Börjes betraktelser

Du är på sidan: Bil som bil del 1

Bil som bil, det kan väl kvitta, bara den tar
en dit en vill ?

Bil som bil
Min mamma yttrade dessa ord en gång i tiden.
Jag själv, som fyllt 18 på våren och just klarat av uppkörningen för mitt första körkort, hade inte så mycket till övers för annat än bilar och motorer, min låga ålder till trots.
Detta var år 1965, och jag jobbade som brevbärare, delade ut tidningar, spelade i ett rockband och pillade med motorer.
Det var ganska praktiskt att först dela ut tidningar på morgonen vid halv fem-tiden.
Ty man skulle vara på plats på posten för att sortera ankommande post vid pass halv sex, och då hann man ju lätt först dela ut ett gäng tidningar i villakvarteret där vi bodde.
Denna extrainkomst från tidningsjobbet hjälpte till att stärka ekonomin en smula.
Lönen på posten var väl inte så himla hög, vad jag kan minnas, och alla stålar man kunde få in i kassan gick åt till ovan nämnda intresse, nämligen motorer.
Tiden från jag fyllt femton tills det blev dags att ta körkort, då spenderades alla pengar på moppar, trimning av moppemotorer samt till böter för olovlig körning.
Lagen sade att man inte fick lämplighetsintyg för körkort om man inte varit prickfri under året man var sjutton tills man blev arton.
Detta var synnerligen viktigt, så under detta år åktes det sakta.
Min andra hobby, att spela elbas i ett rockband, gav inget direkt överskott, då eventuella gage, oftast stämde ganska bra med kostnaderna för att ta sig till och från spelningarna på olika rockklubbar, privata fester, uppträden och skolavslutningar.
Det var inte för pengarna man spelade, det var för att det var skitkul med musik.
Vi hade spelat några år ( jag kom med i bandet när jag var femton ) och det första uppträdandet var på serveringen vid Gamla Bo mellan ringsjöarna i Skåne.
Föräldrar ställde upp med skjuts under de första åren, sen kom en äldre kompis med körkort in i bilden.
Han hade en Mercedes 219 årsm.
1958, tror jag.
En häftig bullmerca, med takräcke där vi lastade trummor och annat skrymmande som inte fick plats i skuffen eller inne i kupén under färd.
Efter ett tag skaffade han ”dam” och fick andra intressen.
Då hittade vi en ny kompis som hade en ”folkavagnsbuss”.
Detta var synnerligen praktiskt, ty då slapp vi presenningen vid dålig väderlek och kunde lasta allt inne under tak.
VW- bussar av femtitalsmodell, var inte utrustade med centralvärme, så det blev att dra lott om vilka som skulle sitta i framsätet.
Man satt tre fram och tre bak.
Tidvis kom en liten gnutta värme från ett tjockt rör i mitten av ”framväggen”, men man kunde bara ha värmen på en liten stund i taget, för om man inte stängde plåtspjället regelbundet så bildades is på vindrutans insida.
Det var tuffa tider för en del, redan då.
Kompisen som hade körkort hette Johan.
Han hade en tvillingbror som var så himla lik honom att dom bara behövde ett körkort.
Dom hade ju bara en bil, så det räckte med att körkortet låg under mattan.
Den som körde hade ju alltid körkortet med under färd.
Varken vi eller länsman kunde se skillnad på grabbarna så fotot stämde ju.
Mycket praktiskt tyckte vi.
Jag själv med nybakat körkort, fick köpa föräldrarnas bil ( en Saab 93 årsmodell 1959 ) för femtonhundra spänn, och jag glömmer aldrig känslan att för första gången köra med egen bil, utan att någon ”vuxen” satt vid sidan.
Känslan av att veva ner sidorutan, lägga ut armbågen och styra med högerhanden.
( Det hör till saken att, om man skulle ha armen utanför, fick man flytta fram stolen en bit och sen fick man ha en kudde att sitta på, för att nå upp.
) Jag rökte på den tiden, ( en mycket otrevlig vana ) så troligen hade jag en fimp i mungipan också.
Frihetskänslan var överväldigande.
Vid det här laget hade jag sällskap med en läcker pudding från Eslöv.
Tjejen ifråga var vid denna tidpunkt på semester med sina föräldrar i Mellbystrand på västkusten, så min första ensamfärd blev naturligtvis att åka och hälsa på henne.
Det tog en stund att hitta henne, men när jag väl hittat rätt bland sommarstugorna, blev det en liten tur på tu man hand.
Mysigt.
Saab 93 var en gul liten bil där man satt liksom på sned, eftersom pedalerna satt lite till höger på grund av bredden på vänster hjulhus.
Föräldrarna hade inte samma krav på komfort som jag, som artonåring, hade.
Jag hade hunnit skaffa mig vissa principer min låga ålder till trots.
Och om man ska åka bil, så måste det ju finnas musik.
Resan tillbaka hem från Mellbystrand var i det närmaste olidlig.
För det första var det sent på natten, för det andra regnade det, så jag kunde inte ha armen ute genom sidorutan, och för det tredje hade jag inget annat än det otäcka pluttrandet från den trecylindriga tvåtaktaren att lyssna till.
Och att våga sig på en omkörning krävde en mycket god planering, då man ju endast hade ett trettiotal hästar under huven.
Och att i en hastighet av 80 km.
/ tim.
ge sig på att växla ner till tvåan ( det fanns bara tre växlar) inför en omkörning, var totalt meningslöst och fick till följd att bilen bara rullade trots närmare minst nittiotusen varv på motorn.
Bilen var försedd med s.
k.
frihjul, och detta gjorde ju att utgående axel från växellådan snurrade fortare än vad man nånsin kunde få upp motorn till om man växlade ner och gasade.
Det gällde att, vid omkörning, lita till motorns kraft och vridmoment.
Jag likställer vridmomentet i denna tvåtaktare till bilmotor, med vridmomentet i moppen jag hade som riktigt ung.
En Monarped från Monark med ILO-motor.
Eftersom jag ju var en målmedveten ung man full av initiativ och påhittighet, hämtade jag min, för mina tidningsbärarepengar inköpta, transistorradio.
Denna radio skulle nu placeras in i bilen på ett sätt så att ingen kunde se att det inte var en riktig bilradio.
Kompisarna fick ju inte se att jag inte hade råd med bilradio, ju.
Så jag slog hål med en fyrtumsspik i ovankant av vänster hjulhus, tillverkade en plåthållare av en gammal Gevalia kaffeburk ( kaffe såldes i plåtburkar på den tiden ) som jag klippte till med hjälp av mammas fina sömmerskesax, och skruvade fast radion med nämnda kaffeburksplåt med hjälp av en galvad plåtskruv, i hjulhuset.
En lyckad placering ansåg jag, ty jag kunde ju nå ner och ratta på radion under färd.
Skruven syntes i hjulhuset, men var inte till besvär.
Mottagningen var inte av högsta klass och det sprakade och brusade.
Musiken från sommartoppen blev mest oljud och det hjälpte inte att skruva upp volymen.
Nu krävdes krafttag för att förbättra den i radion inbyggda men utdragbara teleskop-antennen.
I pappas garage hittade jag en gammal kasserad tändspole, som jag gärna fick lägga beslag på.
Denna tändspole öppnades med hjälp av en hammare och en skruvmejsel.
Och till min lycka fann jag inuti denna spole, mängder av koppartråd som jag lindade upp runt en gammal trådrulle.
Jag band fast ena ändan av koppartråden runt radioantennen i infällt läge.
Sen isolerade jag en meter av tråden med tejp.
Resterande del av tråden petade jag igenom defrosterslangen och lyckades fiska upp ändan i defrostermunstycket vid vindrutan.
Den sista biten, cirka en meter, tejpade jag fast i ovankant på vindrutan där den skulle utgöra antenn.
Detta experiment gjorde dock ingen märkbar nytta och jag började undersöka om det möjligen var dålig kontakt där jag bundit fast i antennen.
Men en kniv skrapade jag bort det lackliknande skyddshöljet på koppartråden och lindade fast den på nytt, sen isolerade jag hela rasket med tejp.
Nu blev det ljud i skällan vill jag lova.
Själv var jag mycket stolt över att ha skapat en suverän radioantenn av innehållet i en gammal tändspole och en rulle tejp.
Men jag ville inte visa mitt tilltag för kompisarna av rädsla för att bli avslöjad som en grabb utan stålar.
Den höga kostnaden för att ständigt köpa nya batterier till radion, ansträngde också min ekonomi, så det blev nu dags att hitta ytterligare en lösning.
Man kunde ju räkna ut att radion behövde nio volt för att funka ( sex stycken 1,5 volts ficklampsbatterier ) och jag visste ju att bilbatteriet innehöll tolv volt.
Om man då tittade noga på bilbatteriet, såg man att ovanpå detta fanns sex stycken ”blyduttar”.
Jag kollade runt lite och lärde mig att ett tolvvolts bilbatteri bestod av sex st.
2-voltsceller för att dessa celler sen seriekopplade skullebilda 12 volt.
Man hade inte tillgång till mätinstrument på den tiden i vår familj, så nu gällde det att våga.
Enkel matematik gjorde den fjärde cellen till åtta volt och den femte till tio volt, och någonstans mitt emellan dessa celler borde man ha cirka nio volt.
Okej ! Fram med plåtskruv och spik igen.
( Det fanns inte borrmaskin heller i vår familj ) Med spiken karvade jag ett litet hål i ena kanten på fjärde ”blydutten ”, den som borde ha kontakt med den femte cellen inne i batteriet.
I detta hål skruvade jag sen, med våld, ner plåtskruven, om vilken jag lindade ena parten av en tvåledare till lampsladd.
Den andra parten lindade jag fast runt minuspolen på bilbatteriet.
Enligt mina beräkningar skulle jag nu ha fullt tillräckligt med volt för att driva min ” bilradio ”.
Redan på den tiden var jag lite hastig i mitt handlande, och jag hade inte riktigt planerat hur jag skulle få kontakt med radion inne i bilen.
Så jag bankade hål i torpedplåten, med hjälp av skruvmejseln och pappas hammare, och lyckades sen, efter en stunds letande, hitta mejselns ända inne i kupén.
Långt uppe, bakom instrumentbrädan kunde jag skymta den när jag lyste med en ficklampa.
Detta kändes bra, och jag började peta igenom sladden genom hålet.
Plötsligt började det ryka och lukta bränt.
Sladden blev brännhet och jag brände mig på båda händerna.
Det blixtrade till och så blev det stilla igen.
Jag låg på rygg på golvet i bilen.
Jag hade lyft ut vänster framstol och jag låg med båda armarna uppe bland sladdarna innanför instrumentbrädan och jag minns att jag tänkte: ” Nu jävlar alltså, nu brinner hela möget upp, detta är ju livsfarligt! ” Jag kröp ut och kunde konstatera att ändarna på sladden kommit i kontakt med varandra, dom hade fastnat i hållaren som höll ratten, och sladden runt pluspolen hade brunnit av.
Nästa försök blev omvänt, så att säga.
Jag borrade, med ovan nämnda spik, hål i baksidan på transistorradions batterilucka, trädde på sladden och anslöt den svarta kabeln på plusstiftet och den blåa sladden på minuspolen, där ficklampsbatteriena skulle ha suttit.
Sen hängde jag upp radion i kaffeburksplåten ( med den blanka sidan utåt, för det såg inte snyggt ut med Gevalias röda kulör på en radiohållare.
Speciellt inte eftersom det stod EVALI på den med vitt ).
Jag lindade försiktigt sladden runt en massa andra kablar för att slutligen trä den genom hålet i torpeden, på andra hållet, inifrån och ut, om man säger, varefter jag på nytt anslöt sladdarna till bilbatteriet.
Svart på plus och blå på minus.
Med viss rädsla hade jag sedan under några timmar koll på sladden och jag kände på den med handen så den inte blev varm.
Man hade ju sett på övriga kabelgenomföringar, att bilfabrikanten ifråga hade isolerat med segt kitt.
Och jag ville inte vara sämre, så jag tätade med tuggummi runt sladdens genomföring och det såg ytterst proffsigt ut.
Man hade ju på detta sätt, dubbel glädje av Toy.
Kommande natt blev lite orolig och jag sov inte ordentligt.
Så följande morgon ( det var en söndag ) åkte jag till macken och köpte en liten säkringshållare i vit plast och en lagom stor glassäkring.
Denna säkring placerade jag på den svarta sladden och sen kände jag mig trygg igen.
Ljudet i radion var ganska plastigt och det saknades bas.
Skulle man höra radion under färd fick man skruva upp ordentligt och det var ingen direkt njutning.
Dock kunde jag stoltsera med att jag hade FM på min radio.
Till skillnad från den bilradio som fanns i bullmercan, som endast hade mellanvåg.
En annan stor fördel med min radio var ju att jag kunde stå på stadens torg, med radion igång en hel kväll utan att det märktes på bilbatteriet.
Med bullmercan var man tvungen att ha motorn igång om radion skulle vara på, ty annars fick man putta igång bilen efteråt.
Man märkte efterhand att Saabmotorns ljud inte var det rätta.
Bullmercan hade en sexcylindrig maskin och i den var det ett helt annat ljud.
En annan kille i gänget på torget hade en Cheva Bel Air 1958.
Detta var vad jag ville kalla en bil med stort B.
I den satt man ledigt tre i framsätet som bestod av en läcker soffa.
Sen var det ju detta med ljudet.
Jag säger bara wow!.
Tydligt kunde jag minnas ljudet från de lastbilar som levererade kött och andra varor till butikerna i staden på den tiden.
Hur jag fick rysningar av V-8 ljudet från dessa Volvo Snabbe lastbilar med bensin V-8.
Vid något tillfälle vill jag minnas att jag förklarade för pappa att: ” Det var nog här jag fick denna himska sjuka.
” Pappa hade inte minsta reaktion på liknande motorljud.
Och vad jag vet så har ingen annan jag känner, liknande symptom heller, så då måste det ju vara jag som är sjuk.
Jag vet inte vad en sådan sjukdom kallas för, men om håret reser sig i nacken och på armarna, och man liksom ryser till av detta läckra ljud, så torde man vara sjuk.
Vi satt, på avstånd, och lyssnade på Bel Airens avgasljud när motorn lugnt mullrade på tomgång.
Man bör tillägga ett det vid denna tid inte var farligt med avgaser, och tomgångskörning var fullt accepterat för att hålla värmen inne i kupén, under sena kvällar.
Detta underbara muller till avgasljud, gav mig rysningar.
Jag var inte ännu fyllda nitton och jag kunde sitta i timmar och njuta av V-8 ljudet.
Jag tänkte för mig själv många många gånger att: Innan jag dör, ska jag äga en bil med V-8.
Den saken är klar.
” Kompisen med bullmercan kom plötsligt en kväll med en annan bil.
En Studebaker Silverhawk.
Han hade bytt bil med med kille från Hörby.
Han hade betalat tio spänn emellan och han kände att han gjort en hyfsad affär.
Tio spänn motsvarade cirka 11 liter bensin på den tiden och man får väl hålla med om att summan var rimlig.
Jag själv hade aldrig förmågan att leta upp en riktigt billig bil som funkade.
En annan kompis kunde däremot konsten.
Han köpte en Austin A35 av en gammal dam för tjugofem spänn.
Sen körde han i två år med bilen och sålde den sen för en femtiolapp.
Detta kallar jag en bra bilaffär.
Han är färghandlare idag, så det var väl hanses straff.
Tanten hade inte fler bilar så jag fick nöja mig med min Saab 93 med diagonaldäck.
Trots att nämnda Studebaker ju var en jänkebil, så saknades en viktig detalj.
Bilen hade inte V-8.
Avgasljudet var visserligen dovt och lugnt, men man saknade mullret.
Man kunde likna ljudet med ” ett svagt tyst fräsande”och vi fick senare veta att detta var en ”sidventilare” och sådana motorer går ofta mycket jämnt och tyst.
Dessutom var det något konstigt med det elektriska i nämnda Studebaker.
Troligen hade killen från Hörby experimenterat lite väl mycket med sladdarna i elsystemet innan han sålde kärran och möjligen var detta orsaken till det rimliga mellanpriset i affären.
Efter en stund kunde vi konstatera att, om man hade vindrutetorkarna igång och blinkade med vänster blinkers, så blinkade även helljuset.
Och om man hade cigarettändaren intryckt så blinkade innerbelysningen.
Många voro de kvällar då vi tillsammans hjälptes åt att söka efter felet.
Och många voro de kvällar då vi åkte runt i Hörby och letade efter ”den jävelen ” som kladdat med sladdarna i elsystemet.
Meningen var att han skulle ” märkas” och det var nog en himla tur vi inte hittade honom.
Det fanns förresten ganska många granna töser i Hörby, så det var ju inte helt till onytta att åka dit, ju.
Man kan vänja sig vid att innerbelysningen blinkar genom att låta bli att pilla på cigarettändaren, men att helljuset blinkar med vindrutetorkarna igång är inget vidare.
Men med endast parkeringsljuset tänt i stadstrafik, slipper man nämnda besvär på ett godtagbart sätt, och så fick det bli.
För på den tiden var det inte farligt att endast köra med parkeringsljuset tänt i stan.
Mina närmaste, eller rättare sagt, mina jämnåriga polare, hade inte heller jänkebilar vid den tiden, och detta gjorde att man ju kunde stå ut.
Man var ju inte helt utanför, ju.
Man fick åka in till stadens torg ibland för att få lite muller, och sen fick man vara nöjd.
Kompisarna hade Saab och Volvo Amazon och Ford Anglia med snedruta.
Min första Saab blev inte så långlivad.
Jag krockade och kvaddade den totalt.
Bil numro två blev, av ekonomiska skäl, också en Saab 93 1959.
En gul en, exakt lika den första jag hade.
Och det var faktiskt ingen som märkte av att jag bytt bil.
Enda skillnaden var att denna senare var rejält rostig, speciellt i ovankant av bakskärmarna.
Redan på den tiden fanns något som hette Plastic Padding eller som grabbarna kallade det: ” plåt på tub ”.
Med mina specialverktyg, hammare, skruvmejsel och fyrtumsspik, till min hjälp, rafsade jag bort lite färg och rost, och fyllde i med plåt på tub.
Första gången trillade ”tubplåten ” rakt igenom och blev sittandes på bakdäcket.
En innovation kom till pass.
In i garderoben för att leta fram något användbart.
Jag hittade vad jag behövde så jag petade i en gammal bommullsskjorta i hålet.
Blandningen torkade medan man skruvade på korken och det var bara att slipa och måla, sen var dessa skador fixade.
Macken ( Caltex ) hade sprayfärg i rätt kulör och bilen blev som ny.
Enda skillnaden var att man kunde skymta fransar av en blåblommig bommullsskjorta som fladdrade inne i hjulhuset ovanför bakdäcken.
De största, och mest irriterande fransarna klipptes bort med mammas sax.
Det var nog så att den enda bilen som fanns till buds för runt tusen spänn var Saab 93.
Det diskuterades bilar ibland hemma om kvällarna.
Pappa hade köpt en Saab 95.
En kombi med fyra växlar, och han tyckte detta var en alldeles förträfflig bil för en familj.
Jag försökte få honom intresserad av större bil med V-8, men han var kallsinnig.
Jag tog med pappa en gång in till stadens torg, för att han skulle få lyssna på V-8 ljud.
Men just den kvällen var inte chevan på plats så det fick bli att åka hem igen.
Jag jobbade ju på posten och jag delade ut tidningar, men inkomsterna räckte inte till större bilar då.
Mamma tröstade mig med orden: Bil som Bil ! Bara man kan ta sig fram dit man ska så är det väl tillräckligt ! Jag höll inte med henne då och jag har aldrig riktigt kommit över det.
Större bil bör man ha.
Och V-8 blev en dröm för framtiden.

Kristianstad 20041225

Vid pennan med dessa minnen

Börje Nyberg