Segelsemester i Grekland 2014

Med s/y Josefina af Åhus

Ingrid och Börje hade just vinkat av Fanny och hennes sambo Nino i Staden Nidri på ön Lefkas i Grekland. Dom hade deltagit i en veckas rundsegling och mellanlandat på flera olika platser. Nino, som är mycket duktig på att sjunga och spela gitarr, hade underhållit såväl oss som våra båtgrannar med skön musik i stort sett varje kväll. Mycket trevligt. Men nu skulle de återvända hem till Sverige, medan Ingrid o Börje skulle stanna ytterligare en vecka i detta vackra solparadis.

Nidri kom att kallas flyttandets stad. Detta berodde på att när vi först lagt till och fått hoppilandpilsnern, så blev vi bortkörda av hamnpolisen, som dock anvisade en annan plats. Man kan väl tillägga att det är ganska trångt om utrymmet under Grekernas sista semestervecka i Augusti. Nåväl. Vi backade in på den nya platsen och kände oss väl till mods. Men snart kom en båt fullastad med Italienare, mycket arroganta och det lyste ”otrevlig” lång väg. De hälsade inte och inte ett litet tack när vi hjälpt de med tamparna. Självklart ska alla hjälpa Italienare, det är tydligen allas plikt. Dom lade sig på vår babordssida och satte igång med sitt pladder.( Italienska, språket kallas så när de är obehagliga).

Efter en timma kom så hamnpolisen och meddelade att en färja skulle komma, vilket han inte vetat tidigare när han anvisade oss platsen. Nåväl detta var ju jobbigt, men kajen var svart och gul-markerad, så det var bara att bita i det sura äpplet. Han beordrade även Italienarna att flytta på sig och gav samma förklaring som till oss, att en färja skulle komma. Nu hör det till saken att Italienarna hade korsat vår ankarkätting, vilket jag gjorde klart för konstapeln. Okej sa han, sedan nämnde han att om jag följde med honom så skulle han visa vart vi kunde lägga oss när Italienaren flyttat på sig. Så Börje följde med konstapeln och han visade en liten plats mellan två ganska stora cruisingbåtar. Det kändes ganska fint att bli anvisad en plats när det var helt fullbelagt. Polisen berättade också att de har mycket stora problem med Italienska turister som han sa: ” alltid kör sitt eget race och aldrig tar hänsyn till andra eller följer anvisningar”.

Efter tre kvart kom en färja som skulle in på en annan plats, men som dessvärre också var ockuperad av småbåtar. För att uppmärksamma dem på sin ankomst satte han igång att tuta. En kraftig, hög och flera minuter lång signal. Detta fick blockerande båtar att kasta sig undan och de flydde i panik, vilket såg mycket komiskt ut och kaptenen på färjan måste ha skrattat.

Italienarna vid sidan om oss hade ju inte brytt sig om vad hamnpolisen sagt utan de gick lugnt iväg för att ta sig en kopp kaffe i lugn och ro. Men madam. En liten trind sak fanns fanns kvar ombord och hon fick nog hicka när hon hörde signalen för hon kom farandes upp i sittbrunnen och undrade vad som stod på. Börje informerade med sin allra bästa engelska att det var en färja som skulle lägga till men det fanns fritidsbåtar i vägen. Och snart kommer en ännu större färja som ska ligga här som ni och vi ligger. Och vi kan inte flytta på oss för Ni ligger över vårt ankare så vi är beredda och väntar bara på Er, precis som hamnkaptenen sá.

Då blev det fart på gumman. Hon beordrade iväg sin dotter att omedelbart hämta gubben och han skulle infinna sig omedelbart och med språng. Dottern sprang iväg och fick tag i gubben som, visserligen inte sprang, men som skyndade med raska steg mot båten. Sen följde en skarp och mycket lång radänga som fick gubben att skämmas och snabbt som attan starta båten och ta sig ut från platsen. Dom gör skäl för sitt dåliga rykte, tänkte vi tyst.

Kärringen höll på och skällde och gapade hela tiden han försökte lägga ut och ta in ankaret. Vi hann inte räkna men det var många tusen skarpa ord som rann ur hennes mun. Och blickarna ska vi inte tala om. Gubben såg lite skrämd ut. Fy faen tänkte vi:” hon var skarp”.

När de gått så kunde vi lugnt lägga ut, vinscha in ankaret och flytta oss de tjugofem metrarna till den nya platsen, medan Italienarna stävade ut på havet i kvällens dunkel. Vi hade runt 60 meter ankarkätting ute och eftersom den endast är 6 meter djupt så borde det räcka tyckte vi och man kan väl säga att ankaret satt som i betong i leran.

Ingrid fixade till en fantastisk middag som vi avnjöt i den stilla sommarkvällen.

Nästa dag bestämde vi oss för att gå till Vathi på ön Meganizi. På denna ö har vi många gånger besökt Spartakhori, men just Vathi hade vi aldrig besökt. Mycket märkligt tyckte vi och så blev det, Vi hade en trivsam segling i svag vind och med knappa 4 knop gick det så sakta. Avståndet var så kort att vi inte kände oss stressade över att det kanske var fullt när vi kom fram, för vi hade kastat loss redan vid strax efter tio och med normal fart hade vi kunnat vara framme runt klockan ett. Men vid pass klockan två stävade vi in i den långa viken. Och då hade vi klarat av lunchen (vinobrö) under resan också. På vikens båda sidor fanns kullar och lite skog som gav ett perfekt lä från alla vindar utom nordan. Men eftersom ön Scorpio ( Onassis egen privata ö) låg alldeles norr om så kändes det tryggt även för denna vindriktning. På höger sida hittade vi en marina, men den såg tråkig ut så vi fortsatte så långt vi kunde komma in i själva staden. Vi hittade en perfekt plats och så i med ankaret och backa till, precis som vanligt i Grekland. Värmen var nästan bedövande, solen gassade och vinden lyste med sin frånvaro. Upp med solskyddet, ett par blå/vit randiga tygstycken som Ingrid skapat. Utan dessa hade man fått antingen smälla av helt eller också offra sängkläder och lakan eller handdukar. Nu blev det hoppilandpilsner, väl kyld, i skuggan och livet började återvända.

Det blev en stilla sömnstund i sittbrunnen och man vaknade till först vid femtiden. Då var det dags att gå i land och hitta ett ställe där man kunde få en kopp frappe. Ett kallt Grekiskt kaffe med socker, mjölk och isbitar. Mycket läskande, och man satt och småpratade i en dryg halvtimma. På väg tillbaka till båten upptäckte vi till vår stora förvåning att man här på ön hade de lägsta priserna på hela Island. Inte illa.

Klockan 18:00 är det ouzotime, har vi bestämt för länge sen, och så även denna dag. Då dricker man varsitt glas ouzo och tuggar på Grekiska pistagenötter. Ouzon blandas med vatten så den blir mjuk och fin.

När man seglat runt i Grekland under många år har man hunnit tröttna på det Grekiska köket, så att äta på restaurang är alltmer sällsynt. Vi tillagar mat i båtens kök på vårt eget lilla sätt och vi brukar skryta med att vi har den bästa restaurangen ombord, och dessutom till långt under halva priset vad det skulle kostat på restaurang. Denna afton blev det kycklingfilé ala creme med grönpepparsås. Hmmm helt underbart. Vi dukar upp i sittbrunnen med blomma på bordet, stearinljus (som samtidigt är myggljus) riktiga vinglas av plast och porslinstallrikar. Maten serveras på varma tallrikar och såsen är varm och som tilltugg lite morot och lite Cypriotisk potatis. Riktigt smarrigt.

Efter maten dukar vi av och bullar upp med kuddar på varsin sida där vi sätter oss på snedden och får utsikt över hamnpromenaden. Vi ställer vinglasen mellan oss på bordet, sen sitter vi och småpratar medan vi dricker upp resten av vinet och självklart dricker vi mycket vatten till. Varannan vin och varannan vatten, har man ju hört.

Runt klockan halv nio kommer de minsta barnen i sällskap med sina mammor till lekplatsen. En liten grabb i kanske femårsåldern cyklar på sin fina cykel och plötsligt är han utanför lekplatsen på trottoaren och cyklar. Mamman uppmärksammar det hela och hon får tag i ungen, ger honom en rejäl hurring för att han varit olydig och drar in honom på lekplatsen igen. När han gråtit klart cyklar han vidare igen. Ungefär en timma senare går mammorna hem med småttingarna. Då kommer fjortisarna fram. Flickebarn i mycket varierande längd och kroppsformer. Vissa har tidigare pubertet än andra, men de håller ihop och de känner sig ju vuxna. Man vet ju själv att när man är fjorton så är ens föräldrar rena rama stenåldern. Dom kan ingenting om det riktiga livet utan man vet bäst själv. Cigarettpaketen smygs fram och det fnissas och röks och det skrattas. Pojkar i samma ålder smyger omkring och tittar intresserat. Pojkarna är huvudet kortare än de flesta tjejerna och de ser ut som smågrabbar, men intresset för flickor finns trots allt. Killar i ett hörn och smygrökande tjejer som mår bra av att vara iakttagna av killarna, i ett annat hörn. En timma senare kommer det tuffa gardet fram, då kommer nämligen moppekillarna. De kör fram och åter med sina väsnandes mopeder. Fjortisarna smyger sakta iväg hemåt och moppekillarna håller på en knapp timma sen drar de också hemåt.

Denna innersta del av hamnen i Vathi utgörs av ett torg som innehåller en stor fin lekplats. Runt torget finns restauranger, caféer och supermarkets. Längs hamnplatsen står ett stort antal sopcontainrar uppställda och det tycks faktiskt som om alla i byn (staden) själva fraktar sitt avfall till denna plats. Vissa kommer med cykel eller moppe eller gående och vissa kommer med bilen.

Man slås av tanken om hur miljövänligt detta egentligen är, att alla ska frakta sina soppåsar med bränsleförbrukning och avgaser som följd.?? Dock slås man av en stor sak: Grekerna har slutat kasta skräp omkring sig, så som de gjorde för bara tio till femton år sedan. Till och med ungdomar och till och med moppekillarna, som tycktes tuffa och obstinata, kastar sitt skräp i papperskorgarna. Här borde Svenska ungdomar ta lärdom.

Det är rent och fint överallt, man har kommunanställda renhållningsarbetare som dagligen kommer och städar och tömmer papperskorgarna. Man såg till och med rökare som släckte sin cigarett och kastade fimpen i papperskorgen. Hurra hurra, man blir glad. De enda som numera skräpar ner är vildhundarna som springer och skiter överallt, men sen kommer deras äckliga hundkompisar och äter upp skiten, så även om det är äckligt så funkar det ju ändå. Cirkeln är sluten som man säger.

Kommande dag började med att man flyttade solskyddet och serverade nybakat bröd och kaffe i sittbrunnen. Dagens honungsintag avnjöts och kaffet smakade väldans gott. Och efter kaffet bestämdes att vi skulle fara vidare mot nordost till en liten stad på fastlandet ------------------------ .

Vi hade en svag vind från ostsydost och en underbar bidevind drev oss i över sex knop på ett hav nästan helt utan vågor. Rena rama propagandaseglingen och solen glittrade i vattnet. Lite närmare målet så grundade det upp och vi hade inte mycket mer än tjugo meter vatten under oss. När vi närmade oss hamninloppet möttes vi av en seglarskola med några tiotal optimistjollar och lika många laserjollar. Vi tog ner seglen och svängde undan för att inte störa och de vinkade glatt.

Väl inne i hamnen upptäckte vi att det var i det närmaste fullt med båtar. Men längst ut vid yttersta piren fanns en plats att lägga till på. Vi lade i ankaret otäckt nära några moringsklumpar / kedjor. Det var endast 2,5 meter djupt. Ett par ungdomar stod och viftade och de hjälpte oss med tamparna. Som tack fick de några euro och ett vänligt leende. I kylen fanns gott om mat så v i bestämde oss för att inte ens gå in i staden för att shoppa. Istället blev det ouzotime med påföljande middag på restaurang Josefina.

Lika vällagat och smakrikt som vanligt. In kom en ganska stor motorbåt med sin kapten och hans barnbarn. En grabb i 25 årsåldern som kommenderades både hit och dit. Men han hade troligen nåt fuffens för sig för han anslöt till ett gäng Albanska ungdomar på piren.

Vinden vände till nord och ökade, så motorbåten låg som ett perfekt vindskydd för oss och natten blev lugn.

Kommande morgon hämtade Börje morgonbröd i den lilla staden och han förundrades över hur vacker staden var. Ett litet bageri i ett gammalt hus och med en gammal bagare och hanses gamla hustru vid disken som säljare. Brödet packades ner i en gammal plastpåse sedan det virats in i gammalt tidningspapper.

Nästa gång vi kommer hit så ska vi gå in i staden på kvällen bestämde vi.

In med tamparna och sen ökade Börje varvet på motorn för att ge ström tillräckligt för att driva ankarspelet. Börje försökte styra upp fören ungefär som vi gick igår kväll fast tvärt om. Detta för att vi inte skulle dragga eller dra ankaret som då kanske skulle kunna fastna i detta något som tydligen fanns där nere. Ingrid hojtade något om att det gick trögt så Börje skyndade till undsättning, och just då hoppade kättingen ur hjulet på ankarspelet och kedjan rasslade ut. Börje lyckades få stopp på den innan den tömt ankarboxen helt, sen började han att manuellt hiva in kätting tills det bara fanns ankaret kvar i vattnet plus den kätting som behövdes för att det skulle nå båten. Han torkade en svettdroppe från pannan och började försiktigt köra upp med ankarspelet. Och se där kom ankaret precis som det var tänkt. Jaja,,, lite flyt ska man ju ha, hehe.

Vinden ökade och vi fick lite fin segling även denna dag, vind från nordväst och en fin halvvind igen. Propagandasegling. Här skulle till och med folk som är livrädda för segling kunna njuta och värsta landkrabba skulle ha en fantastisk upplevelse och han skulle troligen omgående skaffa segelbåt trots att han alltid sagt till sin familj att: ” segling är vått och det lutar och det gungar”.

Det var tisdag och vi skulle åka hem på lördag, så det var ju inte lönt att, som tanken varit, ge sig iväg till Kioni på Ithaka eller Fiskardo. Dessutom skulle det blåsa och regna där nere, så det verkade inte på något sätt lockande och ger man sig in i sådant väder så skulle ju landkrabban få rätt, och det vill man ju inte. Resultatet blev att vi resonerade igenom det hela och konstaterade att man ligger hellre inblåst i Vathi, där vi var förrförra natten än att gå till något okänt ställe och sen sitta där och glo. Vi skulle ju sen till varje pris passera Lefkada och gå igenom kanalen för att komma till Preveza där vi skulle lämna båten på lördag. Dessutom skulle vi ju reservera plats för upptagning av båten i slutet av september och detta skulle helst göras senast fredag. Ja vi hade inte så många dagar på oss, så Vathi fick det bli.

Det visade sig att det var fler än vi som hellre ville sitta inblåsta i Vathi. För innerhamnen var helt fullbelagd så det kändes som om vi nu måste ligga i marinan ändå. Vi cirklade runt lite för att försöka hitta ett alternativ utan att lyckas. Så förberedde oss att backa in och ta tag i en moringstamp och skulle just lägga till på sidan om en katamaran, då en liten snubbe uppenbarade sig i en gummibåt. Han förklarade för oss att där inne inte finns med är en meter vatten och där kan vi inte ligga för då blir vi av med kölen. Ekolodet visade 2,5 meter så vi såg frågande ut. Vi stannade upp och han frågade hövligt om vi reserverat plats på marinan. Nej det hade vi ju inte. ”Ja då har vi bara en enda plats kvar som ni kan få ligga på, och det är på utsidan av piren och då för eget ankare.” sa snubben. Okej, sa Börje, och mumlade: ” sketgubbe”, om det är den enda platsen så har vi ju inget val, för att gå vidare och söka på något annat ställe, när mängder av båtar var på väg in och platserna tenderade att fyllas helt, verkade inte som ett bra alternativ. Och dessutom fylldes det nu på med ordentligt mycket båtar. Tre olika eskadrar plus en massa folk i egna och i charterbåtar.

Nåväl, snubben hjälpte oss med tamparna och vi fick äran att droppa ankaret på 25 meters djup. Ja hur ska vi få upp ankaret igen det blir en senare fråga. För ankarets tyngd plus 25 meter kätting väger ju en hel del, men som sagt: ”Inget val”. Snubben informerade, fortfarande lika vänlig, att vi bara skulle gå in på deras kontor och betala, sen var allt frid och fröjd, med gratis el och gratis vatten.

Ingrid tyckte att det var lika bra att gå in och betala innan vi tog ouzotime, så Börje tog penningpungen och båthandlingarna och traskade in på officet. Det blev lite dividerande eftersom tjejen ansåg att vi kom från Österrike och att de hade båtens namn i sin dator redan. Börje protesterade högljutt och förklarade att vi faktiskt var svenskar och att vi var så himla svenska i hela besättningen. Då gav hon med sig och efter att hon bläddrat lite i båthandlingarna gav hon med sig.

Okej sa hon: ”Det blir 46:70 Euro per natt. Börje tystnade tvärt och kippade efter andan medan han höll i sig med ena handen i receptionsdisken för att inte svimma och falla. Längst in i den fina hamnen kostade det 5 euro per natt och det var landströmmen som man betalade för. Nu kom smålänningen fram i gubben. Eftersom de troligen inte kunde svenska så svor Börje så det osade. Han kallade dem för ena helvetes utsugare och banditer på ren svenska.

Kvinnan bakom disken förstod allvaret och hon bleknade när hon slutligen frågade: ” Hur många nätter stannar Ni?” Börje svarade på sin bästa men hysteriska engelska att: ” Om ni tror vi är så tokiga att vi stannar längre än nödvändigt så tar Ni allt fel. Att betala över 46 euro för att ligga utanför marinan och för eget ankare och ingen moring då är ni heltokiga. Nej en natt och hela natten under protest, förmodligen kommer vi inte ens att kunna sova, sen aldrig mer igen”.

Chockad hittade Börje sen nästan inte tillbaka till båten, han gick och mumlade: ”nu fattar man varför snubben var så trevlig, det har man ju bra betalt för, ju”. Det fick bli en dubbel ouzo denna afton.

”Odysseas marina är ena helvetes banditer” blev kvällens måtto. På Flisvos marina i Athen en av de allra mest exklusiva marinorna i hela Grekland, kostar det 30 euro per natt och då känner man pulsen av storstan och man ligger bland det vackra folket i 100 till 150 fots båtar i mångmiljonklassen. Flisvos marina skulle vara en dyr marina, men inte då Odysseas Marina i Vathi på Meganizi tar priset med råge. Vi vill varna alla medelhavsseglare för dessa ”sveinehunde”. Börje informerade noga att han ska sprida dåligt rykte och det har han gjort sedan vi lämnat platsen.

Och inte nog med detta, för på natten blåste det och det åskade och det regnade som bara fasen. Detta kanske dom på marinan inte kunde råda över men landströmmen funkade bara halva natten, sen la den av.

Och det hade tydligen regnat riktigt mycket under natten, för där inne som bara var en meter vatten igår, där stod fullt av stora segelbåtar som ganska säkert stack djupare än de 180 cm. som vi sticker. Så regnet hade gjort nytta. Där var inte fullt utan där fanns ett par platser kvar.

Efter frukost med gammalt bröd lade vi ut och gick in i innerhamnen för att vänta ut någon så vi kunde lägga oss och ta igen oss efter chocken. Vi hittade en plats efter en avgående engelsman vid sidan om en fransos som ensamseglade i en jättestor röd järnbåt. Vädret såg ut att lova mer regn och mer åska, för tunga svarta moln täckte himmeln och det började snart regna. Intensiteten ökade och under nästan tre timmar regnade det ett monsunregn som måste ha gett 200 mm. Minst. Vatten sköljde nerför gatorna och på trapporna bildades vattenfall folk höll sig inomhus och allt liv stannade av helt.

Vi satt i salongen och käkade lunch och middagsluren fick bli inomhus denna dag. Under eftermiddagen ljusnade det dock lite grand och man vågade sig ut. Vår tanke hade varit att denna dag gå till Lefkada och övernatta där, men vi ändrade oss och stannade kvar en natt till i Vathi. Vi hade ju faktiskt inte mer än 30 distansminuter totalt till Preveza och det skulle ju inte vålla några bekymmer alls.

Fransosen vid vår sina roade sig med att tillverka getingfällor av gamla pet-flaskor. Han gjorde hål i sidorna och stack in små bitar av trädgårdsslang som getingarna sen skulle krypa in i för att sen dö i en blandning av ouzo, retzina och honung. Börje hade sin egen konstruktion där han skar av överdelen på pet-flaskan som han sen vände upp och ner och stoppade ner i resten av flaskan. Funkade skitbra, tyckte Börje och för att bevisa för fransosen att Börjes fällor var effektivare så satt han och smällde getingar med en flugsmällare för att därefter stoppa ner dom i fällan. Efter en stund hade Börje alldeles fullt med döda getingar i sin fälla medan fransosen bara hade några enstaka döingar i sin. Hehe

En yngling kom gåendes för att ta upp avgiften för landströmmen. Det kostade 5 euro och vi tyckte det var väl investerade slantar. Under tiden han gick runt bland båtarna lade han ifrån sig sin magväska med pengar på ett av elskåpen, sen fick han pengar från olika båtar och han gick bort till sin kassa med stålarna och ibland för att växla. Härligt att se hur man litar på folk. En engelsman i en 44-fotare tyckte däremot att avgiften var alldeles för hög, så han passade på med sin sladd när grabben gått plus att han kopplade in sig nattetid och på förmiddagarna, han hade koll på vilka tider det var fritt fram.

När solen kom fram så torkade teakbrädorna i sittbrunnen ganska snabbt så vi kunde sitta ute en stund och kolla på folket, men snart mörknade det på himmeln och det började regna kraftigt igen och restaurang Josefina serverade middagen inomhus denna afton. Vid vår ena sida hade man markerat angöringsplats för ambulansbåt så där var det inte lämpligt att lägga till, men en engelsman med sin lilla hustru propsade och vi hjälpte dem med tamparna. Det visade sig att de hade ett hus på ön och de var synnerligen trivsamma och de hade massor av humor. Mannen, som hette Mac, fixade så att ambulansen enkelt skulle kunna både komma och gå utan att han stod i vägen. De berättade att de har ett hus i England mellan Leeds och Liverpool, ett hus på Menorca i Spanien och så detta hus på Meganizi i Grekland, dessutom hade de en husbil som de flackade runt i Europa med mellan seglingarna. Vi förstod att de hade fullt upp, men de verkade inte alls stressade. Innan de lämnade hamnen för att åka till sitt lilla hus så lämnade de sitt grekiska telefonnummer till oss, i händelse av att det skulle strula om ambulansen skulle komma åt sin angöringsplats. Hustrun kallades för Ayatolla för det var tydligen hon som bestämde och det var hon som höll i ratten när de lade till. Man har ju lärt sig att den som håller i ratten bestämmer. Trevliga typer.

Kommande morgon blev ordningen återställd och vi fick varmt nybakat bröd till en helt vidunderlig frukost i solen som värmde gott. Man kunde se en del mörka moln över bergen på Lefkas så vi avvaktade några timmar innan vi gav oss iväg. Morgonbrödet räckte till lunch och vi gav oss så sakta iväg.

Under de första timmarna var det totalt bleke på havet. Helt spegelblankt och inte en enda liten vindpust. Helt otroligt. In i kanalen vid Lefkas och vi mötte många båtar på väg söderut. En holländare satt fast i slammet vid sidan om den muddrade rännan så vi saktade in och frågade om de behövde assistans, men de avböjde medan de skickade ner lillpojken för att se vad som stod på under båten och varför båten inte flyttade sig även om han gav full gas. Vattnet blev alldeles grumlig eftersom han vispade runt i leran med propellern likt en kraftig gräddvisp och vattnet i hela kanalen grumlades.

Vi passerade Lefkada och här fanns massor av lediga platser. På väg söder ut för ett par veckor sedan fanns här betydligt fler båtar än nu, men så var ju också grekernas semesterperiod slut. Broöppningen vid utfarten norrut från kanalen skedde varje hel timma och det passade ju bra att vi anlände fem över två. Vi fick nu nästan en timma på oss för lunch medan Börje passade med motorn för att inte driva på. Tidvis passade det att styra bakåt med ratten och i backläge och motorn på tomgång. Ingrid serverade vinobröd. ( Retzina med vitt kvarvarande frukostbröd som doppas i olivolja kryddat med lite salt och svartpeppar.) Vinobröd är en kvarleva från åttiotalet och gubbseglingarna då det var standardlunch.

Äntligen startade processen med broöppningen, en bildäcksprydd bogserbåt kom ikapp oss och han visade tecken åt oss att skynda på. Så vi tuffade på genom den trånga passagen då vi plötsligt ser en mötande jättepråm som bogseras av ännu en bogserbåt. Detta ekipage kom emot oss så vi blev tvungna att passera honom på fel sida. Samtidigt möter vi ju ett stort antal båtar som ska på andra hållet och det kändes lite trångt ett tag. Och vad ser vi då? Jo en tysk som är i full färd med en omkörning, mitt i den trånga passagen. Han ska ju förbi för han vill vara först till Lefkada och han gasar hysteriskt och motorn ryker så han lägger ut en dimridå. Besättningarna på de omkörda båtarna visar tydligt sitt missnöje och vi skakar på huvudet, men tysken ska fram så det gällde att väja. Bogserbåten som körde före oss svängde av och styrmannen höjde uppgivet sina armar och suckade. Han är nog lycklig, tysken, för han kom först i kön.

Parallellt med oss genom passagen var en engelsman som hade god fart. Vi styrde 360 grader omgående från utfarten vid kanalen och detta skulle ta oss direkt till inseglingsbojarna vi den muddrade rännan in till Preveza. Men engelsmannen genade intill land för att komma direkt in till stan. Vi kollade en extra gång på sjökortet och visst fanns det möjlighet att gå den raka vägen förutsatt att man visste var stenarna låg för där inne var det allt mellan 0,5 och tre meters djup. Och är det tre meter så är det ju inga, men när det börjar närma sig halvmetern då börjar det bli svettigt. Är det sand så är det ju ingen fara, men är det sten och berg så är det mindre skoj.

Tre kvart senare såg vi hur han vände tvärt och rakt ut mot havet. Man kan tänka sig hans känsla om det plötsligt dyker upp en sten strax under vattenytan, då kan man ju få hicka. Tydligen klarade han sig med blotta förskräckelsen för vi såg honom inne i Preveza senare under kvällen och hans båt flöt fortfarande och vi upptäckte inga hickande engelsmän.

På väg in passade vi på att reservera upptagning på Aktio Marina och vi betalade en deposition.

Kvällen blev fin och vi fick en bra plats i Preveza Marina till det humana priset av 13 euro per dygn, inklusive vatten och landström. Visserligen hade vi kanske inte den ultimata utsikten från sittbrunnen där vi intog middagen. För bortom den asfalterade planen stod ett plank tillverkat av korrumperad plåt och i förgrunden stod en sopcontainer, men faktum kvarstår trots allt: Har man värme ( i detta fall 25 grader klockan åtta på kvällen), sol och blå himmel, nästan vindstilla samtidigt som man kan se palmerna vaja, ja då har man räddat mysfaktorn och man ser varken planket eller soporna. Kroppen mår lika bra som sinnet och man känner sig ordentligt privilegierad som får ha hälsan och får uppleva allt detta. Att man dessutom som pensionär kan bestämma helt och hållet vilken årstid man vill vistas här nere är plus i kanten.

Båten gjordes klar och vi låste allt som kunde låsas, drog ur landströmmen, stängde alla ventiler och städade. Våra goda vänner och delägare i båten, Pelle och Micke skulle ju komma och överta Josefina om en vecka.

Taxi hade rekvirerats och halv nio följande morgon bar det iväg till flygplatsen för hemfärd mot den kyliga nord.

Vid protokollet

Börje Nyberg