Börjes betraktelser

Du är på sidan: Bil som bil del 2

7 personer på äventyr i Turkiet

Karlasegling i Turkiet

När vi snackar ” karasegling” så är det faktiskt ett riktigt manligt fenomen.
Våra första seglingar, under nittiotalet, företogs i en 35-fots segelbåt.
Denna båt hade ingen dusch, men dock en toalett.
Wc-utrymmet var placerat i vad man närmast kan likna vid en ytterst liten garderob.
Om man skulle sitta, vilket ju varje människa måste ibland, så kunde man inte stänga dörren.
Man fick helt enkelt backa in och sitta med dörren på vid gavel och med knäna ut i korridoren.
Om man sen bara öppnade takluckorna så kunde man sticka upp huvudet och räta på ryggen, och då var det inga som helst problem.
Om man skulle segla sex man i en båt med 4 kojplatser + två bristfälliga sovplatser i salongen, så gällde det ju att man inte packade som en ”kärring”.
Detta att ” inte packa som en kärring” fick till följd att vi varje år utlyste en tävlig om vem som hade minst packning.
Handduk, tandborste och kalsonger var ok att ha med, men den som hade skjorta eller snygga brallor i reserv blev oftast hädad hela veckan.
Ett år, då rekord slogs, hade jungman Jocke 2,8 kilos packning och då inklusive videokamera.
Han vann fjorton pilsner och hedrades hela veckan.
Om man, mot förmodan skulle behöva en ny T-shirt, så köper man en på plats.
Sak samma med filsingar.
Jockes T-shirt var ren och fräsch och vit när vi lämnade Sturup, men efter tre dagar var den grå, och efter sex dagar hade den samma kulör som teakdäcket på båten.
Den kunde dessutom stå själv i sittbrunnen.
Stanken går ej att beskriva i ord.
Men manligt var det, tyckte vi och vi fortsatte på detta tema under våra seglingar i många år.
När man badar i medelhavet gång efter gång med kläderna på, så blir man grå efter några dagar.
Håret blir liksom svinto, av saltet.
Navigeringen är betydligt enklare på havet än i luften.
Mycket beroende på att man, som sagt, har mer tid på sig.
En halvtimma eller ett par timmar har inte så stor betydelse.
Är man bara ute på vattnet så tar allt sin tid.
Vi har infört att vi alltid äter vinerbröd till lunch.
Vinerbröd består av vitt vin och grekiskt bröd.
Är man runt Hydra och Spetses och Poros eller i Cykladerna så blir det retzina , men runt Lefkas blir det vanligt vitt vin.
Rezina passar bra allt Grekiskt bröd och till all Grekisk mat, men det smakar orm här hemma.
Mycket märkligt fenomen.
Vi tar ett par glas till maten och det blir aldrig så att vi berusar oss på retzina.
Så gott är det inte, inte ens i Grekiska övärlden.
Den ende som jag vet som kan dricka retzina hemma i Sverige, är vår husdoktor Anders, så vi brukar köpa med en flaska hem till honom ibland.
Då blir han glad och då ser han till att vi alltid är friska.
De senaste åren, sen pappa Pelle ( en av Cederholmarna) kom med i karlagänget, har det alltid serverats grekisk sallad till brödet.
Då har det blivit vinerbröd med sallad.
Gott! Pelle är mycket duktig i den kulinariska konsten.
Han fixar sallad som alla ombord njuter av och avgudar.
Det tar längre tid att reagera när man avnjutit vinerbröd, så på eftermiddagarna kappseglar vi inte med tyskar, vilket annars är vår favoritsysselsättning.
Det har hänt att vi seglat ikapp tyskar och till och med rundat dom.
Sånt gör man när man är riktigt elak.
Tre saker gör man med Tyskar: 1.
seglar ikapp dom, 2.
seglar förbi dom och 3.
seglar ifrån dom.
Så är det.
Cederholmarna är ena riktiga seglare.
Dom har kappseglat under många år och dom vet hur man skotar.
Vi andra nöjer oss med att sola oss i glansen.
Ofta planerar vi seglingarna så att vi kan, i lugn och ro, lägga till i en hamn, ta varsin pilsner och sen sitta och slötitta när tyskarna kommer in och ska lägga till.
Väldigt ofta blir det ett skådespel.
Tyska äkta män blir ofta väldigt arga och högljudda mot sina kärestor när något går snett vid angöringen.
Ofta släpper man ankaret alldeles bakom båten ( tre meter ut ) och sen kan man inte förstå varför det inte "tar".
På kvällarna går dom ofta ut i stora gäng, bokar upp hela eller delar av restauranger där dom mycket högljutt visar vem som har stålarna och vem som bestämmer på stället.
Därefter ser dom ofta till att ingen sover förrän dom själv släckt ljuset.
Dom kan gladeligen sitta i fem till sex sittbrunnar och med sitt hårda språk hålla en hel hamn vaken ända tills ölen är slut.
Ofta sover dom sen på däck.
En tysk snarkning kan skrämma fiskar.
I övrigt är dom ju snälla och så.
Inte för att jag vill generalirisera eller på något sätt ”dra alla över en kam” eller så, men Engelsmän däremot är jäkligt kul.
Dom bjuder på sig själv och dom hyr ofta små segelbåtar som dom sen seglar eskadersegling med, i stora flockar.
På kvällarna har dom sen kul tävlingar och dom sjunger gärna.
En Engelsman skäms inte för att ta sin gummijolle och paddla ut med ankaret några gånger om det inte skulle ” ta ” första gången.
Under tiden kan hanses käresta sitta i sittbrunnen med ett glas sherry och heja på honom, allt emedan hon skålar med båtgrannarna.
Sen skrattar dom tillsammans.
Vi har, efter ett antal år, hittat en del pärlor.
Bland annat en liten by som heter Galata.
Vi lägger då till i staden Poros på ön med samma namn.
Sen tar vi en taxibåt över det lilla sundet in till fastlandet där Galata ligger.
Några hundra meter till vänster hittar vi sedan denna underbara restaurang.
Pappan är kock medan mamman och äldsta sonen serverar.
Första gången vi besökte dom var pojken inte mer än i tioårsåldern, men han sprang och bar tallrikar och mat och öl som en hel karl.
Man får gå in i köket och titta på maten man önskar beställa, för dom har nämligen inte tryckt upp menyer.
Vi brukar ta lite av varje och av alla rätter, inklusive kalamaris, ( små friterade bläckfiskungar ).
Varsin öl till förrätt och sedan kommer maträtterna in efterhand som dom blir klara i köket.
Retzina smakar smaskens och efterhand, om det skulle ta slut fyller man själv på aluminiumkannan från en femtusenliters trätunna med retzina.
När kvällen är slut och man ska betala så brukar det kosta runt 250:- kronor för sex personer.
Det brukar bli ungefär så, det har varit så sedan början av nittiotalet så i Galata finns ingen inflation.
De första gångerna vi var där var mamman smal och fin och efter hand som åren gått har hon blivit rund och go.
Nu är hon ordentligt kraftig och fantastiskt go.
Klart att hon växer med en gubbe som lagar så god mat, ju.
Så var det förr i världen alltså.
Årets karasegling skulle avnjutas i Turkiet.
Det föll sig så att den gamla trotjänaren Gullan, som hon kallades, 35-fotaren, såldes.
Hon avyttrades till en annan svensk som sen sålde till en annan svensk som sen sålde till en annan svensk.
Med andra ord: ” hon blev en riktig handelsbåt ”.
Fyra eller fem olika ägare under bara ett par år.
Efter försäljningen hyrde vi segelbåt i några år, tills det gick upp för oss att ” man kan ju faktiskt äga en båt tillsammans ”.
Jag åkte, tillsammans med Pelle C och Micke C till båtmässan i Göteborg i februari 2003.
På ort och ställe gjordes affären upp, med ett Grekiskt charterföretag.
Vi skulle betala vardera 250.
000:- alltså tillsammans 750.
000:- och för dessa stålar skulle vi äga 49 % av en sprillans ny 41-fotare.
Sen ska charterföretaget, under fem år hyra ut båten till turister, och ta hand om intäkterna för att sen, fem år senare, ska båten helt ägas av oss.
En ”sjyst deal” tyckte vi, och skrev på.
Under dessa fem år skall charterföretaget ombesörja och bekosta hyra av hamnplats, försäkring, underhåll av båten med allt vad detta innebär, bland annat byte av segelgarderob vart annat år.
Vi skulle, som ägare, fritt få disponera båten under tre veckor varje år.
Båten skulle ligga i Marmaris i Turkiet första året och sen skulle hon ligga i Grekland resterande fyra år.
Efter några telefonsamtal med banken, ordnades finansieringen och vi belånade alla tre, våra respektive hus, igen.
Pust stön.
"Nåja, med dagens låga ränteläge så ordnar det si nock", tyckte vi.
Pengarna fördes över i mars och i juni var det dags för första seglingen.
Denna segling företogs med mamma Nyberg och pappa Pelle och farbror Micke och jag , och så tre ungar naturligtvis.
Pelles Jesper och Ebba och våran Fanny.
Skööönnt.
Otroligt läckert att vara med och äga en 41-fots Bavaria.
Känns manligt.
Tre dubbelrum, riktigt kök, två toaletter med varmvatten och dusch i varje.
Inte bara en garderob med en wc-stol instoppad, utan rejäla utrymmen där man kan gå in och stå upp rak, klä av sig och duscha.
Inte fel vill jag lova.

Till Turkiet.

Vi blev totalt sju grabbar på karlaseglingen i oktober.
Pelle C, Micke C, Anders ( skyltfabrikant och kompis ) min Micke, Fredrik ( Tog flygcert före mig trots att han började senare ) Lars ( kallas för Otto för att det är lättare att uttala ) och så jag, Börje.
Anders, Fredrik och Otto hade inte varit med oss på karasegling, så dom fick instruktioner om hur man packar.
Otto fattade inte riktigt, för han hade ensam mer grejor med än vad alla vi andra hade tillsammans.
Han fick lida mycket för detta.
Klockan två på natten avgick bilar från Kristianstad mot Sturup, för planet skulle lyfta kvart över sex.
Incheckning gick snabbt, utom för Otto, för han fick ju pollettera sin enorma packning ( en stor tjock trunk ) medan vi andra ju endast hade handbagage.
Vi kommenterade flygningen och, som vanligt skakade det när vi passerade dom transylvanska alperna.
Väl på plats i Turkiet tog vi en öl, medan vissa väntade på sitt bagage.
Det var varmt och gott.
32 grader i skuggan och vem ville ut i solen ? Tillträde till båten hade vi först på lördagen ( vi reste ner redan fredag), så första dagen och kvällen fick vi bekanta oss med Marmaris.
Dessutom hade vi ju möjlighet att leta upp våran båt.
Den skulle finnas på en liten marina någon mil bort.
Naturligtvis kändes det rätt att omgående leta rätt på den så vi kunde komma iväg snabbt på lördagen.
Hotellet vi bokat, erbjöd plats för vissas packning och vi andra lämpade av vårt handbagage på samma gång.
En tung promenad genom hela staden, med allt vad detta vill säga av gatuförsäljare och turkar som hela tiden ville locka in oss, sälja på oss en massa saker klippa håret, låta oss äta billigt, låta oss äta utan att betala för vinet, sälja mattor att ta med hem.
Jobbigt.
Mycket jobbigt.
Jag råkade i luven på flera stycken och lovade heligt att aldrig besöka detta land med alla dessa försäljare.
Vi hittade strax till den stora marinan i Marmaris och vi frågade efter charterföretaget som ju hyrde ut våran båt ( Josefina ) En liten Abraham kände till namnet och förklarade vägen.
Efter en promenad på fem till sex kilometer i tryckande värme, insåg vi att vi nog behövde en taxi.
En bra grej med Turkiet är att dom har så höga trottoarkanter att man kan sitta ganska bekvämt med benen i rännstenen, medan man inväntar taxi.
En Peugeot herrgårdsvagn från 60-talet med taxiskylt på taket dök så småningom upp och vi stuvades in.
Tre i framsätet med chauffören, fyra i baksätet och med mig längst bak.
Liggandes på sidan bland bogserlinor och verktyg, kändes det som om vi for fram i närmare hundra knyck på den smala grusvägen.
Han hittade marinan, chauffören, och vi hoppade ur.
Det kostade nästan gratis, så vi kunde inte förstå varför vi hade gått flera kilometer och plågats.
En tysk familj bodde sista natten i båten och vi hälsade på dom.
Innan vi for tillbaka till staden tog vi varsin välförtjänt pilsner, därefter tog vi ytterligare varsin pilsner.
Det fanns två stycken hängmattor upphängda i några kokospalmer i trädgården.
Man somnar gott efter ett par öl och efter att ha varit vaken sedan halv två natten innan.
Det tog någon timma innan vi samlade ihop oss för avfärd mot staden i taxi.
Väl tillbaka i Marmaris och efter att ha duschat av resdammet på hotellet, skulle det ätas.
Man behöver inte gå särskilt långt på genomfartsgatan förrän man fattar grejen med kollektivtrafik i Turkiet.
Mängder av små bussar kör fram och tillbaka längs denna långa gata.
Man stoppar en av dom, hoppar in, betalar en och femtio, sen hoppar man av vid lämpligt tillfälle.
En kanongrej.
Självfallet åkte vi in till i närheten av hamnen för att intaga en läcker måltid med gott inhemskt rött vin.
Trots en massa fantastiska erbjudande om att köpa billigt och framför allt bra grejs.
Because I was their friend, all of them.
Huuuh.
Lyckades det oss att endast handla varsin keps.
Anders och jag köpte varsin halmhatt.
Huvudbonad används för att skydda skallen mot alltför starkt solljus.
Man somnade ovaggad, om man säger, redan vid niotiden, sedan Micke sjungit en serenad för några tjocka engelska madamer.
Utrustningen i båten erbjuder lakan och filtar och örngott och kuddar plus allt vad man kan önska av köksattiraljer.
Jag och min Micke blev sambos, Anders och Lars blev ett par, Micke C bodde ihop med sin bror medan Fredrik intog hela salongen.
Ottos packning fick stå på durken i salongen för den fick inte plats inne hos dom.
Kommentarer hördes angående detta.
Lördag, vid pass lunchtid stävade vi ut på medelhavet.
En halv vind på runt sex m/sek gav oss 7 knops fart mot första ankarviken.
Vattendjupet varierade mellan 100 och 400 meter.
Minns inte vad platsen heter, men innerst i viken stod ett antal små nissar, på varsin hembyggd träbrygga och hojtade till alla som kom in i viken.
Det visade sig att varje brygga tillhörde en viss speciell restaurang, och det hörde till god ton att, om man lade till så åt man på restaurangen som ägde bryggan.
Inte underligt att dom stod och gastade och gapade.
Den restaurang som ägde bryggan vi lade till på hade jättegod mat, så för oss var det helt ok.
Kyparen lärde oss den ädla konsten att, av en servett , vika en ros.
Mycket trivsamt.
Man påstod att det var 28 grader i vattnet så vi badade allihop, till och med jag var i en kort stund.
Man flyter lätt för det är mycket salt i vattnet.
Detta system med restauranger och deras bryggor var tydligen typiskt för Turkisk turistnäring, för så var det överallt.
Man kunde segla runt en liten ö som ligger mitt i viken och som ju skyddar mot eventuella vindar.
Öns silhuett mot himeln i solnedgången liknade två mycket vackra kvinnobröst.
Självklart döpte vi ön till ” pattaön ”, låter väl ganska naturligt i ovan nämnda sällskap.
Vi fick höra, morgonen efter att ön, på Turkiska, heter något som betyder ” ung kvinnas bröst ”.
Så då var vi ju inte så dumma trots allt.
Bara ordvalet som avvek något, ju.
Man är inte god vän med Greker när man är Turk.
Vi blev avrådda från att segla till Grekland, för man visste ju inte vad Grekerna kunde hitta på.
Greker är ju barbarer liksom vikingarna en gång var, fick vi veta.
Dessutom var det inte så säkert att man var välkommen tillbaka till Turkiet om man varit i Grekland.
Rhodos låg inte mer än 35 distansminuter bort, vi visste ju att man inte blir lockad till inköp i Grekland, vi visste också att Greker är jättegoa, och att dom har god mat och allting.
Egentligen kunde vi inte hitta en enda orsak att inte segla över o hälsa på Grekerna på Rhodos.
Micke spelade gitarr och sjöng några låtar på kvällen till en och annan väl kyld pilsner, innan vi kröp till kojs hos våra respektive nya sambos.
På morgonen promenerade jag iväg för att köpa bröd.
Jag vaknar alltid först och det känns skönt med en lätt promenad på något hundratal meter innan solen gassar för fullt igen, så det brukar vara min syssla att ordna bröd.
Igång med kaffekokningen och sen frukost i sittbrunnen i ett härligt solsken är inte fel.
Någon diskade och plockade undan, någon badade lite, och slutligen blev vi alla rörande eniga om att det nog vore lämpligt att dra till Rhodos.
Vinden låg på rätt håll, så vi skulle få en fin bidevind och med det lite svalka.
” himst hitt i solen” tyckte Anders och hoppade överbord stup i kvarten.
Väl ute på havet hade vi mer än 1700 meter vatten under oss på väg mot Rhodos.
Vi tog ned lite segel för att sakta in, sen slängde vi ut en tamp i vattnet för att hålla sig i när man släpades efter båten.
Man har ju hört att ” segla är livet ” och inte är det otäckt inte.
Otto bor till vardags i Göteborgstrakten.
Han har det gott och han lever väl.
Man kan se det på hans kroppshydda.
Har blivit lite rund om buken.
När han efter ett dopp hasade sig upp på däck, påminde han nästan om en säl.
När han senare satt och vilade mot masten och hade ett förtroligt samtal med Pelle, påminde hans runda mage en aning om Budda.
Han fick tilltalsnamnet Budda för några timmar.
Inte på något elakt sätt utan i all välmening.
Det konstaterades att vi andra var dom första som sett Budda sitta mot en mast å en segelbåt.
Väl framme vid Rhodos stad, kastade vi ankar och badade lite innan vi seglade in i Mandrakihamnen och lade till för natten.
Några Svenskar som ju kände igen flaggan kom och hjälpte oss släcka törsten under flera timmar och dom drack upp nästan all vår öl.
Staden erbjuder allt vad man kan tänka sig, och självfallet skulle nu nattlivet testas av.
Vi hittade en riktigt läcker nattklubb, som var uppbyggd inne på en bakgård under tak.
Mitt i fanns forsande vatten och ett sjörövarskepp med sittplatser.
Riktigt fräckt var det.
Bra musik spelades också.
Drinkar beställdes in och pilsner dracks i överflöd.
Jag blev onödigt trött ganska snabbt, så jag drog mig tillbaks mot båten för att få lite skönhetssömn medan Budda, Micke C och Pelle kände att dom behövdes i stadens myller ännu i några timmar.
Dom spred lite svensk snygghet, hette det.
Vi voro lite slöa nästa dag.
Vissa av oss voro mer slöa än andra.
Seglingen gick mot Turkiet igen och i svag vind tog det många timmar.
Dock var detta en avslappnande segling så framemot kvällen voro vi alla utvilade igen.
Troligen hade det uppstått eldebrand någonstans på fastlandet, för stora röda flygplan hämtade upp vatten i havet som dom sedan troligen tömde över eldhärden någonstans, för att sedan återkomma och fylla på ideligen.
Skickliga piloter minsann.
Stora rejäla motorer hade dom också.
Dagens segling gick mot en liten stad en bit öster om Marmaris, och vi seglade raka vägen från Rhodos för att inte Turkarnas kustbevakning skulle upptäcka att vi varit utomlands.
Lite dåligt samvete hade vi ju faktiskt och inte vill man hamna i Turkiskt fängelse.
För dom har man ju hört talas om.
Inge bra komfort inte.
Under denna långa seglats blev det mycket sol och bad.
Kvällen kom tidigt denna dag ty lång segling efter hård natt sätter sina spår.
Vi hittade in i en fin vik efter att ha rundat en lång halvö.
Vi fick faktiskt så att säga, segla tillbaka västerut, efter rundningen innan vi hittade in i en fantastisk liten vik.
Längst in fanns en enda restaurang med en bra brygga att lägga till vid.
Folk, även vi, badade i det ljumma vattnet och en pilsner satt fint i värmen.
En stor skylt klargjorde att detta var den bästa restaurangen i staden.
Staden bestod av nyss nämnda restaurang, ett utedass samt en liten stuga, där troligen de anställda bodde.
Dom som ägde stället bodde bakom köket i restaurangbyggnaden.
Mycket god mat och gott vin men till ett jäkla pris.
Nästan som hemma vad gäller priset.
Men sen å andra sidan, saknas konkurrens så går det ju att ta för sig.
En tysk familj som låg vid sidan om oss åt egentillagad mat i sin båt, vis av skadan.
Dom hade varit här förr.
Det enda dom köpte var öl och vin.
När jag kommande morgon skulle hämta bröd, fick det bli restaurangens bröd, för något annat stod ej till buds.
Dock smakade detta alldeles förträffligt och nybakat så man nästan brände sig.
Bakat i köket.
Gott.
Invid bryggan fanns en ”minimarket”.
En liten butik med det allra mest nödvändiga, som öl, vin, toapapper, ficklampsbatterier, vattenmelon och flaskvatten.
Butiken stod obemannad hela dygnet och man fick lägga pengar i en liten porslinsskål som betalning för det man handlat.
Mycket smidigt och inga personalkostnader, ju.
Restaurangens bar stod lika övergiven som minimarketen.
Inget folk, men hela sortimentet av vin och sprit med tilltugg fanns på hyllorna.
Efter frukost och ett förmiddagsdopp drogo vi sedan åstad mot en badvik.
En läcker liten vik med hus på stranden och ett flertal andra båtar som hade kommit på samma utmärkta idé som vi.
I ett av husen på stranden fanns en liten bar där man kunde införskaffa varsin kyld pilsner till en rimlig kostnad.
Ett par Holländare ansåg oss likna forntida vikingar och bad att få skjuts med oss i våran gummijolle tillbaka till sina damer ( fyra stycken puddingar ) i hanses båt.
Vi bjöd på turen och även Holländarna blev nöjda.
Vi såg nog ut som vikingar då vi voro aningen skäggiga och inte alltför rena trots att vi ju hade två duschar ombord.
Som sagt manligt.
Under eftermiddagen besökte vi en liten stad där vi lade till vid flaggor som liknade dom vi sett i Marmaris.
Det var charterföretagets flagga, dom som ju hyrde ut Bavariabåtar som våran.
Fantastisk service mötte oss.
Dom visste ju inte att vi ägde båten, men dom hjälpte oss med tampar och dom frågade omgående om allt var bra och om allt funkade.
Mycket seriöst.
Nu var det ett tag sedan vi bunkrade, så vi traskade upp till en market i staden.
Denna gång en Supermarket, en butik stor som en vanlig kvartersbutik här hemma och med ett liknande sortiment.
Bar det mest nödvändiga.
Coca cola , ägg, bröd, kaffe, tamponger, chips och film till kameran plus lite till.
Vi handlade nästan upp hela veckopengen och fyllde upp ordentligt med pilsner, för man vet ju aldrig om man blir strandsatt på en öde ö.
Och i ett sådant läge så gäller det ju att vara ”klädd”.
Tre hela kundvagnar och kalaset kostade nästan 50 miljoner.
Runt trehundra spänn.
En liten butiksmedhjälpare följde med som handräckning och hjälpte oss stuva ner allt i båten.
Tur att det finns en rymlig kyl.
Jag menar så att gurkan inte måste ligga i värmen.
En mycket praktisk liten detalj i båten.
På den ena soffan kan man lyfta sitsen och där under får plats två ölbackar.
Smart, och mycket genomtänkt.
Tysk båt.
Med kyl och soffa uppfyllt kunde vi nu ägna oss en stund åt att käka lunch.
Vid torget hittade vi en mysig restaurang med en mycket sträng ägarinna.
Detta såg man direkt, ty de anställda småpojkarna var livrädda för henne och hon hade en mycket barsk blick.
Inte ett leende så långt ögat kunde nå.
Nåväl, vi beställde in lite blandat i matväg plus varsin rejäl pilsner.
Under tiden som maten tillagades tillverkade jag en vacker grön ros.
Det tog nästan tjugo minuter innan vi lyckades övertala kyparpojken att ge rosen till restaurangmamman ( eller bordellmamman som vi döpte henne till ).
Och döm om vår förvåning när vi fick ett leende från henne.
Trivsamt.
Hon smälte som smör för att i nästa andetag bli lika sur igen.
Troligen var det hennes man som gjorde henne barsk mot udlänningar som oss.
Han var väl rädd att vi, blonda vikingar, skulle ta henne med när vi lämnade, men så grann var hon inte.
Kommande afton tillbringades, även den, i en lugn fin vik.
Vi seglade rakt in mot en liten by, men upptäckte att på vägen in fanns, på styrbords sida, ytterligare en vik med brygga och allt.
Vana vid snabba beslut och vi ändrade kurs mot nyss nämnda brygga.
Där fanns ett flertal tyskar, ett antal Engelsmän, några Holländare och en Dansk båt.
Vi lade till mellan tvenne tyskar.
Den ena blev sur och stack just som vi sagt ”Hello there ”på flytande engelska.
Siggepottor.
Ville nock inte ha Svenskar som grannar.
Vi hann med några dopp och några pilsner innan en välklädd gentleman kom med frågan om vi önskade äta på hanses restaurang kommande afton.
Självklart, tyckte ju vi och han bokade ett bord för sju.
Efter att Pelle, Micke C och Otto spanat in några tyska brallisar bestämde vi oss för att byta bort badbrallor mot gedigna, och framför allt, rena bermudasbrallor.
Oh vips så blevo vi till ett gäng läckra pojkar.
Damerna i tyskbåtarna klädde också upp sig.
Var detta möjligen tack vare oss, vackra gossar, som dom gjorde så ?? Restaurangen var belägen långt långt uppe i backen och via en slingrande serpentinväg kunde man ta sig upp dit.
Vi voro dock smartare än så.
Vi mutade restaurangnissen med pilsner och som tack fick vi åka i mathissen upp.
En mathiss som bestod i en liten vagn på hjul, typ dressinhjul av stål, som rullade på en räls i 45 graders lutning, vagnen drogs av en stålvajer och elmotor.
Vi fick plats fyra första gången och tre nästa gång.
Budda ( sälen ) räknades som två, så det blev ju fyra i andra varvet oxå.
Detta var ett fullständigt livsfarligt uppdrag och nissen bara skrattade.
Om stålvajern brustit eller kälken släppt, hade det nog slutat med en våldsam olycka.
Höjdskillnaden var uppskattningsvis 50 meter.
Tänk själv, glade flygare, att dråsa ner från150 fot.
Huuuh.
Rakt in bland segelbåtar och tampar.
Ingen höjdare.
Vi hittade ingen CE-märkningsskylt.
Man kan få mardrömmar av liknande påhitt.
Restaurangen liknade en fransk lyxkrog och hade mycket fina vanor.
Först kom en vinkypare och vi beställde ett av de dyraste vinerna.
25 miljoner per flaska.
Vi ansåg att vi var värda detta just denna afton, varför vet jag ej, men så blev det.
Vinet kom in, serverades i stora vackra vinglas och man fick smaka av på kungligt vis.
Vinet var av mycket hög klass.
Plötsligt började vi ångra oss, vi började fundera på om det nu var så att vi hade läst fel på prislistan.
Kostade vinet 25 miljoner, eller kostade det 250 miljoner ?? Inte lätt med siffror, ju.
250 miljoner skulle motsvarat i runda slängar 1500 spänn per flaska.
Riktiga Svenska spänn.
Hemska tanke!! Och vi som beställt tre stycken.
Om man betänkte det höga priset, så hade vinet inte varit värt pengarna.
Jag har personligen svårt att acceptera ett vin prismässigt som kostar mer än fyrahundra svenska, men om det var det låga priset så var det ett fynd.
Egentligen tycker jag nog att, om ett vin kostar 1500 spänn, så kan man ju köpa en gammal motor för dessa pengar istället.
En motor har man ju glädje av länge.
Alltså är, för mig, inget vin värt mer än 400 spänn om man ska dricka det.
Vi voro alla lite dystra ett litet tag.
Inte för att jag tror att alla deltagare skulle köpt varsin motor hellre än ett vin, men stämningen var dämpad en stund.
Jag vek en pappersros av en röd servett.
Sen kom man in med en vagn fylld med maträtter, där man kunde beställa förrätt.
Vi beställde, för vad ska man med goda viner utan god mat ?? Efter detta kom ytterligare en kypare, med ytterligare en matvagn och tog upp beställning på varmrätt.
Alla beställde blodiga biffar utom Fredrik som ville ha fisk.
! SMS-Fredrik skulle äta tösamad!! Han beställde Red Snapper.
Fisken på matvagnen såg för jävlig ut.
Stor som en jättelik piraya och med en mun stor som på en 8-kilos gädda, och full av cirka fyratusen sylvassa tänder.
Ingen grann syn.
Men å andra sidan finns det andra saker i livet som är gott men inte vackert.
När alla ätit upp, ångrade sig TösaFredrik att han inte tog biff, som vi andra, men då var det för sent ty han blev mätt av pirayan.
Italienarna påstår att Red Snapper är den bästa fick som finns.
Det får stå för Italienare, för enligt mina, och i vart fall Mickes, smaklökar är fisk endast för töser.
En fantastisk måltid och som avslutning skulle man beställa dessert från ytterligare en vagn.
Vi tänkte alla att, det var nock 250 miljoner det kostade.
Fy fasen alltså.
Ja ja, nu var det gjort.
Hjort är hjort som han sa, han som körde på ett rådjur.
Måltiden var helt fantastisk.
Men när räkningen kom in, så var det faktiskt det låga priset på vinet som gällde.
Notan var billigare än på ”den bästa restaurangen i staden ” och vi fick nytt liv igen.
In med stolarna och ut i baren.
In beställdes öl och drinkar, flickan i baren fick en ros och hon blev jätteblyg.
Och plötsligt släcktes belysningen och allt blev svart.
Typiskt tänkte vi, och hur skulle vi nu hitta ner till båten igen.
Kolsvart.
Turken har tagit strömmen.
Men efter en liten stund kom alla kyparna in på led med glassdessert till ett gäng tyskar vari någon hade födelsedag.
Glass med tomtebloss! Och hela lokalen lystes upp.
Trevligt tilltag.
Vi rögade varsin cigarr för att markera att vi trivdes.
Vi stod i baren framför den lilla barflickan som blivit så blyg av rosen.
Vi försökte få ögonkontakt med henne, men det gick inte.
Turktjejer ser inte västerlänningar i ögonen, helt enkelt.
Då skulle dom säkert få bannor av sin Turk.
Men hon gillade gesten med rosen, för det kunde hon inte dölja.
Mätta, goa och extra tuffa, ville vi åka mathiss ner igen, men se det gick inte för sig.
Nu hade dom blitt fega, Turkarna.
Så vi fick traska tillbaks hela vägen ner.
Fy fasen va långt.
Jag kunde redan ana hur tufft det skulle bli att springa o hämta bröd dagen efter.
Upp för hela den långa branta backen, och sen ner igen.
Usch för omåttlig motion.
Om man efter denna kväll hade blivit sjuk, så hade det varit cigarren.
Nu blevo vi ju icke dåliga utan snarare tvärt om.
Pigga och fräscha redan vid 8-tiden.
Videofilmen i kameran hade tagit slut och jag hade gömt reservfilmen hemma.
Bara för att jag hade varit så noga med vikten på packningen.
Ny film skulle inhandlas i byn längst in i viken efter frukost och morgondopp.
Först i vattnet denna vackra morgon var Anders.
Anders hoppade i drickat innan någon annan ens hade hunnit tänka tanken.
Han har en alldeles speciell humor denne Anders.
Just denna morgon förklarade han nämligen att morgonen hade gått sönder ??? Ja man har ju hört visan: ” Morning has broken ”.
Pust stön.
Tyckte vi andra och drog i ögat.
Tyskar brukar hyra segelbåt, men sen använder dom nästan aldrig seglen utan går för motor.
Möjligen har dom storen uppe som stödsegel på sin färd mot okända vikar, på högsta motorvarv.
Troligen smäller det högt när man kommer hem till Frankfurt o berättar att man hyrt segelbåt i medelhavet.
Sen att dom inte kan segla kan ju aldrig bevisas i Tyskland.
Innerst inne har vi inget emot Tyskar.
Det bara verkar så i skriften.
Tyskar äro arbetsvilliga, smarta, duktiga och framåtsträvande.
Alltså, hur skulle man annars kunna tränga sig före i liftköer och i trafiken, trots att man har förlorat två krig.
? Vi gick för motor, trots att det är fegt.
Men det var inte mer än en distansminuts färd, så vi hade nock inte hunnit få upp seglen förrän det varit tid att ta ner dom igen, så vi motorbåtade den lilla biten.
I med ankaret på fyra meters djup, sen tre man i gummijollen och färd mot stranden.
Cirka 50 meter.
I byn fanns en minimarket som drevs av en mycket, mycket gammal man.
Han hade visserligen glimten i ögat, men han var nog närmare 120 år gammal.
Liden och lätt och alldeles skrynklig.
Max 35 kilo människa.
I butiken fanns det mesta utom videokassetter.
Så vi köpte, av rent medlidande och omtanke, ett gäng pilsner, några tomater och lite gurka.
Resten av dagen tillbringade vi till sjöss.
En ganska lång segling runt nyss nämnda halvö och sen västerut tillbaks mot Marmarishållet.
Vinden tilltog och vi hade ungefär 12 m/sek.
som mest.
Fin bidevind och vi forsade fram i runt 8 knop.
( bra fart om man ser till båtvärden, lite lite dock, om man ska flyga ).
Vinden drev upp sjön och vi hade tidvis ganska höga vågor ( två meter ) men ingen av oss blev sjösjuk.
Kommande natt skulle vi tillbringa i en ankarvik, hade vi bestämt.
Viken i fråga hade vi redan valt ut på sjökortet.
Trots bra vind och bra fart hann det bli mörkt innan vi nådde fram.
I mörk skymning hade vi turen att hitta en liten plastboll i vattnet i viken, bakom en liten ö full av kaniner.
Bollen fiskades upp och visade sig vara fast förbunden med en kraftig tamp och en dragg.
( troligen en sten eller en betongklump på botten 75 meter ner ) Smart tyckte vi och gjorde fast.
Pelle lagade till en fin måltid med de ingredienser vi inhandlat i supermarketen i staden ett par dagar tidigare.
( tonfisk, gurka, tomater, olivolja och en hel massa smågrejs som vi köpt i burkar.
) Kvällen var ljummen, vinden hade lagt sig och snart var det helt stilla och tyst.
Inne på fastlandet kunde vi se en samling hus som troligen skulle bli en ny Turkisk by.
Cirka 30 halvfärdiga hus som låg öde, utspillda på bästa strandmark och det tycktes ingen verksamhet över huvud taget.
(Man såg inga byggnadsställningar.
) Otto, som jobbar på PEAB, fick skulden.
Det måste ju vara så, att PEAB dragit tillbaka sina trupper och att jobbet aldrig blev färdigställt.
Otto förnekade på det bestämdaste all inblandning.
Gott med en pilsner efter en lång dag på havet, vinden och solen sliter på kroppen.
Man sover otroligt gott på svaj, kan nämnas.
Nästa morgon fick det bli begagnat bröd, Turkisk filmjölk, kaffe, te, juice och ost.
Inte helt fel trots att brödet inte var nytt och varmt.
Mitt i frukosten kom ett turkiskt fartyg med engelska äldre människor och ankrade upp alldeles intill för en s.
a.
s.
engelsk frukost.
.
Glada äldre damer tittade gillande på oss skäggiga vikingar och log i smyg.
Dom tyckte nock vi var granna, sa Anders o Micke.
Pelle var den förste som blev ”damig” Han skulle duscha och raka sig och bli fin.
Han doftade så gott så gott.
Micke C.
tyckte att han fått en belevad sambo plötsligt.
En väldoftande sådan.
Jag kände plötsligt att jag också ville bli av med något kilo smuts.
En varm dusch efter nästan en vecka är obeskrivligt skön.
Varmvatten lagras i en varmvattenberedare och räcker till flera duschar till och med trots att motorn stått stilla över en hel natt, helt fantastiskt.
Man blev kallad ”kärring” hela förmiddagen.
Men innan kvällen kom hade duschsmittan drabbat resten av besättningen.
I Marmarisviken fanns en avdelning med själva staden och en avdelning för soldyrkande badturister, så vi ankrade upp i badjävlarnas paradis en stund.
Båtar med vattenskidor for runt, folk blev bogserade upp i fallskärmar och badande människor simmade runt oss allt medan vi intog en stilla lunch med vinobröd i skuggan av bomtältet till Turkiska toner på radion.
När man varit på toa så får man inte spola ut slammet närmare land än fem distansminuter.
Lite jobbigt nu när man fått föda i sig och så att säga fullt upp i buken.
Först blev Pelle nödig, sen Otto.
Avloppstanken får ej lämnas full, så nu var goda råd dyra.
Vi hade fått klart för oss att det kostar att tömma tank i närheten av land.
En tysk hade fått böta motsvarande 4000 kronor för ett sådant tilltag under sommaren.
Billigare att dra ut på havet och spola, så det blev att dra ut ur viken med möget.
Ett snabbt slag ute till havs och plötsligt var tanken tom igen.
Sista natten med gänget blev till i hamnen i Marmaris.
Alldeles utanför en mattförsäljande turistfälla som jag kommit ihop mig med för knappt en vecka sedan.
Han som förestod fällan kände igen mig och han höll sig förhållandevis lugn trots allt.
Jag kände lite ånger, så jag gick upp till honom och bad om ursäkt för att jag brusat upp tidigare i veckan.
Jag förklarade för mattmuppen att: ” Om man, som turist promenerar gatan fram en kväll, så blir man inlockad minst femhundra gånger av Turkar som är lika envisa som pissemyror, och som samtliga vill sälja på en en massa skräp ”.
Hoppades att han skulle ha förståelse för att man blir trött på Turkar.
Han tyckte dock att det var helt normalt att dom ville prångla ut en massa skräp.
Enda sättet att tjäna pengar i Turkiet är att sälja till turister.
Jag ville däremot påskina att man troligen tappar turister på grund av ovan nämnda ”hassel ”, men han inbillade sig att det säkert finns tillräckligt många Skandinaver som vill bli lurade för att han skulle bli förmögen.
Kvällens måltid intogs hos en blond liten donna som dock inte Hasslade.
Hon stod helt tyst vid sin restaurang och väntade på kunder.
Hon hade fullsatt och som svar på frågan förklarade hon att hon sett så många turister som tröttnat på detta prånglande, att hon bestämt sig för att göra motsatsen, inte hassla.
Visst hade hon rätt.
Vi gick ju på hennes linje.
God måltid, god öl och vi blevo alla mätta o goa.
Jag hade ju ålderns rätt att bli trött, så jag kröp till kojs efter ett par Raki ( Turkiska svaret på Ouso ) medan dom ungre skulle kolla nattlivet i staden.
Följande morgon, efter frukost, fick vi komma ombord på en jättebåt, byggd i trä.
Tolv dubbelrum med dusch och en vackert utsirad salong, kunde man hyra för större sällskap.
Kostade motsvarande 20.
000 kronor per dygn inklusive skeppare och service.
Han hade mest Amerikanska gäster med ”many dollars in their pocket”.
Båten vägde 110 ton och den var ett mycket vackert bygge.
Att hela besättningen på S/ S Josefina skulle följa med för avlämning av båten, kändes överflödigt, så fyra mannar släpptes av med hela packningen, inklusive hela Ottos stora trettiokilos trunk, vid en badbrygga, bland en massa yppiga, riktigt läckra puddingar.
Inte lätt att se vart man skulle gå då inte.
Vissa av damerna var så välutrustade att man inte kunde se dom i ögonen.
Man fick helt enkelt inte upp blicken tillräckligt högt.
Pelle, Micke C.
och Fredrik skulle sen lämna båten i Turkarnas vård, medan vi andra, strandsatta, traskade till hotellet och duschade igen.
Nu hade man blivit så renlig att man duschade flera gånger om dagen igen.
Nästan som himma, ju.
Senare delen av eftermiddagen tillbringades vid poolen.
Kallt i vattnet men gott i solstolarna.
Så vi sov en stund.
Hotellet erbjöd inte inklusive frukost, så det fick bli en enkel fika i baren vid poolen.
En ensamstående engelsk mamma med två barn förpestade tillvaror för oss alla.
Kanske inte mamman så mycket som pojken i familjen.
En grabb i 8-årsåldern som använde hela sin tid att terrorisera sin lillasyster, ett par år yngre.
Otroligt vad en grabb kan hitta på.
Systern var helt fantastiskt tålmodig och hade säkert flera års träning på att ” stå ut ”.
Mamman rökte cigarett hela tiden och sprang runt och stank med en fimp i mungipan hela tiden.
Hon hade inge snygg rumpa och hon dolde den effektivt med hotellets handduk, tack ock lov.
De Engelska tjocka damerna, som Micke sjungit för tidigare i veckan, lämnade hotellet under eftermiddagen och vinkade glatt åt Micke.
Han hade samlat poäng, Micke.
Man mindes tillbaka hur det var för några år sedan, på ön Hydra, när Micke sjöng för en engelsk mamma med hennes vackra 30-åriga dotter.
Micke sjöng ( och spelade gitarr ) melodin Michelle av Beatles.
Mamman blev alldeles rörd och när dom lämnade restaurangen förklarade dottern att mamman hette just Michelle.
Mycket uppskattat.
Samma kväll skulle Micke sjunga en låt för ett tyskt sällskap om sex personer, på samma restaurang.
Micke valde en annan Beatlesmelodi, nämligen Hey Jude.
Inte lika uppskattat om man säger.
Micke fattade inte förrän efteråt varför dom blev konstiga och gick iväg.
Han menade ju inge illa ju.
Micke.
Han menar aldrig något illa ty han är en god människa.
Ville bara sjunga för dom, ju.
Duktig på musik Micke.
Kan inte påminna mig om att det finns så många goda människor egentligen, Moder Teresa i Indien är dock en.
Människan är ju egentligen ett egennyttigt egoistiskt väsen som i allt bara tänker på sitt eget välbefinnande.
Se bara på Idi Amin, Saddam Hussein och människorna på Skandia.
Dåligt folk.
Bussresan till flygplatsen var varm och svettig.
Otto med hela sin enorma packning och trångt i bussen som inte hade a/c.
Hemma på Sturup klockan halv fyra på lördagsmorgonen.
Då är man inte så pigg minsann.
Efter ytterligare styvt en timma i bil så kunde man vila hemma i soffan resten av dagen.
Hade köpt väskor till Fanny och mamma Nyberg.
Riktiga Turkiska väskor varav den ena inköpt på Rhodos.
Man blev lite populär hemma, och på kvällen vankades det svensk oxfile med Chateau Talbot 1995.
Ojojoj.
Det smäller också en hel del faktiskt.

Livet är gott!!

Vid pennan

Börje Nyberg