Börjes betraktelser

Du är på sidan: Sagan om Orion del 1

Sagan om Orion, en byggsats. Impulsköp av en byggsats.

Kristianstad 20020103

Sagan om Orion G 802 en byggsats.

Vi är två bröder i en syskonskara om fyra.
Ingen av oss fyra är väl kanske helt normal om man mäter med SIS-normer ( i den händelse sådana finns att tillgå ).
Men min lillebror Micke och jag, Börje, är nog de som är mest avvikande, om man säger.
Av de andra två syskonen jobbar en på Canon, han är visserligen en glad skit men lite mer försiktig av sig.
Den fjärde brodern kör folkavagn och det är väl tyvärr ganska vanligt.
Det hände sig att jag, som prenumerant på tidskriften Nostalgia ( detta är ju en biltidning ) satt och slötittade på annonssidorna.
Mitt bland förgasare och bakskärmar hittade jag en underlig annons om en flygplansbyggsats.
Ett kompositplan i byggsats.
Det lät ju fräckt som tusan, så jag slog en signal till Micke för att kolla om han kände till något sådant.
Micke har sedan barnsben haft en underlig böjelse.
Så fort han hört ett flygplan så har han stannat upp, lyssnat och följt planet med blicken tills han inte ser det längre.
Hans stora intresse för flygplan har av oss övriga bröder kallats för "abnormt beteende".
Det kan ju inte vara normalt att hålla på så där.
Att vid fyra års ålder tvärnita med sin trehjuling och kolla på flygplan.
Föräldrarna gav upp för länge sen.
Dom har gjort sitt bästa, under många år för att få honom på normala tankar och kanske ägna sig åt amerikanska bilar eller något sådant, vettigt.
Nåväl, Mickes flygintresse har resulterat i att han i många herrans år haft modellflyg som hobby.
Han har byggt otaliga skalamodeller och varit aktiv i en modellflygklubb både som sekreterare och som instruktör under många år.
Micke hade aldrig hört talas om något som ens liknade bilden i annonsen.
Klockan var runt 17 den 14 januari 2001.
Micke, som bor i Önnestad ett par mil utanför Kristianstad där jag själv bor, kastade sig i bilen och åkte hem till mig.
Vi läste lite till i annonsen och konstaterade att vi ju nog behövde veta lite mer.
Sagt och gjort, vi tog mod till oss och ringde till en av säljarna.
Byggsatsen skulle enligt annonsen finnas i Häljarp strax utanför Landskrona.
En mycket lugn och trevlig person svarade, vi ställde en del frågor och han ställde en del frågor.
Bland annat frågade han oss om vi var flygare och lite allmänt om oss.
Micke, som ju är den ende av oss två som kunde snacka flygplan fick sköta snacket och på frågan om vi flög, svarade han att: " ja jag har ju flugit en hel del med modellplan.
" Det blev tyst en liten stund i luren, sen fortsatte den lugna stämman att berätta om Orion G 802 i byggsats.
Det lät mycket spännande.
Micke och jag satt och dreglade en stund efter samtalet och vi bestämde oss för att ringa igen o fråga om vi fick komma o titta.
Klockan var ju inte mer än halv sju på kvällen och det är ju inte mer än en dryg timmes bilväg till Landskrona.
Vi förstod att säljaren " tyckte på " en del men han accepterade och gav oss en vägbeskrivning.
Vi kastade oss i bilen och drog iväg västerut.
Det var ganska halt eftersom det ju var vinter och det hade snöat en del.
Men med en framhjulsdriven Cadillac borde det ju inte innebära några svårigheter, så vi gasade på.
Den av säljarna vi nu skulle träffa var Lennart Adolfsson som senare visade sig vara en pensionerad polis med glimten i ögat, som byggt och flugit en massa olika " flygetyg " tillsammans med sin kompis Uno Elfving från Helsingborg, även han pensionär.
Tonläget och den grova rösten som Lennart har fick mig att tänka på Fantomen och djungelordspråket: "när Fantomen talar, fryser blodet till is " och troligen fanns det inte en enda buse i hela Landskrona under tiden Lennart var aktiv polis.
På plats i Häljarp fick vi titta på byggsatsen som lagrades i en liten byggnad tillsammans med en massa läckra gamla bilar.
Vi fick en lång och mycket trevlig pratstund med Lennart och hans hustru som också haft flygcertifikat och arbetat som pilot i många år.
Vi fick information om att höjdrodret på byggsatsen blivit skadat och måste lagas.
Detta skulle dock bekostas av säljarna och allting var frid och fröjd.
Nu var jag också plötsligt inne i detta flygintresse, man blir intresserad när man får höra på sådana härliga berättelser.
Visserligen hade jag inte klart för mig vad saker och ting heter på flygspråk, men jag förstod ganska snart att jag tyckte det var intressant, kunde lyssnat i timmar.
Vi satt en lång stund och pratade.
Lennart berättade minnen och visade bilder från en del objekt.
Kvällen var räddad, om man så säger.
Vi sade, innan vi åkte, att vi ju var intresserade av byggsatsen men att vi nog borde prata igenom det hela innan vi gjorde upp affären.
Det har ju " blitt lite hastigt ".
Lennart var förstående och talade om att folk från norra landsdelar hört av sig angående annonsen.
Han tänkte nog i sitt stilla sinne: " ja ja nu har di sitt det, jädrans modellflygare, det blir nock inget å med dä ".
På hemvägen i bilen fick jag "bannor" av Micke för att jag kallat stabilisatorn för " bagvingen" och han informerade mig noga och med skärpa om att aldrig yttra mig förrän jag vet vad saker och ting heter.
På så sätt skulle Micke slippa skämmas för mig.
Sen fick jag "bannor" igen när jag kom hem för att jag varit borta halva natten.
Många tankar snurrade i skallen den natten, både hos Micke och hos mig.
Måndagen jobbade vi som vanligt och måndagskvällen gick åt att diskutera hur vi nu skulle komma vidare med projektet.
Hur fixar vi det ekonomiska? Var skulle vi hålla till och bygga? Detta var ju de första bitarna vi skulle lösa.
Jag kom att tänka på att jag hade ett antal vinflaskor i källaren som jag rimligtvis skulle kunna erbjuda som likvid för byggsatsen.
Detta kändes som en ypperlig idé.
Lokalbiten skulle vi kunna lösa genom en tilläggsisolering av den befintliga kallagerdelen i den verkstadsbyggnad som vi jobbar i till vardags.
Sagt och gjort.
Jag lyckades skrapa ihop 20.
000:- från olika konton, plus att jag hade några slantar tillgodo i företaget som vi äger och jobbar i.
På tisdagen ringde jag upp Lennart Adolfsson och meddelade att jag kommer på onsdagen och betalar en handpenning.
Jag skulle till Landskrona i andra ärenden den dagen så det passade ju bra.
Onsdagen den sjuttonde kom och jag knackade på hos Lennart, jag fick ytterligare en trevlig pratstund, vi gjorde upp ett köpekontrakt och jag betalade handpenningen.
Jag förband mig dessutom att senast den 17 juli hämta byggsatsen och betala resterande stålar, i annat fall skulle handpenningen tillfalla säljarna och jag stå utan både pengar och byggsats.
Lennart och Uno var inte speciellt intresserade att byta med sex flaskor vin, så nu gällde det att hitta en köpare till vinet snabbt som tusan.
Nu hade det gått tre dygn och vi " hade blitt me flygplan " och jag hade nu ytterligare ett problem, nämligen att försöka hitta en bra förklaring för min fru.
Mycket tokigt har hon tvingats acceptera men jag kände på mig att detta, att komma hem och tala om att jag köpt flygplan måhända passerat gränsen för vad en god hustru bör acceptera, utan att hon skulle bli alltför bökig.
Nu i efterhand minns jag inte hur jag fick till det men hustrun har accepterat köpet, även om det skett under protest.
Det är ju som bekant likadant med vin som med män, de goda blir bättre med åren och de dåliga blir sura.
Om jag själv är speciellt god vill jag låta vara osagt men jag är i vart fall inte sur, trots min höga ålder.
Micke likaså även om han är fjorton år yngre, lillpojken är nyss fyrtio fyllda.
Nåväl, nu var goda råd dyra.
Flygbiljett till London beställdes hos Ryan Air.
Hotell bokades på ett hotell invid flygplatsen.
Detta för att jag snabbt skulle hinna in till London, hitta en vinhandel, sälja av vinet, få pund i handen och sedan hinna hem igen innan det blev natt vilket ju skulle inneburit "bannor" vid hemkomsten.
Man säljer inte alkoholhaltiga drycker som privatperson i Sverige, Systembolaget har ensamrätt.
Så är det.
Bara att acceptera.
Vinerna som jag hade i källaren lastades i två plastkassar som jag hade med mig innanför jackan som handbagage på resan till London.
Det kändes lite underligt att smuggla ut flaskor från Sverige.
Jag visste inte då och jag vet inte nu hur mycket vin man får ta med sig in till, respektive ut ur länder inom EU.
Troligen får man ta med ganska mycket, men lite spännande var det allt.
Lite James Bond-känsla fanns faktiskt, det kan jag erkänna.
Nåväl, jag checkade in på hotellet och var mycket noga med att ställa om klockan till engelsk tid innan jag duschade, borstade tanden och kröp till kojs.
Klockan ställdes på väckning halv sju, för säkerhets skull.
Man skulle ju hinna göra sig klar att äta frukost omedelbart när dom öppnade frukostrestaurangen klockan sju.
Hemma i Sverige ställer man ju om klockan två gånger om året.
En gång på hösten och en gång på våren, för att få rätt vinter- resp.
sommartid.
Man är ju inte så van alltså, så det blev fel.
Jag hade ställt om tiden så att klockan väckte halv fem istället för halv sju, om man nu ser till engelsk tid, och eftersom man ju inte vill ha insyn i rummet när man sover så sött, hade jag varit extra noga med att dra för gardinerna ordentligt.
Tjocka fina galongardiner som inte släpper igenom en enda gnutta ljus, det kändes bra, man är ju lite pryd.
Detta gjorde att jag inte såg om det var mörkt eller ljust ute.
Så jag trodde ju att klockan var halv sju när jag vaknade ur en skön sömn.
Eftersom man lätt känner sig frusen på engelska hotell skulle det sitta bra med ett varmt bad.
Jag drog igång radion och tappade upp vatten med fullt tryck så det plaskade i badkaret.
Sen släckte jag lampan i badrummet och badade i dunklet med endast reflexerna från lamporna i rummet som ledljus.
Nu skulle frugan varit med, för det kunde varit riktigt romantiskt.
Frugan och en flaska champagne hade suttit fint, eller nice som man säger i England.
Jag kunde inte förstå då varför människorna i rummen vid sidan om, bankade och väsnades, det var ju morgon och då ska man ju upp ur " sängahalmen ".
– Nu förstår jag bättre.
Jag upptäckte det när jag klockan kvart över fem ( engelsk tid ) stod alldeles ensam vid hotellets reception och undrade varför alla hade försovit sig.
När jag väl insett mitt misstag, smög jag snabbt iväg tillbaka till rummet och stängde in mig för att ingen skulle se mig.
Jag satt på rummet och lärde mig nästan hela hotellbroschyren utantill, för det var allt som fanns att läsa.
När sedan klockan blivit sju på riktigt, och jag vågade mig ut igen, kändes det som om alla visste vad jag gjort, men jag var stark.
Jag visade inte att jag skämdes.
Tvärtom så satte jag mig stolt vid ett av borden och avnjöt, rak i ryggen, en god engelsk frukost med ägg och bacon och hela köret.
I god tid före avresan hade jag växlat, så jag hade några pundsedlar i fickan plus några mynt.
Efter frukosten satt jag och såg världsvan ut genom att försöka läsa en engelsk dagstidning (speciellt börsnoteringarna ) och därefter kolla vad det var för mynt jag hade i fickan.
Jag fick skämmas ordentligt när en vacker och mycket trevlig servitris i trettioårsåldern kom fram till mig och frågade om jag satt och räknade min förmögenhet.
Vad svarar man ?? Jag reste mig, bad att få betala varvid brunetten sa: " thank you very much and see you tonight ? " På min bästa engelska svarade jag: " Thank you self, but I dont think so and bye bye.
Det hettade lite på kinderna min höga ålder till trots.
Jag lovade mig själv att aldrig mer bo på detta hotell, dom skulle nog känna igen mig.
Synd att man checkat in i rätt namn.
Enklaste sättet att ta sig in till London från Stansted lär vara med buss, så jag letade upp nämnda Londonbuss och bad chauffören förvarna mig när vi närmade oss centrum och sen skrika till ordentligt när vi var riktigt nära Trafalgar Square där jag visste att det ligger ett antal vinbutiker.
Hade kollat på " nätet " först.
Efter tjugo minuter sökte chauffören ögonkontakt med mig och skrek ut att: " Sir, now we are close to London City sir " varvid jag gjorde mig beredd att hoppa av vid minsta vink.
Efter att ha suttit på helspänn och fått kramp i vaderna i ytterligare en halvtimma, ropade han i luren igen att : " Now we are very close to Trafalgar Square thank you very much and have a nice day in London sir".
Jag kom av bussen i grevens tid, kände jag.
Engelsmän är ju hjälpsamma och vänliga och så, men dom stannar inte onödigt länge vid busshållplatserna det ska gudarna veta.
Dessutom stannar dom ju på fel sida.
Vid det här laget var jag alldeles genomsvett, små pärlor i pannan och blöt på ryggen.
Jag frågade stressade engelsmän efter närmsta vägen till nyss nämnda Square och började traska.
Det tog mig nästan tjugo minuter att, i mycket rask takt, gå innan jag kom fram till Trafalgar Square.
Jag letade upp en telefonkiosk och hittade ett antal adresser till vinhandlare i området, varav en på St.
James street.
Denna skulle vara en av dom bästa, för jag kände igen namnet från förr i världen, så jag skyndade att komma dit.
Nog vill jag påstå att jag borde fått medalj när jag, genomsvett, joggat med två plastkassar likt en från brottsplatsen flyende buse, äntligen hittat rätt.
Väl inne i butiken ville jag hälsa artigt och presentera mig, man gör så i fina sammanhang, det var bara det att plastkassarna skurit in i händerna så hårt att jag inte kunde räta ut fingrarna.
Mannen ( biträdet ) i butiken trodde antagligen att jag hade någon gammal krigsskada för han bad om ursäkt och kallade på sin chef.
Jag förklarade mitt ärende, förklarade att jag burit kassarna från Stansted och chefen tycktes mycket förstående.
Han besiktigade vinerna avseende nivå och ev.
skador på etiketter och liknande.
Han frågade hur vinerna lagrats, blev nöjd med mina svar och affären gjordes upp.
Jag kvitterade de pund jag fått och vi blefvo båda nöjda.
Dessutom fick jag gärna höra av mig om jag skulle " find some more lovely wines that I would like to sell.
" Jag sålde nog för billigt, annars hade han nog inte visat sådan belåtenhet, men vad gör det ?? Jag blev mer än nöjd och fick stålar så vi kunde betala byggsatsen plus att resan blev betald.
Dessutom blev det stålar till en hamburgare och en pilsner som kostade 15 pund.
Puh.
Tur man inte bor i London.
Nu var det bara att åka home to Sweden again.
Micke trodde inte sina öron när han fick höra hur bra betalt man kan få för gammalt vin, men han fick se checkarna och blef öfverbevisad om faktum.
Vi kunde nu inte vänta ända till juli att avhämta byggsatsen och betala för våra åtaganden.
I slutet av maj avtalades tid och vi kopplade släpvagnen efter bilen och " gaf oss åstad " mot Häljarp.
Efter en god kopp kaffe med tillhörande macka hemma hos Lennart och hans underbara hustru, gjordes affären upp och vi skulle lasta på pinalerna.
Nu var det ju inte bara en flygplanskropp.
Nej, det var en vinge som var ännu större än kroppen plus "bagvinge" och en massa klaffar och skevroder och allt möjligt som ju hörde till denna byggsats.
Det stod ganska snart klart att vi kunde inte lasta allt på en gång.
Vi fick åka en gång till, så vi lastade kropp plus lite klaffar och andra pinaler och drog iväg mot " hangaren ".
Hangaren stod klar sedan en månad och bara väntade på att fyllas av flygplansbygge.
Själva transporten av kroppen gick enkelt.
Nästan ingen vikt och inget luftmotstånd alls.
Men det blev trots allt kväll även denna dag, mörkret föll och när vi skulle återvända för resterande delar konstaterade vi att vi ju behöver ha en röd lampa baktill.
Vingen är ju över nio meter lång så det blev till att börja uppfinna.
Vi hittade en gammal kombificklampa med en röd del på.
Denna lampa byggdes om av Micke under resan till Häljarp så den blev driven av cigarettuttaget i bilen via en femton meter lång sladd.
Vi lastade vingen ovanpå sex stycken SJ-pallar så den kom att nå in över bilen och ut cirka tre meter bakåt utanför släpet.
Vikten var ju inget problem men vi kände en viss oro för luftmotståndet.
Vingen var ju inte rak.
Den var lite V-formad och då fanns ju vissa möjligheten för vinden att få tag, om man säger.
Nåväl hemfärd från Landskrona till Kristianstad 11 mil på 2,5 timmar med röd lampa längst bak på ekipaget fick man ta.
Detta var ju en nödsituation.
Pam Pam Pam Pam Pam Pam.
.
Det blev natt innan man kom hem.
Det blev även lite "bannor ".
Nu hade vi ju grejorna hemma så nu var det bara att börja bygga, trodde vi.
Lyckligtvis hade Lennart, innan vi började bygga, hunnit informera oss om att man måste ha en del tillstånd innan man börjar bygga.
Vaddå tillstånd tyckte ju vi förstås.
Va faen, vi ska ju inte flyga så mycket så vi kan väl bygga o flyga lite lagom utan tillstånd.
Vi kunde ju hålla oss över Österlen där vi inte är i vägen för någon.
Lennart avrådde oss på det bestämdaste och skapade i samma andetag kontakter som haft vi mycket glädje och nytta av.
Först en Teknisk granskare som heter Sven Åke Svensson ( SÅS ) som kan allt inom teknik och som varit med om det mesta, och sedan en kontrollant som heter Lennart Persson från Ystadstrakten, specialist på komposit, och då menar jag specialist, det han inte kan är inte värt att kunna.
Under tiden som runnit iväg under sommaren började vi snegla på om man inte skulle kunna byta ut den tänkta Lycomingmotorn mot en Jetmotor.
Vi har ju läst en del om Lycoming 200- hästare och detta är ju något förskräckligt.
Konstruerad på trettiotalet.
Över fem liters slagvolym.
Ett omodernt bensinslukande monster som kräver förvärmning och allt möjligt.
Dessutom med en ljudnivå så hög att man måste ha lurar och troligen njurbäte för vibrationerna.
Hade man tänkt likadant inom bilindustrin hade man åkt runt i Ford Anglia eller Saab 93 i bästa fall.
Jag kan inte tänka mig något mer omodernt i skrivande stund, möjligen med tändkulemotor.
Och hade man tänkt så inom dataindustrin hade vi fortfarande haft skrivbiträden på våra kontor.
Visserligen är det ju trevligare med kvinnlig fägring än att ha en grå computer i knät, om uttrycket tillåts.
Nu blev alltså Jetmotor den gällande ledstjärnan för oss.
Vi kollade på Internet och vi jagade runt världen på alla tänkbara sätt.
Själva flygplanet är ju egentligen, enligt vårt sätt att se, byggt för en jetmotor.
Orion G 802 är ett fyrsitsigt plan med skjutande propeller och motorn placerad bakom ett brandskott bakom passagerarnas rygg.
Dessutom har det " hög stabbe " ( Micke säger att det heter så när "bagvingen" sitter ovanpå fenan ).
Vi ville ju montera en jetmotor inne i och göra luftintag på sidorna av själva kroppen.
Vi kollade lite med SÅS, och han menade nog att när det gäller experimental, så har man lite friare händer att välja alternativa motorer.
Vi letade vidare och vi hittade en liten Nisse i Peru som kunde tänka sig att sälja en gammal Turbomeca till oss för 25.
000:- kronor.
Den skulle utveckla ca 1000 lbs.
dragkraft och syntes tillräcklig för vårt vidkommande.
Vi hittade ett stort antal olika objekt, men när man sen frågade om dessa motorer var certifierade så fick man inte riktigt några svar.
Intresset svalnade hos säljarna efterhand om man säger.
Vi hittade en kille i England som hade planer på att bygga just ett Orion G 802 med jetmotor.
Han hade gjort alla nödvändiga undersökningar och tycktes ha allt " in order " vad gällde engelska myndigheter.
Synd bara att hans tekniker trillat ner med segelflygplan och slagit ihjäl sig innan bygget ens startats upp.
Dock hade han löst alla problem med värmeutveckling från motorn, motorns vinkel avs.
montering och hela alltet.
Hans motoralternativ var också en Turbomeca av äldre datum.
Han berättade att han fått motorn gratis av Turbomecafabriken i Frankrike och att han blivit erbjuden gratis OH från Rolls Royce i England, så hans motor skulle vara " fit for fight just to put inside ".
När vi började kontrollera bränsleförbrukning och vikter, konstaterade vi snabbt att Vikten på en sådan motor väger nästan lika mycket som en ny Lycoming samt att bränsleförbrukningen skulle ligga på runt 150 liter / timma, så började vi backa ur en smula.
Att flyga en timma o sen landa för att tanka, kändes lite väl bra, och inte ens jetbränsle är ju gratis.
Vi kollade runt på nätet igen efter någon modernare jetmotor.
Agilis i USA har en som ger 800 lbs.
dragkraft och Williams har en som ger 880 lbs.
dragkraft.
Båda dessa alternativ torde täcka våra önskemål.
Med senaste tekniken i nämnda motorer får man en bränsleförbrukning på runt 50 liter / timma samt en motorvikt på runt 38 kg.
Fy för tusan fru Bengtsson, tänkte vi.
Då köper vi två sådana små maskiner och sätter en på var sida om flygplanskroppen.
Precis så som Leerjet har.
Sen gör vi bränsletank av resten av kroppen, sen kan vi flyga till Afrika och hem igen utan att tanka.
Fräckt som tusan, ända tills vi fick reda på att motorerna kostar ungefär 1,7 miljoner kronor styck.
Man kan väl säga, utan att överdriva, att intresset finns kvar, men ekonomin inte riktigt täcker upp.
Vinet har tagit slut, om man säger, och trisslotter ger inte riktigt vad man tänkt sig.
Vi hade ett inledande möte med våra kontrollanter, och vi bjöd även in säljarna, under sommaren i hangaren.
Självklart är man stolt över att visa upp en bra lokal.
Vi gick igenom saker och ting och vi fick klart för oss att man " inte bara bygger och flyger " det finns regler också som man bör följa.
Inte bara för ens egen skull utan även för andras.
Först kändes det som ett litet bakslag, men när man begrundar saker och ting så känns det rätt.
Kontrollanternas kontrollerande är ju bra som kontroll, då man enkelt kan göra rätt enligt eget omdöme, men att det ändå blir fel på grund av okunskap.
Fy för tusan igen.
Ingen höjdare att sitta i ett flygplan som sen trillar ner bara för att man gjort nåt fel i byggnationen.
Vi fick låna ett antal fantastiska böcker av SÅS och vi fick leta reda på rätt kvalitet av aluminium på egen hand.
Sen när vi hittat rätt fick vi bekräftat av SÅS att vi hittat rätt.
Innan vi började med glasfiberarbeten, fick vi åka ner till Lennart P.
i Köpingebro utanför Ystad på en kurs, där vi fick lära oss de mest elementära grunderna i " epoxilära ".
Sen fick vi tillverka ett bokstöd av glasfiber och epoxi innan vi " blev godkända ".
Fantastiskt när man betänker att man klistrat på vingarna på JAS.
Vi är oerhört glada för våra kontakter med dessa kunniga personer och att få lära oss en del av dom.
Det finns en klubb för dessa Orion- flygplan.
Club Orion i Frankrike.
Självklart blev vi medlemmar, lika självklart som vi blev medlemmar i EAA och i Flygtekniska föreningen med sin horribla årsavgift om hela 50 kronor per år.
Och lika självklart blev vi medlemmar i EAA Sport Aviation i USA.
Bara dessa medlemsavgifter motsvarar ett stort antal vinflaskor varje år.
Vinflaskor som man kanske kunnat sälja i London.
Vi blev inbjudna att deltaga i Club Orion´s årsmöte i somras.
Självklart tackade vi ja.
Vi packade bilen och drog mot Frankrike en fredag i mitten av juni.
Mötet skulle börja under lördagen, så vi hade gott om tid tyckte vi.
En kompis från Helsingborg som har vänner i närheten av Paris fick hänga med.
Han har goda kontakter i champagnedistriktet så det behöver inte vara fel.
Jag minns inte riktigt vad staden hette, men vi fick följa med in när vi skulle släppa av honom på en liten pratstund.
Pappan i huset är privatlärare i matematik, mamman i huset är förr i Serbien och svara för hushållet.
Två välartade barn fanns som syntes men inte hördes på hela kvällen.
En erfarenhet jag försökt ta med hem och öva in på min dotter just fyllda sju med mycket dåligt resultat.
Troligen måste man vara född i Frankrike för att lyckas med detta företag.
Dessutom fanns pappans bror med på plats.
Pappan pratade enbart Franska, Mamman pratade Franska och Serbiska, vilket är ungefär det samma som Franska för oss bröder.
Dock pratade pappans bror Engelska förutom Franska och detta räddade kvällen för oss.
När sen sista eleven för kvällen lämnat undervisningslokalen vid sjutiden, fick vi se pappans vinkällare och blev sedan bjudna på en middag vilken vi sent kommer att glömma.
Sniglar som förrätt och en köttgryta som smakade mums fillibabba, med viner som man inte ens skulle vilja sälja därtill.
Vi snackade om allting hela kvällen, med brodern som översättare, bland annat att man ju inte bör köra bil om man druckit för mycket vin.
Pappans bror är läkare och flyger en del.
Han kände väl till Orion G 802 och allt kändes ytterst trevligt.
Vi delade ett ganska stort antal riktigt läckra Bordeauxviner under kvällen och vi blevo alla lite runda under skorna.
Lyckligtvis skulle vi inte åka mer än cirka 20 mil nästa dag så vi kunde ju ligga lite extra på morgonen och därmed bli av med eventuella obehagliga rester i blodet.
Pappans bror däremot som är liten och nätt, precis så som en Fransman ska vara, blev ganska påtagligt trevlig.
Eftersom han ju är läkare så vet han ju exakt hur lite man ska kunna dricka för att framföra automobil på rak kurs.
Så fram emot klockan elva satte han sig i sin Citroen och åkte de två milen hem till sin lilla madame.
Vi lämnade Helsingborgaren i Fransmännens vård med direktiv att skaffa så mycket goda Champagner som möjligt, bara dom är billiga, via sina kontakter.
Vid pass tiotiden följande morgon hade vi käkat frukost på hotellet.
Därefter letade vi rätt på bilen och gav oss iväg mot Paris.
Fina motorväger och en bra vägbeskrivning ledde oss raka spåret ( runt Paris ) till flygplatsen där meetinget skulle äga rum.
Det tog ungefär en timma att köra ringvägen runt Paris, vilket ju är motorväg, och det kändes som om staden är lika stor som skåne.
Vi var framme i god tid och fick träffa, herr obergeneral Michel Suire, ordföranden i klubben.
En liten synnerligen trevlig person som just i dagarna blivit klar med sitt eget Orionbygge.
Han hade flugit en timma totalt och han var så stolt så stolt.
Skulle vi också varit i hans kläder, vill jag lova.
Vi fick möjlighet att titta och kika och fotografera och fråga.
Mycket lärorikt.
Efterhand drattade så övriga deltagare in.
En kille hade åkt bil från Schweiz, han skulle montera in en japansk Wankelmotor i sin Orion och var inte helt klar, en kille kom från Bordeaux med sin fru, ett antal övriga kom från närmare områden.
En kille landade med svärmor och släkt.
Fyra stora människor hoppade ur flygplanet.
Han hade totalt 350 timmar med sitt flygplan.
De olika byggena hade många olika lösningar på landningsställ, förstärkningar, inredning, luftintag.
En kille hade förstärkt sitt bygge med en fackverkskonstruktion så till den milda grad att det blev tvåsitsigt.
En kille som bott i USA och byggt sitt plan där, gift med en liten läcker fransyska, berättade att han havererat med sitt plan när han skulle ensamflyga en gång just som han byggt klart.
En balansvikt på propelleraxeln hade lossnat varvid obalans i maskineriet tvingat honom att stoppa motorn och nödlanda.
Han berättade att han hittat ett fält som han tänkte landa på eftersom han inte kunde nå tillbaka till flygplatsen, men ju närmare marken han kom desto fler kor fanns på fältet, berättade han.
I hastigheten fällde han ut landningsställen och det ena bröts bort vid närkontakt med ett staket.
När han sen tog mark på resterande ställ snurrade han runt så pass att han inte ens mins vart han kommit ifrån.
Han håller på att restaurera planet igen nu.
Nya landningsställ och sånt.
Hans lilla fru som stått på flygplatsen och tittat på föreställningen berättade att hon, när hon såg vad som var på väg att hända, redan förberedde sig på att sälja huset och skaffa lägenhet.
Dessa underbara människor hjälpte oss att tolka under mötet.
Dom berättade att dom bott en timma norr om Oshkosh i USA och att detta meeting är ett måste för varje normalt funtad hemmabyggare.
En av deltagarna hade stoppat in en Mercedesdiesel i sin kärra och han tyckte att detta var det enda rätta.
Vi vågade inte ens nämna att vi sneglat på Jet, dessutom kunde vi inte säga snegla på franska.
Byggbeskrivningen till Orion G 802 är helt och hållet på franska vilket ju ställer till en del för oss Nordbor.
Men lyckligtvis hade den "nedfallande amerikanen" en omgång på engelska.
Kanon tyckte vi och köpte den av honom för fyrahundra spänn, franska spänn.
Kvällen var räddad och vi åkte vidare till en läcker restaurang några mil bort där vi deltog i en fantastisk fransk supè med allt som tillhör.
Kvällen avnjöts tillsammans med alla övriga deltagare ( ett tjugotal ) varav en fransman som snackade tyska.
Denne, som vi kallade Tysken, höll på i en hangar några mil norr om Paris med sitt bygge och var ungefär till 90 % klar.
Han berättade att han gjort sitt höjdroder i kolfiber varvid han tjänat 8 kg i vikt.
Självklart slog vi an en ton om att vi kunde kanske vara intresserade av att köpa hanses gamla höjdroder då vårat ju var demolerat.
Micke, som gått i skolan, kunde lite tyska så vi avtalade att följa efter honom hem o kika på hans bygge och kanske göra affär på " bagvingen ".
Vi kröp till kojs i ett dubbelrum med badkar och vilade ordentligt.
Efter frukost samt avtackande lämnade vi så fältet strax efter tysken, som körde mercedes 300 cdi som en vilde.
Vi hade fullt upp att kunna följa honom och började inse att mercadiesel kanske inte är att förakta.
När vi passerat Paris tvärnitade tysken, hoppade ut och skrek att vi nog måste äta tillsammans med honom och hans fru när vi kom fram.
Sen hoppade han in i bilen igen och gjorde en rivstart och vi hängde på så gott vi kunde.
Äntligen hemma hos, fick vi vänta på att grinden skulle öppnas automatiskt.
Sen en lång uppfart till en fantastisk specialritad villa med halmtak.
Det är inga fattiglappar vi umgås med.
Tysken skickade in sin madame för att larma av huset och öppna för oss, och efter en stund fick man komma in på toa.
Skönt efter en sån bilfärd.
Först berättade han att det tagit honom sex år att färdigställa huset, och just som det stod helt klart, slog blixten ner o hela " möget " brann ner till grunden.
Han har åskledare nu.
Därefter berättade han om sitt Orion-bygge och vi fick komma med ner i hans källare medan madame lagade mat.
Jag skulle ju framföra automobil så Micke och Tysken tömde en flaska aperitif under tiden som vi visades runt bland maskiner, svarvar och fräsar i hans hemmaverkstad.
Vi åt en god lunch för att sedan stäva vidare mot hangaren.
Han visade sitt bygge, ett riktigt fint sådant, och även han hade egna lösningar på det mesta.
Vi bestämde oss för att göra affär på "bagvingen " så vi lastade på den på taket på våran bil.
Egentligen hade vi ju inte tänkt att köpa stora saker på denna resan så vi hade inte ens några snören att binda med.
Inga problem, tyckte tysken, och sprang in till sin hangargranne som snabbt trollade fram spännband och skumgummi som transportskydd.
Vi fick inte betala för spännbanden utan killen tyckte vi kunde ta dom med tillbaka nästa gång vi träffas.
När vi sen skulle diskutera fram ett pris på höjdrodret och stabilisatorn ( vi tog den också eftersom den ändå var till salu ) så konstaterade tysken att, tack vare att vi tog hand om dessa attiraljer så slapp han ju köra bort dom till soptippen, därmed slapp han kostnader och då ville han ju inte ha betalt.
Sen bjöd han Micke på ytterligare en öl innan vi for vidare för att hämta upp Helsingborgaren.
Vi kände oss lite skamsna, men kom överens om att köpa med lite svensk Absolut Vodka till honom tills nästa gång vi träffas.
Helsingborgaren, Alex, hade gjort som han blivit tillsagd.
Han hade skaffat sex kartonger Champagne åt oss för 80 spänn flaskan.
Visserligen franska spänn, men ändå.
Skitbilligt.
Riktigt gott också.
Hemresan gick bra med en övernattning på vägen och på tisdagen var allt som vanligt igen, "bagvingen" finns på plats i vår hangar och sakta skulle bygget snart påbörjas.
Det tog nästan tre månader att komma över allt som hänt på resan.
Vi har fått uppleva mycket sen vi kom in i branschen så att säga.
Trevligt är det och spännande och lärorikt.
Vi lovade att vi skulle flyga Orion till nästa årsmöte som avhålls i Normandie den 22 juni 2002.
Dessa planer har vi fått revidera och vi har redan informerat berörda arrangörer.
Vi kommer men vi kommer med bil.
Jag tror att vi kommer att älska att flyga.
Vi har " torrflugit " redan inne i hangaren, sittande på ett täcke i kabinen.
Kändes bra.
Micke styrde.
Det sägs att segla är livet, och jag tror nog att de som flyger, tycker att " flyga är livet "

På Danska säger man: Husk at elske mens Du tör det Og at leve mens Du gör det

Vid pennan

Börje Nyberg