkert kom in i lugnet här nere i Bacina.

Inne i byggnaden skall, när det en gång blir klart, inrymmas allt från kontor till personalutrymmen förutom produktionslokaler och lager, även 5 st övernattningsrum samt toa och duschar. Dessutom kök med plats för ett  konferensrum med plats för ett stort antal besökare kombinerat med provningsrum där vi ska kunna bjuda gäster på våra delikata viner.

En enkel lyxlunch serverades och efter maten skulle vi besöka en grannby för att se hur det såg ut förr i tiden. Så vi placerade oss i den lilla fiaten och åkte iväg. Hans, Christer, Ingrid, Anders och Börje stannade till vid byns kombinerade supermarket och pub för varsin svalkande pilsner. Christer som ju är köpman i Helsingborg erkände att han hade en hel del att lära i just denna fråga. Nytt för denna gång är att man numera samlar in petflaskor istället för att kasta dom i naturen. Problemet är bara att ingen tömmer kärlen när dom är fulla.

Vi satt en stund och slösnackade över varsin pilsner och plötsligt kom mjölkbilen för att tömma mjölken ur två mjölkkärl som stod uppställda på ett mjölkbord på andra sidan gatan. En praktisk flakbil med en öppen tunna och en kvinna på flaket. Kvinnan hällde upp och kollade mängden mjölk som hon sedan tippade i tunnan som helt saknade lock. Hon ropade resultatet till Chauffören som nogsamt noterade och sen körde han vidare.

En nedlagd bensinmack stod för det mesta av förfallet medan övriga hus i byn var av ännu sämre kvalitet.

Alla kände sig helt uttröttade av färden och upplevelserna så man behövde några timmars vila i solen invid poolen.

Alek hade kört slut på klor och han påstod att vattnet var så grönt att man lätt skulle kunna ta fel och tro att det var en bit gräsmatta. Så han hade valt att lägga på en presenning så man slapp se det.

På jäsning står tvåusen liter rosevin i två 1000 liters plastkärl. Detta skulle nu tappas om till ståltankar och skiljas från skal m.m. för att vinet inte skulle få för mycket röd färg. Vinet skulle därefter jäsa vidare och vi skulle pressa restprodukterna med bl.a. skal. Fram kom så våran gamla hederliga 25-kilos vinpress och arbetet sattes igång. Rocky, vår ende anställde slav, kämpade och vi andra tyckte allt mer synd om honom när han slet så svetten lackade. Vi konstaterade snabbt att vi ska skaffa en större vinpress snarast. Vi vill ju inte slita ut våra slavar i förtid med ont jobb.

Kommande lördag skulle det komma fint folk från ambassaden i Belgrad på besök och vi ville ju gärna att allt skulle se fint ut när dom kom. Så därför skulle en av de gamla 5.000 liters rostfria tankarna fylld med vin från 2009, tömmas, flyttas in i nya byggnaden och sen återfyllas igen. Sagt och gjort. Vi startade en pump och pumpade genom grova plastslangar över vinet så att tanken blev tömd och lite mer lätthanterlig. Därefter skulle monstret flyttas. Monstret till tank var placerat där det stod under tiden man byggde huset den stod i, och det var på millimetern vi kunde passera ut med kärlet.

Starka gubbar lyfte, pustade och stånkade och slutligen stod kärlet på plats i nya fina lokalen. När vi ändå hade det utomhus passade vi på att tvätta av det så det blev rent och fint.

Hela gruppen av medhjälpare fotograferades på ett gruppfoto efter prestationen, men det hade blivit mörkt ute och alla var lite suddiga på bilden.

Fredag den 30/9 2011

Morgonen gick i stillhetens tecken och när man väl steg upp möttes man av solguden själv sittande på en stol vid poolen. Anders kan inte få tillräckligt med sol och värme så förmodligen har han varit reptil i sitt tidigare liv.

Vi började känna att det nog skulle bli oväder, för på himmeln såg vi ett moln, rakt ovanför Anders, som kanske kunde utvecklas till ett orosmoln med storm och hagelskurar.

Resten av dagen skulle nu gå åt till bolagsstämma och lokalen förbereddes noga. Göran hade fixat och donat och han förevisade ett alldeles enastående nedlagt arbete. Bokslut gicks igenom, planer granskades, kostnadslägen gicks igenom, antalet anställda kollades och det konstaterades att vi fortfarande endast har en anställd.

Var och en av oss fick en lunta med papper innehållande allt av värde. Så det var bara att skriva under där det skulle skrivas. Mötet varade några timmar och Göran bjöd på ett antal synnerligen välsmakande viner under tiden.

Plötsligt dök en snubbe upp och det visade sig att han var en statlig kontrollant som skulle se vad vi höll på med. Han informerade om att det finns en hel massa nya regler som vi måste uppfylla för att få fortsätta vår mödosamma väg mot att klå Ch. Mouton Rotshild i konsten att tillverka vin. Och vad volymerna beträffar så producerar dom 12 milj. flaskor per år medan vi producerar 12 tusen flaskor. Man kan ju enkelt konstatera att det som skiljer oss åt är ju bara ett antal nollor. Och enligt vad vi lärt oss i skolan så har noll inget värde. Så är det bara.

Snubben bjöds, även han, på ett par glas vin och ett tag såg det ut som om han skulle stanna kvar och flytta in. I vart fall var han troligen ute efter att bli bjuden på middag. Dock snuvade vi honom på detta.

Vissa deltagare behövde gå på byns pub för att stärka självförtroendet denna afton så folk delade upp sig i två kategorier. De som orkade ränna ute om nätterna och de som inte orkade.

Christer, som varit i Österrike har lärt hur man dansar på bordet, bjöd upp sin beundrarinna Mirra till dans. Det gick vilt till och istället för bord använde man bardisken. Folk runt om hade en massa annat att diskutera så man brydde sig inte.

Börje, som har en ovana att fram på småtimmarna springa på toa varje natt, mötte Anders, som just återkommit från puben, utanför toadörren. Börje som sömnig knappt ser var han trampar ser med förskräckelse Anders i ögonen varpå han får fram: ”tjänare Anders, är Du uppe redan”. Därefter kryper Börje till kojs igen och somnar sött.

Anders skrattar och kryper till kojs i sin binge han också.

Lördag den 1/10 2011

Ingrid, Eva, Göran och Börje blir marknadsnödiga och sätter sig i bilen för att ta sig till Parachin, en stad 3 mil bort för att shoppa lös.

Bilen parkeras, Göran betalar parkeringen och sen skulle han kolla på ett hotell i grannskapet medan övriga skulle strosa runt i stadens vimmel. Göran skulle komma efter och vi skulle shoppa tillsammans. Man kan väl säga att det mesta fanns att köpa. Allt från räfsor, spadar, begagnade kugghjul, kalsonger, Bh-ár, kostymer, till levande hönor, paprika i massor och klockor. En torghandlare öppnade bakluckan på sin lilla bil och ur den sålde han mängder av begagnade saker, verktyg, rörstumpar och allt möjligt.

Börje köpte två eleganta klockor för 60 spänn per styck.

Efter detta inköpsfrosseri blev det så dags för en öl, så vi bänkade oss för detta intag. Börje visade stolt upp sitt förvärv och kunde genast konstatera att den ena klockan gick fel medan den andra stod helt stilla. Snabbt som fasen tillbaka till snubben igen med mord i blicken, och han bytte batteri utan protest så Börje blev lugn igen.

Börje muttrade: ”Sånt kan kosta en framtand om man inte är försiktig”

När vi skulle betala och gå tillbaka till bilen slutade notan för tre öl på 150 dinarer, cirka 15 svenska spänn. Helt rimligt tyckte vi. Göran bjöd på kalaset och vi andra tackade ödmjukt.

Tillbaka till gården igen och här var alla igång med att förbereda inför kvällens celebra besök från både den Svenska och den Norska ambassaden i Belgrad.

Två st svin skulle grillas och man använder passande nog ett rostfritt grisskållningskärl som ursprungligen kommer från skrotbingen på Scan i Kristianstad. Man eldar med de grenar och kvistar som blivit över när man beskär vinet på vintern. Dessa kvistar torkas under sommaren och de ger ett fantastiskt grillkol med ett mycket bra glöd.

Snart kom bussen med besökare och det hälsades artigt. 32 personer och ett hundäckel. Alla var givetvis mycket välkomna och det pratades en liten stund innan vi steg in i nya fina produktionslokalen i nya bygget.

Inne i lokalen hade byns präst förberett för en högtidlig ceremoni där han, enligt Serbisk tradition, skulle inviga och välsigna både bygge och vin. Han hade, passande nog, blå/gula kläder på sig och han genomförde en mycket vacker, högtidlig och seriös invigning, med bibelord och korstecken, dessutom markerade han små kors på alla väggarna med hjälp av en örontops och ett snapsglas med grappa.

Efter ceremonin ner i källaren med alla utom det medföljande hundäcklet och här serverades vin av årgång 2009. Det smakades och det berömdes och vi vindirektörer blev så stolta. Alla tyckte att vi hade lyckats på ett alldeles förträffligt sätt och någon konstaterade att sammansättningen i bolaget var i det närmaste perfekt. En ekonom, en affärsman samt fyra entreprenörer. Kan det misslyckas ?? Dessutom har alla det gemensamt, som han sa, att samtliga gillar vin av hög kvalitet och ingen är rädd för att jobba.

Efter detta lilla mingel lastades alla upp på traktorvagnarna sittande på plankor och trasmattor. Sakta men säkert transporterades hela gänget så till ett av vinfälten för beskådande av vin på buske. Två traktorer med vagn samt Aleks jeep togs i användning och i sakta gemak åkte vi genom byn.

Som brukligt stannade man upp för att småprata med byns befolkning. Man åker inte bara direkt till målet utan man stannar och hälsar på de man känner. Och nämnas kan väl att Alek känner alla, så det blev ett stort antal små stopp på vägen.

Man hade förberett med ett litet bord, vinglas och vin med tilltuggskorvbitar. I hastigheten hade man glömt ta av korvskinnet så alla gick runt och spottade ”korvaskinn” under tiden man kände och smakade på druvklasar och beundrade utsikten.

Alek berättade en del om hur vi rensat detta fält från björnbärsris och annat skräp. Hur vi planterat vinrankor i rader, placerat ut cementstolpar med ståltråd att hänga upp vinrankorna i samt hur man noga sköter och beskär vinet. Att vi hade tagit prover på jorden och upptäckt att ph-värdet inte var till fyllest och hur man hade strött ut inte mindre än 60 ton kalk för att återställa ph-balansen.

Efter denna behandling mår vinet bra och det ger god skörd med bra kraft och hög sockerhalt.

Vi samspråkade en god stund innan vi sakta lastade upp alla på vagnar igen för återfärd hem till gården. Till en början i sakta lunk men efterhand som färden gick så blev det allt högre hastighet. Ett par kändisar hälsades på efter vägen och därefter stannade vi till på vår lokala favoritpub för en vätskepaus. Vi fyllde baren och hade några goa pilsner innan vi bänkade oss igen för hemfärd.

När vi kom hem förklarade Alek att: ” Om någon vill köpa av vårt vin, så går det bra nu”, sen köptes det ordentligt med vin. Bussens lastutrymme blev nästan fullt och man handlade för nästan 10.000:- kronor.

Nu hade det dukats upp med tallrikar och stora läckra vinglas inför middagen. Svetlana jobbar som två och hon har full kontroll.

De grillade griskultingarna skulle styckas upp och det blev vår egen handelsman Christer som skulle ansvara för detta. Men han hade synpunkter för han ville absolut inte genomföra styckningsarbeten om han inte fick ha en kandelaber med stearinljus på styckbänken. ”Det har man alltid för att man ska komma i stämning”, sa han.

Vi letade fram en kandelaber och tände ljus med detsamma, för vi ville ju inte att våra gäster skulle svälta. Christer blev glad igen.

Båda svinen var synnerligen välsmakande och inte det minsta fett fick vi i oss. Rena fina delikata köttstycken. Alla verkade mätta och nöjda. Det hölls ett fint tacktal på engelska och plötsligt sa busschauffören: ”Vi har lång väg att färdas så nu tackar vi för oss och åker hem till Belgrad”, sen startade han motorn på bussen och inom fem minuter hade alla stigit ombord. Visserligen hade man kalkylerat lite fel på hur hungriga folk var, för det blev mycket svin till övers, men viktigast var ju att folket blev nöjda. Det blev så mycket mat över att det räckte åt oss på vingården till både frukost, lunch och middag följande dag.

Alla blev som sagt mätta o goa.

Björn Mossberg från den Svenska amdassaden höll ett mycket uppskattat tal på engelska och vi vindirektörer kände oss mycket hedrade. Bussen drog iväg och plötsligt kändes det tomt igen.

Alla anställda, det vill säga Rocky, och vi andra som kallar oss vindirektörer, plus en hel del goda grannar, satt kvar en stund och drack upp det vin som blivit över. En efter en knoppade vi sen in och vissa av oss kände för en kväll på puben som avslutning.

Söndag den 2 / 10 2011.

Denna dag skulle disponeras till att, först plocka undan och städa efter vad som varit, och därefter skulle det skördas vin. Man kunde höra hur traktorer startades medan tupparna harklade sig och gol i ottan.

Rocky satte fart på de människor som nu för hand skulle skörda årets Dolinavin. Solen sken och värmde. Alek hade tillsammans med Mille kontrollerat sockerhalten i druvorna på ena fältet. Man mätte upp hela 115 i sockerhalt, vilket var helt enastående. Man mätte om och om igen för att se om det verkligen var sant.

Stolta som kyrktuppar skulle vi så komma igång med årets skörd. Byns kvinnor hyrdes in för dagsverken och man kan lugnt påstå att ingen kan slå dom i att plocka druvor. Dom är helt otroliga. Snabba och flinka och dom plockar med stor urskiljning ut de bästa av klasarna redan vid vinrankorna. Detta innebär ju att man inte har så mycket som ska sorteras bort innan druvorna krossas och pumpas in i ståltankarna.

Visserligen kommer en del skruttiga druvor med men som alltid finns folk som sorterar bort oönskade druvor såsom gröna och eller skadade eller mögliga. Dessa läggs i en speciell hög som senare kommer att jäsas separat. En del av dem blir till rosévin och andra blir till grappa tillsammans med allt som blir kvar efter att vi pressat restprodukterna.

Man enades om att detta år skulle vi producera ett prestigevin eftersom vi nu hade den extremt höga sockerhalten i druvorna. Mille, som är vår yttersta expert och rådgivare, sa att denna sockerhalt visar på en fantastisk skörd och att om vi nu ville så var det ett gyllene tillfälle att tillverka ett högklassigt vin. Druvorna var dessutom mycket vackra att titta på och vi tog åt sidan femhundra liter som skulle användas för nyss nämnda ändamål. Det kunde i vart fall bli ungefär femhundra flaskor. Det diskuterades en del om vad man skulle döpa vinet till och så diskuterades det vilka som skulle få möjligheten att köpa detta prestigevin. Det slutade med att vi enades om att endast vi själva och de som inom kort kommer att köpa in sig i bolaget i form av B-aktieägare, skulle få denna möjlighet. Vi hade ju på bolagsstämman beslutat att sälja av en del av våra aktier sedan vi ”splittat” och skapat ett antal B-aktier.

Nu skulle vi få den första möjligheten att erbjuda något riktigt bra till dessa nya ägare.

Mycket vin plockades denna dag, och mycket vin pumpades upp i de nya fina jästankarna för jäsning.

Kvällen bjöd på extra uppvisning i puben. Mira hade fått smak på det goda nattlivet, och kunde nu sväva ut i dansens virvlar tillsammans med Christer. Hon slet åt sig Christers livrem i hopp om att han skulle tappa brallorna. Hon använde den sen som redskap medan hon svingade sin kropp i en underhållande dans. Många applåder hördes och hon trivdes märkbart.

Inom två dagar hade de fantastiska kvinnorna plockat allt vin som fanns på fälten och allt var hemkört och behandlat. Ny stod så nästan 20.000 liter på jäsning och man bara väntar på att få höra av Mille vad resultatet blir av årets skörd.

Christer, Anders, Börje och Ingrid hade bokat flyg för återresa kommande dag, så det blev ett ömt farväl till alla närvarande.

Hans kom just på att han borde stanna några dagar till för att sedan hjälpa Alek köra bil hem till Sverige. Alek hade vid ett tidigare tillfälle kört ner sin bil till Bacina, men drog sig nu i det längsta för att köra hela vägen hem. Sjkitjobbigt att köra ensam, ju.

Hans lyckades övertala Alek om förträffligheten i att turas om med att köra och att få hem bilskrället igen, och Alek nappade.

Detta medförde ju naturligt att det blev tid över för marknadsföring, så Alek bokade plats i en vinmässa i angränsande kommun.

Hans, som alltid är pigg på upptåg ställde naturligtvis upp och deltog i mässan tillsammans med ett par snygga damer, en annan herre och Alek.

Liksom när vi var på mässan i Belgrad förra julen hade vi ett standar med både den Serbiska och den Svenska flaggan. Detta väcker stor uppmärksamhet i producentleden.

Hans berättade om viner som såldes och visades fram på mässan, vissa av dem var helt odrickbara. Naturligtvis kände vi oss stolta över att kunna erbjuda ett riktigt högklassigt vin.

Väl hemma och med livhanken i behåll efter en lång mycket tröttsam bilresa kunde så både Hans och Alek återgå till sina respektive professioner igen. Alek som målarmästare och Hans som byggmästare.

Tack alla för en underbar vecka.

Vid protokollet

Börje