Till Betraktelsesidan

Börje mobil

+46 (0)736 826887

Dangerous Living Invest AB

Då ringer Du till Börje på telefonnummer enl. ovan.

Deltagare:

Eva o Staffan

Tingeling ( det lilla äcklet)

Ingrid o Börje

Molly

Majken

Ingrid o Börje skulle färdas i Majken och Eva o Staffan skulle förflytta sig med hjälp av Molly.

Majken är en Lillcittra årsmodell 1983 medan Molly, också en lillcittra, är mycket yngre och eftersom hon är yngre ( född 1987) har Molly en 30 % strakare motor än Majken. Molly har 32 hästar medan Majken endast har 23 hästar under huven.

Börje förberedde redan på tisdagen genom att hämta fram lilla Majken ur garaget i Kristianstad. Före färden till Ballingslöv tyckte han det kunde vara lämpligt att fylla upp ordentligt med bensin. Tankmätaren visade visserligen på strax under kvarts tank, men eftersom det skulle bli många mil så var det lika bra att fylla upp ordentligt, tyckte han.

Börje svängde in på Preem-macken och fyllde på tills lilla Majken nästan kräktes och det blev fullt ända upp till tanklocket. Han gick in och betalade och sa stolt att: ”ja jag fyllde ända upp och jag fick 13,2 liter så det borde räcka en bra bit.”

Färden mot Ballingslöv skulle nu bli det första riktiga testet med detta lilla fordon, även kallat: ” Det lilla franska krutpaketet”..

Börje ville gärna testa hur snabbt han kom upp i 100 km/tim. så han stannade vid påfarten till motorvägen, nollställde klockan och tryckte plattan i mattan. När han passerat avfarten mot Malmö hade han kommit upp i 93 km./ tim. men motvinden gjorde det omöjligt att öka mer, så han avbröt testet. Då hade det gått tre minuter. Börje lade sig snällt i baksuget efter en lastbil och det kändes ganska tryggt. 80 gick bra att hålla eftersom ju lastbilen skapade ett undertryck och det gick bra att hålla farten när man låg strax bakom, och det var till och med så att man ibland fick släppa på gasen för att inte ligga alldeles för nära..

Väl framme i Ballingslöv var det sen bara att göra tillsyn före körning på måndagsmorgonen. Oljenivån kollades, men eftersom motorn är luftkyld så fanns ju inget kylvatten att kolla. Lite smörjolja på rörliga delar på förgasare och andra rörliga delar under huven, sen var det avklarat.

Den lilla packningen som skulle medhavas stuvades in i skuffen och en Ica-kass med långärmade tröjor fick plats i baksätet. Efter tidigare resor skulle man sen ansluta GPS-en men dessvärre fanns inget cigarettuttag så den fick stanna hemma och en gammaldags kartbok letades fram istället. Vi hade bokat hotell redan så det var bara att leta upp dessa när man nådde destinationen tyckte vi.

Vi skulle ansluta till Eva o Staffan i Helsingborg vid elvatiden, men av någon underlig anledning kom vi inte iväg förrän klockan tio. Nio och en halv mil på en timma med en lillcittra var väl inte värst gott om tid, men vi gav oss iväg. En snabb visit hos Mc Donalds i Hässleholm för att dumpa lite köksavfall i deras soptunna, sen direkt ut på 21án med målet inställt på staden i väster.

Regnet vräkte ner och det blåste en kraftig motvind. En finess hittades för vindrutetorkarna hade en så fin grej som intervalltorkning. Det kändes riktigt lyxigt att se de små vindrutetorkarna vispa bort regnet från vindrutan. Det droppade in lite vatten på benen, men vattnet var inte så kallt att det gjorde något och det var inte så mycket att man blev våt. Taket fladdrade och färden gick i sakta gemak. När man blev omkörd av en lastbil så trycktes man först ut mot höger och sen när framändan på lastbilen passerat liksom sögs man in riktigt otäckt nära så det gällde att vara på sin vakt.

Med en måttlig hastighet färdades man mot Helsingborg medan regnet piskade på taket.

Man kan väl säga att om man ska åka långt med en lillcittra så ska man åka med en person som kan hålla tyst, och man ska kunna vara tyst tillsammans. För att föra ett normalt samtal är inte att tänka på. Suset från vinden som slet i cabben och trafik ljudet som svepte in i glipan mellan dörrar och kaross är påtagligt. Dessutom vill det till att föraren är på sin vakt för plötsliga kastvindar och till och med vindstötar från mötande eller omkörande bussar och lastbilar. Dock märker man en ytterst trafiksäker grej. Man riskerar inte att råka ut för vattenplaning eftersom bilens däck är nästan lika smala som mopeddäck och man når inga högre hastigheter heller.

Vi närmade oss Klippan och regnet tenderade att lugna sig lite. Landskapet bredde ut sig i böljande ängar med nästan mogen säd och med raps som visserligen hade blommat av men som nu höll på att mogna inför skörden. Gröna skogar gav en massiv grönska och det var mycket vackert. Något man inte riktigt lägger märke till när man susar fram i normal trafikrytm i en modernare bil med musik som tonar fram ur högtalarna. Att ha radio i en lillcittra skulle vara fullständigt meningslöst, man skulle ändå inte höra något.

Ut på motorvägen vid Åstorp och Börje börjar planera för en omkörning av hästsläps bil. Han drar på och släpper igång alla 23 hästkrafterna i detta rytande fartvidunder. Vi närmar oss hästsläpet med samtidigt kommer bilar bakom så han tvingas slå av igen, ett antal gånger. Men så uppenbarar sig en lucka och full gas igen. Han parera noga så att när sista bilen kört om så ska han gå ut för omkörning i flygande fläng. Huuu. Grejen var bara den att samtidigt som vi kom upp jämsides med hästsläpet blev det uppförsbacke och Majken orkade liksom inte riktigt. Så fort vi kom ut i motvinden och trots full gas, så saktade hon in och det var bara att inrätta sig i ledet igen.

Inga problem egentligen att ligga bakom i kön, bara att vänja sig. 80 km./ tim. är helt ok.

Förarna av bilarna bakom blev inte alls irriterade för dom fattade problemet så dom log vänligt och förstående samtidigt som dom vinkade vänligt.

Till vänster mot Olympia i Helsingborg och strax var vi framme vd det fantastiska Jugendhus där Staffan o Eva bor. Rabatterna framför huset var fyllda av blommor. Välansade prydnadsträd, blommor i rosa, blått och vitt och en mörkgrön kantväxt utgjorde en fantastisk prakt vilket vittnade om en ytterst välskött bostadsrättsförening.

På parkeringen framför huset stod Molly och väntade. Hon hade fått en ny grå motorhuv och man såg att en förestående restaurering stod för dörren. Parkeringsplatsen där Molly stod parkerad var byggd efter Amerikanska mått och vi kunde enkelt parkera Majken i samma ruta som Molly och de två ekipagen stod tätt tillsammans och väntade på avfärd mot fjärran land.

Sedan gammalt hade vi lärt oss den hemliga koden för att komma in genom entrédörren och vi knackade på dörren. Eva och Staffan kom och öppnade och Tingeling kom fram och nosade som en välkomnande hälsning. Till vår stora förvåning skällde hon inte. Vanligtvis brukar denna lilla skapelse föra ett herrans liv och skälla o gapa. Men denna gång var hon tyst och riktigt tilltalande. Staffan förklarade detta med att hon nu inte hade sin dotter närvarande och att det var just dottern som triggade henne att leva jävel. Samtidigt som hon ju rent faktiskt var en gammal dam. Hela 14 år och i ett hundliv är det en aktningsvärd ålder. Detta bör respekteras tyckte han, vilket vi ju gjorde, med vördnad.

En snabb fika och sen startade vår gemensamma lillsemester med att vi färdades ner till färjeläget, Molly först som vägvisare och Majken strax bakom.

Vädret bjöd på omväxlande solglimtar med påföljande regnskurar. Dock var inte regnskurarna lika intensiva som under resan till Helsingborg och detta ingav en viss förhoppning om bättre väder på resan.

I Helsingör kände damerna att dom behövde titta på blommor på blomstertorget och alltmedan Börje o Staffan gjorde förbjudna parkeringar under tiden och man vaktade bilarna noga så att inga Danska P-nissar skulle komma o lappa. Damerna kom strax tillbaka och vittnade om hyfsade danska priser på växter.

På väg ut ur Helsingör blev det så ett stopp vid det fina kulturhuset i staden. Även här parkerades Molly o Majken förbjudet på några lediga personalparkeringar. Staffan kom med den lysande idén att vi skulle säga, i händelse av att i blev upptäckta: ” Ja vi frågade en liten tjock man om det var ok att parkera här en liten stund, och han sa att det gick bra för dom som har dessa platser har ändå semester”. Detta var ju ett alldeles lysande tilltag vilket medförde att vi slapp promenera flera mil från och till någon allmän P-plats där det dessutom alldeles säkert skulle vara fullbelagt.

Vi strosade runt i det gamla varvet och vi tittade på allt möjligt. Fina utställningar med bilder och rekvisita från en svunnen tid.

Molnen lättade succesivt under vår färd norrut mot Gilleleje och vi stannade till för en enkel pilsner vid en fyrbyggnad där man hade en vidunderlig utsikt över Öresund med kullen i bakgrunden. Vi satt i lä bakom en glasvägg och solen började titta fram och värma våra sköra kroppar.

Framme i Gilleleje blev det så tid för lunch, varsin öl och en och annan varm chokladdricka med piskeflöde blev lunchen denna dag vilket var fullt tillräckligt. Staffan investerade i ett par fiskefrikadeller som han avsmakade varvid han konstaterade att det var något alldeles förträffligt för Tingeling som ersättning till torrfoder med hål.

Det kändes helt naturligt med fyra stopp på tre mil och så skulle det väl bli under resten av resan för det är ju inga långa avstånd på Själland.

Kustvägen som vi följde dels från Helsingör norrut och dels från Gilleleje söderut kantades av till salu-skyltar och vi kände lite att halva norra Själland var till salu. Hade de danska nybyggarna ändrat sig? Skulle man inte längre bo vid havet? Eller var det helt enkelt så att dom hade fått andra nöjen på gamla dar. Vissa av husen hade dock fortfarande Jaguarer och Bentlysar och stora BMW-ar på sina uppfarter, men många voro de tomma husen. Det andades lite panik och stämningen var lite dyster bland de fastighetsskötare som på sina breda åkgräsklippare skötte om och vårdade det som säljas skulle.

Söderut mot Hundested och fortfarande hus till salu, men snart äntrade vi denna by. Staffan har troligen en förkärlek för danska enkelriktat-skyltar, för han envisas med att köra mot trafikriktningen, och så även i Hundested. Hotellet där vi skulle bo vittnade om ett förgånget sjuttiotal och att det inte hade renoverats under de senaste 40 åren. Rummen vi blev tilldelade låg i ett annex en bit bort i gatan så vi fick en onödig promenad. Ingrid o Börjes rum luktade illa men inte värre än att man kunde stå ut trots en inte alltför go heltäckningsmatta. Ena o Staffans rum däremot, luktade så pass illa att man nästan inte kunde andas där inne. Det rökfria rum vi hade beställt var nog ett av de värsta kedjerökarrum som fanns i hela Hundested och på begäran kunde man nog få några paket cigarretter inbakade i priset om man bara bemödade sig lite. Det stank så enormt av rök att det nästan tog andan ur en., så Staffan o Börje promenerade tillbaka till receptionen för rättelse. Ett nytt rum tilldelades och på vägen tillbaka till annexet kollade man lite på menyn i hotellets restaurang men man vågade inte boka bord förrän man konsulterat damerna.

Rummet man tilldelats var faktiskt helt ok, förutom en stor kvadratmeterstor pizzafläck på heltäckningsmattan. På sjuttiotalet hade man heltäckningsmattor och så var det på den tiden. Kanske inför nästa millenniumskifte att man skulle fräscha upp lite och måhända ta bort dessa monster fulla av vad som helst.

På vägen tillbaka hämtade man upp Molly o Majken så dom skulle få känna lite gemenskap med oss andra, Tingeling behövde inte smugglas in i nån väska och det var väl nära att hon skulle vägra gå in i detta ”möghus”, men hon klagade inte. Dock gjorde hon det som alla hundar av naturen gör när de hittar något som luktar riktigt illa, hon rullade sig på mattan och gned in sig i det illaluktande möget som fanns där sedan 40 år. Hundar gör så av naturen. Inget att oroa sig för, bara vara tacksam att det inte var hundskit hon rullade sig i. Var och en fick några minuters egen tid och man kunde samtala lite med sina respektive, vilket man ju inte kunnat göra under resan. Molnen hade lättat och alla kände för att ta en extra promenad.

En sväng ner mot hamnen och man hittade en trivsam kinarestaurang där man erbjöd en kolossal buffé. Så vi bestämde oss ganska snabbt för att inte vandra i blindo längre utan att acceptera deras mat. Om man kände för att supa till , så kunde man beställa en tre timmars sittning där man fick äta hur mycket man ville samtidigt som man fick dricka hur mycket man kunde av husets vin. Dock kände vi att vi nog var nöjda med att bli mätta, så det blev buffé.

Vinden var aningen kylig om aftonen så vi vandrade raskt tillbaka till hotellet där vi placerade oss i en gemensamhetslokal där vi avsmakade ett par flaskor Dolina medan vi åt lite av medhavda nötter. Hundäcklet for runt o bekantade sig med byggnadens alla utgångar. En fet Dansk flicka blev kär i Tingeling och hon kom för att förhöra sig om huruvida hon fick hämta sitt odjur till hund så att de skulle kunna få bekanta sig med varandra. Så hon hämtade sitt äckel, en slags chihuahuavovve med sex centimeters överbett, placerade det på golvet vis sidan om Tingeling, som var fullständigt ointresserad av detta odjur. För att undvika kontakt smög Tingeling in under Börjes stol så hon kunde få vara ifred. Fetisen berättade att hon alltid varit imponerad och intresserad av Jacky Kennedy, så hon hade döpt sitt äckel till just Jacky. Efter en stund kom så fetisens mamma och dom tog hand om sitt äckel igen och gick till sitt rum. Och äntligen fick Tingeling vara ifred.

Trots ofräscha rum blev det en god natts sömn. Vi bestämde att gå till gemensam frukost klockan halv nio följande morgon och när Ingrid o Börje knackat en stund på dörren hos Eva o Staffan konstaterade man att man kunde gå så sakta mot frukostbaren. På vägen dit träffades alla och Staffan hittade en staty och han ville ”säla ” lite med den eftersom den skulle föreställa ett par sälar.

Det blev en gemensam frukost i vegetarianernas tecken. I stort sett fanns inget annat än ost och bröd att äta för Staffan o Eva som lider av denna vegetarianska åkomma, det var däremot korvar och fläskabitar och syltabitar och ännu mera korvar och leverpastejer i massor, så den som inte var vegetarian kunde verkligen äta sig riktigt mätt. Som en extra tröst smugglade vi med lite frukt samt lite korvabitar och fläskabitar åt Tingeling.

Möghotellet betalades och snart skulle vi äntra Danmarks dyraste färjeöverfart. 193:- danska spänn för en biljett för en minibil med två personer på en femton minuters överfart till den andra sidan Isefjorden.

I färjekön blev vi vittne till hur en Dansk grävmaskinsförare försökte tömma hamnen från vatten med sin grävmaskin. Han hämtade vatten i hamnbassängen och tömde det på kajen. Han hade lite otur för vattnet stannade inte kvar utan det rann tillbaka ner igen. Vi fattade inte hur han tänkte.

I land i Rörvig tog vi sedan en stilla promenad bland fiskebåtar och turister. Ett par Danska instruktörer höll på att lära små ungar att segla med jollar. En Dansk herre i en röd VW golf kom i onödigt hög hastighet och en av instruktörerna blev alldeles rasande så det uppstod ett stort tumult. De gapade och skrek åt varandra en stund och instruktören vann för gubben tystnade och körde därifrån med skam i blicken.

Instruktören verkade tillfreds trots kraftigt förhöjd puls och han lugnade snabbt ner sig igen. Hans ansiktsfärg återgick till det gris-rosa och han började tala behärskat till barnen.

Denna dag skulle vi ju åka ytterligare en bit söderut mellan till salu skyltar så vi gav oss iväg efter ett kort litet stopp. Vägen slingrade sig mellan böljande sädesfält och saluförda villor. För att inte tvingas åka på cykelvägar, blev vi tvungna att inte åka ner till Tidsvilleleje för, visserligen är ju Molly o Majken så smala så att åka på cykelvägar skulle vara fullt möjligt, men det är inte säkert att Danska länsman skulle gilla ett sådant tilltag, och kanske inte turistande cyklister heller. Så vi valde att åka en liten bit in i landet. Efter någon mil kom vi så fram till Själlands odde, en by på en lång landtunga rakt väster ut i Kattegatt. och vi hade sällskap de sista kilometrarna av en vräkig Cadillac sedan de Ville, men han tog av en väg tidigare än oss. En mysig liten by med en fin liten fiskehamn och fritidsbåtshamn. Istället för att ränna runt o leta satte vi oss ner på en fin liten kro alldeles invid hamnbassängen och vi beställde in gädda åt alla. Tack vare god pilsner och mängder av citron gick det att äta denna föda. En trivsam måltid i solen och vi njöt till fullo.

Sen drog vi vidare mot Kolding, där vi skulle göra ett litet stopp. På vägen dit åkte vi förbi en annan Klassiker, nämligen en Citroen Pallas ( även kallad paddan ) en bil i synnerligen gott skick och vi tutade som en hälsning, efter några minuter kom han o åkte förbi oss igen och han vinkade glatt.

Ytterligare några kvartar senare äntrade vi Kolding där vi omedelbart hittade en P-plats och vi kunde räta på benen. Uppe på gågatan fick vi varsin kopp kaffe och vi satt i solen och njöt en stund.

Resans sista övernattning skulle bli i Frederikssund, öster om Isefjorden och vi hade massor av tid, så Börje kände att han ville fylla på lite bensin igen. Tankmätaren visade kvarts tank och man vet ju aldrig, kanske skulle det ha räckt till Ballingslöv och kanske inte. Så han fyllde upp igen. Nästan 15 liter. Nu hade vi åkt bil i en och en halv dag och ändå hade det knappast gått åt någon soppa. Skitbilligt ju.

Vi äntrade så småningom Frederikssund och Staffan hittade en enkelriktatskylt så vi åkte in där och gjorde en liten sväng. Därefter ut igen och in på en parkering som såg ut att tillhöra hotellet.

Vi checkade in och fick varsina lappar som skulle informera P-lisorna om att vi minsann var hotellets gäster och att vi hade lov att parkera där. Tidigare under dagen hade vi pratat om att kanske äta på Hotellet denna kväll, men dom hade haft vattenskada i restaurangen så den var igenbommad och stängd. Så vi fick vandra runt o kolla lite. Snart tröttnade vi men damerna ville strosa runt lite o kolla, så dom hittade en fin liten familjerestaurang där vi kunde äta.

Resans höjdpunkt blev vinet denna kväll, en helt ljuvlig St. Emillion Grand Cru. årgång 2010. Till detta fantastiska vin drog vi ner lite pizza. Faktiskt helt okej. Vinet höjde pizzan.

Vinden började dra kallare om smalbenen så vi strosade tillbaka till hotellet där vi möblerade om totalt. Ingrid o Börjes rum blev konverterat till samlingsrum med skrivbordet i mitten och med två extrastolar, sen satt vi en stund och begrundade dagen medan vi delade en flaska vin extra. Därefter en god sömn.

Man hörde hur folk började röra på sig ute på gården redan vid 7-tiden på morgonen, men vi somnade om o vaknade strax efter åtta. Och är det sommar så äter man frukost utomhus. Detta av två orsaker, dels var ju restaurangen igenspikad och fylld med vattenskada, och dels så var det ju efter almanackan faktiskt sommar. Så även om det endast var 11 grader utomhus så tittade solen fram ibland och ett frukostbord dukades upp. På gården satt redan två Svenska damer och huttrade insvepta i täcken och filtar vid sitt frukostbord. Det var mor och dotter som cykelturistade ungefär samma runda som vi åkte med bil. Vi svepte in oss liksom dom och Tingeling var den enda som blev riktigt mätt för hon åt alla korvabitar och baconbitar som både Staffan o Eva kunde undvara.

Efter att ha betalat för oss ställde vi tillbaks möbler och plockade undan lite på rummen, sen åkte vi norrut igen. Vi åkte genom det Danska prunkande landskapet med allehanda jordbruksprodukter som bara väntade på att samlas in i Danska lador. Även så passerade vi under stora kraftledningar med dubbla stativ där det levererades ren miljövänlig Dansk kolkraftsström på väg mot Sverige och att ersätta den Svenska kärnkraften. Dessutom får ju Sverige ta emot svavel och annat otyg från dessa kolkraftverk eftersom det ju oftast blåser västliga vindar.

Men innan vi skulle till Helsingör blev det ett snabbt stopp i Hilleröd. En fin gammal slotts stad och en trivsam gågata. Man strosade runt o det prasslades med galgar i några olika butiker.

Staffan hittade en bögbänk där han satte sig ner med Tingeling i famnen och har påstod att han tänkte konvertera en smula. Vi andra tror inte att han menar allvar. Han passar bra som han är. En liten runda till, sen åkte vi mot nästa by och kanske blev det dags för lunch. Byn heter Frederiksborg och även här en fin gågata. Vi traskade lite för att hitta en lämplig lunchrestaurang för att sen gå upp på andra våningen och käka lite välbehövlig lunch.

Tillbaka till lillcittrorna och sen hemåt mot Helsingör och där skulle det shoppas lite billiga blommor. Vana som vi nu var på att felparkera så gjorde vi likadant igen vid torget. Dock passade vi bilarna så ingen illvillig P-lisa skulle få för sig att lappa våra bilar. Molly och Majken hittade en liten kompis på parkeringen, en riktigt snygg och välskött CV2á.

Dock var denna pärla av något lyxigare utförande som heter Citroen 2 CV Charleston.

Ombord på färjan och där en enkel pilsner medan vi satt och resonerade om resans förträfflighet och väl i land stannade vi på avfarten för att kramas och ta farväl en liten stund. Vi tackade varandra för en trivsam lillsemester och sen åkte var och en hem till sitt.

Hemma igen och efter att ha fått vilat öronen från fartljudet fattades pennan och detta protokoll skrevs i lampans sken.

Börje