Närvarande i Serbien:
Curt Germundsson ( Ej längre i tjänst hos ett stort svenskt företag. )
Hans Björkdahl ( I aktiv tjänst i ett svart/vitt svenskt företag )
Mats Andersson ( I tjänst i ett färgglatt svenskt företag )
Anders Karlsson även kallad ”Korken”, ( I tjänst i ovan nämnda )
Aleksandar Milutinovic Arbetsledare ( Också i tjänst i ovan nämnda )
Göran Persson Kamrerare ( egen företagare liksom de flesta övriga i sällskapet och i högsta grad i tjänst )
Claes Jacobsson ( I tjänst trots att han egentligen inte skulle vara det. )
Börje Nyberg ( Nyligen gått ner i arbetstid till heltid )
Dessutom hade vi följande förtjusande kvinnliga sällskap.
Eva P ( sammanboende med Göran P. Sällskapsdam )
Eva Björkdahl ( Sammanboende med Hans med samma efternamn. Sällskapsdam )
Svetlana Milutinovic ( Sammanboende med Alek. Sällskapsdam och guide)

Vissa av deltagarna hade så in i Bellman mycket att göra till vardags detta år. Man kunde inte, i sin vildaste fantasi, tro att detta med jobbet skulle få lov att ta så pass mycket av fritiden att man inte kunde ägna några veckor åt att skörda vin.

Till och med pensionärerna hade fullt upp, med möten och företagsköp och allt möjligt.

Det bestämdes i all hast att man endast skulle stanna borta från Sverige ett par eller tre dagar, i vart fall vad gällde vissa av oss. Därefter skulle man prompt hem igen och jobba.

Ett gäng bilade ner från Helsingborg och fanns på plats när nästa gäng anlände efter att ha suttit och skumpat med buss i 38 timmar.

Ytterligare ett gäng, En Eva, Hans och Börje, blev upphämtade av Curt i en nästan sprillans ny röd Volvo vid pass klockan nio om förmiddagen torsdagen den 28 September.
Med blixtens hastighet stävade sällskapet mot Köpenhamn, med pengar pass och piller i fickan.

Vissa av resenärerna hade endast handbagage medan vissa andra hade stora välfyllda trunkar och stora väskor med stödhjul. Skuffen i den stackars Volvon var så fullproppad att man inte skulle kunna få in minsta tandpetare till och man kunde ana att det fanns en hel del varma tröjor, skor, stövlar, gabardinbyxor, kavajer, skjortor, underkläder och tandborstar i väskorna.

Vi skulle ju faktiskt vara borta i tre nätter, så man måste ju vara förberedd, kunde man tänka sig.

Curt, som ju varit på Kastrup förr, lastade av passagerarna och allt bagaget för att sedan parkera bilen. Han hade hittat en speciell parkering bakom huvudbyggnaden, som endast skulle kosta hälften av vad den vanliga parkeringen kostar.

Och visst är det ”billigt” med 445:- danska kronor för tre dagars parkering.
Man enades om att dom är för jävliga att hugga för sig, så är det bara.

Jävla sketgubbar, rent ut sagt.

Efter incheckning tyckte man att det var lika bra att åka upp och mönstra in i det allra heligaste för att få sig något till livs.

Alla måste ju passera genom passkontroll och väskor skulle genomlysas och man fick till och med ta av sig livremmen, men de risker detta kunde medföra beträffande tappade brallor med mera.

Vis av skadan ( då Hans förra året blev stoppad och fråntagen sin kära fickkniv ) så ansåg man sig helt säker på att inte ha några farligheter i handbagaget.
Visserligen hade Eva en liten korkskruv, men den upptäcktes aldrig.

 

Näää. Värre var det nu med Hans. Det hör ju till saken att han känner sig inte väl till mods om han inte har en riktig skarp dolk i sin närhet. Så han hade en rejäl kniv i sin lilla handväska. Naturligtvis kunde han ju checkat in vapnet tillsammans med sin övriga enorma packning.

Men med risk för att få betala för övervikt, chansade han och tog den med i handbagaget istället.

Visst kan man tycka, att va faen, en enda kniv kan väl inte vara så himla farligt, och alla känner ju Hans som en hyvens karl. Inte skulle han få för sig att kapa nåt flygplan inte.

Han har ju pengar så han kunde köpa upp hela flygbolaget och avskeda alla utom piloten och några snygga flygvärdinnor, om han bara ville. Och då behöver man ju inte hålla på och kapa och sånt, ju.

Man började undra när man stoppade bandet med Hans väska inne i tunneln. Först trodde man att väskan var för tung, eller för tjock för att kunna komma igenom.

Tjänstemännen och tjänstekvinnorna började se sig omkring, spärra alla tänkbara flyktvägar och man såg noga till att han inte fick tag i väskan. Hans fick lämna ifrån sig sitt boardingcard och sitt pass och en kraftig tjänsteman i uniform såg till att Hans inte smet sin väg, medan övriga passagerare motades bort för att ingen skulle komma till skada.

Väskan innehöll tydligen något som inte borde visas upp för allmänheten, nämligen en jättestor kniv av stilletttyp som hade finessen att man kunde låsa bladet i utfällt läge.
Curt, Börje och Eva undrade stilla vad som höll på att hända, så Eva skickades fram som spion för att undersöka.

Eva kom tillbaka och meddelade att, vi lika gärna kunde leta upp någonstans och sätta oss att äta, ty det kunde ta lite tid med Hans, och polisen skulle visst komma.
Och mycket riktigt, kniven ifråga var så till den milda grad stor att man tillkallade den Danska huvudstadens poliskår. Man hade visst inte riktigt fattat allvaret med denna storlek på kniv, ty den var förbjuden i hela Damark.

Hans försökte muta sig fri genom att ge tjänstemannen kniven som gåva, och när inte detta lyckades sa Hans: ”Du kan väl bara ta och kasta bort den för då finns den ju inte längre och alla blir glada, faen hålla på o glötta sig för en sketen liten kniv”.

Tjänstemannen darrade på läppen medan han skakande sa: ” Nahaj Du herr terrorist, det må jeg ikke och vent du bare til politiet kommer her til”.

Nåväl, Curt, Eva och Börje köpte föda och efter en liten stund kom även Hans för att få sig lite ätbart och en pilsner att kyla ner sig med.

Kniven var visst inte så stor som man låtit gälla, ty Hans slapp fängelse och kom undan med böter, blotta förskräckelsen och en hel del spott och spe från övriga herrar i sällskapet.

Det visade sig senare att knivbladet var endast 7 cm. långt, men i och med att bladet gick att låsa i utfällt läge, så var den förbjuden enligt Dansk lag.

Man tittade sig oroligt omkring och plötsligt blev ett bord för fyra ledigt och man kunde slå sig ner en stund och betänka det inträffade. Mat och öl lät sig väl smaka och Curt passade på att köpa upp ett par Danska företag under tiden.

Understundom kom man på att man ju borde köpa lite cigarrer och lite ”jämförelsevin” av typ Bordeaux att ta med sig till Serbien. Man skyndade till ”taxfree” där man hittade önskvärda cigarrer och vin av bra kvalitet. Eva försvann in bland chokladkartongerna och kom efter en stund fram, alldeles nerlastad med påsar och kartonger.

Curt råkade titta på klockan i samma stund som han tittade på en tv-skärm och han konstaterade att man just höll på att ”boarda” planet. Och ”gaten” låg flera kilometer bort, så om vi skulle hinna med det tänkta planet,så fingo vi nu ”lägga på en rem”.
Alla kastade ifrån sig sina attiraljer, lastade på handbagaget på en liten vagn, snodde med sig varsina nävar med flaskskyddsnät för framtida bruk och lade benen på ryggen mot gaten.

Nästan framme vid boardingdisken blev Eva nödig och behövde uppsöka en toalett. Det som stod till buds just i närheten var ett antal herrtoaletter och man tyckte att hon ju troligen skulle kunna klara av att stå upp och kissa precis som männen gjorde.
Eva svarade att: ” Jag skulle nog kunna klara av att stå och kissa, bara jag var säker på att jag slapp att se en man med något vid sidan om mig, ty det undanber jag mig, vänligt men bestämt”.

Femtio meter bort fanns en ”damtoa”, så problemet löste sig på bästa sätt.
Fyra platser i bredd i rad numro sju och med Hans och Eva på varsin sida om gången skulle det så resas till Belgrad.

Lite föda i form av trekantiga frallamackor med ost och torkad parmaliknande skinka emellan erbjöds och Hans skaffade dricka i form av friskt källvatten i varsin liten plastmugg.
Förra året beställde Curt in en GT (Gin & Tonic) bestående av plastmugg med gin och citronläsk.

Denna gång beställdes ingen drink. Och trots att ju Curt inte är så van att resa turistklass, så gick det hela smärtfritt.

Landningen gick helt odramatiskt i Belgrad och man kunde konstatera att man mer än fördubblat både ankomsthall och avgångshall. Nya blanka fina golv och högtalare med soft music på behaglig volym välkomnade de resande. Incheckat bagage av enormt omfång kunde hämtas ut och med två stora bagagevagnar kämpades det mot utgången.
Nu skulle det hyras bil för vidare färd mot Bacina. Klockan var ju bara eftermiddag så vi hade gott om tid.

Första bästa biluthyrningsfirma hette Europcar och man diskuterade fram en lämplig bil av märket Skoda. Vissa av deltagarna hade vid något tillfälle uttalat: ”Måtte man aldrig tvingas åka Skoda”, men nu fanns inte, varken tid eller utrymme att vara kräsen. Det viktigaste för stunden tycktes vara att man kunde stuva in fyra vuxna med minst 100 kilos packning och att hyrd bil kunde stå pall för runt 40 mil.

Tjänstemannen i luckan var ytterst hjälpsam och han skrev ut en hel bunt med papper som Curt skulle skriva under.

Sen ville han ha Curts kort för att ”dra en slip” med 60.000 Dinarer som säkerhet om vi skulle smita med bilen ( Man bara undrar, vem skulle vilja smita med en Skoda?) eller totalkvadda den.

Den jävelen ville ha 2.000 Dinarer för att stiga upp på söndagsmorgonen och ta emot bilskrället dessutom och nu började känslorna svalla på vissa i sällskapet. Den enda som förhöll sig någorlunda lugn, var Eva.
Men detta tycktes inte vålla några som helst problem, inte heller underskrifter på kontrakt med mera. Curt kvitterade till och med ut bilen på en separat blankett för att sen bli uppmärksammad på att han nu, till sist, skulle skriva på en ”blank slip”. Detta i händelse av att vi skulle lämna tillbaks bilen otankad.

Vi såg nu hur hudfärgen skiftade i Curts ansikte och han sa: ” nä nu får du väl ändå ta igen dig, unge man”. Fast på en välvårdad engelska. Curt hetsar av princip aldrig upp sig utan uppträder alltid som en sann aristokrat.

Varken Börje, Hans eller Eva skulle någonsin skriva på en blank slip, och varför skulle Curt göra det?
Nu började man kunna skymta en hulligan i muppens ögon.

Nää något så dumt gör man ju inte. Muppen i luckan skulle ju i praktiken kunna ta slipen, skriva på en nätt liten summa och gå o köpa sig ett hus i Belgrads gamla stad. Sen skulle Curt få stå för kalaset.
Sånt gör man bara inte. Muppen tvingades, under motbjudande blickar, annullera kontraktet och skriva på ett separat kvitto att vi återlämnat bilen och först därefter började vi lugna ner oss.
Man kan säga att känslorna svallade för en stund.

Vissa av oss tyckte det var skönt att slippa åka Skoda.
Ett kort telefonsamtal till Alek för att söka tröst och sen gingo sällskapet till nästa lucka vari det stod AVIS biluthyrning.

En liten gubbe med en snygg, men mager, blond pudding erbjöd sällskapet en Opel av de mindre storlekarna.
Det konstaterades att puddingen ifråga troligen hade fått specialpris på vätesuperoxid att bleka håret med.

Priset för Opel var ungefär detsamma, men försäkringen var billigare och depositionen var endast 30.000 Dinarer. Kändes att man gjort en bra affär. Dessutom var Opeln sprillandes ny.
Jaja, Opel eller Skoda, om man tvingas välja mellan två onda ting, så väljer man det understa, ju. ( gammalt ordspråk från Nicaragua )

All packning stuvades in i skuffen och halvljuset lyste upp i taket på tunneln där bilen stod. Fyra dubbelvikta vuxna äntrade fordonet och Hans, som enhälligt valts till chaufför, siktade mot motorvägen och Bacina.

Cirka två timmar senare körde vi in på gårdsplanen vid Alek´s mammas hus. Det kramades och det pussades lite på Dobrilla och hennes medhjälpare Slobodanka.
Vår heltidsanställde man i de djupa vinfälten hälsades, liksom Mischa och Banner, (mannen med de svarta ögonen).

Vår heltidsanställde medhjälpare fick namnet Spiken, då hanses riktiga namn inte kunde läras in av nordborna i sällskapet.
Anders ”korken” Karlsson ville pussas lite så han fick ett par mysiga pussar i skäggstubben på kinden.

Packningen lastades av och man blev tilldelad varsitt rum att bo i. Lika rent och snyggt som vanligt.
Man hann en liten snabb runda bland jäskar och rostfria stålkärl, sedan skulle det göras ett besök i de djupa källarvalven med vinprovning vid stående bord. Mycket behagligt och Merlotvinet från 2004 smakade bättre än någonsin.

Mischa hade fått ansvaret för bränning av alkoholhaltig dryck och i apparaten puttrade det som skulle bli årets grappa.

Spiken, som ju självklart kulle hjälpa till att bränna grappa, för ner i det stora kärlet som innehäll mäsk för bränning. Det var ingen grann syn. Slutligen lyckades han ta sig upp igen.

Strax skulle det vankas föda. Sin vana trogen, hade Dobrilla lagat till mängder av god mat och man lät sig väl smaka.

Egentligen skulle vi ju inväntat ytterligare en Eva, en Claes och en Göran, men efter ett telefonsamtal konstaterades att dom blivit något sena. Detta på grund av att Claes endast kört i 185 km/tim den sista biten i Slovenien. Och det säger ju sig självt, att om man inte lägger på en rem, så tar det tid, ju.

Det beslutades att: ”Dom får mat när dom kommer. Vi sitter uppe och väntar”.
Antingen gick tiden snabbt eller så hade dom ökat på hastigheten en smula, ty det dröjde inte länge förrän en vinröd, svenskregistrerad Mitsubischi syntes på gårdsplan.

Det ångade om däcken i det våta gräset och motorn tickade när den försökte svalna av en smula.

Man kramade och pussade lite på Eva och man hälsade artigt på Claes och Göran, vars namne just avgått ur Sveriges regering.

Nu var hela styrkan samlad och det skulle skördas druvor som aldrig förr.

Alek berättade att man inte, som planerat, kunnat hitta någon som ville sälja på oss lite Cab. Sauvignon druvor och eventuellt lite Merlot om vi skulle behöva.
Kan hända att man fått taskiga skördar, eller så hade man nu fattat grejen med att odla dessa druvsorter och själva producera vin av dessa, vem vet.

Man hade mycket att berätta om så det blev ganska sent innan man kom i säng.
Claes och Alek hade bestämt att åka iväg vid pass klockan sju kommande morgon.

Börje vaknade klockan kvart i sju, klädde på sig och gick ner. Där stod Claes fullt påklädd och väntade på Alek.

Ingen annan var uppe, så Börje smög upp i kojen igen.
Alek dök upp strax efter åtta, men han var inte riktigt i form, Alek. Lite hängig och med en fladdrande blick.

Fredagsmorgonen började som brukligt med en skvätt slivovitch, kaffe och en massa god mat. När man sedan blivit ordentligt mätt och efter att man kopplat upp sig på nätet en stund ( avloppsnätet) var man redo att ta tag i dagens sysslor.

Claes och Alek skulle fara till staden för att underteckna ett antal dokument hos någon jurist i branschen. Göran, Mats och Anders for iväg för att inspektera odlingarna en liten stund.

Hans och Börje och Curt skulle bygga en vägg mellan det utrymmet som används till vinproduktion och det utrymme som används av Alek som garage / förråd.

Förmodligen var det ett myndighetskrav att dessa utrymmen skulle separeras när vi inom kort ska certifiera oss och inregistrera oss som vinproducent i Serbien.

Hans fick tag i en plåtsax, en borrmaskin och en kartong med spikplugg och det stod inte på speciellt länge förrän det mesta av en vägg hade reglats upp.
Mats ville gärna hjälpa till så han skar till och passade till fina frigolitbitar som isolering i nyss nämnda väggparti. Det gipsades och det skruvades så det stod härliga till och hade det inte varit för att det saknades två stålreglar så hade väggen stått klar på en liten stund. I väntan på reglar smakades ett gott kylt vitt vin.


Rieslingvin från 2003 av märket Bacina Vino. Mycket smakfullt. Det smakades flera flaskor och det var samma goda kvalitet i samtliga.

En snabb vända till det norra ”vinläget” för att beskåda hur plantorna växt. Plantorna som planterats förra hösten. Dessutom hade Spiken och hanses kumpaner, under våren och sommaren, borrat djupa hål mellan plantorna i vinraderna med jämna mellanrum och monterat upp betongpålar som senare skall användas att dra ståltråd emellan som man ska hänga upp vinrankorna på.

Inte mindre än 800 stolpar hade man satt upp. Ett helt otroligt arbete. I raka fina rader och med noggrant avmätt avstånd emellan. När vi ändå var på plats, plockade vi de druvor som faktiskt trots allt fanns.

                            

Tre spannar cab. Sauvignon fingo vi ihop, trots att det inte skulle finnas några druvor av alls detta år på dessa rankor.

Man byggde inte färdigt väggen denna afton utan man slappnade av en stund i kvällssolens sken för att klockan 17:00 inleda årets styrelsesammanträde i konferersrummet på slottet. ( matsalen i Dobrillas hus )

Göran P. hade på ett ytterst förtjänstfullt sätt, precis som vanligt, förberett dagens möte och de flesta papper fanns redan utskrivna, dagordning fanns upprättad. Allt möjligt diskuterades på mötet och på något sätt blev ett mötesprotokoll skrivet, undertecknat och justerat.

Omedelbart efter styrelsemötet avhölls ytterligare ett möte till vilket samtliga aktieägare var inbjudna, och närvarande. Synpunkter lades fram, vissa klubbades och andra förkastades.
Ej hördes klagorop eller förbannelser utan det hela gick mycket städat och ordentligt tillväga. 

Curt som är ordförande styrde upp mötet med järnhand.
Förra årets likviditetsplan genomgicks och det tycktes på något sätt se ut som om vi någorlunda följde densamma och Alek fick stort beröm för att han ”hållit i tyglarna” och inte slösat bort kapitalet i onödan.

 

Någon eller några timmar senare förvandlades konferensbordet till matbord istället.

Mängder av god mat dukades fram av de snälla kvinnorna. Och rött vin av märket Bacina Vino Merlot årgång 2004 serverades rumstempererat och det smakade alldeles förträffligt.

 
Många goda tips och historier berättades under kvällen som blev ganska sen.

När natten nalkades kände vissa i sällskapet att man behövde gå på lokal.

Inte så mycket för att man behövde mer alkohol, utan mera för att Eva B skulle få möjlighet att känna pulsen i den Serbiska natten.

Sagt och gjort. Hans, Eva, Börje, Curt, Mats, Anders och Alek följdes åt i en stilla promenad genom mörkret mot puben i byn.

Det retades med byns hundar och Börje lyckades reta upp samtliga som ju då skulle svara på anrop och dom gav ifrån sig ilskna skall. Troligen väcktes mången husse och matte vilket man ju enbart kunde beklaga.

På puben var allt sig likt. Ett gäng gubbar satt och spelade domino, några spelade kort medan andra bara satt och småpratade. Vissa hade stålar till öl medan andra nöjde sig med kaffe.
Mannen från förra året, han som intresserat beskådade oss nordbor med öppen mun, och som fick namnet ”fågelholken” fanns på plats.

 Möjligen hade han bantat bort ytterligare några kilon, för nu såg han inte ut att väga mer än 35 kilo.

Eva var den enda kvinnan i lokalen och hon blev rikligt betittad, uppifrån och hela vägen ner, av de många herrarna på puben.
Alek, som sin vana trogen, kom i ”slang” med några bybor (det är ju inte så ofta han är på plats här nere) lyckades lura ut att en fastighet mitt i byn, och som måhända kunde komma till användning för vinproduktion skulle vara till salu. Han fiskade fram så mycket uppgifter som möjligt och det bestämdes att vi nog borde titta lite närmare på projektet.
Hans, Curt och Börje blev så intresserade att dom helst ville göra besiktningen samma kväll.

Men när vi fått ytterligare varsin pilsner innanför västen var det säkrast att man lunkade hem mot hemmet, tycktes det.

Fast egentligen borde man ju ta en öl på den andra puben också. Vi ville ju vara rättvisa så vi stannade till och skulle just till att beställa, då en liten men mycket maskulin kvinna, som för övrigt blev kär i Anders, klev fram och berättade att hon minsann ville bjuda på öl, laget runt.

Så fick det bli och hon ville visa sina muskler genom att på ett bryskt sätt skaka hand med oss alla medan hon tittade Anders djupt i ögonen.
Vårt dricka kom in och inom fem minuter hade det manhaftiga kvinnfolket slagit sig ner hos oss. Till en början trodde både Curt, Börje och Hans att det var en liten man.

Ty dels hade hon inte så stora rattar att dom syntes, om man inte tittade riktigt noga förstås, och dels så var hon ju mycket maskulin i både sätt och utseende. Skulle inte förvåna om hon var lite skäggig också.

Hon fick inte riktigt gehör för sina sympatier för Anders så hon mopsade upp sig en smula och plötsligt ville hon bryta arm med Börje.
Hon var faktiskt oerhört stark, om hon nu verkligen var kvinna, för det krävdes att man tog i ordentligt om man skulle vinna.

När hela vårt sällskap slutligen skulle tacka för sig och bege sig hemåt, ville hon bjuda på ännu en omgång, vilket vi avböjde, plötsligt kände hon att hon behövde prata lite med Börje.
Troligen skämdes hon för att hon förlorade i armbrytning för hon ville kramas lite innan hon släppte taget och Börje kunde springa ifatt dom andra.

Det hade blivit lite för sent att besiktiga hus om natten så det fick bli hem till slottet istället.
Man kan väl säga att man somnade ovaggad.

Någon snarkade alldeles förskräckligt denna natt och troligen var det Eva Björkdahl som höll värst låda.

Börje behövde uppsöka toa på natten för att ”slå en drill” eller som man säger i USA ”hit a seven”.

Någon illvillig person hade slagit av strömmen i hela byn ty det var alldeles fantastiskt kolmörkt. Man fick faktiskt följa väggarna och känna sig fram i mörkret, och att ta sig ner för trappan kändes fullständigt livsfarligt.

Att gå in på toa och försöka hitta rätt med strålen i holken, kändes som en alltför vild chansning och som om att det lätt skulle kunna bli lite vått på golvet.
Om man bara hittar rätt med strålen och hör att det porlar så kan man ju bara stå stilla och fundera, men när man inte ens kan hitta stolen, då kan det bli lite avigt.
Det fick bli vår herres toalett ute i det fria istället.

Hans hade varit uppe i samma ärende under natten, berättade han, men han hade känt sig fram längs väggarna och hittat holken.

Lördag och denna dag skulle det plockas vin. Men först skulle väggen skruvas klar, sen skulle man äta frukost och dricka slivovitch och kaffe men därefter skulle det skördas.

                 
Vissa av oss behövde en liten extra stunds vila, och Mats sov som en stock.

Curt och Börje anade att det troligen skulle vara alldeles förfärligt kladdigt i leran i vinfälten efter allt regnande de senaste dagarna, så man beslutade att åka in till Varvarin, staden i grannskapet, för att inhandla varsitt par gummistövlar.

Sagt och gjort. Man startade den lilla Opeln och gav sig åstad. Inte svårt att hitta parkeringsplats med en så liten bil och med så generösa parkeringsbestämmelser att man i princip kan parkera precis var och hur man vill.

Dubbelparkering i gatukorsning, till exempel, är ingen ovanlig syn.
En lucka hittades bakom en Merca, Curt parkerade och Börje trampade rakt ut i en lerpöl.

Först in på banken för att köpa på oss lite Dinarer med hjälp av lite euro. En liten nätt donna som saknade tre framtänder bytte med förtjusning euro mot Dinarer och alla blev nöjda. Sen bar det iväg mot en skoaffär.

Curt ryckte loss en tjänstgörande poliskonstapel från ett viktigt samtal med en kollega och Curt frågade, samtidigt som han tydligt demonstrerade användandet av just gummistövlar, var man kunde köpa lite ”rubberboats”.
Konstapeln blandade upp sin Serbiska med ett och annat engelskt ord och man förstod varann så bra så bra.
Han släpade iväg och föste in de köpsugna herrarna i en skoaffär med två expediter sittandes i ytterligare ett viktigt samtal och med varsin kaffekopp i hand.

Dessvärre kunde dom inte engelska.
Curt gjorde om proceduren, och han påminde för ett tag om Jeja Sundström i Tv-programmet Gäster med gester, när han yvigt förklarade vad gummistövlar ska vara bra till.
Antingen förstod hon inte, eller så ville hon bli av med herrarna snabbt, innan det kom andra kunder in i butiken, för hon pekade bort mot gatukorsningen.

Det blev besök i järnhandlar, i klädbutiker av jaktkaraktär, i grytbutiker och slutligen blev det napp, i en fröhandel.
”Borde man ju begripit! Var söker man efter gummistövlar om inte i en fröhandel” sa Curt.

Dofsingen i butiken diskuterade lite med innehavaren och sen försvann hon en stund in bland plastsäckar och fröpåsar. Sen kom hon ut med ett par gröna 43:or till Curt.
Börje blev också sugen så han beställde ett liknande par av samma förträffliga Italienska märke och storlek.
Det måste varit högsta kvalitet, ty dom kostade nästan 600 Dinarer per par. (nästan 60:- Svenska spänn ) Börje tänkte: ”Dom kostar nock minst 400:- spänn himma.”

Lyckliga över förvärvet behövdes lite vila och varsin pilsner i solen. En liten uteservering med ett antal bord och stolar, och med ett gäng gubbar med kaffekoppar som diskuterade världens elände och våra frisyrer.

Man beställde in varsin öl och fick strax en bordsgranne som informerade om att han inte tålde alkohol längre. Han fick såna enorma buksmärtor så fort han drack nåt starkt, nämligen.

Så han beställde in en stor öl och ett glas konjak.

Börje och Curt tittade förvånat på varandra och skålade med den stackars sjuke mannen.

Ölen satt fint och man vek ner stövelskaften så att man blev lite modern. Och snart var man tillbaka hos kamraterna på slottet.

             

Eva B hade fått en släng av den ”himska shoppingsjukan”, så hon blev tvungen att, efter en liten paus, dra åsta med Eva P och med Svetlana som chaufför och guide i Görans bil for dom till grannstaden för att handla och prassla med galgar några timmar.
Börje bad Eva B om att köpa något i jeansväg till sin Fanny, så han skickade med ett par tusenlappar Dinarer.

Plockarna, vissa med sina gula T-shirts med texten plockare på ryggen, och andra i varierande klädedräkter, äntrade jeepen och traktorsläpet. Traktorn var förresten prydd med rosor på motorhuven precis som tidigare om åren. Det lär ge en god skörd.
Ett stopp hos Sjökvisten där det inhandlades en back öl och några vattenflaskor, sen bar det iväg ut till det mellersta fältet.

Man delade in sig i lag om två plockare. Sen var det meningen att man skulle gå varsin sida om vinplantorna, rad för rad, och med en sekatör klippa bort druvklasarna och lägga dom i plastspannar för senare uppsamling med traktor med släp.
Det är noga att man inte tar druvor som är ruttna eller äckliga ty dessa kunde äventyra resultatet på produkten, så alla misstänkt dåliga druvor sorterades bort för att inte komma med och ställa till skada.

Ungefär efter halva första raden började Curt och Börje att pusta och stöna. Svetten lackade och tröjorna voro alldeles blöta. Curt var uppfinningsrik nog att hitta en plastspann att sitta på medan han plockade dom mycket illa placerade klasarna.

De voro inte alls plockvänliga nämligen, ty de växte på ungefär 40 centimeters höjd över marken och detta fick till följd att man, om man inte satt på en spann, tvingades sitta på huk och plocka.

Hans använde sig också av ”spanntekniken” medan Göran, Anders, Mats och Claes hade olika stilar beroende på humör.

Claes älskar att plocka bär, det kunde man tydligt se, ty han for som en besatt mellan raderna och hann ungefär dubbelt så mycket som någon annan. Klasar ska plockas av Claesar , ju.

När Curt och Börje plockat en hel lång rad, det kändes som om den var tre mil lång, blev dom tvungna att vila en stund.
Kroppen protesterade med muskelsmärta i låren, armsvetten nådde ner till midjan och hade det inte varit för den starka karaktären så hade man omgående slutat plåga sig själv. Men det återstod ett stort antal plantor att skörda, så det var bara att bita ihop.

Fakir Curt och Fakir Börje började på ny kula och intog täten i rad numro två.
Börje, som på grund av smärta, inte längre kunde gå på huk, kröp på knäna i leran och båda stönande högljutt i värmen.

Just i samma ögonblick som rad nummer två var klar, tack vare att Hans kommit till undsättning, och man kunde räta på benen, kom Alek med traktorn.

Han såg hur eländiga Curt och Börje såg ut, så han föreslog att dom skulle följa med tillbaka och lasta av vinspannarna, och då kunde man ju i vart fall vila under resan.

Evorna och Svetlana, som nu hade prasslat klart i staden kom till undsättning i vinfältet och hjälpte till att skörda de sista druvorna.

Hinkarna med druvor lastades på jeepen och på personbilssläpet, Curt på jeepflaket bland vinspannarna och Börje i baksätet, sen bar det hemåt.
Båda dom svimfärdiga gentlemännen var så tagna att dom knappt kunde sitta. Det sved i knän och höftleder och musklerna i låren var spända som hårt pumpade Amerikanska fotbollar.

Banner hade ett projekt, ty han skulle hem en liten runda på vägen för att hämta ett lamm som han mördat dagen före. Banner hämtade det döda djuret och han slängde upp det i knäet på Curt, som ju satt på flaket.

Alek sa: ”Hoppas nu inte folk i ser at vi ska grilla lamm ikväll, för då kommer hela byn och äter med oss, och då kanske det inte räcker med ett lamm.”

Curt och Börje klättrade stapplande av jeepen och en enda liten vink från Alek var allt som behövdes för att herrarna smög in i sina respektive sängar för varsin liten tupplur.

En timma senare, när alla kamraterna hördes på gården, vaknade dom upp och gjorde sällskap, utvilade och fräscha igen. Tänk vad en timma på rosenörat gör nytta!

Åldermannen, Claes, var allra piggast, och det tycktes som om han skulle kunna fortsatt att plocka druvor i många dagar ännu. Helt outtröttlig.
Göran, Mats och Anders tycktes inte heller vara särskilt tagna av påfrestningen.

                     

Det förbereddes för pressning av druvorna, så den två år gamla impellerpumpen plockades fram och den ett år gamla vinpressen likaså.
Börje hittade några gamla 3-fasuttag som han kopplade ihop till en godtagbar förlängningskabel, och så var elförsörjningen ordnad.

Hans godkände inte rengöringen av pressen så han satte igång att diska densamma, med mord i blicken. ”Faen, Ni får inte slarva med rengöringen, den ska vara lika ren som när den var ny när den ställs undan!” sa han.

Slangen ( 75 mm i diameter) kopplades från pressen till pumpen och från pumpen till det stora 5000-liters jäskaret.
Personalstyrkan samlades och man förberedde för start.

 
Göran tog på sig ansvaret för att i en plastbalja fånga upp och transportera bort stjälkarna efterhand som dom kommer ut ur maskinen, Börje stod beredd vid pumpen, Claes, Hans, Mats, Anders och Spiken, skulle bära spannar med druvor och tömma dessa i maskinens hungriga gap.

Nåväl. Pressen startades, folk for som fanken med druvspannar och pressen smaskade på för allt vad tygen höll. Börje, som ju hade ansvar för att pumpen startades och att den inte var igång när det inte fanns pressad smörja att pumpa stod med tummen på avtryckaren beredd att slå igång mastodontpumpen.

Kärlet under pressen fylldes snabbt och Börje startade pumpen, men den pumpade bara en kort stund, sen stod den bara och tuggade.
Pressen fick stoppas för att kärlet under den inte skulle bli överfyllt och plötsligt var det mer eller mindre panik i lägret.

Då fick Börje se att ventilen, där som slangen från pumpen var ansluten i jäskaret, inte hade öppnats. Pumpen hade pumpat upp ett enormt tryck i slangen och när ventilen öppnades forsade druvsörjan in i jäskaret med ett kraftigt dån.

Allt var nu normalt igen, och pressen startades på nytt. Börje som skulle passa pumpen, stod oroligt och tittade på ytan i kärlet inunder vinpressen för att hålla koll på ytan och för att vara beredd på att stänga av pumpen.

Men med pressen i full gång, mannar som fyllde intagstratten med druvor av hjärtans lust, höll press och pump jämna steg.
Mille fanns påpassligt nog till hands för att under pressningen hälla i nåt slags svaveltjosan som skulle förhindra vildjäsning.

Göran hann inte riktigt med att fånga upp alla stjälkar som nu formligen sprutade ut ur maskinen, och snart kröp han på alla fyra och kämpade med att samla in stjälkar i plastbaljor och bära bort.


Ingen hade tid att snacka eftersom det var brådis nu.
Inklusive stopp för att öppna ventiler med mera tog det 14 minuter att köra hela skörden ( runt 1300 kg), från att hämta druvspannar och fylla i tratten, pressa dom, pumpa smörjan in i jäskaret och få bort stjälkarna.

Hans, som ju påtagit sig ansvaret för diskning av inventarierna, satte igång att plocka isär, tvätta och spola alltsammans tills det var skinande blankt igen.
Göran tog sedan hand om vattenslangen och tvättade av alla dom vita plastspannarna, så att dom blev rena och fina inför kommande äventyr.

Mille kontrollerade sockerhalten i druvsörjan och han ansåg ännu en gång att: ”Detta kommer att bli ett fantastiskt vin, mina herrar.” fast på Serbiska.

Han sa samma när vi skördat årgång 2004, och trots att vi då inte litade på honom för att primören då var väldigt tunn och blek, så fick han ju faktiskt rätt.
Efter att vinet fått jäsa i ståltanken tillsammans med skalen, tappats om och sedan fått ligga på nya ekfat i flera månader före buteljering, så blev resultatet imponerande.

Och årets skörd, 2006, består av ca. 65 % Cab. Sauvignon- och ca 35 % Merlot-druvor.
Så om vi nu ska försöka tillverka vin som liknar Bordeaux så mycket som möjligt, så har vi nu verkligen chansen. Till kommande år lär vi ha 60 % Cab Sauvignon, 30 % Merlot och 10 % Cab. Franc. Ska bli synnerligen spännande att både skörda, se och smaka.



                   

När det städats undan och plockats in inventarier, skulle det ätas helstekt lamm. Claes älsklingsrätt. Efter moget övervägande om huruvida vi skulle sitta ute eller inne, beslutades att sitta inne i stugvärmen och äta.

Lammet smakade alldeles förträffligt och det blev en riktig fest med stoj och glam. Vinkorkarna duggade tätt och värst drabbades Anders, som fick flera korkar i skallen än någon annan. Vissa av korkarna kom i retur, medan andra hamnade i säng och bagage.
Slobodanka visade, som vanligt, stort intresse för Curt, och han servades på bästa tänkbara sätt. Knappt hann han dricka ur glaset förrän Slobodanka skyndade till undsättning och fyllde på, sak samma med maten. Hon stod så gärna och väntade vid Curts sida.


Under tiden som vi åt uppdagades det att Slobodanka hade fyllt 60 år. Detta hade skett på fredagen, alltså igår, och ingen hade vetat någonting om detta.

 
Vi kände oss lite skamsna som inte hade uppvaktat henne, så vi diskuterade vad vi skulle hitta på för nåt. Vi visste ju alla att man ju inte kunde köpa något åt henne när man inte vet vad hon har eller vad hon intresserar sig för.
Så vi bestämde oss för att ge en slant till en gemensam penningpresent istället.
Svetlana hittade ett kuvert och i detta lade vi stålarna + en liten lapp med Grattis på födelsedagen på.

Svetlana tog sedan på sig ansvaret för att förklara för Slobodanka vad vi gjort och varför och att vi alla önskade henne ett fortsatt gott liv.

              
Slobodanka blev rörd till tårar. Hon blev så glad att hon började gråta, och hon visste inte hur hon skulle säga för att tacka, och medan hon tittade Curt djupt i ögonen stammade hon fram ett tårögt varmt tack på Serbiska, som Svetlana översatte.
Det kändes skönt för oss att hon blev så glad.

Fram emot 11-tiden, när det blivit mörkt, kom vi på att vi ju måste kolla på fastigheten som ju skulle vara till salu i byn.
Så vi skyndade genom mörkret, efter att Alek avtalat med ägaren om en nattlig besiktning.

Det var inom gångavstånd på andra sidan gatan i stort sett. En alldeles förträfflig tegelbyggnad men som saknade tak. Uppskattningsvis 400 kvm. i varje plan, vilket skulle kunna innebära at vi kunde bygga produktionslokaler, magasin samt lagringslokal i bottenplan. Här var det runt 5 meters takhöjd.

Sen kunde man enkelt bygga och inreda 8 st. övernattningsrum på ovanvåningen tillsammans med ett gemensamt kök och en matsal / konferensrum i direkt anslutning.
Hans såg direkt hur man kunde bygga på golvet och höja upp det en smula för att möjliggöra installation av luftburen golvvärme samt dragning av vatten och avlopp i golvbjälklaget. Man skulle ändå ha minst 2,5 meters takhöjd kvar.

 Ny takstol i stål samt yttertak av tegelpannor.
Riktigt läckert.

I markplan skulle man kunna uppföra en lastkaj vilket skulle möjliggöra in- och utlastning från lastbil.
Vi voro eniga om att detta nog var i det närmaste det optimala för oss. Dessutom hade vi ju läget mitt i byn och med våra vinplanteringar så att säga runt om. Smarrigt.

Eftersom vi ju skulle stiga upp i ottan kommande morgon, för att med Opel ta oss till flygplatsen i Belgrad varifrån planet lyfter 08.00, kändes att vi nog borde krypa till kojs snart.

Man skänkte en varm tacksam tanke till Dobrilla med flera för den utsökta servicen. Tyvärr kan vi ju inte räkna med att det alltid ska vara så.

Vid pass klockan 04.00 på morgonen, hade Curt redan stigit upp, klätt sig och packat. Han stod resklar vid sidan om Opeln och väntade på oss övriga.

Börje vaknade och bankade på Hans och Evas dörr och det hördes ett svagt grymtande där inne. Man ska erkänna att druvplockningen fortfarande satt kvar i benen och det gjorde riktigt ont att resa sig ur sängen.

Det packades i all hast och sen bar det iväg mot Belgrad.
Hans tog plats i förarsätet med Curt som kartläsare, Eva och Börje slumrande i varsitt hörn i baksätet.

Det gick undan som tusan och det stod inte på länge förrän vi var framme i Belgrad och skulle fylla upp bensintanken för att återlämna bilen fulltankad.
Vi räknade ut att vi åkt drygt 42 mil och vi fick plats med 28 liter soppa. Ganska billigt fortskaffningsmedel, denna Opel.

Men frågan kvarstod: ”Var det så billigt att man var beredd att offra åkkomforten i en större bil från USA ?”
Curt ansåg i vart fall att man gärna skulle betala någon deciliter bensin och få åka Volvo.

Opeln återlämnades och nyckeln kastades in i ett brevinkast, ty uthyrarna som så sött sov på rosenörat att dom inte orkade komma och ta emot bilen.

Man kunde ju förstå att ”vätesuperoxiddonnan” behövde någon eller några timmar på sig för att ställa sig iordning. För dels skulle hon ju bleka håret och dessutom var hon ju tvungen att måla på ögonbryn i pannan eftersom dom riktiga ögonbrynen försvunnit när hon blekt håret förra gången.

Sen skulle ju lösögonfransar och annat löst monteras och ”push-up” skulle stoppas in i behå´n före monteringen.

Och då hon i sin mörkblåa uniform var så rak i ryggen att hon nästan ramlade baklänges, anade man att hon ju troligen hade en galge innanför kavajen, och denna galge skulle ju också provas ut och stoppas innanför dressen.

Klart att hon inte skulle hinna komma till jobbet bara för att ta emot en Opel, ju.

Planet lyfte i tid, resan mot Skandinavien gick som smort och vi landade i Köpenhamn.
Efter en mycket slitsam promenad hittade vi Curt´s röda Volvo vari vi bänkade oss och visst var det skillnad mellan Opel mini och Volvo.
Mängder av vin och annan packning stuvades in och det bar iväg mot Kristianstad.
Man kunde konstatera att det blev en dyr vecka för Curt, som betalat för både bilresa i Sverige, brobiljetter, parkering vid Kastrup, bilhyra, bensin och försäkring i Serbien + allt annat han bjudit på under vistelsen. Endast ett mindre bidrag utgick från Hans och Börje.
Får väl bli någon annan som betalar kalaset nästa gång.


Vid protokollet med en tom vinflaska vid sin sida


Börje Nyberg