www.mosslunda.com

Det första inledande mötet hölls den 29/4 2007 i flygklubbens lokaler i Everöd. Samtliga var väl förberedda och samlade till sinnet. Tommy inledde, som en sann aristokrat, mötet med att hälsa deltagarna varmt välkomna, han fortsatte därefter med att informera om att han inte skulle följa med på årets eskaderflygning.

Luften gick ur oss andra, ty det var ju Tommy som var den drivande kraften och eldsjälen och det var ju han som stod för kunnandet i församlingen.

Orsaken till Tommys frånfälle, var att han fått sitt "medikal" indraget, och alltså inte fick flyga. Det var visst nån ventil i hanses hjärta som inte öppnade som den skulle, med påföljd att senaste EKG-undersökningen inte lät detta passera.

Hårda bud tyckte församlingen, men samtliga respekterade självklart gällande regler och accepterade, om än under protest. Tommy vädjade till oss att vi under stundande eskaderflygning skulle uppträda som om vore vi ambassadörer för det Svenska privatflyget.

Alla tänkbara försiktighetsåtgärder skulle självklart efterlevas och alla tänkbara regler skulle följas.

Detta kom ju inte som någon överraskning för oss, ty vi hade ju alldeles nyligen gått PPL-utbildningen och vi visste ju så väl vad som gäller. Daniel var ju faktiskt inte ens helt klar för han hade uppflygningen framför sig, men han hoppades kunna klara detta före avgång den 17 maj.

Vi gick igenom en tänkt flygrutt för att Tommy skulle kunna skaffa aktuella kartor och inhämta nödig information om området. Samtidigt informerade Tommy om att: " Ju längre österut man flyger desto svårare är det, och snackar vi Polen och forna Östtyskland så kan det bli riktigt bökigt".

Visserligen hade väl ingen av oss tänkt sig att flyga till Ukraina, Islamabad eller Vitryssland, och visst hade man en förkärlek till västra Tyskland, Holland och Belgien, det märktes tydligt. Det klubbades, efter en kort diskussion, att vi sålunda skulle ta oss ner mot Oldenburg via Danska Sönderborg och sen ner mot Mosel i Tyskland.

Under tiden fram till avgång, uppmanades vi att träna på "flygengelskan" och se till att vi var i form. Tommy delade ut checklista som om möjligt skulle kompletteras om någon upptäckte att något saknades, och därefter utväxlade vi telefonnummer.

Tanken var att vi skulle låna en PA28 från Ronneby och så skulle vi använda vår egen SE-KDZ, även detta en PA-28. Den senaste med nästan 30.000 landningar i bagaget, men i ett fullt acceptabelt skick om än något luggsliten.

Allan kände för en liten flygtur och drog iväg en runda efter mötet.

Under den kommande veckan upptäcktes att vi inte alls skulle låna någon PA-28 från Ronneby. Dom hade visst ångrat sig, så nu blev det brådis att hitta ett alternativ. Det mailades och det diskuterades olika alternativ och slutligen löste allt sig genom att vi fick låna SE-GNL från Sturup. Viktoria och Josefine, som ju även är medlemmar i Sturups flygklubb, kunde ju helt enkelt boka detta plan den aktuella tiden, vilket också gjordes.

Börje tog allvarligt på det där med flygengelskan och bokade KDZ kommande helg. Meningen var nu att Börje skulle hämta upp sin revisor Christer Erkenfeldt, som bor i Häljarp och verkar i Landskrona. Nämnas kan att vid ett tidigare samtal med hanses hustru framkommit att Christer är synnerligen flygrädd. När jag ringde honom på jobbet på fredagsförmiddagen och sa, att jag om vädret tillåter, ämnar komma till Landskrona och hämta upp honom för en liten flygtur, blev det alldeles tyst i luren. Efter en stund harklade han sig och sa: "Ja det går bra, bara Du inte säger något till min hustru." Detta lovade jag.

Lördagen kom med ett strålande vackert flygväder. Nästan ingen vind, helt molnfritt och med en sikt så bra att man, från Kristianstad, nästan kunde urskilja ögonfärgen på damerna i Roskilde. En noggrann driftsfärdplan upprättades, just så som man lärt sig. Tillsyn före flygning gav vid handen att man nog borde fylla upp med bränsle, Jag startar alltid med fulla tankar när viktberäkningen så tillåter, så det taxades bort till plattan för tankning.

Men bensinpumpen morrade inte när man tryckte på knappen och det kom ingen soppa ur munstycket. Nu kom funderingar upp i huvudet, men i rimlighetens namn: kolla i driftfärdplanen hur mycket bränsle som beräknats åtgå, kolla därefter i tankarna hur mycket som finns och flyg därefter.

Man skulle förbruka 28 liter och det fanns "standard" i planet, så det torde inte vara några problem, ju. Reservbränsle för mer än 2 timmar kändes som en synnerligen god marginal. Det blev en runda till Landskrona, ( Landscrown) där jag nu hade för avsikt att fylla på bränsle. Kruxet var nu bara att när jag kom dit hade dom bara slut soppa kvar, så det blev inget av med att fylla på.

Revisorn hämtades upp. Visserligen var han lite blek om nosen, men han steg ombord och dolde sin rädsla på ett mycket charmerande sätt. Jag informerade honom nogsamt om vad och hur jag nu ämnade flyga med honom. När jag sa att vi först nog måste flyga till Ljungbyhed för att tanka, såg jag några svettdroppar komma fram i pannan på honom.

Vid otaliga tillfällen tidigare hade jag ju varit i Ljungbyhed och jag visste att, om det är flygväder, så finns det folk där, och då är det inga problem att tanka, ju. Vi taxade alltså ut för att starta på bana 30, jag talade om att vi måste svänga höger efter start och därefter göra en vänstersväng, för att inte flyga över en flygplanshatande bondläpp som köpt ett hus just i banändan. Därefter gjorde vi en överflygning över Christers villa i Häljarp för att han skulle kunna ta några bilder, och sen flög vi till Ljungbyhed för tankning. Det skuttade lite grann när vi passerade åsen, och lyckligtvis hann jag varna innan det tjyttade till.

Det var lite svårt att få radiokontakt med Ljungbyhed, men det lyckades slutligen och vi gjorde en riktig "propagandalandning" med den lilla vind som fanns rakt emot oss i banriktningen. Soppan som fanns kvar medgav att det fick plats 91 liter vilket senare skulle faktureras Kristianstads flygklubb eftersom dom inte tog kort. Inga problem, och god service av trevliga människor. Vi snackade en stund med grabbarna och sen återvände vi till "Landscrown" igen.

Landningen gick strålande och efter stopp skildes vi åt som vänner och med ett löfte om att vid tillfälle flyga till Bornholm och käka lunch. Christer tyckte detta lät spännande och han lovade betala för lunchen om jag betalade resan.

Jag hade tidigare under förmiddagen även avtalat med yngste sonen Henrik att han skulle ta med barn och blomma till Landskrona för en flygtur. Han bor med sin familj i Åkarp, så det är ju inga längre sträckor. Så när jag släppt av Christer äntrade äldste sonen Simon (mitt plastbarnbarn), flygplanet för en överflygning och fotografering av hemmet i Åkarp. Simon älskar att flyga och han fick styra ett tag och han var så stolt så stolt.

Efter landning mönstrade Simon av, vi skildes åt och jag återvände till Kristianstad med solen i ryggen. Det blev inte mindre än fyra flygningar denna dag och det blev lite träning även på flygengelskan när jag passerade Swallow ( Svalöv ) och Listenvillage (Hörby) på hemvägen. Sweden Control informerade om att man ju inte nödvändigtvis måste översätta ortnamn, så jag lovade att inte göra så i fortsättningen.

Ytterligare ett möte skulle avhållas den 13/5, då vi skulle diskutera de sista detaljerna inför årets eskaderflygning. Alla kom som väntat men Allan sviktade på grund av kikhosta, feber och ischias i nyss nämnd ordning, han hade visst fått en släng av digerdöden också.

Daniel informerade att han inte kommer att få sitt cert. i tid, så han får hålla reda på tjejerna istället. Kan vara nog så jobbigt, ju. Vi förde över färdplaner på nya kartor och vi förberedde oss mentalt. En sista gång gick vi igenom packning som skulle med, och vi kom på att man nog borde ta med lite skaffning, för att vi skulle slippa leta reda på en restaurang i Sönderborg, vilket ju skulle ta onödigt lång tid. Snabbare med handhållen macka, ju. Vi enades om att man ju som en extra säkerhet skulle göra en färdplan till Odense också för att ha ett alternativ. Dessutom enades vi om att Viktoria skulle flyga första sträckan i GNL medan Börje skulle ta samma ansvar för KDZ.

Det beslutades att väderminima skulle vara 10 km. sikt och minst 1500 fot molnbas. Om vädret inte höll dessa mått skulle det inte flygas. Vidare enades vi om att utnämna Lars till eskaderchef. Nästa möte skulle bli onsdag före avfärd, och vi skulle träffas kl. 18:00. Tills dess skulle driftfärdplaner vara gjorda, vikt och balansberäkningar likaså.

Onsdagen kom och allt gicks igenom så att allt skulle vara klart inför dagen D. ATS- färdplaner skapades av Viktoria och Josefine och som belöning fick damerna göra ATS-färdplaner åt gubbarna också. Därefter jämförde tjejerna storleken på sina nattkrämsflaskor. Och dom diskuterade hur många olika krämer dom skulle ta med, och hur många klänningar och tröjor som måhända skulle behövas.

Väderprognosen såg inte allt för bra ut, två räliga lågtryck lurade i vassen i Danmark. Det ena skulle passera under natten och det andra förutspåddes ta en nordlig bana förbi Sverige, så vi bestämde att vi skulle träffas klockan 09.00 istället för 07.00 som vi tidigare sagt. Det var inte utan att natten blev lite orolig. Cirka en gång i timman kollades vädret genom persiennerna i sovrumsfönstret medan regnet smattrade på fönsterblecket. Klart att man var lite spänd, ty utlandsflygning är ju extra spännande, så man ville ju inte ge sig iväg om inte vädret var alldeles tillräckligt jättebra.

Vid "pisseväder" är det ju bättre att ligga och halvsova i soffan och titta på Discovery eller någon gammal film, än att skutta runt i luften och gissa var man befinner sig samtidigt som man ska försöka hitta "spypåsar" bakom högerstolen i en PA-28.

Dagen D inleddes med att på Internet kolla låghöjdsprognosen över det aktuella området. Dessvärre såg den inget vidare ut. Man fick i sig lite frukost och duschade av kroppen en smula. In med den minimala packningen i bilen för avfärd mot flygplatsen. Man hoppades i det längsta att det skulle stabilisera sig och när man passerade Nöbbelöv skymtade man solen igenom de tunna molnen. Visst såg det lite hoppfullt ut tyckte man. In i klubbstugan och igång med datorn för att återigen söka efter en bra väderprognos. Cirka 15 olika sajter besöktes för att hitta bra väder, men samtliga visade riktigt kassa förhållanden.

Allan kom på den ypperliga idén att ringa till meteorologen på Arlanda, den allsmäktige. Sagt och gjort. När Allan kom tillbaka med svansen mellan benen kunde man ju se att vädret troligen inte var flygbart. Allan höll kepsen i vänster hand, skrapade med foten i golvet medan han frågade om vi ville höra vad den allsmäktige hade sagt. Klart att vi ville, ju. "Jaaa, alltså", sa Allan, och fortsatte: " Över Danmark har man 2 km sikt och 400 fot molnbas. Dessutom har man i molnen inbakade CB. Mycket kraftiga vindar väntas i området och den allsmäktige avrådde på det bestämdaste från att flyga."

Detta var ingen grann saga. Vi satte oss vid bordet för att tänka. Många goda idéer och förslag framfördes och slutligen beslutade vi oss för att uppskjuta avfärden 24 timmar. Vädret kan bara bli bättre och orsaken till att vi just för tillfället tidvis kunde se solen, berodde enbart på att vi befann oss mitt i epicentrum av lågtrycket som förpestade tillvaron för alla sportflygare i norra Europa.

Fredagen fick bli den nya D-day. Full gas på bilskrället med kurs på tv-soffan. Att ligga på rygg i TV-soffan är faktiskt en ganska behaglig sysselsättning när molnhöjden är alltför låg.

Allan skulle ringa under kvällen för att informera om läget efter att han talat med vädergudarna och den allsmäktige på Arlanda. Så gjordes också, och Börje ringde vidare till Josefine som i sin tur ringde vidare i ringlinjen.

Halv 9 nästkommande dag skulle vi träffas för briefing i klubbstugan. Fredagen hade ju blivit den nya dagen-D och man vaknade i ottan, tittade ut för att konstatera att vädret faktiskt såg bra mycket bättre ut nu än igår. ( kunde ju inte varit sämre, ju) Vi hade ju avtalat att träffas i klubbstugan så man pallrade sig iväg vid 8-tiden med mod i sinnet och kroppen full av hopp. Alla kom punktligt och vi upprättade färdplaner på kors och tvärs. ATS.färdplan lämnades in och planerad avgång var 10:00.

Fulla tankar i planen och med tre personer ombord fanns ändå en marginal på över 11 kg. Kändes ypperligt. Vi beslutade att frekvensen 123,65 skulle användas som snackefrekvens mellan planen, så vi kopplade takhögtalaren på denna avlyssning medan radio 1 användes i lurarna.

Allan ringde till Arlanda igen och för säkerhets skull ringde han också till Sturup. Där såg det inte alltför bra ut, men dom hade stora förhoppningar om att molnen skulle lätta inom en timmas tid, så färdplanerna sköts en timma framåt.

Under tiden fikades det och förbereddes på alla möjliga sätt och vi satt vid det runda bordet och tänkte. Men när klockan var halv elva, ljusnade det upp och trots att det fanns en del molntofsar mot Malmöhållet, gjorde vi klart för avgång. Efter en noggrann genomgång av flygplanen ( tillsyn före flygning) och påfyllnad av bränsle skulle vi så äntligen ge oss iväg.

Flytvästar på, vi spände fast oss och motorerna startades. Viktoria flög SE-GNL och Börje SE-KDZ. Börje startade först, tätt åtföljd av SNL. Bana 19 och sen höger ut och med kurs på utpasseringspunkt Sydväst började så äntligen årets eskaderflygning. Man närmade sig snabbt Linderödsåsen och efter att ha "legat" på 1200 fot i tre minuter, blev det så dags att sjunka en smula. Färdplanens flygnivå 65 låg nu istället på 800 fot.

Detta kändes lite jobbigt, ty att flyga på 800 fot och nästan känna att grantopparna snuddade vid landningsställen på PA-28án det kändes definitivt inte bra. Men planeringsminima hade lovat bättre och vi hoppades att möget skulle lätta. Plötsligt for vi in i ett lågt moln och utan att förhasta sig tryckte Börje igång autopiloten med buggen på rätt kurs. Nu skulle man i vart fall inte riskera att komma in i dödens spiral om man blev dum i huvudet och oavsiktligt började svänga. Bara att hålla höjden. Efter ytterligare 20 sekunder, just som Börje sagt: "Om det inte ljusnar inom 10 sekunder rattar jag in kontrakurs, för detta vill jag inte vara med om. Fy för faen va rälit det är". Men så ljusnade det.

Efter en liten stund kunde man förnimma att molnundersidan blev högre och högre och plötsligt kunde vi stiga igen till 1700 fot. "Ok"sa Allan. "Nu känns det safe again". Börje hade Hörbymasten i minnet allt sedan uppflygningen och han visste att: "Nu gäller det min själ att hålla så mycket höjd man kan över 1500 fot om man inte ska trassla in sig i stag och vajrar vid nyss nämnda mast." Nu var det riktigt spännande. Men alla ombord, inklusive Lars, visste ju att med 1700 fot så missar vi trots allt masten även om det är snävt tilltaget.

Och som genom ett trollslag öppnades himlen. Hörbymasten framträdde i all sin glans och vi hade marginal både vad gällde kurs och höjd. Sweden control anropades och vi fick klartecken att stiga till 3000 fot på ovan nämnda färdplan, och efter en liten stund blev vi "överlämnade" till Copenhagen info. för vidare trafikinformation samtidigt som vi fick tillstånd att stiga till flygnivå 65. Med solen i ögonen och havet under oss flög vi därefter "on top" över en del bommullstofsar till moln ( floffor), vilka tätnade mer och mer.

När vi blivit "överlämnade ett antal gånger" till olika frekvenser och efter att vi begärt och fått klarering genom olika R-områden av militär karaktär, tyckte vi att vi skulle ropa upp damorna för att höra om dom överlevt. I damornas flygplan fanns ju även Daniel, men han räknades in bland damorna bara för att vi var lite avundsjuka för att vi inte fick flyga med just damorna ifråga.

Hårda bud. Daniel hade dessvärre inte fått tid för uppflygning, så han fick finna sig i att vara passagerare och ägna sig åt sin femtonkilos kamera istället.

Jodå, dom hade klarat sig och dom hade missat molnen som överfallit oss och dom hade kunnat flyga på 1500 fot hela vägen till Malmö för att sen stiga till 2000 fot, när vädret så tillät. Vi karlar tyckte att:" 2000 fot är bara för käringar" en riktig karl flyger på flygnivå, nämligen.

Flera gånger försökte vi anropa Niklasludvig på sambandsfrekvensen utan att lyckas få kontakt med damorna. Vid flera tillfällen svarade en man på bred skånska: "Jaa jau höur daj fiemma klaurt o töydlit". Allan svarade slutligen artigt: " Bra tack för hjälpen". Vi insåg att damorna inte ville lyssna på oss ifrån ovan och vi insåg att skåningen gärna ville visa att han hörde oss, men så kunde vi ju inte hålla på, så vi avslutade projektet. Men så plötsligt ropade damorna upp underifrån och dom talade om att dom hade kontakt med oss från vänster undersida. Visserligen fick dom hela tiden väja för segelflyg och allt möjligt, men dom trivdes tydligen där nere så vi lät dom hållas.

Vid det här laget talade man engelska på heltid, vilket faktiskt kändes ganska bra. Vi hade tidvis stora svårigheter att höra vad man sa när man ropade upp oss, men det berodde till största delen på att radioutrustningen i ovan nämnda Davidzäta var "gammal och sleden". Men vi gjorde oss förstådda och vi närmade oss ALS VOR-fyr som ju ligger på ön Als i Danmark. Vi hade motvind och med 105 knop på hastighetsmätaren och med 76 knop på GPSén så tog det betydligt längre tid än planerat. Då känns det bra att ha tankat upp ordentligt före avfärd.

Visserligen kändes det "pyton" ett litet tag när vi kunde se damornas flygplan strax till vänster under vingen men väldigt lågt och inte ville vi erkänna att det tagit lite extra kraft att stiga upp ovan molnen bara för att flyga manligt, men just manlighetskänslan var värt mycket när man passerade molntofsar på ovansidan och när kartan hade nästan samma utseende som marken under oss och när allt stämde.

Färdplanen som matats in i GPSén skulle avslutas i Sönderborg, men efter noggranna överväganden hade planen hastigt ändrats till att gå till Tönder istället. "Tönder ligger ju så nära Sönderborg så man behöver ju inte ändra destinationspunkten för så lite, ju" tyckte Börje. Nu gällde det bara att flyga till Tönder VFR på riktigt. Kolla allt på kartan och se till att ha tummen på rätt ställe hela tiden. Vi tyckte att vi gjorde ett strålande jobb, men Lars hade synpunkter från baksätet. Han menade att vi ju nu egentligen borde vara framme i Tönder.

Och efter en närmare kontroll tycktes det att han hade rätt. Under oss hade vi en stad som skulle kunna vara Tönder, men där fanns ingen flygplats söder om, och efter ett par varv kunde vi konstatera att vi kollade på fel stad.

Vi drog lite norrut eftersom vi kunde skönja en annan stad åt det hållet. Vi hörde på radion att damorna låg på medvinden och skulle just till att landa på Tönder, och nu var det inga glada miner i Davidzäta, kan man säga. " Vi hade ju startat före dom och nu skulle damorna landa före oss, trots att vi flugit på flygnivå"

Detta var ingen höjdare. Plötsligt fick Allan syn på Niklasludvig, och vi såg med ens flygplatsen strax till höger. Fegt att placera ett gräsfält mitt bland en massa vetefält, vilket ju försvårade för alla att hitta fältet ifråga. Vi fick via radio höra att man hade 20 knop sidvind, snett framifrån, vid landning och med snabba beräkningar såg vi att vi med nöd och näppe skulle klara sidvindskomposanten för ovan nämnda PA-28á.

Gräs är ju förlåtande så Börje bestämde sig för att i vart fall göra ett försök. Och eftersom damorna ju kommit ner, så skulle ju "en annan" inte vara sämre. Med en sidvindsupphållning på närmare 45 grader, kändes det som: " Om vi tar mark med denna upphållning, så kommer vi att rolla på gräset så det står härliga till" men efter att ha närmat oss marken, och med rätt avstamp i vänsterdojan med kraftig högerskevning, blev landningen inte så himla tokig. Vi kunde i vart fall taxa fram och parkera planet bland dom stora grabbarna och bland damorna.

Besättningen på flygplatsen var ett par synnerligen trevliga och behagliga danskar och dom dukade fram nykokt kaffe per omgående. Medhavda knäckemackor, som ju legat i väskan i hangaren i Kristianstad en natt extra på grund av väder, hade hunnit bli väldigt slappa i konsistensen, om uttrycket tillåts. Dom var så mjuka och slattna, att Josefine kallade det för tunnbröd.

Nåväl, mjuka knäckemackor med hård ost och stela "binkskitar" lät sig, trots allt, väl smaka. Det var ju egentligen bara tal om att fylla på bränsle och att äta lite "bugafylla" innan vi skulle fortsätta söderut. Nya färdplaner skapades snabbt och dom lämnades till grabbarna för vidare befordran till berörd "överguru". Det fylldes upp med så mycket bränsle att flygplanen nästan kunde spy, och sedan gav vi oss iväg. Denna gång med Allan och med Josfine som piloter istället.

Kosan ställdes mot Oldenburg Hatten i Tyskland. Männen startade först och en stund efter startade damorna. Tönder är ett ganska kort fält, och Allan trampade på bromsen så han var alldeles vit i ansiktet medan han drog på full gas. När bromsen sen släpptes förväntade man sig ett fruktansvärt drag framåt. Man spände nackmusklerna så man inte skulle slå i bakhuvudet, men det enda som hände var att vi så sakta rullade framåt. Men farten ökade hyfsat bra och strax innan vi hade 60 knop ville hon lyfta och med två steg klaff tog vi snart luft med förskräckelse. Stallvarnaren pep till ett ögonblick men sen steg vi till väders med bravur.

Med 75 knop steg vi nästan 1000 fot/min. och det kändes som om vi hade 700 hästar under huven. Med kurs söderut lämnade vi av Tönder och bytte frekvens till Copenhagen Info. Färdplanen aktiverades av killarna i tornet och vi fick av Copenhagen info klart att omgående skifta till Bremen Info. Mycket rattande nu. Med transpondern på 7000 fick Bremarna radarkontakt och vi fick en ny transponderkod att ställa in. Börje i högersits pustade och stönade medan han vred på alla rattar som stod till buds. Samtidigt skulle ju damorna anropas för att vi skulle hålla kontakten lite bättre denna gång. ( Daniel hade det troligen ännu mer körigt, ty det fanns ju ännu fler rattar i deras flygplan.)

Vi steg till flygnivå 65 och allt tycktes lugnt förutom radiotrafiken på Bremenfrekvensen. Där var det ett helsikes liv och det var i stort sett omöjligt att ens komma in och be om färdtillstånd genom R-områdena som skulle passeras. Efter fyrtio minuter närmade vi oss MMN vor-fyr strax norr om Bremens flygplats och vi svängde av mot Oldenburg på en ny radial. Nu kändes det fint och vi var lite stolta. Vi såg att damorna tog en genväg ty dom sneddade förbi VOR-fyren för att tjäna tid och nu var dom på väg att landa före oss igen. Men är man, som vi, van att bli illa behandlad så gnäller man inte. Damorna hittade flygplatsen och gick in för landning på gräsfältet och dom hann taxa undan innan vi skulle till och landa.

Allan gjorde en rejäl högersväng och utan att släppa fältet med blicken förberedde han sig för en landning och strävade efter att ta mark så tidigt som möjligt för att vara säker på att hinna stanna innan han for in i buskarna vid banändan. Strax före bantröskeln stod en rad med höga träd men på ett ställe var dessa träd nedklippta. Självklart tog man för givet att detta nedklippta parti enbart var till för att förenkla för ankommande svenska flygare så att dessa skulle hinna få stopp på sina ekipage i god tid. Han fick ner farten, Allan, och med hjulen så när daskande i busktopparna tog vi mark så tidigt att man kunde förnimma att han landade på slänten som gick ner till bäcken en bra bit före tröskeln. Vi såg att vi hade röd/vita betongsuggor på vår högra sida och att vi hade ett staket och säd på vår vänstra sida. Just som vi tagit mark fick vi syn på Niklasludvig mitt på banan och då skrek Allan: " Va faen gör dom mitt på banan? Undan med Er!!"

Damorna, som landat höll som bäst på att taxa tillbaka efter sin landning och dom hade just kommit fram till flygklubbens byggnad, där Josefine i sin förskräckelse styrde in mot kanten, stannade och höll för ögonen. Med skakande stämma och darrande underläpp sa Josefine: " Shit!! Dom landade på taxibanan och dom kommer rakt emot oss, vad ska jag göra? Helvete om dom inte får stopp! Då kör dom över oss, ju!" Daniel satt i högersits och höll krampaktigt i sin kamera och han tänkte: " Om det ska smälla så ska jag i vart fall ha en bild på smällen". Visserligen upptäckte vi snart att vi ju hade dubbla rader med betongsuggor på vår högra sida, att vi hade cirka 50 meter mellan just nämnda suggor och Allan förberedde sig på att svänga ut mellan dom för att undvika ett tillbud. Detta behövdes dock inte, ty vi stannade med god marginal. Lars var den förste att upptäcka att vi just landat på taxibanan. Men ingen av oss lade märke till detta när vi låg på final.

Madammen i klubbstugan informerade oss om att vi skulle taxa bort till en mupp som sen skulle visa var vi kunde parkera för natten.

Här var det ordning och reda. Man hade gjutit ner betongklumpar i marken och i dessa satt snören fast som man kunde använda att binda fast flygplanen med.

Muppen kom fram och hälsade damorna välkomna, han tog i hand och han visade framtänderna precis som om vore han en leopard. Detta var tydligen en speciell tysk hälsningsritual som skulle visa att han var intresserad i att få kroppskontakt. Han ville nog dessutom ställa om frekvenserna på damerna, ty blicken hans kom aldrig över axelhöjd, och han skulle aldrig kunnat tala om vilken ögonfärg våra medhavda damer har, trots att han stod och dreglade i urringningen på dom.

Herrarna hälsades inte välkomna. Men om detta berodde på att vi just var herrar, eller om det berodde på att vi landat på hanses taxibana, kunde vi inte utröna. Skit samma, ty vi voro ej intresserade av honom i vilket fall. Vi plockade ut vårt bohag ur planen och vi låste noga. Självklart ställde vi propellrarna på klockan 6 och planen stod exakt på linje med en halv meter mellan vingspetsarna, just så som svenska ambassadörer gör. Därefter tågade vi in för att få oss en välförtjänt pilsner i baren. Uteserveringen var belamrad med ett antal tyskar och dom såg lite skumma ut i blicken. Dock hördes inte en enda kommentar om Allans snygga landning, vilket förvånade oss. Inte ens madam Butterfly hade synpunkter. Fick hon bara sin landningsavgift och fick sälja lite pilsner så var hon nöjd. Ganska fantastiskt att få stopp på ekipaget på 30 meter, kändes det som.

Någon timma satt vi och dryftade dagens upplevelser med ett antal pilsner och vi hade det riktigt bra, och det skrattades högt. Damerna berättade fräcka historier så att mannarna rodnade. Hotellrum var beställda och madammen fixade en bulle som skulle föra oss till nämnda hotell. När vi checkat in bestämde vi att vi skulle träffas för att briefa om kommande dags flygning, så vi samlades på balkongen som fanns utanför Börje och Allans resp. Lars och Daniels rum. Vi hasade ut ett antal stolar och gjorde en snabb plan inför morgondagen. Klockan hade hunnit bli halv åtta, så det blev att spola av armhålan en smula för att därefter vandra ner till restaurangen i Hotellets huvudbyggnad.

Som förrätt beställdes in varsin pilsner medan Josefine nöjde sig med kranvatten med citronskiva i. Nästa förrätt bestod av sparrissoppa. Den var alldeles förträfflig och till varmrätt beställdes in filéplatta. Detta var en anrättning som bestod av tre st. brickor innehållande vardera fyra oxfilèbitar, fyra fläskfilébitar, fyra strutsfilébitar, lite grönsaker och 12 st rejäla sparrisar. Som om detta inte var tillräckligt kom hon dessutom in med ett par stora fat med potatis. Damorna blevo mätta av blotta åsynen. Sparrisarna höll inte riktigt storleken ty damerna rodnade inte när dom åt av dom. Mannarna i sällskapet gjorde sitt yttersta för att smälla i sig av alla läckerheterna, men dessvärre fick dom ge upp på upploppet. Man höll på att spricka.

Det serverades ett gott tyskt burgundervin som passade alldeles förträffligt. Nära nog behövde man hjälp att ta sig upp till rummen med magarna spända som ballonger, men vi fixade även detta.

Börje hann ner i bingen före Allan. Man hittade en boxningskanal på TV och efter en vänsterkrok följt av en smäll på käften somnade man. Det tog ungefär tre minuter att somna.

Börje vaknade, som vanligt vid halv 6-tiden. Han smög upp för att göra färdigt färdplaner och göra lite beräkningar inför dagens övning. Sen vaknade Allan och han smög ut i badrummet där han tillbringade nästan en hel timma med att duscha, klippa näshår, fila tånaglar, raka sig, borsta tanden, smörja in sig med för dagen lämplig kroppsolja, rycka bort ögonbrynshår, vända kalsonger och sen slutligen vira om sig en handduk. Nu var han så ren och fin och välputsad. Allt annat än vad han var då han klev upp ur sängen spritt naken. Huu, ingen grann syn.

Det blev lite frukost och vi smällde i oss av allehanda godsaker som sköljdes ner med kaffe och apelsinjuice. Den tyska tidningen skulle läsas, men man fattade inte ett enda ord, så det var lika bra att låta bli. Taxiflickan hade glömt att vi ju var sex personen, så hon kom i en liden folkavagn. Dock skyndade hon sig att åka hem o hämta bullen från igår. Hon skämdes nog för hon stannade vid en affär där vi skulle köpa mutvin åt Tommy, utan att hon hade taxametern igång. Hon frågade vad det kostade igår och sen blev det samma summa. Snäll käring.

Färdplaner lämnades in, ty vi hade bestämt att vi skulle flyga till Borken, nere vid Dortmund. Väl där skulle vi sen bestämma om vi skulle vidare söderut. Lars, som ju var "rajselajter" och är synnerligen kunnig i tyska språket, ringde och kollade att vi kunde landa, tanka, fika och göra allt sånt som piloter gör när dom anländer till en ny destination. Allt detta kunde man, så vi gav oss åstad. Mannarna startade först. Allan fick självklart frågan om han ville starta från taxibanan, men han avböjde. Allan TB, var ett av de nya tilltalsnamn nu. TB för taxibana. Han fick många mer eller mindre smickrande tilltalsnamn och han hade det inte värst bra längre. Alla var på honom och hackade, stackarn.

Lyckligtvis är han av den tåliga naturen så han tog påhoppen som en riktig man. Allan var pilot även denna dag och vi steg mot flygnivå 65. Damorna kom upp i luften och när dom nått 1500 fot tyckte Viktoria att det drog så ohälsosamt om benen. Hon försökte först med att stänga tilluftsventilen vid fötterna, men när det inte hjälpte upptäckte hon att översta låset på dörren inte tagit, så hon kunde se himmeln genom dörrspringan. Dom anropade Bremen info och meddelade att: "We have to land again because of a little something". Stackarn i infot blev alldeles bestört och frågade vad som stod på. Viktoria svarade att det bara var "just a little something".

Mannen blev orolig så han ringde till madam Butterfly i klubben och talade om att damerna kommer tillbaka igen. Töserna landade, dörren stängdes och låstes och snart var dom i luften igen, nu med låst dörr.

Viktoria anropade oss och informerade om vad som hänt och vi svarade att vi hört via radion. På VOR-fyrens radial stävade vi således nu mot Lingen där vi skulle svänga vänster, runda ett kärnkraftverk och vidare mot just Borken. Ett par R-områden skulle passeras, men denna dag var det lugnt på radiofronten så det var inga större svårigheter att vare sig anropa eller att höra vad som sades när vi blev anropade. R-områdena var inte aktiva och det enda vi behövde tänka på var ett kärnkraftverk vid Lingen, som vi inte borde flyga över om vi flög på "tösahöjd". Begränsningen når från marken upp till 2100 fot. Vi män flög ju på flygnivå, så vi berördes inte.

Inflygningen mot Borkens flygplats närmade sig och Allan anropade Bremen info för att be om tillstånd att lämna frekvensen för Borken radio, samtidigt som han frågade var vi befann oss i förhållande till just nämnda Borken. Bremaren, en trevlig jävel, sa att vi hade Borkens flygplats rakt framför oss, klockan tolv, och att vi borde se den inom fem minuter. Dessutom sa han att vi ju kunde ligga kvar på hanses frekvens tills vi hittat flygplatsen. Mycket vänligt och omtänksamt av honom tyckte Allan. Och visst var det så. Efter någon minut hörde vi att damorna anropade just nämnda Bremare och då hördes tydligt att han blev alldeles övervänlig. Han fick sammet i rösten och han blinkade ljudligt med sina sängkammarögon när han frossade i radiokontakt. Vi förstod att han bara var vänlig mot oss för att han visste att vi hade damer i sällskap, jävla radioläpp.

När vi såg fältet bad vi att få lämna frekvensen, vilket var helt ok. Därefter anropade vi Borken som efter ett antal anrop svarade och hälsade oss välkomna med att ange bana i användning samt vindriktning och styrka. 8 knop vind i nosen satt fint och vi landade, på banan ( inte taxibanan denna gång) efter en skarp vänstersväng och taxade fram till hangarerna där vi anvisades en plats i solen.

Det hade troligen regnat nyligen ty där fanns stora vattenpölar vid uppställningsplatsen och damorna taxade fram och ställde upp. Vi kände att dom blev trygga vid vår sida. Allan hittade tre st. självlysande gulgröna jackor som vi hade tagit på oss för att vi skulle synas ordentligt. Medan vi lyssnade på grodornas parningssånger från en liten vattendamm strax framför planen, skruvade vi ner våra spiralförankringar och band fast flygplanen i dessa så dom inte skulle smita under natten. Viktoria hade en märklig blick när Börje bad henne montera spiralen inför nattens övningar. Flygplatsmuppen informerade oss om att det var någon slags festival i staden och han skyndade att hjälpa oss att hitta hotell för natten. Han ringde runt till flera olika alternativ men många var redan fullbokade. Slutligen fann han vad han sökte. Tre st. dubbelrum och han beställde taxi åt oss. Fantastikt hjälpsam och trevlig kille. Damerna tyckte han var snygg osse.

Inte för att man generallisera, men tyskar är ena fantastiska människor när dom är i Tyskland. Vi hann få varsin landningspilsner i baren innan taxin kom, och sen åkte vi till hotellet och checkade in i vederbörlig ordning. Lars och Daniel i huvudbyggnaden och övriga i ett stiligt annex etthundra meter bort i gatan. Allan o Börje samt damorna skulle bo på tredje våningen och där fanns ingen hiss förutom en bagagehiss för väskorna. Men eftersom denna kunde ta 300 kilo, åkte Börje och Allan med den, hopkrupna i fosterställning, medan damerna tryckte på knappen, sprang upp och öppnade åt dem. Skönt att slippa gå i trappor. Töserna är ju unga och raska och dom älskar att springa i trappor.

Man samlades i baren för en öl innan vi skulle traska några mil in till centrum för en "madabid".

Lyckligtvis fick man kraft och styrka av ölen, och tur var väl det när man skulle ge sig iväg på långmarsch. Det var nog någon mil in till staden och vi promenerade raskt genom ett villaområde med pedantiskt välskötta trädgårdstäppor. Inte ett enda ogräs stod på fel håll. Vitsippor, rödsippor och allt möjligt i blomsterväg prydde utsikten och alla blommor spred förförande dofter. Töserna blev alldeles till sig och dom började spana efter snygga pojkar. Väl inne i stadens centrum hittade vi en Italiensk restaurang vilket ju nästan var ett måste, ty Josefine ville prompt äta spagetti eller pasta denna kväll.

En mycket trevlig Italienare tog emot oss och anvisade ett bord strax intill köket och vi bänkade oss. En inledande pilsner serverades medan vi bestämde oss för vad vi ville äta. Helt underbara biffar och fiskar med ett synnerligen väl passande rödvin därtill. Vissa av oss drack öl och vissa drack vatten med citronskiva i. Alla blevo mätta och belåtna. För att spä på lite extra beslutades att vi skulle uppsöka ett icehouse för dessert. Sagt och gjort. Icehouset erbjöd allt möjligt i glassväg.

Viktoria och Daniel beställde in varsin glasskål med glass och grädde och chokladsås, uppskattningsvis nästan en hel liter vardera. Dom åt medan dom såg varandra djupt i ögonen, alldeles allvarliga, dom suckade och dom kämpade. Övriga beställde in varsin banana split, även denna i kollosalformat. Josefine orkade inte äta upp hela sin, så Börje och Allan fick pina i sig hennes också. Mätta så vi höll på att spy, skulle vi så marschera någon mil igen. Nu hade vi i vart fall samlat kraft till att orka, och faktum kvarstår ju, nyttigt med en promenad innan man kryper till kojs. Dock åtgick mer kraft än vad vi väntat oss, så det fick bli varsin pilsner i hotellets bar innan vi kojade. En av de andra gästerna i baren underhöll oss med ett fantastiskt skratt. Han skrattade mest hela tiden, och han skrattade så hjärtligt att det smittade av sig på övriga gäster, vilka samtliga skrattade med, så även vi.

Tillbaka till annexet, in i mathissen och sen i säng. Efter en minuts TV-boxning sov man sött igen.

Söndag morgon och Börje skyndade sig att smyga in på toa före Allan. Lite färdplanering och sen ner till matsalen för frukost. Det var ju nu söndag morgon och vi förväntades komma hem till Sverige kommande eftermiddag.

Taxin kom och vi for iväg till flygplatsen. Vi var på plats strax före nio just före att dom öppnade för dagen. Lossa tamparna och bort med spiralerna, packa ihop och gör klart för avfärd. En noggrann driftsfärdplan upprättades då vi ju ville veta exakt hur mycket bränsle vi rimligtvis borde konsumera till Tönder, där vi skulle landa och tanka igen på hemvägen. 120 liter. Det kostade 2.90 euro per liter. Allan sa: " För helvete, dom tar nästan 30 spänn per liter för soppan så här ska man inte tanka fullt. Bara precis så man kan komma fram till Tönder"

Våra beräkningar visade att vi skulle klara oss med "standard" och då skulle vi ha soppa för minst 45 minuters flygning extra med oss. Så fick det bli, och vi lämnade in färdplanerna. Under tiden tankade vi, och vi upptäckte att det var lite snålt med luft i Davidzätas noshjul. Detta måste kollas, så vi bad om hjälp att hitta en slang med luft i så vi kunde pumpa lite.

Luftwaffe kom på direkten och vi fyllde på vad som behövdes. Nu kände vi oss klara för avfärd. Börje och Viktoria var piloter denna förmiddag. Davidzäta startade först. Vi taxade ut, ett steg klaff, anropade tornet för take off, full broms, full gas, och när det lät som allra värst släppte Börje bromsen och vi rullade ut på banan och lyfte. Det kändes som om vi hade god marginal och efter endast halva banan kunde vi lätta. Banan är 920 meter.

Strax efter lyfte damorna och vi flög så vackert mot Lingen. Det var lite mer trafik på Bremen info denna dag, men det gick ändå att få kontakt. Klarering genom diverse militära zoner bekräftades och det gick som smort. Molnen fanns på strax under 7000 fot, så vi lade oss på flygnivå 55. Himlen var inte helt täckt alltså, men de moln som fanns låg där. Vi ansåg inte att vi skulle gå upp över molnen ännu, ty vi skulle ju landa i Tönder inom 2 timmar. Damorna flög på 2000 fot igen, dom tycktes gilla att marksniffa. Vi döpte dom till MS töserna. ( MS för marksniffare.)

Lars satt i höger framsits medan Allan halvsov i baksätet. Lars skötte radiopratet och det var ett evigt rattande mellan frekvenserna och transponderkoderna. Det blev en trivsam flygning i medvind och när vi steg mot flygnivå 55 hade vi 75 knop på mätaren medan vi hade 100 knop enligt GPS instrumentet. Vi flög längs kusten och tidvis var vi ute över nordsjön. Utsikten var strålande och vi såg en massa små flygfält, både asfalterade och gräsfält hela vägen upp. Kärnkraftverk och annat farligt passerade vi på god höjd, klarering genom militära hemliga områden var absolut inga problem.

Vi landade i Tönder och taxade fram till klubbstugan. Grabbarna kände igen oss och dom frågade om vi haft det bra i Tyskland, speciellt intresserade var dom av att höra hur damerna hade haft det. Märkligt va? Denna gång taxade vi direkt fram mot tankplatsen för att vi skulle slippa stå i kö bakom alla tyskar som flög ens ärende till Tönder bara för att tanka. Tackar för det när man kan tjäna 20 spänn per liter. Där fanns till och med tyskar som var medlemmar i Tönders flygklubb och hade sina flygplan i deras hangar medan dom bodde på andra sidan gränsen. Smart tyckte vi. Man kunde inte köpa något ätbart över huvud taget på denna flygplats så det blev att kissa och dricka lite och sen stäva vidare mot ESMK igen. Damorna skulle landa och avsluta sin resa på Sturup, lämna planet där, för att sedan med bil åka till Kristianstad. Självklart påtalade vi vår avsaknad av att kunna köpa, i vart fall, en röd pölse eller en hamburgare eller en oxfilé med kulpotatis eller möjligen en flygande jacob, skulle ju passa på en flygplats. Man hade diskuterat just denna grej inom klubben och troligen kommer man i framtiden att kunna erbjuda något enkelt ätbart.

Bra tyckte vi och sa: "Då kommer vi tillbaka hit igen." Josefine och Allan skulle nu flyga vidare hemåt. Vi fyllde upp till standard i tankarna vilket skulle räcka för hemfärd + 45 minuter extra i reserv. Allan valde att starta på den ordinarie banan även denna gång så det bar iväg. Klarering i Copenhagen info och Lars skötte snacket. Transponderkoder ändrades och frekvenser skiftades ett antal gånger innan vi var upp på manlig höjd, flygnivå 75. Med en indicated airspeed av 105 knop visade GPSén 140 knop. Nu hade vi verkligen solen i ryggen.

Damorna MS hade full uppsikt bland segelflyg och ballonger och fallskärmshoppare och annat otyg som for runt i luften på låg höjd och vi hörde på radion när dom lämnade frekvensen för att landa på Sturup. Viktoria låter proffsig på radion, och hon har helt klart en lugnande inverkan på manliga flygledare. Dessutom har hon förmågan att locka fram sängkammarögon /sammetsröst hos samtliga manliga flygledare. När vi närmade oss Kristianstads TMA fick vi lämna frekvensen och vi började sjunka för att precis lagom hitta ett hål i molntäcket där vi kunde göra en störtdykning ner till 1500 fot.

Lars fick lock för öronen men det lättade snart. Inflygningen gick alldeles lysande och vi fick tillstånd att göra en överflygning på 500 fot över flygplatsen före landning. Detta var ett önskemål från Tommy, som egentligen önskade att vi skulle göra en överflygning i formation. När vi landat städade vi av flygplanet och vi tvättade bort flygfän som kraschlandat mot vingarna, sen fyllde vi i alla papper och noterade tider för att kunna göra rätt för oss.

Pust stön!

Detta är en enkel sammanställning av det mesta som skett under denna trivsamma resa. Mycket har man lärt sig och mycket skoj har man haft.

Sekreteraren tackar alla deltagarna för en minnesvärd upplevelse och hoppas man kan få vara med på fler liknande äventyr.

Mycket har här skrivits och mycket mer finns att skriva men många ord har censurerats bort, dels för att protokollet inte ska bli olidligt långt, och dels beroende på att vissa ord inte lämpar sig att ha med i en reseskildring, plus att alla ord inte går att skriva utan att rodna.

Vid protokollet

Börje Nyberg

Senast uppdaterad:
2007-05-06 12:54