Börjes betraktelser

Du är på sidan: Vinresa 1

Ett företag i vinbranschen med odlingar i Serbien. Företaget
framställer i första hand röda viner ( 60 % Cab. sov. 30 % Merlot
samt 10 % Cab. Franc.) Företaget strävar efter att tillverka vin
av absolut högsta kvalitet. Volymerna är av underordnad
betydelse.

Företaget Bacina Vino, är registrerat i Serbien och bolaget ägs
till 100 % av Bacina Invest AB i Sverige. Företaget är nystartat
(år 2003)och har som syfte att producera goda viner av högsta
kvalitet, med inriktning på Bordeaux.

Bacina vino 2004


Bacina invest AB

Datum 6 – 12 oktober 2004

Första vinresan

Deltagare:
Göran Persson
Eva Persson
Claes Jakobsson
Janita Jacobsson
Göran Gudmundsson
Anders Carlsson
Mats Andersson
Hans Björkdahl
Börje Nyberg
Alek Milutinovic ( på plats i Bacina )


På hemmaplan att bevaka riket
Curt Germundsson

Avresa.
Onsdag morgon, Hans och Börje fixar och donar med det där sista som måste ordnas innan man ger sig iväg.
Sånt som inte hanns med under tisdagen trots att man jobbade långt ut på natten.
Men man lämnar Kristianstad vid lunchtid för att med Hans ”jobbebil” ta sig till Malmö och en Mercedeshandlare där.
Tanken var att Hans skulle göra en snabb bra affär genom att byta sig till en Mercedes istället.
En Mercedesbuss som gått 600 mil och som hade belagts med 50.
000:- kronor i rabatt på nypriset.
Detta kändes rätt tyckte Hans men när Han fick höra mellanpriset, backade han ur.
” Då kan jag själv sälja Toyotan och sen köpa Mercan kontant istället” sa Han, och vi lämnade affären med en rivstart.
Borrmaskiner och hammare skramlade runt i skåpet när vi gasade för allt vad tygen höll.
Vi hade ju inte tid att diskutera bilar.
Nej nu var det andra grejor som kändes viktigare.
Korttidsparkeringen vid Svågertorps järnvägsstation var rymlig, så där fanns gott om plats för jobbebussen.
Senare under dagen skulle Hans broder Rolf, hämta den för installation i garage, så inte busar skulle kunna komma åt verktyg och maskiner som fanns i en salig röra på golvet i bussen, under tiden vi var utomlands på uppdrag.
Med automatköpta biljetter stegade vi ner för trappan till perrongen och strax efter kom tåget som förde oss till Köpenhamn och Kastrup.
Ankomst klockan 13.
15 och vi ansåg oss ha gott om tid för en pilsner och en macka innan de andra, ” norrlänningarna ”, skulle komma, med ett senare tåg.
På den lilla restaurangen en trappa upp tyckte vi oss ha tillräcklig uppsikt över ankommande resenärer, för att enkelt kunna upptäcka norrlänningarna när dom kom, så vi bänkade oss, hämtade macka och pilsner och åt.
Tanken var ju att norrlänningarna, från Helsingborg och Borås, skulle komma med tåget klockan 13.
45, men vi såg ingen komma som vi kände igen.
Så slutligen, när klockan passerat 14, gick vi ner till incheckningsdiskarna, som vi trodde var terminal två för att på varsin bänk sitta så nära att vi egentligen inte skulle kunna missa någon som kom och checkade in.
Vi kunde ju rent praktiskt ta på alla som kom om vi ville.
Problemet var, upptäckte vi, att vi satt vid terminal tre, och vi började genast söka efter rätt terminal, vilket ju var den första förutsättningen för att hitta de andra.
En liten promenad, sen passerade vi genom ingången till ”tvåan”, då ringde Göran P och frågade var vi blev av.
Alltsammans fick en lycklig upplösning inom loppet av en halv minut och vi hälsade artigt på varandra.
Göran Persson ( vår egen stadsminister) hade döpt om Börje till Kurt, för han tyckte väl att någon Kurt skulle vara med nu när den riktige Curt inte kunde komma.
Nåväl, lite småprat, sen checkade både Kurt Nyberg och de övriga in och vi gick genom inpasseringskontrollen.
Hans, som hade en dolk i sitt handbagage, blev stoppad och kallad terrorist, allt medan han fick lämna ifrån sig sin fickkniv till de Danska myndigheterna som skulle förstöra den likt en mina.
Hans tyckte det ju kunde vara bra att ha en dolk om man behövde rensa naglar eller nåt.
Att han sen hade tagit med en kniv som närmast kunde liknas vid ett samurajsvärd, var ju en helt annan sak.
Fyra dokument i tre ex.
senare var vi så alla på marsch mot taxfree för att göra diverse inköp.
Det handlades diverse godis, prylar, rakvatten och vin.
Hans och Börje köpte ett gäng läckra Bordeauxviner som skulle användas som referensvin om ifall vi skulle smaka egenproducerat rött under kommande vecka.
Det gäller ju att vara förberedd.
En liten pudding bjöd på smakprov av ett Spanskt vin, så det fick bli en magnumflaska av detta också, för säkerhets skull.
Göran och Eva vann tävlingen om tyngsta packning.
Deras väskor var fyllda till bristningsgränsen av riktigt tunga underkläder, borrmaskiner, arbetskläder och skor.
Alla undrade men ingen sade något.
Hans och Börjes sexkilos packningar räddade sällskapet från att betala för övervikt, den saken var solklar.
Ombord på planet blev vi sedan utspridda så långt ifrån varandra att vi inte skulle kunna samtala under resan.
Detta är en gammal taktik från Öst-tiden, som lever kvar i de Jugoslaviska flygbolagen.
Många människor som samlas på samma plats, kan ställa till med upplopp och är man fler än fyra, så är man en folksamling, hette det förr i öst.
Ankomst till Belgrad.
Nåväl, resan gick bra och strax efter klockan 18.
30 landade vi på Belgrads aerodrom.
Välkomstkomitten var försenad, och Alek ringde och meddelade att han skulle komma inom en halvtimma.
Under tiden stod vi utanför ankomsthallen och dösnackade medan vi blev antastade av svarttaxinissar som gärna skulle skjutsat oss till Bacina om vi bara ville.
Slutligen kom en liten tjock gentleman med mobiltelefonen i örat skrikandes i ett ivrigt telefonsamtal.
Han kom allt närmare och slutligen sken han upp som en sol och hojtade ” ALEK ” !!.
Mellanrummet mellan hans tänder var större än hos Tore Skogman, men han såg hyfsat snäll ut.
Han hade sliten kostym men var välklädd.
”Yes” tyckte vi, så han ledde oss ner på en mörk parkeringsplats där en buss stod i mörkret och väntade med ytterligare två medhjälpare.
Dessa medhjälpare såg inte lika seriösa ut men,: ”vi var ju fler än dom, så vi skulle nock klara oss” sa Hans, som är nästan två meter lång och stark som en oxe.
Anders blev lite försiktig, så han ringde till Alek för att checka av, så vi inte blev lockade i dåligt sällskap i främmande land.
Ty det var vi inte så intresserade av, någon av oss.
Alek informerade att: ” allt är helt ok, och jag kör just in på parkeringen” Han kom med helljus tänt, taket fullt av skarpa lampor och han tutade glatt.
Efter hälsningsfraser lastades vi så in.
Anders, som är halvfigur, i baksätet på Alek ´s jeep och Börje i framsätet medan Alek körde.
Resterande personal stuvades in med packning och allt i en minibuss.
Allt helt lagenligt.
Alek, som ju bott i Belgrad ett antal år som barn, ville gärna att vi skulle se oss om lite grand i staden, samt att vi väl kunde äta innan det blev alltför sent.
Vi hade ju tjugo mil att färdas till Bacina, så att vänta med mat till dess hade blivit lite tufft.
Eva och Janita var hungriga dessutom.
Evas mage kurrade redan.
Full fart genom staden via ett utbombat radiohus som Amerikanarna stängde 1999, och vi parkerade på trottoaren vid början av en gågata.
De tre medhjälparna lämnades att vakta bilarna medan vi skulle på promenad i myllret en liten stund.
Först fick vi se en fastighet som Göran P.
ville köpt senast han var här, för ett år sedan.
Det blev ingen affär, för han hade visst glömt att fråga hemma.
Därefter blev det en lång runda i en gammal borg från förr.
Ett jättestort område med egen brunn och med murar som utestängde fiender av vilket slag de vara månde.
Man hade en fantastisk utsikt över delar av staden och över en flod som en bit bort till höger rann ut i Donau.
Det man kunde skymta av Donau i mörkret kunde liknas vid den del av Vättern man ser från Gränna.
Lika bred var den.
Mycket vatten rinner där, och många är de transporter som färdas vattenvägen till och ifrån.
Pråmar och bogserbåtar stod parkerade längs kajen, medan ägarna var uppe i stadens myller för att få sig en öl eller två.
Efter kioskköpt pilsner tillbaka till bilarna för vidare transport till kvällens restaurang.
I början av oktober sitter man utomhus och äter, ty temperaturen var runt 20 grader, trots att klockan snart var 20.
00.
Kyparen informerade om att restaurangens specialitet, var en Serbisk gryta.
Självklart ville vi utlänningar prova denna specialitet, så det beställdes in tre stycken grytor och ett lämpligt antal inhemskt, väl kylt rött vin därtill.
Grytan bestod av en bädd med morötter, palsternacka, purjolök, och annat samt ovanpå detta grillade rökta sidfläskbitar, grillat fläskkotlettkött utan ben, leverkorv inlindad i bacon samt vanliga korvar utan linda.
Inte en potatis så långt ögat kunde nå, så det blev att äta sig mätt på rent kött.
Eller som man skulle sagt i småland.
” Man äter ju sig mätt på bara sovel”.
Sånt skulle aldrig förekommit i Börjes småländska uppfostran.
Vinet satt riktigt fint och grytan smakade delikat.
Till och med leverkorven med baconlinda var alldeles underbar.
Claes tog gärna ”ett glas vitt vin” ur mineralvattenflaskan och han hädades i flera dagar av Anders för detta tilltag.
Måtta, runda o goa, sutto vi sedan och resonerade en lång stund och Alek berättade vilda historier om hur man bodde och hur det gick till förr i världen, när han var barn i Belgrad.
Resan ner genom Serbien gick bra på fina betal-motorvägar, och vi kom fram strax före halv två på natten.

Framme i Bacina

Alek´s mamma Dobrila, och hennes kompis Slobodanka, stod på trappan och hälsade oss välkomna.
Vi bjöds in till ett bord dukat med allehanda drycker, öl, vin och sljiwovic.
Bara att hugga in.
Vi, resenärer voro dock förhållandevis medtagna efter en lång dag så vi ville krypa till kojs ganska omgående.
Inkvartering skedde som följer: Göran G.
I stort enkelrum på ovanvåningen i huvudbyggnaden.
Börje och Hans likaså i varsitt stort enkelrum på samma plan.
Claes och hans hustru Fru Direktör Jakobsson i dubbelrum på bottenplan i samma byggnad.
Göran Persson och hans hustru Fru Direktör Persson i dubbelrum i annexet, den byggnad där vi skulle äta resten av vistelsen och där all mat skulle lagas till i ett fint kök.
Anders och Mats fick följa med Alek i bil några kilometer hem till Alek´s svärmor där de fingo varsitt enkelrum.
Här fick Anders först välja och han valde rummet med utsikt över grannens grisar, höns och hund.
Mats hade lugn och ro och Alek sover var han än lägger sig.
Han snarkar så högt att ingen kan störa honom.
Man fattade aldrig riktigt var Dobrila och Slobodanka sov, för dom plockade undan, diskade, städade, släckte och låste om nätterna efter våra nattliga möten hela veckan, och dom hade dukat frukostbordet och bakat bröd varje morgon när vi vaknade.
Troligen sov dom inte över huvud taget, för dom fanns alltid till hands.
Fantastisk service.
Torsdag morgon vaknade vi alla vid lite olika tider.
Efterhand som vi kom fram till frukostbordet, hälsades vi välkomna av Dobrila och hon serverade Vinjak och Sljiwovic eller öl till de som önskade.
Kaffet kom i andra hand.
Sljiwovic är hemkört plommonbrännvin och Vinjak är resterna av den egna vinproduktionen som bränts i den hembrännare som varje man får i hemgift när han gifter sig, förutsatt att han väljer rätt kvinna.
Båda sorterna är av varierande kvalitet beroende på hur bra man kan sin hembränningskonst i respektive hem.
Alkoholhalten varierar mellan 40 och 60 %, så det känns med en enda snaps.
De personer i vårt sällskap som dricker så starka drycker, ansåg att Alek kunde sin hembränningsläxa bra, ty den sprit som serverades var både god, stark och närande.

Efter den inledande bedövningen av tunga med tillhörande organ, dukades det fram kallskuren skinka, rökt korv, fetaost, vanlig ost, tomatsallad med lök och bredbar ost som man kunde bre på det nybakade brödet.
Man kunde dricka öl om man ville eller kunde man dricka kaffe.
Den som ville fick te eller Turkiskt kaffe om så önskades.
Anders hade vaknat riktigt tidigt, ty grannen skulle fånga in en gris som skulle få sätta livet till och bli människoföda.
Grisarna gallskrek när grannen jagade runt dom på gården nedanför Anders sovrumsfönster.
De skräckslagna grisarna skrämde upp hönsen i träden och hunden skällde ivrigt, då han ju skulle hjälpa till att skaffa föda åt familjen.
Enligt Anders utsago, var det ett herrans liv bland både folk och fä.
Måhända skulle hunden få en liten ”fläskabit” som tack för besväret, om grisen kunde fångas in, eftersom han var så ivrig att hjälpa till.
Mica, en trotjänare som varit familjens hjälpreda och anställd, sedan många år inom familjen, ville gärna vänta en stund innan han åt frukost.
Han behövde hinka i sig ett antal vinjakar så han kände att han levde, innan han åt.
Han var inte så stor i maten heller men sen å andra sidan hade han gömt undan flaskor på olika platser i huset, vinlokalen, på vinden, i källaren samt på olika ställen i byn.
Så att han skulle kunna ta sig en lite hutt om promillehalten i blodet skulle sjunka under den önskvärda.
Mica har haft en fjälla en gång i tiden.
Han var riktigt kär i henne, men mamman gillade henne inte, så tjejen blev aldrig accepterad.
Det blev inget bröllop och utan bröllop ingen hembränningsapparat som hemgift.
Mica stannade kvar hos sin mor, där han fortfarande bor.
Inga fler fjällor har det blivit och han har tagit till flaskan istället.
Synd om grabben för han är duktig och han jobbar och står i, han är faktiskt mycket arbetsam, även om han kan ha sina formsvackor.
Tyvärr kan man inte tilldela honom något ansvarsfullt uppdrag, ty ansvar vill han inte ta.
Men säger man till honom att göra en sak.
Så gör han det.
Alek och Dobrila kan hantera denna konst efter många års träning.
Denna förmiddag skulle det göras besök i banken.
Anders och Göran G skulle tillsammans med Alek ha ett ”bankamöte”.
Väl inom dörren i banken hoppade bankdirektören fram ur sin gömma iklädd en kostym som platsat på vinterspelen i Sarajevo.
Den hade inte varit i närheten av en tvättmaskin på minst femton år.
Blank och fin i häcken och på knäna och med kraftiga veck i knä- och armveck.
Frisyren påminde om en avdankad femtiotalsrockare som glömt ta i brylcreme.
Håret var så långt i nacken att det nådde en bra bit ner på kragen.
Men sen å andra sidan hade han mycket hög panna, så det jämnade ut sig.
Direkt innanför dörren blev våra mannar inkallade i direktörens kontor.
Där stora rejäla glas dukades fram.
Därefter serverades en rejäl Sljiwovic till var och en.
Anders kunde inte förmå sig att dricka up sitt, så Göran G förbarmade sig över den också.
Rykten meddelade att den innehöll väl över 60 % alkohol och att den värmde länge.
Reseledaren från gårdagen, den kraftige Skogman vid namn Slava kom också till mötet liksom hans hustru, som visade sig vara den som ska sköta bokföringen i Bacina Vino.
Mötet avslutades.
Göran G var inte längre i form.
Under tiden hade Mica och de övriga ställt i ordning redskapet som skulle fungera som transportmedel under dagen då alla vinodlingsplatser skulle besiktigas.

Besiktning av vinlägen.

Efter traktorn ( en liten fin Fergusson ) kopplades en släpkärra.
Tvärs över sidolämmarna lades tre stycken plankor och dessa plankor kläddes med fina trasmattor.
Här skulle manskapet sitta.
Det kom besök, då ryktet spritt sig att det kommit Svenskar till Dobrila.
Zoran och hans hustru kom på besök.
Göran P.
Hade redan förra året, fattat tycke för Zoran.
Eller var det tycke för Zorans fru månne.
? Detta tycke mynnade ut i att en del av den tunga packning som familjen Persson släpat med ner, en borrmaskin, lämnades över som gåva till Zoran.
Han blev mycket glad för presenten.
Zoran hade en liten kvarn i byn där han malde mjöl av säd och majs åt de som önskade hans hjälp.
Det blev en del öl och det blev en del vin innan ”bankagubbarna” kom tillbaka.
Länsman hade stoppat Alek för en närmare kontroll, men efter ett kort samtal fick man åka vidare, trots att det druckits en del under bankbesöket.
Inga böter eller fängelsebesök behövdes och Alek hade sitt körkort kvar.
Anders som tyckte detta var lite underligt, frågade vad som hände? Alek svarade: ” Ingenting! Jag känner hanses chef.
” ”Det gäller att känna rätt människor, ju, precis som himma” sa Anders.
Efter en kort information sadlades så traktorvagnen.
Tre på varje planka, Alek vid ratten och Mica på vänster bakskärm och sen iväg genom byn.
Första stoppet blev vid handelsboden hos ”Sjökvisten”.
Han fick detta namn av Anders senare under veckan.
Sjökvisten hade ett par granna puddingar som jobbade i hanses affär och det inhandlades ett par backar öl som färdkost.
Sen bar det vidare genom byn, ut i naturen och uppför en backe.
Det visade sig att man i byn hade beslutat att inte betala för sophantering, så man körde ut sitt avfall och tippade det utanför byn istället, i hopp om att det skulle förmultna eller att räven skulle ta det.
Räven äter inte plastflaskor eller plastpåsar och dom förmultnar inte heller.
Såg inte grannt ut.

Den första odlingsplatsen, eller ”vinläget” som det kallas, låg i en sluttning.
Det var cirka 50 meter brett och ytan var knappt ett hektar.
Odlingen var belägen så att den borde kunna få sol i stort sett hela dagarna.
Det sluttade ganska brant ner mot dalen.
Snittet blev jämnt för det var mycket lätt att gå neråt men desto besvärligare att gå upp.
Hu.
Här hade Alek´s hustru Svetlana, tillsammans med ett antal medhjälpare, under sommaren, sågat ner träd och buskar, rensat bort björnbärsris och hagtorn och mängder av ogräs.
Stubbar hade dragits upp, marken hade plöjts riktigt djupt, först en gång och sedan efter någon månad en gång till.
Nu såg det vackert ut och vi voro nöjda.
Dock hade man inte lyckats få fyr på riset så det låg kvar i drivor vid sidorna.
Alek erbjöd oss att, om vi ville, kunde vi rensa och elda upp riset under nästkommande dag.
Vi tackade för erbjudandet och avsåg ta tag i problemet.
Marken hade ju legat, så att säga i träda i många år, så att odla vin här skulle bli bra både för marken, för våra kroppar och för våra själar.
Invid detta fält fanns ett lika stort område ( knappt ett hektar ) som var till salu.
Bacina vino AB, var på hugget nu och vi kunde inte förstå varför köpet inte redan var i hamn.
Claes skakade på huvudet och ansåg att vissa hade fått solsting.
Vi behövde släcka våra törstar med öl i värmen ( det var cirka 27 grader i skuggan denna dag ) så efter en stund hade vi svalkat oss och kunde åka vidare.
Upp på ekipaget igen och sen iväg ner till byn.
Vi stannade till i handelsboden igen och fyllde på pilsner i backarna innan vi for vidare ut genom andra utfarten.
Läge nr.
2 som Alek redan planterat.

Nästa odling låg på platt mark i dalen där byn låg fast en bra bit ut.
Uppskattningsvis fyra kilometer bort svängde vi in på en liten lerig grusväg och vi åkte kors och tvärs mellan fält av vete, gräs och majs.
Mycket majs odlas i Serbien.
Vi stannade under ett valnötsträd och vi fick förklarat för oss att dessa träd planterades enkom för att ge skugga åt det arbetande folket på fälten.
Under en lång stund gick vi sedan, som riktiga ”förståsigpåare”, och smakade på vindruvor, både på egna och på grannarnas plantor.
Grannarna odlade vita druvor, men Alek hade varit förutseende nog att plantera Merlot.
Dessa vackra blå druvor var precis lagom mogna och underbart söta.
De växte i stora klasar och det kändes att vi var proffs på druvor alla redan, ty vi kunde konstatera att dom var så granna så granna.
Alek hade planterat en hel del Cabernet sauvignon under förra året, men på dessa plantor fanns endast enstaka klasar.
Däremot fanns fem rader med tvååriga plantor Merlot och en rad Rieslingdruvor.
Dessa skulle skördas kommande lördag.
Alek hade uppskattat att vi nog kunde få mer än han hade räknat med ( 300 kg ), så det kändes ”dejligt” värre i värmen.
Tanken med Rieslingvinet är att vi ska ha det o dricka om vi möjligen skulle bli törstiga och skulle behöva svalka oss under kommande år.
Vi hade nu fått nya törstar som behövde släckas och detta gjordes med pilsner i valnötsträdets skugga.
Mica kunde dessvärre inte dricka öl ur gröna flaskor så han fick välja ut bruna sådana.
För oss andra kunde kulören kvitta.
Vi är ju inte ölkännare, vi är vinkännare, ju Medan vi satt där kom en liten gumma ”joggandes”.
En tant, som visade sig vara mamman till vingrannen, stadens mjölnare Zoran.
Tanten rörde sig lättare än en svensk tjugoåring.
Hon var liten och nätt, skäggig, hade två tänder kvar i munnen och klar blick med glimten i ögat.
Göran P bjöd henne på en fet cigarr som hon tände och bolmade på som en hel karl.
Mamman hade promenerat från byn för att se till sonens vinodling.
En härlig syn.
Minst tre kilometer i denna värmen och hon var inte ens andfådd.
Tredje läget en sluttning.

Efter denna upplevelse fortsatte färden mot nästa ” läge ”.
Vi passerade genom en annan liten by och upp på en backe som sluttade på andra hållet, mot den första odlingen så att säga.
Dock är det gott och väl tio kilometer mellan lägena.
Detta avstånd mellan platserna är naturligtvis en stor fördel i den händelse det skulle komma en kraftig hagelskur under växtperioden.
Hagelskurar är sällan eller aldrig så omfattande att dom skulle förstöra alla tre lägena på en och samma gång.
Ju.
Detta sista läge var också rensat, genom Svetlanas försorg, efter flera års träda.
Knappt så brant som det första men ändå en sluttning.
En annan stor fördel med detta läge är att en grusväg finns alldeles vid sidan om hela sluttningen.
Denna mark låg bara och väntade på att få bli planterad på.
Marken i alla tre lägena är rik på lera och mineraler.
Den håller vattnet mycket bra och därför är det bra med sluttningar, ty då ligger inte eventuellt regnvatten kvar och gör så att vinstockarna ruttnar eller blir skadade av fukt.
Långt bort i fjärran kunde man förnimma att man såg det första läget.
På återfärden hem stannade vi till vid handelsboden och fyllde upp med pilsner och betalade för vad vi förbrukat.
Vi köpte lite vin också av puddingarna, mest för att få anledning att gå in och titta på dom.
Göran G blev nog kär i den ena av dom, för han fick ett märkligt leende på läpparna.
Hemma vid huset lastades av och det kyldes ner lite med öl och vin igen.
Alek förklarade att vi denna afton skulle åka in till nästa by, Varvarin, för att käka.
Vi duschade av lite resdamm och tog på vackra kläder innan vi stuvades in i bilarna.
Alek, som ju inte är så glad att flyga, hade veckan innan, fyllt upp sin ”jobbebil”, en Citroen Berlingo med skidbox på taket, med grejs lämpligt för vinframställning och sträckkört de 220 milen ner.
Han berättade att han försökt stanna och sova efter 175 mil, men då hade hans ben somnat och det värkte så att han kunde inte sova.
Då fortsatte han och körde tills han var framme istället.
Det tog några dagar innan han kunde gå ordentligt efter denna pers.
Komforten i en Berlingo är väl inte den bästa för långfärd kan man säga.
Nåväl, nu var det kväll, vi skulle transportera vindirektörer in till staden och det gällde att vara påhittig.
Med fyra köksstolar i skåpet så fick man in fyra gubbar där medan två kunde åka i kupén.
Alek´s jeep rymde, med god vilja, två fram och två bak.
Sagt och gjort, alla tio fick plats och det bar iväg mot grannbyn Varvarin och restaurangen där.
Slava, som ju skulle deltaga i kvällens middag, hade talat med restaurangägaren och sagt åt honom att: ” Ikväll kommer det förmögna Svenskar så se till att det inte kommer några byfånar hit förrän Svenskarna har gått.
” Huu.
Slava hade dessutom sagt åt Alek att: ” jag har ordnat en liten överraskning åt Er på lördag ” Detta lät ju spännande.
Vi bänkade oss vid ett långbord.
Alek, den ende som kunde båda språken satte sig på ena gaveln med bokföringsflickan vid sin ena sida, och Slava satte sig mitt emot Göran G, som för övrigt var i toppform efter dagens drycker.
Efter en liten stund kom dagens hjälte, Bankdirektören med sin blanka kostym.
Den kostym som det fanns en visa om.
” Gläns över sjö och strand ” Bankdirren satte sig vid sidan om Göran G, som nu var helt omringad av utlänningar.
Göran G.
gick igång ordentligt och troligen gjorde han sig förstådd med sitt yviga teckenspråk.
God mat med massor av Vranac vin från traktens kooperativ, -Rubin-.
Mätta och mycket glada åkte vi sedan tillbaka till Bacina för en stunds vila.
Göran G blev lite hängig, så han kröp till kojs direkt medan vi andra satt en stund och snackade och fick en eller flera sängfösare.
Man somnade ovaggad kan nämnas.
Göran G.
var uppe under nattens gång.
Han gick i sömnen och vaknade barfota i pyjamas ute i trädgården.
Dock hittade han in igen med sina kalla fötter och kunde somna om.
Fredag morgon.
Frukost med samma fina service som dagen innan.
Dock hade det nybakade brödet en annan form denna dag.
Vi hade avtalat att äta frukost klockan halv nio för att sedan åka ut till första läget och elda ris.
Hans och Börje fanns vi frukostbordet klockan fem över åtta.
Båda tackade nej till spriten och intog en, med Svenska mått mätt, mera normal frukost med bröd, tilltugg och kaffe.
När klockan blivit kvart över nio och ingen annan kommit, beslöt sig dessa gentlemän att åka i förväg ut och börja samla ris och elda.
( Det hör till saken att både Hans och Börje har lite pyromanblod i sina ådror, och detta med att få elda, sågs närmast som en belöning.
) Vi tog Berlingon och lyckades hitta läget efter att först ha åkt förbi på den lilla skogsvägen.
Eftersom det var så pass tidigt på morgonen hade solen inte hunnit värma upp luften så det gick ganska bra att komma igång.

Ris samlades och bars fram.
Men eftersom riset legat sedan i somras, hade björnbärsris och snår bundit fast och växt in i det torra riset så det var nästan omöjligt att få loss det.
Man fick loss en liten kvist i taget och det tog en bra stund innan det blivit så mycket att det var lönt att sätta eld på det.
Men efter en stund gick det lättare.
Man hade, så att säga, fått in greppet.
Lyckligtvis hade vi lånat handskar av Dobrila ty, utan handskar hade man skurit sönder händerna.
Björnbärsris där grenarna är tre centimeter tjocka, skojar man inte med.
Och där taggarna är stora som hullingarna på en fiskeharpun.
Vi fick ihop till två stora brasor innan vi insåg att vi inte skulle orka mer utan vätska.
Så vi samlade ihop runt eldarna och gick tillbaka till bilen och åkte tillbaka hem.
Dom andra hade då vaknat och satt vid frukostbordet och käkade.
Göran G var riktigt mör, ty både drycker hos bankdirren, och ofrivillig motion under natten hade satt sina spår i hans kropp.
Kulören i hans ansikte påminde om de kritade väggarna i matsalen där vi åt.
Claes, som för övrigt ansåg att Börje hade fått fel namn vid dopet, Börje skulle naturligtvis ha hetat Rune ?? , skulle under denna dag mäta upp ytan på det första läget.
Claes hade blivit nu blivit rastlös och ville komma iväg.
Han hade samlat ihop papper, penna och ett 50-meters måttband, och han trippade otåligt för att komma iväg.
Fru direktör Jakobsson såg i sin makes ögon den ångest som nu sakta byggdes upp.
Så hon klädde sig raskt och snart stod även hustru Janita och trippade på gräsmattan.
Några minuter senare hade det arbetande folket lastats in i olika fordon och transporten inleddes.
När man är många, så går det ju bättre att rensa vinodling, så det stod inte på värst länge förrän riset var framsläpat och uppeldat.
Göran G påtog sig ansvaret som sittande arbetsledare denna dag.
Ty hälsan sviktade, vilket han djupt beklagade.
Inte lätt att jobba med keps av betong, ju.

På kvällen pressade vi 1000 kg.
vita druvor som inköpts för att skapa ett drickevin för kommande säsong.
Detta vin pressades och pumpades upp i en 700- liters rostfri tank för jäsning.
I hastigheten glömde vi sila bort skal och kärnor, vilket Alek påtalade, så vi beslöt att kommande kväll göra en sortering och rening av nämnda druvjuice.
Trots allt var det ett slitsamt jobb och alla voro trötta denna kväll.
Dessutom visste vi att vi nästa dag skulle skörda vindruvor.
Hur slitsamt detta egentligen är, visste vi ju inte ännu.
Det dukades fram massor av mat av Dobrila och kompisen Slobodanka.
Vi slog oss ner, vi åto och vi drucko mängder av vitt vin, ibland blev det öl och ibland vin igen.
Börje blev glad och ville absolut diskutera kvinnans attribut och kvinnans sätt att attrahera mannen.
Liksom hur mannen lät sig vilseledas av runda former.
Det blev ganska sent trots att vi var trötta.
Vi lämnade bordet för lite sömn och vila.
Vinskörd.
Lördag morgon.
Liksom de andra morgnarna, fanns, redan när vi vaknade, frukostbordet dukat, kaffet var varmt och flaskorna med vinjak, sljiwovic och öl fanns uppställda på bordet plus ett antal snapsglas.
Brödet var varmt, liksom de andra dagarna, men det hade en annan form denna dag.
Möjligen berodde detta på att det var lördag, vem vet, men denna dag var bröden formade som hästskor.
Lika gott var det dock.
På traktorsläpet hade vi lastat upp en massa vita fyrkantiga plasthinkar, som Alek, Anders och Mats samlat på sig under de senaste åren inom måleribranschen.
Det var vävlimspannar som nogsamt sparats och forslats ner efterhand i Alek´s återkommande transporter till Bacina, med bil.
Dessa hinkar rymde cirka tolv kilo druvor.
De har stålgrepe och ett plasthandtag och är synnerligen praktiska att plocka druvor i, att bära samt att stuva på flaket enär de är fyrkantiga.
Dessa staplar med plasthinkar hade forslats ut till vinfältet av Mica tidigare på morgonen denna dag.
Vi åt oss mätta, iklädde oss de gula fina t-shirts med texten ” plockare ” på ryggen ( Alek hade en t-shirt med texten ” förman ”), som Anders och Mats hade skaffat.
Vi åkte sedan , placerade på plankorna på släpet efter traktorn.

Dobrila hade smyckat traktorn med rosor.
Så gjorde man förr, fast då var det hästar, för att detta skulle medföra lycka på vinfältet.
Några av oss åkte i bil och övriga, inklusive mjölnarens 74-åriga pigga, glada och rörliga mamma, åkte på traktorsläpet.
Sakta men säkert åkte vi genom byn.
Vi stannade till i handelsboden och fyllde upp men ett par ölbackar.
Det var ganska varmt.
Solen stod redan högt på himlen och temperaturen närmade sig 28 grader i skuggan.
Och vätska är aldrig fel när det är varmt, ju.
Göran G, var i något bättre form denna dag och vi kände alla att ” Nu ska det skördas druvor ” i en fart som aldrig skådats tidigare.
Vi hoppade av transportfordonen och mjölnarens mamma fick tag i en hink och for iväg för att plocka.
Vi andra hade fullt sjå att hinna ikapp henne.
Vid första vinrankan, delades vi in i tvåmannalag och sedan skulle vi från varsin sida plocka och lägga i hinkarna.
Alek, som var förman, det stod ju så på ryggen, placerade, tillsammans med Mica, ut tomma plasthinkar i gångarna mellan vinplantraderna och vi andra betade av ranka efter ranka.

Eftersom vinplantorna endast hade ett par år på nacken, gissade Alek att det nog bara skulle ge ett par , tre hundra kilo druvor detta år.
Men när han såg plantorna sa han: ” det blir nog mer än jag hade vågat gissa ”.
Merlotdruvorna var mycket vackra att se, där de hängde i fina klasar.
Vi plockade och vi plockade.
Det sorterades bort enstaka klasar, som växt för tätt och där flera druvor såg ruttna ut.
Dessa klasar lades på marken under vinrankorna, för att kraften skulle komma nästa skörd till godo.
Efter hand som hinkarna fylldes ställdes de i gångarna.
Det var en vacker syn.
Limspannar fulla av druvor i ett vinfält i Jugoslavien Plötsligt dök Slava upp.
Men sin svarta kostym, nystruken vit skjorta och med ett brett leende kom han fram och hälsade.
Med sig hade han ”överraskningen”.
Ett TV-team från det Serbiska TV-bolaget.
Nu skulle det filmas svenskar som plockade druvor.
Det skulle göras intervju och Alek tolkade.
En läcker liten pudding skulle sköta intervjuerna, en tekniker bestämde kameravinklar och en kameraman filmade för liv och lust.
När Göran G fick se vem som skulle sköta intervjun, blev han kär och ville absolute framstå som objekt, och han svarade glatt på alla frågor, såväl på det han förstod som det han inte förstod.
Han startade hela förförarcharmen och såg puddingen djupt i ögonen under hela intervjun.
Närgångna bilder på svenska blonda ansikten, och bilder på hårt arbetande plockare.
Mjölnarens mamma blev bjuden på cigarr av Göran P.
och hon tände på och blossade så att TV-teamet skrattade.
Självklart var ju detta förstasidesstoff, för TV.
Som första utlänningar som investerade i Bacina.
Bacina, som ju egentligen var en avflyttningsort och där folk sökte sig allt längre bort för att skaffa inkomster.
Plötsligt kom nu ett gäng galna Svenskar och satsade sina stålar i vin.
”Fullständigt tokiga”, måste ju ortsbefolkningen tänka.
Man berättade att det nu skulle odlas kvalitetsvin och att det skulle planteras certifierade druvor med namnen Cabernet Sauvignon, Merlot och Cabernet Franc.
Detta är druvsorter som ej tidigare odlats här då de ger alldeles för klen skörd, sades det.
I Serbien odlas vin som ger mesta möjliga kvantitet, skit samma med kvaliteten.
Man gör vin av ett antal olika inhemska druvor och man gör så mycket vin man nånsin kan krama ur skörden.
Sen dricker man vin, tills det tar slut och sen får det bli pilsner igen, tills nästa skörd.
Det är ungefär den vinkultur man har fått i arv av sina förfäder.
Nu skulle det bli andra bullar av, minsann.
Det skulle de tokiga svenskarna se till.
Svenskarna som investerar i Bacina Vino.
Nu skulle det produceras vin som var av högsta möjliga kvalitet istället.
Strunt samma om det blir så mycket vin, bara det som blir, blir riktigt bra.
Eftersom Bacina ligger på nästan exakt samma breddgrad som Bordeaux, finns ju de ”solmässiga” förutsättningarna.
Visserligen ligger Bacina i inlandsklimat med kalla vintrar som följd, men experter, som vi köper plantor av, har forskat och hittat gener i de plantorna som gör dom köldtåliga nog för detta klimat.
Marken innehåller mycket lera och det gillar i vart fall merlotdruvorna, det kunde vi, vinexperter, konstatera.
TV-teamet fick varsin pilsner, och fotografen fick en cigarr av Göran P, innan dom rusade vidare för nya uppdrag.
När vi var klara med dagens plockning hade vi skördat 300 kg.
riesling plus 1.
350 kg.
merlot.
Detta var rekordskörd och alla voro vi glada, men riktigt trötta.
Tack vare Alek´s förutseende vid plantering av vin, kunde man köra mellan rederna med traktor och vagn för att samla in de fyllda hinkarna.
Detta var ju en riktig välgärning, ty så trötta som vi var så skulle vi inte orkat släpa fram hinkarna till änden av fältet.
Mjölnarens mamma, som inte hade hunnit bli trött ännu, satte plötsligt fart mot sonens fält för att skörda dessa druvor.
Tanken var att vi, tokiga svenskar, skulle köpa 1000 kg.
av mjölnarens vita rieslingdruvor för att kunna göra lite ”snackevin” till kommande år.
Och om det skulle bli några druvor plockade så kunde man ju inte stå och hänga, tyckte mamman.
Några av oss stannade kvar för att hjälpa henne plocka detta ton vita druvor, medan resten av oss färdades tillbaka mot basen hemma hos Doblila.
Det blev en pilsner på vägen och det betalades för uppdrucken öl hos handelsmannen och sen skulle Alek åka bort till fältet för att hämta de andra, men de kommo istället vandrandes i värmen.
Snart hade de plockat klart de druvor som det var tänkt, men eftersom det tog så lång tid innan Alek dök upp, så började dom vandra mot basen.
Mjölnarens mamma gick i täten med raska steg, och om man inte ville hamna på efterkälken och kanske inte hitta tillbaka, så gällde det nu att hänga på så gott man orkade.
” Jädrans tant te o springa” tyckte Hans.
Man fick duscha av sig lite kvickt innan man skulle fixa till vinet, mala i en speciell kvarn och sätta på jäsning.
Redan på fredagskvällen hade det kommit in en liten gubbe med prover på vita druvor som han önskat sälja på oss.
Söta goda druvor var det och vi slog till och köpte ett ton av honom.
Detta var druvor av en inhemsk sort och dom hade nu kommit på plats i rejäla äpplelådor.
Druvorna kontrollvägdes och betalades.
Nu skulle det sättas på jäsning.
Vi hällde i druvklasarna i en sinnrik kvarn som hade fjäderbelastade ”kvarnhjul” som krossade druvorna utan att krossa kärnorna.
Denna sörja av druvsaft blandat med stjälkar, kärnor och skal föll sedan ner i en trumma.
I denna trumma roterade ett antal borstliknande plastbitar på en skruvformad axel, och samtliga stjälkar sorterades bort.
Smart som tusan.
Sörjan hamnade i ett rostfritt kärl som var placerat inunder kvarnen varifrån den sedan pumpades över till ett rostfritt kärl där det sedan skulle jäsas.
Problemet var nu att vi ju inte hade sorterat bort skal och kärnor från musten innan det hamnade i jäskärlet.
Men detta fick bli nästa dags problem tyckte vi då.
Nu var det dagen efter, så vi startade planeringen för att skilja bort musten från gårdagsvinet.
Snabbt kom vi på att vi ju kunde använda Alek´s personbilssläp som renskärl.
Sagt och gjort.
Alek och Börje for i väg in till Varvarin och köpte ett stort plaststycke.
Detta täcktes över släpet där baklämmen fällts ner.
En planka spändes fast, med två skruvtvingar, på två små klossar så att en liten spricka bildades mellan plankan och plasten på flaket.

Hela släpet lyftes upp på lättbetongblock och tegelstenar, för att komma upp tillräckligt högt, för att druvsaften efter avskiljning skulle kunna rinna ner i ett rostfritt kärl på hjul som placerats bakom släpet och med ändan på plastskynket som bildade en ränna.
Ovanpå det rostfria kärlet placerades en ram med ett myggnät som Hans snabbt tillverkat och rensningen skulle kunna startas.
Alek hade köpt en alldeles ny impellerpump.
En stor jäkel som drevs med en tvåhästars elmotor.
Denna pump kopplades med en 60 mm.
sugledning av.
armerad plastslang och en tryckledning av samma slag.
Vi pumpade upp slammet från tanken som vi fyllt dagen innan, i släpet och påbörjade rensningen av sörjan.
Det var ett tidsödande jobb.
Janita och Anders stod och rensade bort skal och kärnor med händerna så dom blev alldeles skrynkliga på fingertopparna.
Musten som rann ner i kärlet var dock mycket ren eftersom det var ganska små maskor i myggnätet.
Massan på släpet blev tjockare och tjockare efter hand som det fylldes på sörja och att saften rann bort.
Börje borrade en massa hål o botten på tre st.
limspannar med vilka han sedan samlade upp slam, som fick rinna av för att därefter placeras i den behållare där det skulle jäsas till att bli vinjak.
Mycket hantverk blev det.
Och mycket vinjak lär det bli.
Efter att ha rensat dessa 700 liter vin och pumpat tillbaka till jäskaret, skulle det rensas rieslingdruvor på samma sätt.
Totalt cirka 550 liter rieslingvin sattes på jäsning.
Det är lite enklare i detta skede, med blå druvor då dessa ska jäsas tillsammans med skal och kärnor.
Merlot, liksom de flesta blå druvor, har blå skal medan innehållet i druvorna har samma kulör som de vita druvorna.
Därför jäser man med skal för att det ska ge färg åt vinet.
Vi körde druvorna i kvarnen och pumpade sedan upp massan i ytterligare ett rostfritt kärl.
Nu hade vi 600 liter merlot av egen skörd på jäsning, vilket kändes mycket bra.
Efter att ha plockat undan, städat och diskat av alla maskiner kände vi oss nöjda med dagen.
Mica, som hela sen-eftermiddagen och kvällen varit strängt upptagen med matlagning, hade snart stekt en hel griskulting.

Han stod och smorde grisen så den inte skulle brännas, där den snurrade över kolbädden och plötsligt dök TV-teamet upp igen.
Tillsammans med Slava kom dom på ”hemma hos besök”.
Självklart skulle det ju dokumenteras hur svenskarna tillverkade vin också.
Att plocka kan man ju ha Polacker till men när det gäller den ädla konsten att sätta på jäsning, och vinifiera, då skulle man få visa framfötterna, hette det.
Det filmades maskiner, det filmades pumpar och jäskar, det filmades helstekt gris med glada människor.
Till och med det av Balk & Hål AB, hemma i Sverige tillverkade temperaturreglerade jäskaret, skulle filmas.
Börje hade under ett par dagar, av och till, jobbat med att sätta sig in i hur han tänkt när han tillverkade automatiken till detta automatiserade vidunder.
Verktyg, rörstumpar och kopplingar låg utspridda över hela golvet, men detta undveks effektivt av fotografen, som bara fick med det allra viktigaste.

Det automatiskt temperaturreglerade 5.
500 liter stora kar, som efter färdigställande hämtades hos Balk & Hål i Mosslunda utanför Kristianstad för några år sedan.
Alek med ett personbilssläp kopplat efter en Volvo 940 transporterade kärl med tillbehör hela vägen ner till Bacina.
Kärlet spändes fast med spännband på släpet, andra attiraljer fylldes på runt om och under, medan automatikskåpet placerades inne i bilen.
Han berättade att resan gått bra , men att det kostat runt 6.
000:- kronor i mutor till olika tulltjänstemän innan han kom fram.
Ett riktigt äventyr som sitter i minnet länge kan tänkas.
Vinexpert från ortens kooperativ.
Alek, som under det senaste året haft kontakt med en mycket duktig kille som jobbar på Rubin- kooperativet och där är chef för vinframställning.
Alek har noga informerat denne man vid namn Mille hur han fått med ett gäng tokiga vinälskare från Sverige att börja odla kvalitetsvin i Bacina.
Denne Mille kom enligt avtal denna kväll för att se hur det gick med vinifieringen.
Han erkände att han blev lite imponerad av arbetsinsatsen och hur vi så fiffigt hade använt personbilssläpet för att skilja must från skal.
Den stora tunnan med automatik fick omdömet: ” mycket intressant” och han tillsatte vinjäst till både riesling och det andra vita.
När han tappade upp Merlot i ett provrör för att mäta sockerhalten, lämnade han mycket beröm åt såväl sötma som den mörka kulören på druvsaften.
Han sade att detta var ett ämne som mycket väl skulle kunna ge ett fantastiskt vin.
Vinjäst tillsattes och vi satte oss till bords med det helstekta svinet.
Det var denna kväll Sjökvisten fick sitt namn.
Vi hade ju jobbat hårt i värmen hela dagen.
Vi hade släckt törsten med pilsner och vitt vin, och nu när det blivit kvällsvard, behövdes det inte speciellt mycket dryck för att man skulle bli lite rund under skorna.
Knappt hade vi hunnit sätta oss vid bordet förrän handlaren kom inrusandes i ett ärende av något slag.
Han hade nog känt doften av det stekta svinet för han såg riktigt hungrig ut.
Dobrila var inte sen att bjuda honom att sitta ned och äta med oss, vilket hon inte behövde säga mer än en gång.
Det var denna afton herr handlare fick namnet ”Sjökvisten”.
Vi var lite otäcka i våra kommentarer, men denne man var ett fantastiskt matvrak.
Han kunde stoppa i sig mat så till den milda grad, att Claes, som satt mitt emot inte kunde förmå sig att äta över huvud taget.

Börje, Hans och Göran P satt också så att man inte kunde missa detta vulgära sätt att stoppa i sig.
Slutligen reste sig Anders, som inte heller kunde äta, tog den stora femlitersflaskan med vitt vin, gick runt bordet fram till handlaren och frågade högt och tydligt: ” ska du inte ha lite vin också Sjökvist?” Sjökvisten förstod ju naturligtvis inte vad vi sade, men till Anders nickade han bestämt och höll fram sitt glas medan han fortsatte glufsa på svinet.
Hans, Börje och Göran P tvingades börja tala om något annat för att kunna äta något alls.
Claes gick från bordet hungrig men med en olustig mättnadskänsla.
Sjökvisten smällde i sig fyra portioner innan han lutade sig tillbaka och med en tandpetare började peta mellan tänderna.
Huu.
Börje hade hunnit bli lite gramse och kunde inte styra sina ord, utan sade lågmält: ” det var en helvetes jävel å kunna vräka i sig.
” Mille satt kvar en stund och pratade fackspråk, innan Alek skulle skjutsa honom hem igen.
Mille var så rädd om sina smaklökar att han aldrig drack något som var starkare än vin.
På resan hem hade Mille förklarat sitt gillande för tokiga Svenskar, och Alek hade gett honom ett förslag där Mille skulle ansvara för kvaliteten i vårt vin mot en rimlig ersättning.
Mille hade kommit med förslaget etthundra euro i månaden vilket senare skulle diskuteras med de övriga svenskarna innan man bestämde sig.
Alek kom tillbaka och berättade vad han diskuterat och vi alla blev riktigt glada över Alek´s kreativitet.
Etthundra euro i månaden bestämdes och vi hoppades att Curt inte skulle ha invändningar.
Natten blev lugn och Göran G stannade i sängen hela natten.
Söndag morgon och med kroppen full av träningsvärk vinglade vi alla, efterhand som vi vaknade, till bordet för att intaga en sund och stärkande frukost.
Dobrila hälsade oss välkomna som vanligt och spritflaskorna kom, också som vanligt, fram först, tillsammans med snapsglas.
Dobrila och Slobodanka drack aldrig sprit, kan nämnas.
Efter hand som veckan gick var det färre och färre som önskade ”något starkt” före kaffet.
Alek till och med tyckte att vi var ynkliga som inte skulle ta en borre eller två, och det var endast Mica som kunde hålla Alek sällskap.
Anders och Göran P försökte, men det gick inget vidare.
Göran G var inte heller i form för dessa övningar så pass tidigt en söndagsmorgon, fick han bara sin cigarett omedelbart efter att han vaknat, så var han snäll igen.
Alek hade avtalat att vi skulle rakas med rakkniv hos byns ende barberare denna dag.
Detta var en grej som ingen av mannarna hade varit med om förr.
Man hade aldrig gjort det för det verkade ju livsfarligt.

Man vet ju inte om barberaren slinter med kniven och skär av halspulsådern och man förblöder sittandes i en barberarestol.
Inge vidare om man säger.
Inte kul att ringa hem o berätta en sån sak, ju.
Anders placerades som förste man i stolen.
Han blev så len o fin, och därefter var det Göran G som stod på tur.
Även han blev grann, och helt utan skador på kroppspulsådern.
Börje, som tvekat en stund, hoppade slutligen upp i den gamla fina gröna stolen från 1924, och som inte målats sen dess.
Det var inte så farligt för barberaren kunde sitt jobb.
Rakvattnet var lika starkt som sljiwovic och doftade ungefär samma.
Det sved som eld och brände en god stund efter.
Tre mannar blev rakade och Börje tyckte att han kunde betala och bjuda sina kamrater på detta äventyr.
Barberaren blev arg som ett bi.
Han hoppade runt och när Börje försökte stoppa en sedel i hans bröstficka, fick han en smäll på handen.
Gubben var runt sjuttio år gammal men spänstig som en stålfjäder.
Och ve den av Alek´s vänner som ville betala, det blev vi varse.
Får väl köpa en borrmaskin åt gubben till nästa gång.
Då kan han ju borra ut skägget sen.
Marknadsbesök.
Börje gick, sin vana trogen, in i vinhuset för att fundera på automatiken en stund, och efter ett tag skulle det så åkas in till Varvarin för att gå på marknad.
Marknaden i Varvarin är en företeelse som sker varje söndag.
Man kan närmast jämföra den med en svensk loppis eller en gatumarknad där det säljs allt tänkbart, nytt så väl som begagnat grejs.
För att få lite struktur på besöket och för att vi alla skulle kunna hitta varandra avtalades att vi skulle träffas på en liten bar vid ett visst klockslag, sen var det fria aktiviteter som gällde.
Börje och Alek hade ett speciellt uppdrag på denna marknad.
Man skulle försöka hitta en rostfri anslutning som skulle göra det möjligt att koppla samman slangen från den fina pumpen, med den stora rostfria cisternen.
Vi skulle fylla på köpta blåa druvor i denna cistern för att göra ett försök med rött vin på inhemska druvor.
Detta försök var en övning i ett led att testa anläggningen så att inget skulle krångla om vi nästkommande år skulle fylla tanken med några tusen liter Merlot/ Cabernet.
Vi ville ju inte att något hemskt skulle hända eller att vinet skulle läcka ut eller nåt.
På samma gång ville vi ju testa så att det gick att pumpa in druvsaft blandat med skal genom ventilen i botten.
Vi ville också se att man efter avslutad inpumpning skulle kunna stänga ventilen och ta bort slangen utan att vinet rann ut på golvet.
Det vandrades och det shoppades på denna marknad.
Börje blev med ny klocka för 45 spänn.
Orsaken till att Börje och Alek for runt på marknaden, hade ju yrkesmässiga förklaringar, men övriga män tröttnade snabbt och återvände till baren för ytterligare en liten pilsner.
Att fara runt o ”prassla med galgar” är ju, som bekant, en kvinnlig företeelse.
Så Janita och Eva färdades runt ett tag.
Eva hade köpt en BH för sjutton spänn och tre par trosor for tolv.
Rysligt billigt, alltså.
Janita hade tankarna på hur Claes mådde, så det blev inte så mycket handlat, eller prasslat, om man säger Claes, som liksom de övriga männen, hade tröttnat på att lufsa runt bland stånden, satt nu i baren med en halvdrucken pilsner.
Och genast, när någon föreslog att man skulle åka hem, slog han till och ville följa med.
Janita, som länge sett med förskräckelse i Claes ögon, hur han led, följde med hem, som den perfekta hustru hon ju är.
Hon stöttar sin husbonde i alla lägen.
Och blir han trött, så tar hon med honom hem så att han får vila.
Så agerar en bra kvinna.
Eva, däremot, är gift med en enveten smålänning från Kristianstad, och han är så otroligt trägen och tålig, att Eva kan strosa runt hur länge hon vill, utan att Göran blir trött.
Får han bara sin pilsner och sin cigarr, så är han nöjd.
Dobrila följde också med till basen.
Efter ett tag skulle det samtalas med advokat om Bacina Vino i Serbien AB, eller vad namnet nu kommer att bli.
Göran P, Alek, och bokföringsflickan, skulle samtala med en advokat i byn, för att reda ut en del viktiga detaljer.
Så blev det, och Börje, Hans, Eva och Anders , fick under tiden tid för en pilsner på en annan bar, i anslutning till advokatens kontor.
Köpa Hotell.
Det hade under veckan utlovats att ett hotell i närheten skulle vara till salu.
Och det är ju klart att: ett vinhus utan eget hotell, är ju inget riktigt vinhus.
Hans och Börje påbörjade en vandring för att ta en närmare titt på objektet ifråga.
Det blev en lång promenad i värmen.
Man fick berättat att hotellet skulle ligga vid sidan om en bro, som bombats av Amerikanarna år 1999, då när farbror Milosovic var busig, så det var inte svårt att hitta.
När vi, tidigare i veckan, fick höra om detta hotell, hade man inbillat sig att det var tal om ett litet gammalt skabbigt hotell från trettiotalet som var totalt nedslitet och att det var i det närmaste rivningsmoget.

Men när man kom närmare, visade det sig att hotellet, som var byggt 1974 – 1978, var ett mycket vackert bygge.
Att den arkitekt, som ritat det, sannolikt kommit i sitt livs extas.
Han hade ritat runda balkonger, bärande betongbalkar med tolv meters överhäng över en uteplats på bottenvåningen och inte en enda yta på fasaden var vinkelrät.
Rummen var rymliga, välutrustade och med WC/dusch i varje rum.
Totalt hade hotellet 30 st.
rum.
Tre av dessa hade fått ändrad användning och ett antal av rummen var dubbelrum.
Två källarvåningar i suterräng, varav den ena inrymde ett kök som troligen skulle kunna klara av 1000 gäster i en restaurang i samma plan.
I nedersta planet fanns pannrum, bar och personalutrymmen.
Utanför nedersta planet fanns en uteplats med plats för minst 500 solstolar plus en framtida swimmingpool.
Dessutom fanns på näst nedersta planet en balkong med serveringsutrymme för restaurangens gäster.
I markplan fanns en stor balkong med plats för trehundra sittande gäster.

Hotellets placering, mellan stora floden och den lilla å som rann genom Bacina var fantastisk.
Man konstaterade att: den som skaffat sig bygglov för detta hotell, måste haft bra kontakt med Kreml eller också direktkontakt med ” vår herre” i himmelen, amen.
Med andra ord: Hotellet hade en oerhörd potential.
Det fotograferades en del.
Det togs bilder från bron, som ju var återuppbyggd igen efter jänkarnas illdåd, och sedan var det dags för promenad tillbaka till baren med pilsner där de övriga sutto vilandes.
Börje beställde in varsin öl till sig själv och till Hans.
In kom en kopp kaffe och två pilsner.
Svårt med språket.
Kostnaden fick man ju ta, runt fentom svenska spänn.
Man snackade hotell en stund och sedan blev det dags att hämta bil och åka till basen igen.
Börje, som sedan några dagar, räknat ut vad han behövde i materialväg, åkte med Alek tillbaka till Varvarin för att göra dessa inköp.
Man åkte runt i flera byar innan man hittade vad man sökte.
Tillbaka i slottet, började så Börje löda och fixa det tekniska med ”vidundret” för att det skulle funka när det, dagen efter skulle fyllas upp med ”mumma” för produktion av rött vin.
Claes hade fortfarande svårt att acceptera att Börje inte hette Rune.
I flera timmar satt Claes på en bänk och läste i en spännande bok, medan fru direktör Jakobsson och fru direktör Persson satt och småsnackade i skuggan av valnötsträdet på gårdsplanen.
Pressning av röda druvor.
Det vandrades rundor och det förbereddes inför sista dagen då vi skulle pressa ett ton röda köpta inhemska druvor och pumpa in detta i den stora tanken.
Allt kändes under kontroll och Dobrila och Slobodanka dukade fram mat i massor igen.
Mycket mat, mycket vin och mycket öl.
Det blev mycket mat denna vecka och man kunde känna att ett antal kilon lagt sig runt midjan trots att man ju jobbat ganska hårt i värmen.
Men några extra kilon är gott att ha i den händelse det skulle bli svåra tider.
Alek har till en längre tids svältperiod.
Vi sov sött denna natt, och Göran G.
höll sig på sitt rum hela natten.
Måndag morgon och folk vaknade för första dagen helt utvilade.
Göran P var visserligen lite rastlös, för han skulle ju träffa bokföringsflickan denna dag, och det är ju alltid lite speciellt att träffa folk med ett annat språk och med en man ( Alek ) som ska tolka allt.
Det är ju speciellt med främmande språk och facktermer i bokföringen.
Claes satt i trädgården och läste, nyduschad och grann som en konfirmand, när dom andra vaknade.
Strax efter frukost informerade Alek hur vi skulle göra med druvorna efter att vi ”vägt in dom”.
Börje fick åka en liten extrarunda in till Varvarin för att hämta kopparrörsdetaljer så att han skulle kunna koppla klart alla rör innan man skulle fylla på vinsörjan i den stora tanken, så nu var det plötsligt lite brådis.
Börje lödade och kopplade medan de andra i gänget förberedde vinpressning av röda köpedruvor.
Plötsligt kom man på att vi ju måste åka till Zigenarbyn Suvaja och titta på sommarstugor och gravar.
Rumänska och Ungerska Zigenare har under alla år vandrat in i och ut ur olika europeiska länder och ” jobbat” Man vet ju inte om dom jobbat i de andra europeiska länderna, men i Sverige är dom inte så himla kända för att ta arbetstillfällen från oss svenskar precis.
Hur som helst, så finns ett antal Zigenare som tjänat grova pengar på sina ”jobb”.
Ett antal av dom har, efter hand, åkt till Serbien för att placera sina förmögenheter.
Bortom en by en bit från Bacina, och bakom en kulle, har ett antal Zigenare byggt sina sommarstugor.

Så gott som alla sommarstugor i denna dal, var enfamiljs trevåningshus.
Varje våning var runt 150 kvm.
Och man hade smyckat ut så gott som samtliga ytor.
Ett hus hade ett entréparti i ek som garanterat kostat 100.
000:- svenska spänn.
Alek berättade att, om någon byter ut sitt smidesstaket, så byter grannarna till något ännu mera pråligt inom en månad.
Rena tävlingsarenan.
Vi åkte vidare genom nämnda by för att studera Zigenarnas begravningsplats i slutet av byn.
Detta var helt otroligt.

Enligt Alek, finns gravar som kostat miljoner.
Inte en enda grav utan att den hade tre olika kulörer granit i gravstenarna.
De flesta stenarna var mer än två meter höga.
Om gubben dött först, hade man graverat in och hans datum för inträdandet i den sista vilan plus ett foto på gubben.
Vid sidan fanns ett foto på kärringen och man hade gjort plats för henne i dubbelgraven så att det bara var att lyfta på locket och lägga ner henne.
Sen kunde man gravera in datum för henne också.
Locken var av marmor i kulör som passade till graniten i gravstenen.
Många gravar hade tak och flera gravar var försedda med möbler i granit, så att anhöriga kunde komma och sitta hos sina avlidna och tänka på dom.
På de flesta gravar tändes stearinljus eller lyktor regelbundet.
Hans och Börje åkte en extra runda i Bacina, efter Zigenarbesöket, för att titta efter renoveringsobjekt till salu.
Många kåkar fanns som stod tomma, och troligen var priserna inte speciellt höga med tanke på efterfrågan.
Hans förälskade sig i ett stort hus med en jättelada.
Han skulle kunna inreda nåt fräckt där.
Dock visade det sig att taket höll på att trilla ner i vardagsrummet.
Väggarna var däremot raka o fina, så med ett gäng, från Sverige skickade, takstolar, skulle man snart få ordning på möget.
Börje blev kär i ett litet gult hus i anslutning till platsen där Alek´s väg började.
Alek hade tillsammans med Slava, planerat en visning av hotellet som var till salu.
Vi åkte dit för att kika på detsamma och fick en rundvandring.
Rummen besiktigades, köket besiktigades och vi var runt i nästan alla utrymmen.
Det konstaterades att inte mycket av ytskikt, var användbart.
Elsystem samt vatten och avlopp behövde bytas ut dessutom borde man nog höja standarden något.
T.
ex.
golvvärme, handdukstork och lite fräckare ”mysbelysning” i badrummen.
Hans och Börje gjorde en snabb kalkyl på kostnaden för ombyggnad av badrummen.
Skicket borde bättras på en del och Alek, Anders och Mats hade i princip redan gjort upp en handlingsplan för målningsentreprenaden.
En hel del gamla tråkiga fönster borde bytas ut.
Göran G anmälde sig som ansvarig arbetsledare, förutsatt att intervjuflickan regelbundet kom för en hemma hos intervju.
En av cheferna för hotellet, en liten gubbe i femtioårsåldern hade ända sen barnsben glömt borsta sina tänder.
Han hade endast en gadd kvar i munnen och han hade svårt att tugga.
Det blev visning med lunch, för när man minst anade det så bjöds vi till bords i stora matsalen.
Fram langades en jättelunch med alla tillbehör och sljiwovic och allt man i övrigt kunde önska.
Mängder av vin bars fram, och när vi suttit och snackat i två timmar, frågade gaddchefen om någon ville ha nåt mer, för kökspersonalen var inkallade speciellt till denna lunch.
Och om ingen ville äta mer, så kunde ju personalen få gå hem.
Vi voro alla mätta och goa, så personalen kunde få gå hem, och vi tackade för oss.
Som av en händelse dör plötsligt Sjökvisten upp.
Han hade nog känt doften av mat, för plötsligt stod han i dörren och dreglade så han blev blöt på magen.
Självklart skulle han få lite mat, stackarn.
Han fick inte plats vid bordet, men han skämdes inte för att sitta vid ett sidobord, bara han fick mat.
Så han satt och smaskade i sig tre eller fyra portioner med vin därtill.
Väl tillbaka på basen, påbörjades pressning av blåa köpedruvor.
En i nästnästgrannbyn inköpt aluminiumanslutning passade på det svenska bottenröret.
Den befintliga 60 mm.
slangen värmdes med gasol och krymptes på så sätt ner till 50 mm.
varefter den spändes på plats med dubbla slangklämmor för att den inte skulle släppa när det blev tryck i densamma.
Druvklasarna pressades i kvarnen, pumpades in i bottenröret i tanken och allt fungerade alldeles lysande.
För säkerhets skull öppnades manluckan i sidan på tanken så man kunde beskåda fenomenet, när mumman pumpades in.
Direkt när impellerpumpen stoppades kunde man stänga en ventil i bottenröret och vips, så hade man stängt in all mumman i tanken.
Inte en droppe läckte ut och vi kunde lossa slangen för att diska av och rengöra alla attiraljer efter användning.
Inom en halv timma hade alla hjälpts åt med städning och allt var snyggt och prydligt igen.
Mjölnarens Irene.
Mjölnaren ville absolut att vi alla skulle komma hem och se hur han och hans familj bodde.
Detta kunde vi ju inte motstå, så det blev avfärd mot mjölnarens hem Hans dotter, som saknade husbonde, men hade en dotter på två år, bodde där också.
Dottern var grann som en dag, tyckte Göran G.
och han blev kär på nytt.
Hon heter visst Irene.
Skulle nog inte bli svårt att vara arbetsledare här inte.
Mamma mjölnare fick sig en cigarr igen och hon var på ett strålande humör liksom tidigare i veckan.
Hon bodde också hos mjölnaren.
Hon berättade med glädje i blicken att: ” hon skulle jobba i tio år till, sedan skulle hon pensionera sig.
” Hon var ju ”bara” 74 år nu, så det skulle nog gå bra.
Det serverades allt möjligt att dricka, plus massor av söta goda kakor, och sedan fick var och en varsin påse med mjöl att ta med hem.
Helt underbara människor.
Mille ( Vinexpert ) På kvällen hämtade Sjökvisten Mille för att han skulle få se vad vi åstadkommit med dom blåa druvorna.
Mille blev mäkta imponerad av resultatet.
Han mätte sockerhalt och tillsatte vinjäst från hovleverantören Rubin.
Han informerade Alek om att man i det vita köpevinet bör tillsätta två kilo socker per hundra kilo vätska, för att det ska ge den rätta alkoholhalten.
Den vitgröna kulören på Rieslingvinet behagade Mille alldeles speciellt.
Denna rena druvsaft var ett resultat av noggrann avskiljning av skal och kärnor.
Mille sa att resultatet av detta vin kommer att bli ett vitgrönt rieslingvin.
Just den kulör som folk vill ha.
Man betalar för rätt kulör.
Detta är en modegrej.
Plötsligt kan det vända och folk vill ha ett gult rieslingvin.
Bra att veta ju, kände vi som är vinproducenter.
Janita och Anders fick ta åt sig hela äran.
Dom hade ju med sina bara händer rensat hela rasket.
Ett strålande fint jobb.

Mille ansåg, när han sett resultatet av vår skörd av Merlot, att marken i Bacina tydligen var alldeles speciellt väl lämpad för Merlotdruvor.
Han tyckte till och med att vi måhända skulle ha mer Merlot än de 20 % vi hade tänkt.
Kanske byta ut mot tio extra % Cabernet Sauvignon, och få 60 % av dessa istället.
Njaaa, tyckte vi.
”Vi kör nock med 70 % som vi sagt trots allt, nu när vi har beställt plantorna.
” Vi är ju av naturen lite kaxiga, så har vi sagt att vi vill göra vin som ska likna Bordeaux så ska vi inte mixtra med blandningen, ju.
”Sen får experterna säga vad dom vill.
För vi ska nock lyckas”.
Vi fick låna en apparat att buteljera vin med.
En sinnrik rostfri mojäng med filter, genom vilket man pumpade vinet en sista gång för att samla upp eventuella orenheter i.
Vi fick låna denna apparat av Sjökvisten.
Göran P, Anders och Börje satt en stund och resonerade om hur vi skulle kunna gottgöra Dobrila, Mica, Slobodanka och alla andra för all välgärning.
Vi tillkallade Alek för att få tips.
Alla var vi eniga om att, om man inte får betala för dessa fantastiska tjänster, så skulle man aldrig vilja komma tillbaka igen.
Detta ville vi ju så oerhört gärna, så på något sätt skulle detta lösas.
Alek berättade att Dobrila med flera så gärna ville bjuda på kalaset och vi protesterade högljutt.
”Om det är något man inte vill, så är det att utnyttja folk.
” sa vi.
Alek lovade lösa grejen på sitt eget sätt och så fick det bli.
Vi kände oss nöjda.
Lite senare på kvällen, när vi satt oss till bords, sista natten med gänget, och vi satt och samtalade med Mille, dök Sjökvisten upp igen.
Han hade nog känt doften av mat igen, och denna doft hade en tvångsmässig inverkan på honom men han hade nog inte ännu smält lunchen, för han satte sig inte ner vid bordet.
Anders, som kommit i form igen sa: ” Va faen var det me Sjökvisten ikväll? Skulle han inte snylta ?? Det fanns ju mat på bordet.
” Göran P, som är så prydlig skakar på huvudet när han ser Sjökvisten.
Claes och Börje ( Rune) känner samma avsmak för snyltare.
Man behöver inget säga, det räcker med blickar.
Men Alek säger: ” Vi ska inte häda Sjökvisten, för vi kan ha nytta å han ”.
Efter hand som tiden gick blev det allt tunnare vid bordet och slutligen var det bara Mille, Alek, Hans och Börje som satt kvar.
Det snackades vin och det snackades vin.
Det framkom att Mille accepterat budet på 100 euro i månaden och vi voro så nöjda så nöjda.
Dessutom voro vi, av naturliga orsaker, lite runda under skorna av all nyttig dricka.
Alek körde hem med Mille men natten blev orolig.
Hemresa.
Ty med planerad avfärd redan klokan strax efter sex kommande morgon medför blotta vetskapen en viss stress och en viss omedveten oro över att försova sig.
Hans hade ställt telefonen att väcka redan halv sex.
Tisdagmorgon.
Nu var det otta, även i Serbien.
Fy tusan.
Hans väckte Börje medan han konstaterade att Göran G hade öppnat sin dörr och tydligen var vaken.
När vi kom ner på bottenvåningen mötte vi Claes och Janita som redan var nyduschade och fina.
Det doftade nybakat bröd och det var bara att bänka sig vid frukostbordet.
Åtgången på vinjaken var måttlig denna morgon.
Inte ens Alek skulle ha en liten borre, ty han skulle ju framföra automobil ända till Belgrad.
Frukosten stod framdukad och vi fick en sista smörjelse innan vi for.
Hans smet iväg för att väcka Göran G.
som ju inte ännu kommit ner.
Ett riktigt ”nanetryne”, han Göran.
Han blir nog extra trött eftersom han blir så blixykär i alla vackra damer, måhända?.
Men väl nere på gårdsplanen och en cigg i munnen så vaknar han sakta till liv.
Denna sunda livsstil lever Göran G efter.
Vänner hade kallats in och till vårt förfogande fanns nu Alek´s jeep, en mercedes med Österrikiska reg.
skyltar plus en rishög till Mercedes E-classe som skulle frakta oss vindirektörer till Belgrad med avfärd klockan kvart över sex på morgonen.
Det kramades och det pussades.
Man kunde inte krama tillräckligt för att visa sin tacksamhet mot Dobrila och Slobodanka, man ville tacka av hela hjärtat.
Vi stuvades in i de fordon som stod till buds.
Göran G.
, som fortfarande var lite matt, skulle lägga sig i baksätet på Alek´s jeep, ihopviken som en fällkniv.
Hans i framsätet och Anders och Börje i baksätet på E-classemercan, och resten av besättningen på resterande platser.
Hans, som ju är en vuxen man, flyttande bak framsätet max.
för att få plats med sina knän.
Detta fick till följd att Börje hade endast 80 millimeter till förfogande till ben och vader.
Lyckligtvis är inte Börje gymnast med muskulösa ben, så plats fanns.
Denna typ av Mercedes borde heta P-classe istället.
Ty man kände sig som om man satt inne i en parkeringsautomat där man satt inklämd i baksätet.
Hastighetsmätaren funkade inte så man fick gissa farten.
Vägarna i Serbien är inte alltid av jämnaste slaget, och när man kom i motorvägsfart över vissa gupp i vägen kändes det som om man satt på ryggen av en orm.
Fjädringen funkade liksom nedåt åt vänster i varje liten håla, så man satt och bugade åt höger i varje gupp hela vägen till Belgrad.
( 200 kilometer ) Att sova var uteslutet.
Trots allt gnäll, kom vi lyckligt fram och kunde checka in till flyget.
Alek och hans hjälpredor avtackades och vi flög hem igen.
Man har fått en mycket god lärdom under den gångna veckan.
Man har dessutom fått uppleva ett lugnt skönt Serbiskt lantliv på nära håll, och vi är mycket tacksamma för denna fantastiska upplevelse.
Om vi inte hade känt Alek hade vi garanterat aldrig fått vara med om detta

STORT TACK ALEK

Vid protokollet

Börje Nyberg
Vinodlare