Börjes betraktelser

Du är på sidan: Sagan om Orion del 2

Del 2 Att påbörja ett flygplansbygge

En liten fortsättning på sagan om Orion en byggsats.

Vi lastade ju av flygplansdelarna, vingar, kropp och klaffar o roder in i den nya fina "hangaren".
Vi hade placerat en 15 kw.
Aerotemper som skulle värma upp hela den 225 kvadratmeter stora lokalen under hela vintern som vi räknade med att bygga Orion, ( för den borde ju kunna vara klar till våren ).
Detta energislukande monster till luftvärmare stod nu o fläktade varmluft och värmde upp alla mysiga saker som finns runt om flygplansbygget på pallställ, noga stuvat från golv till tak.
Det är ju synd att kasta bort saker som kan komma till användning, så här finns allt man kan tänka sig.
Allt från WC-stolar till begagnade spegeldörrar, för att inte tala om alla underbara elmotorer och vinkelväxlar som i framtiden är tänkta att komma till användning.
Motorer är något av min favoritgrej.
Vet inte hur många motorer jag har, men många är det.
4-takts bensinmotorer, tvåtakts bensinmotorer, elmotorer i alla möjliga storlekar och varvtal, snäckväxelmotorer, tändkulemotorer.
Fullvuxna V-8 motorer med härlig cylindervolym, ja visst är det väl underbart.
Har många gånger fått lida pin för att jag samlar på saker.
Där finns till och med en pappersskylt uppsatt på entrédörren till hangaren med texten: " VARNING FÖR EKORREN".
Någon har behagat skämta med mig, känner jag.
Men skylten får hänga kvar för jag är faktiskt lite stolt över att alltid ha saker på lager när vänner och bekanta ringer o frågar om det ena eller det andra.
För inte så länge sedan ringde en kompis o frågade om jag möjligen visste vart man kunde få tag i en gammaldags vattenradiator av gjutjärn och en begagnad varmvattenberedare, Ja, ja gissa själv nu, kära läsare.
Hmm.
Självklart fanns dessa saker i samlingen.
Jag driver ett litet antal olika små aktiebolag, varav ett av bolagen äger den fastighet som vi nu inrett som hangar.
Detta bolag har fått namnet Dangerous Living Invest AB och är ett bolag som bland annat äger och förvaltar fastigheter.
Ett synnerligen passande namn på ett fastighetsbolag.
Nåväl.
Vi placerade flygplanskroppen i mitten av lokalen med vingen på högkant på ett antal SJ-pallar och planerade byggstart per omgående.
Dock fanns vissa personer som bromsade hela tiden.
Personer som tyckte att ett byggtillstånd vore på sin plats före byggstart.
Man till och med skrämde oss med vassa blickar och skarpa ord som: " om Ni vill få planet godkänt att flyga med, så får Ni nog skicka in ansökan och avvakta med byggstart tills byggtillståndet kommit.
Hårda bud för glada grabbar.
Men vi kände nog att det var bäst att göra som dom sa, Lennart P och SÅS.
Dessutom hade ju säljarna sagt likadant för någon månad sedan.
Och eftersom Lennart P.
och Sven Åke S.
skulle vara kontrollant resp.
teknisk granskare så fick det bli så.
Man är ju van att lyda, van hemifrån ju.
Ansökan om byggtillstånd fylldes i till sammans med SÅS en ljummen sommarkväll, hemma på terrassen vid hans välskötta hus i utkanten av Ljungbyhed.
Små fina höns trippade runt på den välputsade gräsmattan och katten låg på staketet och passade.
Han tycktes tänka: "Man vet ju aldrig om en liten mus eller gråsparv dyker upp till kvällsmat , man kan ju klämma en pilfink som dessert sen ".
Han har varit med om en hel del, katten , det kunde man se.
Öronen var delvis bortbitna och ögonen var inte längre helt symetriska men man kunde se vem som bestämmer på tomten.
Sven Åkes mysiga hustru servade med kaffe och bullar och det var en mycket trevlig kväll, idyllen var fullkomlig.
Vi gick igenom allt tänkbart beträffande Orionbyggsatsen och jag kunde inte låta bli att snacka om jetmotor.
Sven Åke, som har ett mycket rymligt tålamod, besvarade lugnt mina spörsmål och förklarade på ett begripligt sätt jetmotorns dragkraft jämfört med kolvmotorns.
Han höll ju med om att 30-talskonstruktioner och bensinmotorer är rysliga, så på den punkten blev vi snart eniga.
Jag kunde prata mitt eget språk, för Micke hade inte tid att följa med denna kväll.
Han har ju ett jobb att sköta och han jobbade hela kvällen på "spritan " (Absolut Company i Åhus).
Man måste ju sköta sina kunder först och främst.
Sven-Åke har jobbat på Ljungbyhed i många herrans år, så att han kan allt om flygplan och flygplansteknik det blev jag varse denna kväll.
Kvällen hos familjen Svensson i Ljungbyhed blev sen och efter en timmas bilfärd blev det nästan natt innan man kom åter till Kristianstad.
Mamma Nyberg och lillflickan sov sött när jag kom hem, så jag fick inga bannor förrän dagen efter.
Detta med flygplansköp, det satt inte så bra hos mamma Nyberg det hade jag förstått för länge sen, så det gällde nu att inte nämna bygget för ofta.
Jag förklarade problemet för Micke en kväll, och han nämnde att: " hon är lite kylig mot mig också,, Marie, nu sen vi köpte planet " .
Jag tänkte att: Det lugnaste nu, det är att låta henne flytta runt på möbler lite grann, måla om i något rum hemma och så planera om lite i lugn och ro, utan att jag protesterar, så blir hon nog snäll snart igen.
Kanske vill hon måla om några gamla möbler till och med.
Allt för hemfridens skull, även om jag tydligt uttryckt att jag tycker det är lite jobbigt att komma hem och inte känna igen sitt hem efter en lång arbetsdag.
Att när man kommer hem, plötsligt finna lillflickans möbler i vardagsrummet och våra sängkammarmöbler i hennes rum.
Och sedan få en förklaring att vi nu måste byta rum med flickebarnet, för att hon behöver större plats eller nåt.
( hon var fyra år då pust stön ) Detta med flygplan kostade en resa till Grekland.
Först blev det en resa, en " pågasegling "( vi gör en resa varje år med grabbarna på firman ).
Dom ställer ju upp om det skulle strula med jobb på helger eller kvällar.
Utan minsta gnäll jobbar dom över o fixar.
Det är inte svårt att driva ett företag med sådana medarbetare det vill jag lova.
Så varje år tar vi en seglingsvecka i Grekiska övärlden som plåster på såren, om uttrycket tillåts.
Man kan ha otroligt kul när man är ett gäng grabbar på en segelbåt.
Kan varmt rekommenderas.
Sen fick det bli ytterligare en vecka med familjen + en grannfamilj.
Vi har seglat tillsammans med denna mysiga familj flera gånger tidigare.
Tillsammans är vi alltid åtta personer.
Tre barn och fem vuxna.
Pappa Cederholm i grannfamiljen har nämligen också en Micke.
En lillebror som hellre än gärna hänger på när det vankas segling.
Man har stor glädje av en Micke.
Vi brukar säga att: " en familj utan en Micke är ingen riktig familj, " En riktig Micke leker med ungar, han skotar hem segel och han hänger ut fendrar när man lägger till, dricker pilsner och är alltid vaken för lite bus och framför allt så är han alltid så positiv.
Vad skulle man göra utan en Micke ? Sak samma med våran egen Micke.
Oumbärlig helt enkelt.
Man kan ju fråga sig om man har gjort sig förtjänt av att ha det så här bra egentligen.
Först köpa flygplan, sen åka o segla en vecka med grabbarna, sen åka o segla i två veckor till, med familjen.
Visserligen svider det på kontot men, snart fyller man 55 och då ska man ju gå i pension.
Jag tänker nämligen göra så som flera goda vänner som också driver egna företag: " När man fyller 55 så ska man gå ner till heltid ".
Att endast jobba åtta timmar om dagen.
Att kanske till och med endast jobba fem dagar i veckan.
Tänka sig, komma hem strax efter fyra, sitta i soffan o gosa och titta på Discovery channel på TV.
Det låter främmande men man kan säkert träna upp sig.
Visserligen vet man ju att man brukar bli lite rastlös efter någon veckas ledighet.
Skulle man känna sig onyttig, så som det ofta blir på en lång tvåveckors ledighet, så kan man ju alltid åka ut till "hangaren" och tillverka detaljer till Orion.
Det borde gå? " En lär si nock " Micke, lillbrorsan, skulle under tiden fylla 40.
Äntligen vuxen kunde man tro, men han är lik mig till sättet och blir väl heller aldrig "vuxen".
Så vuxen att man inte längre kan ha kul alltså.
Han fyllde år den 22 augusti och vi på firman, hade samlat ihop lite stålar för att göra lite bus med pojkspolingen.
Det hör till saken att han nyligen träffat en ny tjej efter ett havererat äktenskap.
Micke hade nu skaffat en egen Helena, från Borås, och plötsligt hade han inte så mycket tid att jobba i verkstaden på fredagskvällarna.
Han fick ett otäckt öknamn.
Kan dessvärre ej skrivas.
Varannan fredag kom Helena ner till Skåne och varannan fredag åkte Micke till Borås.
Detta föranledde oss att tillverka en busshållplatsskylt med texten " Turbil avgår mot Borås fredag jämn vecka kl.
16.
00 och åter söndag samma vecka.
Skylten fick samma kulörer som stadstrafikens skyltar och den sattes upp på ett järnrör i trottoaren utanför Mickes bostad.
Skylten blev fantastiskt bra och var till förväxling lik en riktig skylt, och den väckte stor munterhet i omgivningen.
En av Mickes grannar sa: " Sicken tur Du har, som nu kan åka med turbil te fjällan".
Han hade då inte upptäckt skylten själv och fattade inte ett dugg.
Desto roligare blev det när han upptäckte den, efter ett par dagar.
Dessutom avtalades med en kille i Ljungbyhed att vi skulle komma dit med en 40-åring en viss tisdagskväll strax före Mickes födelsedag.
Jag körde bilen, hämtade upp Arne, mellanbrodern, och under tiden vi åkte för att hämta upp Micke, under förevändningen att titta på flyplansmaterial på Nyge Aero i Ljungbyhed, under tiden hade Ola, jobbarkompisen, redan åkt hem till Micke och där "beslutat följa med till Ljungbyhed" denna fina sensommarkväll.
Han hade ju inget speciellt för sig ändå.
!! Kändes som en mycket lyckad komplott.
Väl framme i Ljungbyhed passerade vi förbi Nyge Aero och åkte fram till hangaren som nu brukas av flyg- och museiintresserade, samt till viss reparation av gamla flygplan.
Mitt i hallen stod en Wampire från femtiotalet, och Micke, som ju kan allt om dessa historiska flygplan, blev helt salig.
Han berättade för oss med glöd om detta flygplans prestanda, bränsleförbrukning, G-krafter och allt möjligt.
En kille från Ronneby skulle just ut och åka en tur med Wampiren, och Micke föreslog att vi skulle följa med ut och titta på när dom startar.
Klart att vi ville ju.
Ronnebykillen iklädde sig flygoverall och uppblåsbar flytväst och efter tankning startades motorn upp med ett otroligt dån.
Det kändes härligt med doften av jetbränsle och att känna draget och fladdret runt benen.
Wampiren stack iväg på en 20-minuters runda runt Skåne, och som genom en händelse kom under tiden ytterligare en kompis och hans fru till flygplatsen.
Ola och Lena.
Dom kom flygandes i Kristianstads flygklubbs ena Piper PA 28, landade och taxade upp alldeles i närheten.
Inte ens nu fattade Micke något om våra planer.
När sen Wampiren landade och jag talade om för honom att: " såja Micke, nu är det Din tur" svarade Micke med orden: " ääh Du?? skojar Du ?? " samtidigt som en rysning gick genom hans kropp, och han blev alldeles glansig i ögonen.
Vi förklarade för honom att han ju rimligen borde tycka det var en massa underliga tillfälligheter och sammanträffanden att flera kompisar plötsligt var på Ljungbyhed en tisdagskväll i närheten av hans födelsedag, och att detta skulle vara helt utan orsak eller baktanke?? " Ja nu när Ni säger det, så började jag undra lite när Ola och Lena landade här också.
Men inte kunde jag väl tro, aah va faen Ni är inte riktigt kloka Ni ?? Aaah näää" stönade Micke med gråten i halsgropen.
När planet tankats upp igen ( 900 liter bränsle på 20 minuter det skojar man inte bort ) skulle Micke ikläda sig flygoverall och flytväst.
Han är lite hastig ibland, Micke, och nu var det ju brådis.
I hastigheten så han kom åt snöret som blåser upp flytvästen.
Efter ett kraftigt PLOFF, blev hela Micke alldeles orange och liknande en Michelingubbe, vilket mottogs med stor munterhet.
Vi tyckte det var jätteroligt och alla skrattade högt och Micke bjöd gärna på denna föreställning.
Lyckligtvis fanns reservväst och det blev flyga av till slut ändå.
När dom landade igen hade Micke åldrats med minst fem år och han var alldeles genomsvett och vit i ansiktet.
Han klev ur planet med orden: " Fy faen grabbar, detta var inte att leka med" Micke berättade om G-krafter som kändes som om inälvorna skulle fara ner i brallorna och att han kände sig svimfärdig i svängarna.
Han var så glad att han nästan grät av lycka, och som en extra krydda fick han flyga hem med Ola och Lena med PA 28án till Kristianstads flygplats.
Vi hämtade upp och körde hem honom på kvällen.
Micke berättade under hela resan om hur fantastiskt det kändes och vilket "jäkla klös" det var i den gamla Wampiren.
Micke berättade senare att han hade haft lite svårt att somna när han kom hem efter detta äventyr.
Nästa dag var allt som vanligt igen.
Gubben hade nu passerat fyrtio och åkte till jobbet precis som han gjorde förr i tiden, när han var ung.
Lyckligtvis har han inte förändrats till sättet, endast åldrats till utseendet av flygturen.
Men han har kvar samma lätthet till skratt och lika lätt för att hitta på bus som tidigare.
Hösten kom och vi fantiserade ju om att snart komma igång o bygga.
Att snart kanske kunna sitta upp i det egna flygplanet och dra en runda runt Skåne.
En grej bara, som vi ju inte hade tänkt så mycket på tidigare.
Om man ska upp i luften så måste man ju ha flygcertifikat! Nu blev goda råd dyra.
Hur i all världen skulle detta gå till ? Hur tusan skulle man kunna förklara hemma att man tänkte ta flygcertifikat och hur skulle detta certifikat finansieras.
Nu gällde det att hitta på en bra taktik alltså.
Om man i samband med att man talar om det hemma, berättar om hur många fina äkta män det finns som röker och som spenderar stora summor pengar på idrott och golf och kläder, som köper en massa musik och andra springer på krogen ständigt, så skulle man kanske kunna få lite medlidande för att man inte har flygcertifikat.
Alltså jag röker ju inte och jag intresserar mig inte för idrott såsom golf till exempel, och inte köper jag dyra kläder, vill jag ha musik så kan man ju alltid nynna på någon Beatleslåt.
Det närmaste idrott och motion jag får förutom jobbet, är att en gång sett på damtennis på TV , för öppet fönster.
I detta sammanhang skulle det inte te sig speciellt dyrt att spendera 50.
000:- på ett flygcertifikat.
Jag menar, jag känner folk som röker ett par askar cigaretter om dagen och bara detta torde kosta runt 60 riksdaler om dagen.
60 x 7 x 52 veckor om året blir ju faktiskt nästan tjugotvåtusen spänn per år.
Detta innebär ju att man redan efter tre år betalat hela flygcertifikatet med god marginal och då har man inte räknat kostnaderna för golf eller fina kläder ju.
Egentligen vore det ju en strålande affär, det är ju solklart.
Så nu gällde det att presentera idén där hemma.
Mamma Nyberg var inte lika entusiastisk som en annan, men efter uppvisande av kalkyler och ett antal sena kvällsmöten med en och annan flaska gott bordeauxvin, blev det klart och förankrat.
Hon är helt okej ibland, mamma Nyberg.
Micke hade det ju lite lättare.
Dels så är dom ju nykära, vilket ju gör liknande förhandlingar betydligt enklare, och dels så tycker hans Helena att det verkar skoj med flygning.
Hon följer till och med upp o flyger privatplan om så skulle vara.
Mamma Nyberg däremot följer nog aldrig med upp i något mindre än en DC 10.
Vi anmälde oss till kursen för PPL som startade i slutet av september 2001.
Efter första mötet som jag missade av en eller annan anledning, förklarade Micke: Om man ska klara denna teorin så ska man nog inte missa några kurskvällar.
Han visade mig boken med bestämmelser och regler, och att bara lära sig alla förkortningarna tedde sig för mig fullständigt omöjligt.
Det är ju fyrtio år sedan jag gick i skolan, vilket jag egentligen till och med gjorde under protest, och min hjärna har för länge sedan slutat ta emot information.
Hårddisken laddar inte hem längre, om man säger, och skulle den mot förmodan ladda hem, så går det inte att få fram informationen igen.
Troligen virus.
Min teoretiska skolunderbyggnad består i 8-årig folkskola, varav tre år under protest + simskola 200 meter.
Jag tillverkade en märkessköld i träslöjden i skolan.
På den finns förutom simborgarmärket ( i blått ), ett guldmärke i telegrafi.
Detta guldmärke är jag mycket stolt över och jag fick det när jag gjorde lumpen som telegrafist i Karlsborg, på S 2.
På den tiden var man snabb i tassarna vill jag lova.
125 tecken per minut! Men med denna skolbakgrund känns det tufft att börja studera, minsann.
Andra kvällen, då var jag närvarande, hade vi navigation.
Medan jag åkte i bilen till kursen, kände jag att " det kan ju inte vara så himla märkvärdigt detta med navigation.
Jag har ju skepparexamen och har navigerat på havet massor av gånger.
Här har jag ju en massa kunskaper gratis " .
Jag blev snabbt varse att jag inte hade något alls gratis.
Den navigation vi snackar om när det gäller flyg har inte mycket gemensamt med att segla, annat än att man använder kompass.
.
Skulle man råka komma fel med segelbåten så kan man ju ta ner seglen och kasta ut ett drivankare medan man listar ut vart man befinner sig.
Inte lika lätt när man hänger i luften.
Oj oj oj.
Suckade jag.
Micke tyckte samma och vi såg nog mer eller mindre ut som riktiga losers kan jag tänka mig, när vi kom ut ur undervisningslokalen den kvällen.
Nåväl.
Man får inte ge efter så lätt.
Man är ju smålänning.
Nu gällde det att ta tag i detta på allvar.
Först måste man ju försöka lära sig läsa och sen lära sig att förstå det man läser.
Nu är det inte enbart serierna i dagstidningen längre som gäller, eller småannonserna i biltidningar.
Nej nu är det allvar.
Lämpligen borde man nu säga upp prenumerationerna på Bilsport och på Nostalgia och sen sluta upp att köpa Motorbörsen.
I fortsättningen tar man med teoriböckerna när man går på toa, så kan man ju få lite studiero.
Man måste, samma kväll som man varit på kurs, läsa igenom " läxan " hemma på kvällen.
Den saken är fullt klar.
Vi får väl se hur det går.
Det känns lite lättare nu men det är definitivt inte enkelt.
Efter bara ett litet antal teoritimmar blev det sen dags att flyga på riktigt.
David Persson fick bli den första läraren i den lilla PA 28an.
Jag har alltid haft en tendens till sjösjuka när jag seglar i hårt väder.
Detta första flygpass innehöll " rodrens primära och sekundära verkan ".
Det blev lite upp och lite ner och lite svängar.
Efter en kvart började jag känna att det, som man säger, körde lite i buken.
Av åldersskäl hade jag tvingats använda läsglasögon för att kunna se instrumenten, sen när jag skulle titta ut, fick jag titta över glasögonen som ju hängde på den väl tilltagna näsan en bra bit från ögonen.
Det körde mer och mer i lilla magen och David konstaterade att jag "såg för jävlig ut i ansiktet ".
Man tackar, man tackar, och sen bad jag mycket ödmjukt om att få låna en påse.
David kände ett visst medlidande när han sa: " Nu tar jag över spakarna, flytta undan mikrofonen så Du inte fyller den med spyor".
Detta var precis vad jag behövde höra för att, så att säga, komma igång.
Jag fyllde påsen till brädden och en mycket obehaglig doft spred sig i kabinen.
David informerade vänligt om att: " det inte alls är ovanligt att man blir lite dålig de första tio gångerna, men sen brukar det gå över ".
Jag minns inte hur det gick till att landa men väl nere på marken kunde jag sen i lugn och ro lämpa av påsen med innehåll i närmaste soptunna.
Micke, som ju skulle flyga nästa pass, såg på kulören i mitt ansikte att jag inte mådde så bra.
Jag märkte på honom att hans självbevarelsedrift manade honom att inte komma med några onödiga kommentarer.
Jag känner ju dock lillebrorsan för väl för att veta att hans självbevarelsedrift är av sådan karaktär att tvångskänslan att komma med en liten gliring inte går att tygla.
Det gick nog cirka fem minuter innan första kommentaren kom.
Han föreslog att jag skulle skaffa galonbrallor, haklapp och sockiplast tills nästa flygpass.
David tyckte detta var ett mycket skojigt skämt, och dom skrattade hjärtligt och hånfullt åt mig arma stackare, dock med glimten i ögat.
Pust stön.
Jag drack lite vatten, men det kom upp igen innan det ens hade blivit ljummigt, så jag var inte riktigt i form ännu.
Vattnet dämpade dock den otäcka doften i munnen en aning.
Dock var jag stark nog att inte önska att Micke skulle få känna av samma " sjukdom ", för jag visste ju att han inte har förstånd nog att ens bli sjösjuk.
Jag får väl hitta på nåt annat sätt att hämnas.
Det kommer det kommer, vänta bara.
Klockan gick, tiden gick och det hann bli oktober innan vi fick byggtillstånd.
Men när det äntligen blev klart, då ville vi ju egentligen bygga på heltid, helst 18 – 20 timmar om dagen om det gick, men vi kände snabbt att det skulle bli lite svårt att förklara hemma om man blev alltför frånvarande, om man säger.
Många var de inledande kvällar vi tillbringade flera timmar i "hangaren" och skissade på olika motoralternativ.
Vi ville ju åka med jet.
Vi torrflög några gånger och det var ju tur att ingen såg oss.
Otäcka gliringar som: " ska ni inte flytta ut era sängar till hangaren ? " hördes ibland från våra respektive.
Vi bestämde att vi skulle jobba med flygplansbygget endast en kväll per vecka.
Om vi då höll vad konstruktören sagt så skulle vi hålla på i två år.
5 timmar i veckan per man i runda tag och under två år skulle bli 800 timmar.
Lägre tid skulle det inte behöva ta, egentligen.
Lennart Persson besiktigade byggsatsen och han hade efter en snabb besiktning inte värst mycket till övers för Franska kompositbyggare.
Det var inte mycket som var tillräckligt bra gjort.
Luftblåsor och elände.
När Lennart sedan förklarade för oss, så förstod vi hur det egentligen skulle se ut.
Man är ju ny i branschen men är det verkligen vanligt förekommande att en kontrollant bjuder hem till en kurs i epoxilaminering Vi hade haft tur att " hitta rätt folk " det märkte vi snabbt.
Bli hembjuden på fika och sen utbildning en hel kväll för att lära de mest elementära kunskaperna.
Dessutom fick vi hemläxa, att tillverka ett bokstöd som skulle kunna ge oss viktig träning i den ädla konsten att bygga i komposit.
Mycket tacksamma äro vi.
Förstärkningarna inne i flygplanskroppen skulle lamineras om.
Extra förstärkningar skulle tillverkas.
Nu såg det plötsligt ut som om vi skulle göra om en massa jobb som vi trodde vi hade köpt från början.
Fy för tusan alltså.
Plastjobb är inget kul göra.
Kladdigt och livsfarligt.
Slipdamm som kliar i flera dagar efter att man jobbat med det.
" Får en möget på klärna så får en hotta dom i sopebingen for di blir styva som en planka ".
Som Micke sá.
Första åtgärd skulle vara att tvätta rent, med Aceton.
Jag iklädde mig ett vitt snyggt andningsskydd, klev in i själva flygplanet och började tvätta för glatta livet.
Fem liter aceton och ett par trasselsuddar.
Micke talade om för mig att " man ska nock ha rediga andningsskydd om man inte ska bli dålig ".
Jag själv tyckte det borde räcka med ett fint vitt munskydd.
Kan väl inte vara så allvarligt.
Det tog två dygn innan huvudvärken släppte.
Jag insåg att det hade det ju varit skadligt för projektet att nämna för mamma Nyberg att det var en skada från flygplansbygget som orsakat denna våldsamma huvudvärk, så jag sa att jag trodde det var migrän.
Sånt har ju folk av och till, har man ju hört.
Jag vet inte om hon trodde på mina teorier om migrän, eftersom jag aldrig haft denna åkomma tidigare, men hon accepterade och servade mig med mat och dryck hela tiden jag låg nerbäddad i sängen.
Profero heter företaget som säljer gasmasker i Kristianstad.
Vid ett tillfälle då Micke hade annat för sig på måndagskvällen, och jag jobbade ensam med förstärkningar klantade jag till det ordentligt.
Jag hade kapat till lämpliga längder av glasfiber, jag hade blandat epoxi mycket noga och jag låg på rygg inne i planet och skulle laminera fast mina "mattor" ovanpå de befintliga förstyvningarna.
Att ligga på rygg i detta trånga utrymme är en obehaglig arbetsställning, kan man säga.
En arbetsställning man egentligen borde debitera extra för.
Efterhand som luftblåsor skulle klämmas ut med en specialroller, låg jag och kikade för att om möjligt hitta ojämnheter eller fler luftblåsor.
När man är tillräckligt koncentrerad märker man inte alltid att man " råkar stöta emot " med huvudet.
Jag flyttade lampan för att få släpljus och bra vinkel för visuell koll, jag kröp och jag tittade efter luftblåsor som jag snabbt rollade ut.
Fem timmar senare, när jag kommit hem och stod i duschen, upptäckte jag att hade epoxi i håret.
Denna epoxi hade härdat precis lagom mycket för att inte kunna tvättas bort.
Nä, det fick bli saxen.
Stora halvhårda tofsar som nästan inte gick att spola ner på toa.
Mamma Nyberg beställde tid hos frissan dagen efter, för: " så där kan Du väl inte visa Dig " som hon sa!! Det blev en mycket kort frisyr denna gång.
Dottern Fanny: "Hej pappa ! har Du varit och klippt Dig ?" Ja.
Tycker Du det är snyggt ? "Nää.
Du ser rolig ut.
" Det var inte med största glädje vi jobbade de närmaste månaderna, men det gick ju trots allt framåt.
Plast och epoxi, nej tacka vet jag metall.
Under tiden som vi plastade så höll vi koll på internet efter begagnade jetmotorer.
Vi fick många svar från folk som tyckte att det var helt rätt att satsa på jet, men när allt kom till kritan, så visade det sig att dessa gamla motorer ju är än värre bränsleslukare är 4-cylindriga 30-tals boxermotorer.
Nåja.
Vi hade ju annat att tänka på än motorer för stunden.
Vi skulle förstärka o greja.
Fram i februari månad var det mesta av "plastmöget" klart, och vi kunde äntligen börja tillverka aluminiumdetaljer istället.
Via klubben i Frankrike ( Club Orion ) fick vi information om aluminiumlegeringar och kvalitet på metall.
Franska beteckningar översattes till mera normala nummer och snabbt räknade vi ut kvantiteter och material beställdes hem.
SÅS lärde oss ett knep när det gäller att bocka denna plåt.
Man skulle värma upp plåten med gaslåga tills man kunde dra ett streck med en tändsticka.
Vi läste även i Sport aviation att man kunde sota plåtstycket med acetylengas och sen värma tills sotet försvann.
Därefter skulle det gå att bocka.
Först försökte vi med SÅS variant, men vi hade nog inte rätt handlag, för plåten sprack och vi fick inte till det alls.
Därefter försökte vi med sotningsmetoden.
Efter snabb avkylning när sotet bränts bort gick det som smort att bocka.
Lyckligtvis har vi i verkstaden, de maskiner som behövs för att arbeta med metall, så med en egenhändigt tillverkad radiemall av massiv rostfri rundstång i olika tjocklekar, bockade vi 2014 plåt i den lilla manuella kantviken som om vi aldrig gjort något annat.
Efter ett tag insåg vi att precisionen är mindre när man med gaslåga ska värma bort sot, så vi skaffade en gammal begagnad keramikbränningsugn istället.
Man känner sig som en gammaldags bagare när man kikar in genom ugnsluckan stup i kvarten.
Nu var vi rätt på det.
Starta aggregatet och efter två timmar var det brännande varmt i ugnen.
Bara att kika in i hålet i den tjocka luckan.
Sedan när sotet börjar försvinna, öppna luckan och ner i vattenhinken med bitarna.
( Dom ska ju kylas av inom tio sekunder ).
Sen är det bara att bearbeta.
Ibland blir det vargar men då är det bara att " på det igen " Glad i hågen samlade jag ihop en del av våra alster när jag vid ett tillfälle skulle åka hem till Sven-Åke och jag visade stolt upp vad vi åstadkommit.
Vi fick med beröm godkänt och nu kände vi att vi äntligen jobbar framåt.
Visserligen misslyckas vi ibland och alla detaljer som blir fel på ett eller annat sätt, kallar vi för vargar och dessa samlar vi på en varghylla.
Man sammanfogar ju medelst nitning och för detta arbete tillverkade vi dyna, dorn och mothåll av rostfri rundstång som vi härdat.
Först tänkte vi skaffa en luftdriven hammare för ändamålet, men vi tyckte att " det är ju inte så mycket som ska nitas, så det klarar vi för hand".
Nitar av rätt längd och kvalitet kunde vi köpa från en mycket trevlig flygtekniker med verkstad i Höganäs.
Av honom fick vi många nyttiga tips dessutom.
När det gäller städning av verkstadslokal så måste denne man vara världsmästare i hela skåne.
Hans verkstad är kemiskt ren.
Inte ett dammkorn och ordning o reda på allt.
Detta med ordning och reda och städning har vi försökt ta efter både när det gäller hangaren och när det gäller verkstaden i övrigt.
Mycket lättare att hitta saker o ting när det är rent och fint.
Mycket trevligare också ju.
Projektet ( Orion ) och utbildningen till pilot framskrider.
Efter att nyligen avslutat serien med de teoretiska utbildningsmötena beslutade vi elever att bjuda ut alla teorilärarna på något trevligt en kväll.
Alla eleverna skulle ha trevligt och sen stå för kostnaderna och lärarna skulle enbart ha det trevligt.
Samtliga lärare utom två, hade möjlighet att komma.
De som inte kom, hade giltigt förfall.
Vi ordnade en vinprovning med efterföljande måltid.
Först försökte jag mig på att hålla ett litet anförande om hur man gör för att tillgodogöra sig alla smak- och doftämnen i dryckerna.
Sen smakades det Spanska viner utav bara tusan.
Vi hade en Crianza, två Reserva och en Grand Reserva.
Mycket trevliga viner till inte alltför stora kostnader, och samtliga kände sig väl till mods.
Jag dukade slutligen fram en av hustru Marie komponerad och tillagad " hot chilli " och som en extra viktig detalj hade jag varit i Helsingör och köpt äkta Dansk pilsner ( Carlsberg Hof ) som avnjöts därtill.
Pilsner till hot chilli är jäkligt gott om man säger.
Svedan i chillin framhäver den naturliga törsten.
Skulle man släcka denna obeskrivliga törst med vin, så skulle man nog inte stiga upp ur sängen på flera dygn, därför är pilsner bäst.
När vi ätit och alla kände sig mätta och nöjda, visade det sig att man egentligen inte var helt nöjd.
Samtliga deltagare utom en av lärarna, ansåg att vi hade mer törst att släcka.
Jo, nu skulle man vidare.
Natten var ju ung och det fanns ju ställen inom kommunen som serverade ännu mera pilsner.
Banken heter en pub, ett bra ställe som för övrigt är inrymd i gamla riksbankens före detta lokaler i Kristianstad.
Här spelas livemusic till levande musik och här serveras obegränsade mängder öl.
Jag minns inte riktigt vad klockan var när jag kom hem, men bandet som spelade var jäkligt bra.
Det enda jag säkert visste var att jag hade promenerat hem, för jag hade skoskav när jag vaknade.
Kavajen låg på hallgolvet och jag hade mycket svårt att stiga upp på lördagen.
Klockan elva på förmiddagen blev det frukost.
Därefter städade jag undan efter vinprovning och sånt.
Det gick i ett mycket lugnt tempo med städningen och diskningen.
Klockan halv ett, kröp jag ner under filten i soffan igen.
Sen skulle vi på fest igen på kvällen tillsammans med Micke och hans Helena och mina andra bröder med respektive, hemma hos folkavagnsbrodern Lennart.
Micke hade vit vecka denna kväll och jag själv var extremt måttfull med alkohol.
Det kändes inte riktigt naturligt att häva mer alkohol för tillfället, kände jag.
Kan ha varit någon gammal dålig räka i chillin trots allt.
Marie hävdar bestämt att hon inte stoppat i en enda räka men jag undrar om hon inte far med osanning.
Endast en person som deltagit i fredagskvällens övningar hade inte behövt vila dagen efter.
Det var den av lärarna som tackat för sig redan klockan tio på kvällen och åkt kem.
Så troligen hade vi andra fått dåliga räkor på Banken, i kvällspilsnern.
Henrik A, som är lärare i metreologi och dessutom flyglärare hade haft extra svårt att komma upp på lördagen.
Man har hört att han inte steg upp förrän på söndagen.
Lyckligtvis hade ingen bokat flygning denna lördag.
Man får ju lära sig ett och annat på kursen.
Angående intag av alkoholhaltiga drycker före flygning bland annat.
Det finns endast ett land där man kan dricka före framförande av flygfartyg, och det är i England.
Och då får man endast dricka gin o tonic har vi lärt oss, och dessutom hört om på TV.

Tur man inte är Engelsman.

Vid Pennan

Börje Nyberg