Börjes betraktelser:     

Bil som bil   del 3

Plymouth Valiant med 6 cylindrar i  rad. Alltså en femtioprocentig ökning av cylinderantalet.

En jänkebil till salu.

Tiden gick, Anglian stod pall för det mesta trots att vi i ”Angliagänget” gjorde vårt yttersta för att plåga livet ur våra bilar, tror jag inte att jag hörde talas om något enda motorhaveri.

Plötsligt så fanns en Amerikanare till salu hos Autolindén, en Fiatförsäljare, i Kristianstad.

En Plymouth Valiant V-100 årsmodell 1967.

Bilen hade gått som taxi i några år och hade rullat runt 40.000 mil.

Att köpa en europeisk bil som rullat mer än 10.000 mil var ju inte att tänka på, men Lasse och lillebrorsan hade inga betänkligheter när det gällde en jänkebil med 40.000 mil på mätaren.

Den hade ju inte V-8, men däremot en rak sexa, liggandes i 45 graders lutning och den gick så gott som ljudlöst.

En trestegs automatlåda med ”kickdown” och man kunde bara njuta av att köra den.

Självklart blev det affär.

Nu hade man stegrat sitt cylinderinnehav från tre, via fyra till sex cylindrar.

Kändes synnerligen bra.

Och även om man ännu inte hade V-8, så var man nu på god väg i vart fall.

Det åktes många härliga mil med denna ”Valle” och visst imponerade man en smula på tjejerna i staden.

Dom hade ju inte riktigt koll på att bilen gått som taxi utan dom var nöjda med att det var en jänkebil.

I en jänkebil skulle det finnas musikanläggning.

Jag skaffade en stereo 8 som jag monterade in.

Högtalare i dörrarna både fram och bak, Det fanns massor av plats för högtalare, man kunde nästa krypa in i dörrarna när man monterade högtalarna, kändes det som, speciellt om man jämförde med Anglian.

Tre stycken stereo 8 band skaffades också.

Ett med Sound of Music, ett med Duke Ellington och ett med Jonny Cash.

Sen kom jag på att man borde ha centrallås också, och elektrisk skufflåsöppning.

In på skroten och skaffade fem st. solenoider från 12 volts startmotorer.

Jag monterade den ena till skuffluckans lås och de andra, en i varje dörr så att de med hjälp av små spiralfjädrar, drog ner låsknapparna när man tryckte på knappen.

Man fick låsa upp dörrarna manuellt, men låsa gjorde man med en knapptryckning. Det skramlade och smällde inne i dörrarna vid låsning, men vad gjorde det? Man hade ju centrallås.

Nu var detta plötsligt en riktig lyxbil, och dörrsidorna kläddes om men röd skinnliknande galon, som matchade klädseln hyfsat bra.

Lasse och jag beslöt oss för en utlandstripp med detta nyförvärv. Vi hade semester i juni detta år och vi började planera för en resa till England. Vi informerade våra respektive föräldrar om nämnda semestertripp, vi packade ner lite kalsingar, tält och tandborste och drogo åstad mot England.

Resan skulle gå via Danmark sedan via Tyskland/ Frankrike och sen färja över till England.

Vi inhandlade en bilkarta och vi gav oss iväg på utlandsäventyr.

Färjan till Tyskland var snabbare, så vi skippade Danmark. ”Kan vi ta på hemvägen”, tyckte vi.

I baren på färjan träffade vi ett gäng andra turister och det blev en och annan pilsner under kvällen.

I Taxfree köptes en flaska Hansenrom att ha med som färdkost.

Detta var en mörk rom som smakade alldeles förträffligt om man blandade den med cola.

När man kom till Tyskland och skulle passera Hamburg, så måste man ju absolut besöka Herbertstrasse.

Detta paradis där man kunde köpa kärlek hur mycket man önskade.

Bilen parkerades på en sidogata till Reeperbahn och vi promenerade med raska steg i riktning mot Herbertstrasse.

Detta var ju inget man gjorde i föräldrars sällskap. Jag var 20 år fyllda och Lasse var 18.

Vi tyckte ju att vi var hyfsat världsvana när vi styrde kosan mot damerna och kärleken näste.

När vi kom innanför de avspärrningar som avgränsade nämnda paradis från allmänheten, var vi dock inte alls så tuffa längre.

Vi tittade i smyg efter stora och små, tjocka och smala damer. Damer med stora rattar och damer med mindre rattar.

Vi tyckte egentligen att det var lite kusligt.

Vissa tjejer var mycket vackra, och vi kunde inte riktigt förstå vad dom gjorde där.

Vi menade att, om dom var snygga, så kunde dom väl hitta en karl så dom slapp sälja sina tjänster på denna köttmarknad. Nästan så att man själv kunde erbjudit sina tjänster, ju, och befriat ett antal läckerbitar.

Fast var skulle man gjort av dom när man kom hem?? Nä, det skulle inte funka, ju.

Innan vi skulle lämna stället, skulle vi i vart fall ha en bild som minne, så vi smusslade fram kameran.

Att det var förbjudet att fotografera, det visste vi ju ty det stod tydligt anslaget vid ingången.

Vi enades om att Lasse skulle gå fram till den vackraste av damerna och påbörja ett samtal och börja pruta på priset, vad det än var.

Samtidigt skulle jag slita upp kameran, ta en bild, och sen skulle vi springa ut, snabbt som fanken.

Sagt och gjort. Lasse gick fram och började diskutera.

Jag fick upp kameran och skulle ta en bild, just som tjejen fick syn på mitt tilltag och började gallskrika.

Hon kastade ett dricksglas med någon vätska efter oss och hon vrålade en massa på Tyska.

Lasse blev skitskraj och det blev jag också. Frågan var om det inte kom en tesked tunnt i brallan också.

En stor skäggig tysk kom i samma andetag ut ur huset och gick med raska steg emot oss.

Vi sprang för livet och lyckades undkomma med blotta förskräckelsen.

Ett par hundra meter bort insåg vi att han inte längre förföljde oss, kunde vi lugna ner oss lite.

Det blev ingen bild.

”Fy för fasen alltså, om den store Brynaren fått tag i oss så hade han nock ätit upp oss ” sa Lasse, med skräck i blicken.

Vi var ju i Tyskland utan föräldrar och vi var ju i närheten av Reeperbahn.

Visserligen var det ljusan dag, men man kunde väl ändå gå en runda på nämnda bahn för att kolla läget, tyckte vi.

På promenaden kollade vi in genom syndens fönster och vi sneglade in i en massa små olika klubbar, varifrån man kunde höra musik.

Vi fnittrade och skojade och plötsligt stod vi och tittade in i magen på en ännu större tysk än den som jagat ut oss från Herbertstrasse.

Lika skäggig var han, och han tyckte, på flytande tyska, att vi borde komma in och titta lite.

Han fick tag i våra armar och han drog in oss i mörkret.

Vi inbillade oss att vi nog borde göra som han föreslog, för vi vågade inget annat.

Vi hade varit så förutseende att vi lagt vardera 2.500 spänn i en reskassa som vi växlat till Tyska mark på färjan.

Ur denna reskassa skulle sen alla kostnader betalas, såsom mat, pilsner och bensin.

Jag skulle bära reskassan för jag var ju äldst, så jag hade hela sedelbunten i jeansfickan.

När väl ögonen vant sig vid dunklet inne i lokalen fick vi slå oss ner vid ett litet bord invid en scen där ett par ” höll på som bäst ”.

Inte mycket kläder på sig heller minns jag.

Vi hade inte mer än precis satt oss ner så kom två svettluktande halvfeta damer och satte sig hos oss.

Vi fick ha dom i knät, ty det var ganska trångt.

Detta var inte riktigt vad vi tänkt oss.

Jag fick en bedjande blick av Lasse och jag förstod vad han menade.

” Hur faen ska vi klara oss ur detta ?.” Vi lyckades förklara för "skäggmurveln"  att vi inte var intresserade och att vi ville ut snarast möjligt.

Men vi fick inte lämna stället förrän vi bjudit ”våra damer” på något drickbart.

”Okej” sa vi, på flytande Svenska: ”Ge dom varsin coca snabbt som helvete” In kom två Coca Cola och nu insåg jag att jag skulle betala ur den gemensamma reskassan.

Vi var inte så världsvana när allt kom till kritan, men femtio tyska mark för två coca cola, kändes mycket rimligt, förutsatt att man för detta pris kunde få komma ut i friheten igen med livet i behåll.

Det skulle ju vara priset för att rädda två liv, ju.

Lasses och mitt.

Nu skulle jag fiska upp en tysk femtilapp ur jeansfickan med en fet donna i knät, utan att visa hela kassan.

För jag visste ju att, om någon fick syn på sedelbunten, så skulle det vara det sista vi såg av den.

Samtidigt skulle dom nog döda oss o kasta liken i kanalen.

Jag smusslade och jag fiskade i fickan.

Fetkärringen undrade nog vad jag höll på med och jag var livrädd. Efter mycket smusslande, fick jag fram en sedel.

En femtilapp! Tror aldrig att jag förr blivit så glad.

Vi betalade och tackade för ett trevligt sällskap och gick sakta mot utgången, stegen ökade i takt med att vi närmade oss dörren.

Jag minns att jag var helt genomsvett och jag kunde knappt andas.

Väl ute i solen, satte vi av och vi sprang ända tills vi hittade bilen. Ingen kunde varit snabbare på den distansen.

Aldrig har någon sen kört så snabbt ut ur Hamburg med kurs mot England, det var också helt klart.

Vi siktade mot Kassel och vi stod på för allt vad "Vallen" orkade.

Efter några timmar i tystnad, enades vi om att stanna och äta en bit, så vi tog av in på en restaurang invid motorvägen.

Vid bordet lossnade tunghäftan och vi kunde andas ut.

Vi fick en rejäl tysk måltid och vi satt kvar en stund och gladdes åt att vara i livet.

Sen betalade vi och fortsatte vår färd söderut.

Vi hade nog åkt en kvart, när jag plötsligt kom på att jag glömt reskassan under en tidning på bordet på restaurangen.

För helvete alltså, det kändes som en evighet innan nästa avfart dök upp och vi kunde vända om.

När vi efter drygt en halvtimma kom springande in i restaurangen med mord i blicken och bort till bordet där vi suttit, undrade folk vad som var på väg att hända.

Vid bordet satt en jättetysk och läste i en medhavd tidning.

Jag sprang fram till honom, lyfte på tidningen på bordet, tog sedelbunten och sa: Dankeschön and godbye.

Tysken hann nog inte uppfatta vad som hände, för han sa inte ett ord.

Vi försvann lika snabbt som vi kommit in, gjorde en rivstart och for iväg.

Lasse sa: ” Det var nånna jävla tyskar, skulle dom sno oss på våra stålar en gång till?” Det var Lasses tur att köra och jag hade fått en pilsner till maten så jag blev lite trött, och det stod inte på länge förrän jag somnade.

Det var bra fart i dom tyska pilsnerna.

Det hade hunnit bli mörkt innan vi började söka efter en campingplats.

Och börjar man inte söka förrän det blivit mörkt, så kan det lätt bli så att det är natt innan man hittar en tysk campingplats.

Jag vill minnas att klockan var runt halv ett på natten, när vi hitta nånstans att slå upp tältet.

Vi började med att ta varsina två pilsner och sen varsin rom & cola, innan vi började resa tältet.

Eftersom vi var ganska trötta gjorde alkoholen i dryckerna sig påmind i våra skallar ganska omgående.

Jag minns att vi hade svårt att få ner tältpinnarna i marken, så vi band de flesta snörena i bilen plus i grenar i ett träd.

Vi hade dörrarna öppna och Johnny Cash sjöng Ring of Fire i flera timmar efter att vi somnat.

På morgonen insåg vi att vi försökt slå ner tältpinnarna i asfalten ty vi hade parkerat mitt på en bilväg inne på campingen.

Vi voro inte speciellt populära bland våra grannar och en liten svullen tysk, med en campingvagn kopplad efter en Fiat 600, kom och skällde på oss på flytande ilsken tyska.

Han gapade och skrek och han var alldeles röd av ilska.

Han förklarade att han inte sovit en blund sen vi kommit i natt och han bad oss försvinna snarast.

Vi skämdes lite och vi betalade för oss, sen drog vi vidare.

Vi kunde inte tyska men vi förstod på blickarna att vi inte var välkomna tillbaka.

Vi var "Schwedishe Sweinehunde". Dessa ord kunde vi förstå, trots allt.

Vi fick köra en stund innan vi vågade stanna och käka frukost, för tänk om han följde efter oss med sin Fiat.

Jag körde och några mil innan Kassel, stod två damer och liftade.

Självklart fick dom åka med oss, ty vi voro ju gentlemen av bästa sorten.

Lasse i framsätet och två läckra puddingar i baksätet, detta var mycket trivsamt.

Damerna talade bra engelska och vi förklarade vårt senaste tilltag för dom medan Lasse blandade varsin rom & cola åt dom.

Lasse och damerna tömde flaskan vi köpt på färjan, och de blevo mycket glada i sinnet.

Jag lyckades klura ut att dom var på hemväg och att dom skulle till Munchen i sydtyskland.

Lasse påstod att vi också skulle genom Munchen, så dom kunde få åka ända hem.

Jag letade efter skyltar med Munchen och lyckades hitta rätt.

Det tog några timmar och vi stannade för att äta en bit.

Sen fortsatte vi söderut.

Väl framme i Munchen visade damerna vägen till sitt hem, vi vinkade av dom och skulle sen fortsätta mot England.

Lasse letade fram kartan och efter ett tag hittade vi Munchen.

” A va faen nu då ” sa Lasse.

” Vi har ju kört åt fel håll ! jävla kärringar å luras ” Vi var ungefär 40 mil ifrån där vi enligt färdplanen skulle varit vid den tidpunkten.

Det var då jag kom på den lysande idén: ” Vi skiter i England.

Vi kan väl åka till Österrike istället ? ” Lasse var ganska medgörlig och hade inga invändningar.

Han sa: ” Jag har aldrig varit i Österrike heller, så mig kan det kvitta.

Men vad snackar dom för språk ? ” Jag hade ingen aning, men menade att det nog skulle lösa sig.

”Kan vi få skällning på Tyska så kan vi nock få skällning på Österrikiska.” 

Det var inte speciellt långt till Innsbruck, så vi sökte efter skyltar ut från Munchen.

Snart insåg vi att detta att hitta ut ur en storstad klockan fem i rusningstrafiken inte var det allra lättaste.

Vi körde på femfiliga gator inne i staden och när vi hittade en vägvisare med Innsbruck åt höger så låg vi naturligtvis i vänsterfil, och vice versa.

Det var mycket slitsamt och det upplevdes som om vi mest var till besvär för övriga trafikanter.

Vi bedömde att Munchen var ungefär lika stort som Skåne.

Lasse vevade ner fönstret och hojtade: ” Det var ju ett jävla tutande !! Kom hem till Kristianstad och kör fel, så ska jag min själ tuta på er, era helvetes Fritzar ! ” Sen blev han lugn igen, men Fritzarna tutade vidare

Han behövde bara avreagera sig lite för att bli snäll igen.

Vi hittade fram till Österrike och vi växlade pengar strax efter gränsstationen.

Vi fick en hel packe pengar och blev plötsligt väldigt rika.

Jag tror vi fick flera miljoner.

När vi sen fyllt upp tanken med bensin, så var vi fattiga igen.

Hårda bud.

Dagen hade varit lite jobbig, så vi beslutade att omgående söka upp en camping.

En mycket trivsam camping med trevliga människor som visade oss tillrätta.

Vi blev anvisade en plats på en gräsmatta där vi slog upp vårt fyrmannatält i lugn och ro.

Vi pysslade en stund och dumpade tomma cola och romflaskor tillsammans med annat skräp.

Mycket ordningsamma Svenska grabbar det där, tyckte vi oss höra grannarna säga.

Mitt emot bodde en svensk familj med två döttrar i passande ålder.

Vi flirtade lite med dom, sen beslutade vi att gå bort till kiosken för att inhandla mat och dryck.

Det var lite svårt med språket, men vi hittade Österrikisk gulaschsoppa i plåtburk, pilsner och en flaska rom + en flaska coca cola.

Det blev nog lite pommisar också, vad jag kan minnas.

Vi lagade till maten i en gryta medan vi fick varsin matlagningspilsner eller två.

Soppan såg för jävlig ut, och var nästan oätlig, så vi fick äta oss mätta på pommisar och jordnötter.

Sen tyckte vi att vi var värda varsin rom & cola.

Vad vi inte visste då, var att den österrikiska rommen var stark som dynamit.

Vi blandade varsin ordentlig drink, men eftersom vi bara hade en cocaflaska blev den ganska stark.

En halvflaska rom och en flaska cocacola blev till två drinkar.

Drinkarna tog nästan luften ur oss så starka dom var.

När vi sen vaknade nästa morgon, hade gasen tagit slut i gasolköket.

Maten hade brännt fast så vi fick kasta gryta och hela skiten.

Vi hade somnat på gräset utanför tältet och det var nog ingen grann syn där vi låg och snarkade i solen klockan nio, med musiken igång, bildörren öppen och alla attiraljer vind för våg.

Lasse sa: Va faen var det vi drack igår ? Måste ha varit rena dynamiten, för jag somnade” Jag instämde att jag gjorde sammalunda och vi konstaterade att rommen innehöll 80 % alkohol.

”Det är ju rent livsfarligt, vi kunde ju dött” tyckte vi båda.

Grannens tjejer fick utegångsförbud av rädsla för att dom skulle träffa oss, och det var inga vänliga blickar vi fick av föräldrarna.

Konstigt att man ska skaffa ovänner var man än är, tyckte vi.

Vi lyckades ändå övertala tjejerna att i lönndom träffa oss inne i staden senare på kvällen.

Dom tyckte vi såg gulliga ut där vi låg i solen på morgonen.

Rödmosiga om nosen och med kraftiga snarkningar.

Vi hade skoj med tjejerna och gjorde en utfärd med linbana upp på alpens topp.

Kommande kväll gick i tystnadens tecken, och det starkaste vi drack denna afton var kaffe.

Nästa dag vaknade vi tidigt, helt utsövda, och vi beslutade att tillbringa dagen i solen vid en swimmingpool i närheten.

Vi var ju så gamla trots allt att vi hade ett visst intresse för det motsatta könet, så vi låg hela förmiddagen och kollade på tjejerna vid poolen.

Eftersom vi trodde att vi var ensamma Svenskar, och att ingen förstod vad vi sa, så kommenterade vi alla snygga damer och vi var inte alltid ”snälla i munnen ”.

Det fanns många snygga damer dessutom, och vi blev allt ivrigare.

Efter en stund reste sig två riktigt läckra blondiner i trettioårsåldern, som legat tre meter bort.

Dom tog sina handdukar och sen sa dom: ” hej då grabbar”.

Fy för faen, va fegt.

Då hade dom legat och lyssnat på oss vulgära pojkar i flera timmar.

Vi skämdes rejält och ville bara sjunka genom marken så snabbt som möjligt.

När damerna försvunnit ur vår åsyn, plockade vi ihop våra saker och skyndade bort till campingen, packade ner tältet och åkte därifrån.

På en parkeringsplats utanför staden stannade vi för att studera kartan.

Efter en enkel överläggning beslutades att åka till Schweiz.

Men vi skulle ju inte åka den långa vägen via allfartsvägen och ett visst pass eller så, som alla turister gjorde.

Nä, vi kunde bättre än så, för vi skulle ta en genväg över alpen.

Vi tog av på en liten grusväg och körde och vi körde.

Det blev snöigt och halt, men vi hade hyfsat bra däck, så vi fortsatte färden mot det hägrande Schweiz.

Skulle bli kul tyckte vi.

Efter någon timma började det bli nerförsbacke och vi anade att nog snart var i Schweiz, Vid en gränsstation blev vi stoppade och några konstaplar ville undersöka om vi hade alkohol eller bensinkuponger med oss.

Vi försökte förklara att alkohol hade fått nog av för ett tag, och bensinkuponger?? Vi lyckades förklara att vi var två vackra ynglingar på semestertripp på väg till Schweiz för att vila.

Dom fattade inte riktigt, men efterhand gick det upp för dom att vi var Svenskar.

För oss gick det upp att vi kommit till Italien.

Vi fick inresetillstånd på nåder och vi tog till höger så ofta vi kunde för att slutligen försöka hitta till Schweiz.

Vi körde på många konstiga vägar och vi höll på i timmar innan vi slutligen hittade till rätt land.

Plötsligt, som genom ett trollslag, skådade vi så en fantastiskt vacker campingplats.

Det hade blivit ganska sent på kvällen, så det fanns ingen i receptionen när vi kom.

Men vi beslutade att vara ljudlösa och att helst inte synas.

Vi smög upp tältet och satte oss med varsin kopp kaffe och några halvtorra brödbitar och lite gamla pinutter ( jordnötter ) från i förrgår.

Grytan hade vi ju gjort oss av med och inte mycket annat behövdes, och att laga mat var inte riktigt vår grej.

Utsikten var bedårande över en liten å med lekande barn och några vackra mammor.

Nu hade vi busat tillräckligt för ett tag, kände vi, så vi var ganska lugna.

Kommande morgon när vi skulle betala för oss, blev det återigen ett helsickes liv.

Kärringen i receptionen vägrade ta värdelösa österrikiska "dollars", och vi hade ju inte något annat att erbjuda.

Jag skulle ge mig iväg för att växla i banken i centralorten, men kärringen behöll Lasse som gisslan.

Han fick inte gå ut förrän vi betalat.

Hade hon tydligen varit utsatt för Svenskar tidigare ?? Jag lyckades hitta en bank och jag köpte några Schweizerfranc så vi kunde få loss Lasse och åka därifrån.

När det blivit eftermiddag hittade vi en stad som heter Zurich och i denna stad en fin campingplats invid ett vatten.

Här fanns ett gäng Amerikanska läkare som vi slog oss i slang med och senare på kvällen kom ett svenskt par från Falkenberg.

Lasse blev lite intresserad av damen fråga i det svenska paret, hon var så trevlig mot oss i allmänhet och mot Lasse i synnerhet och tycke fattades tydligen.

Killen i paret, så att säga märkte inte att hanses dam försvann en stund med Lasse, ty vi satt i djupa diskussioner med jänkedoktorerna.

Lasse och jag satt senare lutade mot bilen och drack varsin rom & cola, när plötsligt vi såg en ”båt” komma mot land.

Den saktade inte ner, och vi sa till varandra: ” Om han inte stannar snart så kör han upp på land” Vi följde honom noga med blicken, och plötsligt kör han upp på land.

Det var i själva verket en bil/båt.

En amfibiebil, som kom åkandes i sjön. Aldrig förr hade vi sett något liknande.

Lasse tog flaskan , tittade på etiketten och sa: Va faen har vi druckit ? ” ”Båten” åkte sen vidare genom campingen och upp på stora vägen, och vi kunde se att den hade två små propellrar där bak.

Ett mycket skojigt ekipage, vill jag lova, och vi var väldigt imponerade.

Kommande dag skulle vi åka norrut till Tyskland och vi skulle passera genom Basel av någon anledning.

Plötsligt var vi i Frankrike, och vi började tycka dom hade det rörigt där nere i södern.

” Mycket lättare himma, för där har vi vatten mellan länderna.” Tyckte vi.

Några timmar norrut och vi hamnade i en stad som heter BadenBaden.

Återigen träffade vi ett svenskt ungt par på bilsemester.

Dom var på väg söderut och hade passerat genom Holland där dom köpt en stor lerkruka med genever ( en Holländsk äcklig sprit, stark som tusan ).

Vi bodde grannar och dom hade ett nästan likadant tält som vi.

Tillsammans lagade vi lite käk och vi åt en god och närande måltid.

Fast egentligen, om man ska vara riktigt ärlig, var det nog tjejen ifråga som lagade maten.

Lasse och jag lovade att hjälpa till att dricka upp genevern som han hade köpt.

Det var egentligen att lova mer än vad man kunde hålla.

För det var något av det äckligaste jag druckit i mitt liv.

Fy för fasen alltså.

Påminde nästan om terpentin i doften och det var starkt som stål, tycktes det.

Lasse fattade tycke för matlagningskonstens gudinna, och medan jag satt och underhöll genevergubben, smög Lasse in i tältet med gudinnan.

Dom busade en stund och kom sen ut lite glansiga i ögonen och röda om kinderna.

Hennes man hade inte märkt något trots att han satt bara en halv meter ifrån när det hände, så att säga.

Kvällen förflöt och vi kände plötsligt att vi nog borde bada i poolen.

Det hade blivit mörkt, men vi visste ju att det fanns vatten i poolen, så det var bara att slita av sig kläderna och hoppa i.

Vi voro inte nyktra när vi skulle bada och jag råkade missa poolen i ett försök att dyka i vattnet.

Jag slog i kanten och skrapade upp högerarmen ordentligt.

Det blev blod i vattnet och på kanten av poolen och det gjorde ganska ont.

Vi hittade lite toapapper som vi lindade om och sen kröp jag till kojs.

Svenskparet och Lasse skojade i vattnet en lång stund.

Nästa morgon hade jag ont i armen och ännu mera ont i huvudet.

Jag lovade mig själv högtidligt att aldrig mer dricka genever.

Samma lovade Lasse och samma lovade svenskpojken.

” Det var nåt rälit mög o dricka” sa Lasse, och jag höll med honom helt och hållet.

Jag satt i flera timmar och plockade toapapper ur såret på armen under tiden vi käkade lite frukost bestående av starkt kaffe, pinutter och torra brödbitar.

Vi var inte fräscha nog att köra bil förrän fram på dagen, kände vi, så dagens etapp blev inte så lång.

Den fick sluta i Frankfurt.

Här hittade vi en camping med massor av amerikanska ungdomar i vår ålder.

Ett stort gäng åkte i en buss och där fanns cirka 10 killar och ett 30-tal tjejer, läckra puddingar.

Vi satt vid tältet, Lasse och jag, och käkade varmkorv och jag plockade bort rester av toapapper från såret på armen, när två Amerikanska damer kom och frågade om dom fick slå sig ner.

Sånt säger man inte nej till, så vi bjöd dem välkomna och gav dom varsin pilsner.

Dom rökte pipa och detta tyckte vi var lite konstigt.

Vi fattade inte genast att dom rökte annat än piptobak.

Båda flickorna tyckte vi skulle röka på lite, lite sån mild knark skulle ju inte skadakropp eller skalle, men vi tackade nej.

För oss räckte det att nyttja tobak, alkohol och kvinnfolk.

Vi menade att det fanns sprit om man ville snurra till det i skallen och att vi inte ville testa deras knark.

Dom styrde ju över sina egna liv, så om dom ville knarka, så varsågod.

I flera timmar satt vi och snackade och vi hade trevligt.

Några meter bort slog ett Finskt par på motorcykel , upp sitt tvåmannatält.

Vi informerade jänkedamerna om att dom skulle vara observanta om dom träffade Finska killar, ty dessa barbarer hade alltid kniv i stöveln. ”Finnar är världskända för att alltid slåss med knivar”, sa vi.

Damerna trodde inte på oss och vi skojade vidare.

Dom hade aldrig varit i Sverige men dom hade ju hört att det fanns isbjörnar på gatorna och att det kunde vara smällkallt på vintern.

Vi informerade nogsamt att det endast var i de norra delarna som det fanns isbjörnar, I de södra delarna var det värre med alla krokodiler och giftiga ormar.

Spindlar är också ett gissel, sa vi, eftersom dom kryper inomhus på kvällarna när midnattssolen lyser och sen får man inte ut dom.

Och om man inte hittar dom innan man går och lägger sig så kan dom gå till angrepp.

Orsaken till denna stora temperaturskillnad inom ett och samma land är att golfströmmen rinner precis utanför kusten, men sen när nämnda ström ska vidare norrut, så är Norge i vägen och då blir det kallt satan.

Golfströmmen tvingas då ta av åt vänster för att komma vidare norrut förbi Norge.

Damerna visste inte riktigt vad dom skulle tro.

Dom ville inte riktigt lita på våra ord, men dom kände sig inte helt säkra.

Golfströmmen hade dom ju hört talas om och så vidare.

Finnparet kom över och fick sig varsin pilsner också, och plötsligt skulle finnpojken tälja till en träpinne och han drar fram en kniv ut ena stöveln.

Jag trodde inte mina ögon, men fann mig och sa till jänketjejerna att: There you see ! all that I have told you tonight is true and nothing but the true”, sen skrattade vi tillsammans.

Finnparet blev trötta och kröp till kojs.

Damerna blev kramiga, så Lasse tog med sig den ena flickan i bilen in till staden medan den andra vilade en stund hos mig i tältet.

Fram på småtimmarna började vi undra vart dom blivit av Lasse och flickebarnet.

Och plötsligt hörde vi ljudet av Vallen, alldeles invid tältet, så vi for ut och döm om vår förvåning, där stod Lasse med bil och flicka, fast på fel sida om en ligusterhäck.

Han ställde ifrån sig bilen, klättrade över häcken, sen gick damerna bort till sina kompisar och Lasse och jag kröp till kojs i våra sovsäckar.

Kommande morgon beslutade vi att vi skulle räkna vår gemensamma reskassa och sen, när vi käkat några torra brödbitar, letade vi upp bilen.

Vi konstaterade snabbt att om vi hade lite tur, så skulle pengarna räcka till bensin hem.

Tio dagar går snabbt när man har kul, och visserligen skulle vi varit borta i två veckor, men vi ansåg att vi egentligen hunnit med två veckor på tio dagar.

Så vi voro nöjda.

När vi sen äntligen kom hem höll vi ”vit vecka” i flera månader.

Troligen tog det så lång tid innan alla gifter försvunnit ur våra läckra kroppar.

Man åkte skönt och säkert i jänkebil, men mamma hävdade ändå att: "Bil som bil.

Bara man kommer dit man ska utan att bli våt om fötterna, så kan det väl kvitta ?" Jag höll fortfarande inte med henne.

Vid pennan med dessa minnen

Börje Nyberg

nu med sexa.