Börjes betraktelser

Du är på sidan: Bil som bil del 2

Ford Anglia 1961 med 4 cylindrar i rad.

Saab 93 B

Det var ju kaxigt att äga en egen bil trots att den inte hade V-8.
Man fick ju göra det bästa av situationen och ha så kul man kunde med det man hade.
Lillebrorsan hade inte ännu körkort, så han var, tillsammans med sin klasskompis, Lasse, de trognaste passagerarna när det skulle åkas bil.
En av mina kompisar, som också skaffat sig körkort och bil, var ägare till en likadan Saab 93 fast en vinröd en.
En av killarna i bandet jag spelade med i skaffade också en Saab 93 fast detta var en grå en.
Mycket kul kunde man ha med bil.
Och självklart var man ju nu i det närmaste osårbar.
Man kunde färdas vart man ville när helst man ville och frihetskänslan var obeskrivlig.
Man kunde ta egna beslut och plötsligt var man vuxen, eller i vart fall kände man sig vuxen.
Efter hand som tiden gick, kände man att motorn inte gav tillräckligt med kraft.
Det gick inte tillräckligt fort.
Man behövde något värre.
Man såg ibland en och annan Saab sport på vägarna.
Man hörde ju på ljudet att dessa bilar var snabbare.
Liksom att man läste om Eric Karlsson på taket, och hans bravader i rallyvärlden med sina trimmade Saabar.
Av en tillfällighet upptäckte jag att det lät fantastiskt bra om motorn när man pillade bort luftfiltret och körde utan detta.
Lillebrorsan och hans kompis varnade mig dock för att köra utan detta filter då det skulle kunna sugas in damm och fåglar och annat skräp i insuget om man körde med öppet sådant, så att säga.
Nöden hade nu ingen lag, så det blev att plocka fram pappas hammare och min mycket användbara skruvmejsel.
Med dessa specialverktyg, bankade jag hål i plåten på sidan av hållaren för luftfiltret och jag klippte därefter ( med mammas fina dyra sax ) upp ett rektangulärt hål i plåten, utanför luftfiltret för att få det rätta Saab sportljudet.
På detta sätt fick jag ju ett ylande dovt gott ljud trots att luftfiltret ändå satt där det skulle och hade den vanliga effekten på luftreningen.
Saab sport såg ut att vara något lägre, lite lägre markfrigång alltså.
Vi kröp in under saaben o kollade hur man skulle bära sig åt för att efterlikna "sporten".
Det fanns inga realistiska sätt att göra denna operation på, så det blev till att ta till lite våld.
In i smörjhallen på Caltex, där vi tillbringade det mesta av vår lediga tid.
Vi hissade upp bilen med domkraften, sågade, med en bågfil av fjädrarna till hälften, vi orkade inte mer, slog ett kraftigt slag med smedhammaren.
Det small till som fanken och fjädern gick av.
Vi gjorde samma med alla fyra fjädrarna och när vi släppte mer bilen igen, var den sänkt.
Man tyckte man kunde köra hur fort som helst i kurvorna för nu hade man fixat en fantastisk väghållning.
Visserligen tog hjulen emot inne i skärmarna ibland, men fräck såg den ut.
Vi insåg att det blev lite mycket, så jag skaffade åtta st.
gummiklossar med spår i, som jag petade in mellan fjäderstålet, en på varje sida för att det skulle bli balans i spiralfjädern.
Plötsligt såg det mera rätt ut och markfrigången var precis den rätta.
Sen bar det iväg ut på landsvägen och när man drog allt vad man orkade på tvåan, infann sig detta fantastiska ljud.
Självklart blev bilen snabbare, tyckte man.
Och inte minst säkrare i kurvorna.
Vi tankade för tjugo spänn och åkte till Malmö för att köpa korv, och på motorvägen vid Lund, i en lång nedförsbacke, fick jag upp Saaben i nästan 130 km.
/tim.
På den tiden var det inte farligt att köra fort och det fanns inget som hette hastighetsbegränsningar annat än inom tätbebyggt samhälle, så det var bara att stå på.
När vi passerat den mellersta avfarten till Lund, skar plötsligt motorn och stannade.
Men eftersom bilen ju hade frihjul, rullade vi några kilometer innan den stannade vid vägrenen.
Lillebrorsan och Lasse, jobbade som bilmekanikerlärlingar på AutoLindén i Kristianstad, och dom hade lärt sig ett och annat om motorer.
Jag hade lärt mig lite om motorer genom egen erfarenhet, om man säger.
Så när motorn nu skrek till och det blev tyst frågade jag: ” Va faen var det för nåt ? Möget stannade ju ” Lasse kommenterade det höga motorvarvet från baksätet och frågade sen om jag ” tankat vanlig bensin istället för oljeblandat ”.
Klart att jag hade tankat oljeblandat, ju.
Nog tycker man väl att man ska kunna köra några kilometer på tvåan för att lyssna på ljudet utan att motorn ska ta skada?.
Eller ? Tydligen inte.
Efter en halvtimma lyckades det att få igång motorn igen och den lät nästan som vanligt medan vi körde in till Nobeltorget i Malmö, och köpte korv.
Det gick inte lika fort på hemresan och jag varvade inte ut lika friskt på tvåan.
Man ville ju gärna komma ända hem utan fler missöden.
Ett visst skrapande ljud kunde förnimmas.
Vi var lite molokna alla tre och det snackades inte lika mycket på hemresan, kan man säga.
Några dagar senare skulle vi hjälpas åt att demontera motorn hemma i garaget.
Vi skruvade bort motorhuven och vi lyckades lossa alla kablar, stag och bultar.
Eftersom jag ju var äldst och kände mig starkast av oss alla, blev det min uppgift att klättra upp och sätta mig i motorrummet för att sen rycka till i motorn och lyfta ut densamma.
Grabbarna stod vid sidan och tog emot hela klumpen, och vi baxade in den i förrådet, där vi på pappas arbetsbänk plockade isär den så gott det nu gick.
Detta var första gången jag på riktigt, såg en bilmotor invändigt, och jag imponerades av att tre såna små kolvar kunde driva fram detta ekipage till bil över huvud taget.
Mittersta kolven var rejält repad på ena sidan liksom cylindern den suttit i.
Vi konstaterade snabbt felet, om man säger, och fick förklaringen till det skrapande ljudet.
Kassan var inte stor nog att köpa nya grejor, eller ens att lämna in och få cylindrarna slipade.
Så det blev att åka till brorsans jobb och be att få låna en borrmaskin och en trearmad mojäng med sliptrissor på.
Denna åtgärd, som vi nu skulle företa oss, kallades ” att hona cylindrarna ” fick jag lära mig.
Jag körde en god stund med borrmaskinen och tyckte nog att jag jämnat till reporna ganska hyfsat till slut.
Lasse tyckte inte att man skulle byta endast den skadade kolven, utan att man skulle byta alla tre, när man ändå hade motorn urplockad och isärtagen.
Kommande dag blev det att, efter jobbet, åka till bildelsföretaget Hanséns, för att komplettera med attiraljer.
En packningssats och tre kolvar med tillhörande kolvringar inköptes för dyra pengar.
Försäljaren frågade vad det skulle vara för slags kolvar, och om dom skulle monteras i en borrad motor, eller i en originalmotor.
Jag var ju inte helt säker.
Visserligen hade jag ju blivit bilmekaniker över natten, men jag fattade inte vokabulären, om uttrycket tillåts.
Så jag drog mig till minnes att jag ju hade slipat som en galning för att få bort skrapmärkena i cylindrarna, så jag tyckte nog det kunde bli bra med kolvar till en borrad motor, trots allt.
Inte för att jag visste vad detta ” borrad motor” innebar.
Men jag betalade och åkte hem.
Brorsan förklarade att kolvar till en borrad motor är något större, eftersom man vid en s.
k.
borrning, slipade ner cylinderväggarna en smula.
Jaha, jag började fatta lite grand, men nu skulle det monteras ihop motor så man kunde komma ut på vägarna snabbt igen.
Nu var det akut.
Vi hjälptes åt att torka och tvätta rent, sen oljades de nya fina kolvarna in med lite olja.
Kolvringar sattes på plats och sen ner i hålen igen med dom.
Problemet var nu bara att dom inte fick plats, så att säga.
Dom passade bra på vevstakarna, men dom gick inte i som dom skulle i cylindrarna.
Nu var goda råd dyra.
Vad skulle vi ta oss till ? Vi spände fast vevstaken i skruvstycket å arbetsbänken och slipade ner kolvarna lite grand runt om med hjälp av slippapper.
Kolvarna var ju tillverkade av aluminium, så det gick ganska lätt att slipa.
Först med grovt papper och sen med riktigt fint, för att kolvarna skulle bli släta och fina igen.
Efter några timmars hårt arbete gick det att, med lite våld få i kolvarna i sitt rätta element.
Samma procedur upprepades och slutligen hade alla tre kolvarna fått denna något bryska behandling.
Dom var nog inte helt runda, men vi tyckte att kolvringarna skulle ta de eventuella ojämnheter som bildades.
I hastigheten upptäckte vi inte att vi på två av kolvarna varit så hårdhänta, att stiftet som skulle hålla kolvringen på plats så att kolvringarna inte skulle snurra runt kolven, hade trillat bort.
Ordningen i verkstaden var inte den bästa, så att försöka hitta nämnda stift på golvet ansågs helt uteslutet.
Istället smällde vi i ett par korta spik, vilka ju borde ge önskad effekt.
Doma passade nämligen i hålet.
Och dom skulle ju inte kunna trilla ut när kolvarna väl satt på plats i cylindrarna.
Det är lugnt, tyckte vi alla.
Med en del möda fick vi sen i alla kolvarna, vevaxel och hela rasket.
Vi ville inte banka med hammaren på kolvarna, så vi knackade på en träkloss.
Nya fina packningar och ihop med strömfördelaren.
Motorn lyftes på plats och allt som suttit fast innan skruvades fast igen.
Lasse sa: ”Om den skulle gå lite trögt nu i början så sliter det nock till sig efter hand.
” För säkerhets skull monterade vi inte fast motorhuven före provkörning, i den händelse motorn inte skulle vilja starta.
På denna typ av bil hade man inte självstart i den meningen att man bara skulle vrida om nyckeln.
Nä, man skulle dra i en liten spak för att startmotorn skulle snurra.
Jag vred om nyckeln och drog i snöret, men ingenting hände.
Man kunde tydligt höra att startmotorn ville, men den orkade liksom inte riktigt.
Motorn satt fast.
Brorsan sa: ” fasen också, då va dom nock lite stora ändå, kolvarna.
” Vi fick låna grannens Volvo som vi band fast med en lina och ett nytt försök gjordes.
Med frånkopplat frihjul och med en Volvo framför, fick vi upp lite fart och jag släppte upp kopplingen med ett ryck, samtidigt som jag drog i startsnöret.
Och se! Saaben startade, om än motvilligt.
Den rök värre än vanligt, men det var väl smörjolja från operationen som skulle förbrännas.
Den pluttrade och hostade en del men efter en stund gick den så fint så fint.
Visst kände man sig lycklig över att ha fått ihop maskinen.
Och det bästa av allt: vi hade inga skruvar kvar i kaffeburken, så allt hade nog kommit på plats.
Vi tackade grannen för lånet av bilen sen tvättade vi av oss lite om nävarna, städade av det värsta i förrådet ( verkstadslokalen ) monterade motorhuven och sen drog vi iväg in mot staden torg.
Tjejerna väntar inte hur länge som helst, så det var snabba ryck nu.
Efter ett par hundra meter steg kylvattentemperaturen, och detta var illavarslande.
Innan vattnet kokade, stannade vi och lät motorn svalna.
Så höll vi på under hela veckan och varje kväll kördes en liten runda in till torget och varvat med stillastående avkylning medan man snackade lite med grabbarna kom man slutligen hem.
Dessa rundor blev längre och längre, och till slut var allt som vanligt igen.
Kompisen med den vinröda Saaben köpte sig en Ford Anglia.
En sån med snedruta bak.
En annan av grabbarna köpte en likadan Anglia och man började inse att, även om det inte fanns V-8 i den så hade den i vart fall en cylinder mer än Saaben och det var ju faktiskt mer manligt med en fyrtaktare än en tvåtaktare, ju.
En kille som vi lärt känna vid torget, och som kom från Tollarp hade också en Anglia och nu började denna sjukdom sprida sig.
Lillbrorsan, som nu skaffat körkort köpte en Anglia, en grön en med en ljusgul linje på sidan.
Ford Anglia med 4 cylindrar i rad.
Jag lyckades hitta en vit Ford Anglia i ett fantastiskt skick och gjorde ett byte.
Efter ett halvår var det hela 7 grabbar i stan, som hade liknande bilar.
Vi målade linjer på sidorna i olika kulörer och det var ett tufft gäng som gjorde sta´n när vi körde i kortege runt torget, med likadana bilar.
Nu skulle det ju tävlas om vem som hade den fräckaste Anglian.
En kille från Ivö, hittade en trimningssats som han skruvade i sin bil.
Lillebrorsan gjorde samma, och nu blev man frånåkt.
Killen från Tollarp lyckades med konststycket att leta upp en motor från en krockad Ford Cortina GT, som han monterade in i sin bil.
Då blev vi alla andra frånåkta och det så det hette duga.
84 hästar i en Anglia, det var vad det tålde.
Den gick som en raket, tyckte vi andra.
Jag vill minnas att originalmotorn utvecklade runt 35 hästar, så Cortinans var ju mer än dubbelt så stark.
Visserligen höll inte växellådan i längden, men så länge den höll var det skoj.
Min vita läckra Anglia var så himla välvårdad att det inte fanns minsta tecken på rostangrepp eller någon enda skavank.
Jag var mycket glad över den och jag vårdade den ömt.
Det tvättades och det putsades i stort sett varje kväll.
Men även denna bil skulle göras fräckare.
Vi tankade för ett par tior och åkte till Malmö och köpte prylar i en biltillbehörsaffär.
Jag vill minnas den låg på Tessins väg.
Nu gällde det att jobba extra, så mycket man någonsin kunde, ty i nämnda affär fanns allt man kunde önska och mer därtill.
Till Ford Anglia fanns massvis med tillbehör.
T.
ex.
sänkningssatser bestående av en liten aluminiumkloss med tillhörande stålbyglar att montera mellan bakaxel och fjäderpaket, en på varje sida.
Breddningssatser att montera mellan fälg och bromstrumma med hjälp av ett antal nya distansbultar.
Detta fick bilens utseende att verka ordentligt sportigt.
Det fanns även kompletta trimningssatser innehållande ett nytt topplock med större ventiler, större insugskanaler ny förgasare och hela kittet.
Detta kostade 2.
500 spänn och det var ju dessvärre mer än vad bilen var värd.
Visserligen var paketet helt komplett med alla packningar och allt.
Vi hade kollat, och fått reda på att " länsman" inte var så road av alla dessa prylar.
Han ansåg, liksom besiktningsmännen, att bilens konstruktion kunde äventyras om man t.
ex.
ökade spårvidden, och att axlar och lager kunde ta skada.
Vi litade inte på dessa herrar, för vi hade ju inte märkt någon försämring av hjullager eller sånt.
Och vi hade ju kört som tusan utan att något hänt.
Så det var nog bara snack och illvillig avundsjuka.
För min egen del blev det att trimma lågbudget, om man säger.
På skroten hittade jag en förgasare från en Ford Consul, som passade i anslutningen på insugsgrenröret.
I skrotlådan hos Autolindén hittade jag en gammal havererad motor från, tror jag, en Fiat 1500.
På denna motor hittade jag ett antal ventilfjädrar, dubbla sådana, som jag tiggde mig till.
Lasse och brorsan hjälpte mig sedan att montera nämnda dubbla ventilfjädrar och förgasare på Angliamotorn.
Ventilfjädrarna passade perfekt.
Ett av mina problem med nämnda motor, var att ventilerna ”släppte” vid 6.
500 varm / min.
Detta varv uppnådde man om man gasade hysteriskt på tvåan, nämligen.
Det small som fanken och så orkade den liksom inte mer.
Jobbigt.
Med de nya fiatfjädrarna varvade motorn 7,500 varv och jag kunde åka ifrån en och annan genom att slippa växla vid 6.
500varv.
När det sedan blev dags att växla, slog man av på gasen, ty att försöka fortsätta att dra på trean, var meningslöst.
Hade man lite tur kunde man få upp Anglian i 120 km / tim på trean, sen hände inget mer när man fick i fyran, utan möjligen att man kunde hålla farten uppe.
Förgasarbytet gav ingen annan effekt än högre bränsleförbrukning och ojämnare gång.
Så det blev ett nytt experiment med en förgasare från en gammal Volvo PV.
Jag tror det var en Zenith-förgasare.
Inte heller detta höjde effekten utan endast bränsleförbrukningen.
Anglian kvaddades och min kompis farsa utnämnde mig till hedersmedlem i något han kallade SBDK ?? Svenska Bildödarklubben.
Jag tyckte inte alls detta var speciellt skoj, vad jag kan minnas.
Min lillebrors Anglia hade reg.
nummer L 20006 minns jag, och när jag hittade en annan Ford Anglia, en röd rostig en, som hade reg.
nummer L 60002 så slog jag till och gjorde affär per omgående.
Lite kul detta med spegelvända reg.
nummer, tyckte vi.
Jag slaktade min vita Anglia och sparade på allt möjligt som måhända skulle kunna komma till användning i framtiden.
Innerst inne visste man att man ju egentligen skulle köra V-8 någon gång framöver, så att spara på grejs från en 1000 kubiks fyra var ju ingen mening.
Men man kunde ju behöva någon detalj under resans gång måhända.
En jänkebil till salu.
Tiden gick, Anglian stod pall för det mesta trots att vi i ”Angliagänget” gjorde vårt yttersta för att plåga livet ur våra bilar, tror jag inte att jag hörde talas om något enda motorhaveri.
Plötsligt så fanns en Amerikanare till salu hos Autolindén.
En Plymouth Valiant V-100 årsmodell 1967.
Bilen hade gått som taxi i några år och hade rullat runt 40.
000 mil.
Att köpa en europeisk bil som rullat mer än 10.
000 mil var ju inte att tänka på, men Lasse och lillebrorsan hade inga betänkligheter när det gällde en jänkebil med 40.
000 mil på mätaren.
Den hade ju inte V-8, men däremot en rak sexa, liggandes i 45 graders lutning och den gick så gott som ljudlöst.
En trestegs automatlåda med ”kickdown” och man kunde bara njuta av att köra den.
Självklart blev det affär.
Nu hade man stegrat sitt cylinderinnehav från tre, via fyra till sex cylindrar.
Kändes synnerligen bra.
Och även om man ännu inte hade V-8, så var man nu på god väg i vart fall.
Det åktes många härliga mil med denna ”Valle” och visst imponerade man en smula på tjejerna i staden.
Dom hade ju inte riktigt koll på att bilen gått som taxi utan dom var nöjda med att det var en jänkebil.
I en jänkebil skulle det finnas musikanläggning.
Jag skaffade en stereo 8 som jag monterade in.
Högtalare i dörrarna både fram och bak, Det fanns massor av plats för högtalare, man kunde nästa krypa in i dörrarna, kändes det som, speciellt om man jämförde med Anglian.
Tre stycken stereo 8 band skaffades också.
Ett med Sound of Music, ett med Duke Ellington och ett med Jonny Cash.
Sen kom jag på att man borde ha centrallås också, och elektrisk skufflåsöppning.
In på skroten och skaffade fem st.
solenoider från 12 volts startmotorer.
Jag monterade den ena till skuffluckans lås och de andra, en i varje dörr så att de med hjälp av små spiralfjädrar, drog ner låsknapparna när man tryckte på knappen.
Man fick låsa upp dörrarna manuellt, men låsa gjorde man med en knapptryckning.
Nu var detta plötsligt en riktig lyxbil, och dörrsidorna kläddes om men röd skinnliknande galon, som matchade klädseln hyfsat bra.
Lasse och jag beslöt oss för en utlandstripp med detta nyförvärv.
Vi hade semester i juni detta år och vi började planera för en resa till England.
Vi informerade våra respektive föräldrar om nämnda semestertripp, vi packade ner lite kalsingar, tält och tandborste och drogo åstad mot England.
Resan skulle gå via Danmark sedan via Tyskland/ Frankrike och sen färja över till England.
Vi inhandlade en bilkarta och vi gav oss iväg.
Utlandsäventyr Färjan till Tyskland var snabbare, så vi skippade Danmark.
”Kan vi ta på hemvägen”, tyckte vi.
I baren på färjan träffade vi ett gäng andra turister och det blev en och annan pilsner under kvällen.
I Taxfree köptes en flaska Hansenrom att ha med som färdkost.
Detta var en mörk rom som smakade alldeles förträffligt om man blandade den med cola.
När man kom till Tyskland och skulle passera Hamburg, så måste man ju absolut besöka Herbertstrasse.
Detta paradis där man kunde köpa kärlek hur mycket man önskade.
Bilen parkerades på en sidogata till Reeperbahn och vi promenerade med raska steg i riktning mot Herbertstrasse.
Detta var ju inget man gjorde i föräldrars sällskap.
Jag var 20 år fyllda och Lasse var 18.
Vi tyckte ju att vi var hyfsat världsvana när vi styrde kosan mot damerna.
När vi kom innanför de avspärrningar som avgränsade nämnda paradis från allmänheten, var vi dock inte alls så tuffa längre.
Vi tittade i smyg efter stora och små, tjocka och smala damer.
Damer med stora rattar och damer med mindre rattar.
Vi tyckte egentligen att det var lite kusligt.
Vissa tjejer var mycket vackra, och vi kunde inte riktigt förstå vad dom gjorde där.
Vi menade att, om dom var snygga, så kunde dom väl hitta en karl så dom slapp sälja sina tjänster på denna köttmarknad.
Innan vi skulle lämna stället, skulle vi i vart fall ha en bild som minne, så vi smusslade fram kameran.
Att det var förbjudet att fotografera, det visste vi ju ty det stod tydligt anslaget vid ingången.
Vi enades om att Lasse skulle gå fram till den vackraste av damerna och påbörja ett samtal och börja pruta på priset, vad det än var.
Samtidigt skulle jag slita upp kameran, ta en bild, och sen skulle vi springa ut, snabbt som fanken.
Sagt och gjort.
Lasse gick fram och började diskutera.
Jag fick upp kameran och skulle ta en bild, just som tjejen fick syn på mitt tilltag och började gallskrika.
Hon kastade ett dricksglas med någon vätska efter oss och hon vrålade en massa på Tyska.
Lasse blev skitskraj och det blev jag också.
En stor skäggig tysk kom i samma andetag ut ur huset och gick med raska steg emot oss.
Vi sprang för livet och lyckades undkomma med blotta förskräckelsen.
Ett par hundra meter bort insåg vi att han inte längre förföljde oss, kunde vi lugna ner oss lite.
Det blev ingen bild.
”Fy för fasen alltså, om den store Brynaren fått tag i oss så hade han nock ätit upp oss ” sa Lasse, med skräck i blicken.
Vi var ju i Tyskland utan föräldrar och vi var ju i närheten av Reeperbahn.
Visserligen var det ljusan dag, men man kunde väl ändå gå en runda på nämnda bahn för att kolla läget, tyckte vi.
På promenaden kollade vi in genom syndens fönster och vi sneglade in i en massa små olika klubbar, varifrån man kunde höra musik.
Vi fnittrade och skojade och plötsligt stod vi och tittade in i magen på en ännu större tysk än den som jagat ut oss från Herbertstrasse.
Lika skäggig var han, och han tyckte, på flytande tyska, att vi borde komma in och titta lite.
Han fick tag i våra armar och han drog in oss i mörkret.
Vi inbillade oss att vi nog borde göra som han föreslog, för vi vågade inget annat.
Vi hade varit så förutseende att vi lagt vardera 2.
500 spänn i en reskassa som vi växlat till Tyska mark på färjan.
Ur denna reskassa skulle sen alla kostnader betalas, såsom mat, pilsner och bensin.
Jag skulle bära reskassan för jag var ju äldst, så jag hade hela sedelbunten i jeansfickan.
När väl ögonen vant sig vid dunklet inne i lokalen fick vi slå oss ner vid ett litet bord invid en scen där ett par ” höll på som bäst ”.
Inte mycket kläder på sig heller minns jag.
Vi hade inte mer än precis satt oss ner så kom två svettluktande halvfeta damer och satte sig hos oss.
Vi fick ha dom i knät, ty det var ganska trångt.
Detta var inte riktigt vad vi tänkt oss.
Jag fick en bedjande blick av Lasse och jag förstod vad han menade.
” Hur faen ska vi klara oss ur detta ?.
” Vi lyckades förklara för skäggmurveln att vi inte var intresserade och att vi ville ut snarast möjligt.
Men vi fick inte lämna stället förrän vi bjudit ”våra damer” på något drickbart.
”Okej” sa vi, på flytande Svenska: ”Ge dom varsin coca snabbt som helvete” In kom två Coca Cola och nu insåg jag att jag skulle betala ur den gemensamma reskassan.
Vi var inte så världsvana när allt kom till kritan, men femtio tyska mark för två coca cola, kändes mycket rimligt, förutsatt att man för detta pris kunde få komma ut i friheten igen.
Det skulle ju vara priset för att rädda två liv, dessutom.
Lasses och mitt.
Nu skulle jag fiska upp en tysk femtilapp ur jeansfickan med en fet donna i knät, utan att visa hela kassan.
För jag visste ju att, om någon fick syn på sedelbunten, så skulle det vara det sista vi såg av den.
Samtidigt skulle dom nog döda oss o kasta liken i kanalen.
Jag smusslade och jag fiskade i fickan.
Fetkärringen undrade nog vad jag höll på med och jag var livrädd.
Efter mycket smusslande, fick jag fram en sedel.
En femtilapp! Tror aldrig att jag förr blivit så glad.
Vi betalade och tackade för ett trevligt sällskap och gick sakta mot utgången.
Jag minns att jag var helt genomsvett och jag kunde knappt andas.
Väl ute i solen, satte vi av och vi sprang ända tills vi hittade bilen.
Ingen kunde varit snabbare på den distansen.
Aldrig har någon sen kört så snabbt ut ur Hamburg med kurs mot England, det var också helt klart.
Vi siktade mot Kassel och vi stod på för allt vad Vallen orkade.
Efter några timmar i tystnad, enades vi om att stanna och äta en bit, så vi tog av in på en restaurang invid motorvägen.
Vid bordet lossnade tunghäftan och vi kunde andas ut.
Vi fick en rejäl tysk måltid och vi satt kvar en stund och gladdes åt att vara i livet.
Sen betalade vi och fortsatte vår färd söderut.
Vi hade nog åkt en kvart, när jag plötsligt kom på att jag glömt reskassan under en tidning på bordet på restaurangen.
För helvete alltså, det kändes som en evighet innan nästa avfart dök upp och vi kunde vända om.
När vi efter drygt en halvtimma kom springande in i restaurangen med mord i blicken och bort till bordet där vi suttit, undrade folk vad som var på väg att hända.
Vid bordet satt en jättetysk och läste i en medhavd tidning.
Jag sprang fram till honom, lyfte på tidningen på bordet, tog sedelbunten och sa: Dankeschön and godbye.
Tysken hann nog inte uppfatta vad som hände, för han sa inte ett ord.
Vi försvann lika snabbt som vi kommit in, gjorde en rivstart och for iväg.
Lasse sa: ” Det var nånna jävla tyskar, skulle dom sno oss på våra stålar en gång till?” Det var Lasses tur att köra och jag hade fått en pilsner till maten så jag blev lite trött, och det stod inte på länge förrän jag somnade.
Det var bra fart i dom tyska pilsnerna.
Det hade hunnit bli mörkt innan vi började söka efter en campingplats.
Och börjar man inte söka förrän det blivit mörkt, så kan det lätt bli så att det är natt innan man hittar en tysk campingplats.
Jag vill minnas att klockan var runt halv ett på natten, när vi hitta nånstans att slå upp tältet.
Vi började med att ta varsina två pilsner och sen varsin rom & cola, innan vi började resa tältet.
Eftersom vi var ganska trötta gjorde alkoholen i dryckerna sig påmind i våra skallar ganska omgående.
Jag minns att vi hade svårt att få ner tältpinnarna i marken, så vi band de flesta snörena i bilen plus i grenar i ett träd.
Vi hade dörrarna öppna och Johnny Cash sjöng Ring of Fire i flera timmar efter att vi somnat.
På morgonen insåg vi att vi försökt slå ner tältpinnarna i asfalten ty vi hade parkerat mitt på en bilväg inne på campingen.
Vi voro inte speciellt populära bland våra grannar och en liten svullen tysk, med en campingvagn kopplad efter en Fiat 600, kom och skällde på oss på flytande ilsken tyska.
Han gapade och skrek och han var alldeles röd av ilska.
Han förklarade att han inte sovit en blund sen vi kommit i natt och han bad oss försvinna snarast.
Vi skämdes lite och vi betalade för oss, sen drog vi vidare.
Vi kunde inte tyska men vi förstod på blickarna att vi inte var välkomna tillbaka.
Vi var "Schwedishe Sweinehunde".
Detta kunde vi förstå, trots allt.
Vi fick köra en stund innan vi vågade stanna och käka frukost, för tänk om han följde efter oss med sin Fiat.
Jag körde och några mil innan Kassel, stod två damer och liftade.
Självklart fick dom åka med oss, ty vi voro ju gentlemen av bästa sorten.
Lasse i framsätet och två läckra puddingar i baksätet, detta var trivsamt.
Damerna talade bra engelska och vi förklarade vårt senaste tilltag för dom medan Lasse blandade varsin rom & cola åt dom.
Lasse och damerna tömde flaskan vi köpt på färjan, och de voro mycket glada.
Jag lyckades klura ut att dom var på hemväg och att dom skulle yill Munchen i sydtyskland.
Lasse påstod att vi skulle genom Munchen, så dom kunde få åka ända hem.
Jag letade efter skyltar med Munchen och lyckades hitta rätt.
Det tog några timmar och vi stannade för att äta en bit.
Sen fortsatte vi söderut.
Väl framme i Munchen visade damerna vägen till sitt hem, vi vinkade av dom och skulle sen fortsätta mot England.
Lasse letade fram kartan och efter ett tag hittade vi Munchen.
” A va faen nu då ” sa Lasse.
” Vi har ju kört åt fel håll ! jävla kärringar å luras ” Vi var ungefär 40 mil ifrån där vi enligt färdplanen skulle varit vid den tidpunkten.
Det var då jag kom på den lysande idén: ” Vi skiter i England.
Vi kan väl åka till Österrike istället ? ” Lasse var ganska medgörlig och hade inga invändningar.
Han sa: ” Jag har aldrig varit i Österrike heller, så mig kan det kvitta.
Men vad snackar dom för språk ? ” Jag hade ingen aning, men menade att det nog skulle lösa sig.
”Kan vi få skällning på Tyska så kan vi nock få skällning på Österrikiska.
” Det var inte speciellt långt till Innsbruck, så vi sökte efter skyltar ut från Munchen.
Snart insåg vi att detta att hitta ut ur en storstad klockan fem i rusningstrafiken inte var det allra lättaste.
Vi körde på femfiliga gator inne i staden och när vi hittade en vägvisare med Innsbruck åt höger så låg vi naturligtvis i vänsterfil, och vice versa.
Det var mycket slitsamt och det upplevdes som om vi mest var till besvär för övriga trafikanter.
Vi bedömde att Munchen var ungefär lika stort som Skåne.

Lasse vevade ner fönstret och hojtade: ” Det var ju ett jävla tutande !! Kom hem till Kristianstad och kör fel, så ska jag min själ tuta på er, era helvetes Fritzar ! ” Sen blev han lugn igen.
Han behövde bara avreagera sig en gång för att bli snäll.
Vi hittade fram till Österrike och vi växlade strax efter gränsstationen.
Vi fick en hel packe pengar och blev plötsligt väldigt rika.
Jag tror vi fick flera miljoner.
När vi sen fyllt upp tanken med bensin, så var vi fattiga igen.
Hårda bud.
Dagen hade varit lite jobbig, så vi beslutade att omgående söka upp en camping.
En mycket trivsam camping med trevliga människor som visade oss tillrätta.
Vi blev anvisade en plats på en gräsmatta där vi slog upp vårt fyrmannatält i lugn och ro.
Vi pysslade en stund och dumpade tomma cola och romflaskor tillsammans med annat skräp.
Mycket ordningsamma Svenska grabbar det där, tyckte vi oss höra grannarna säga.
Mitt emot bodde en svensk familj med två döttrar i passande ålder.
Vi flirtade lite med dom, sen beslutade vi att gå bort till kiosken för att inhandla mat och dryck.
Det var lite svårt med språket, men vi hittade Österrikisk gulashsoppa i plåtburk, pilsner och en flaska rom + en flaska coca cola.
Det blev nog lite pommisar också, vad jag kan minnas.
Vi lagade till maten i en gryta medan vi fick varsin matlagningspilsner eller två.
Soppan såg för jävlig ut, och var nästan oätlig, så vi fick äta oss mätta på pommisar och jordnötter.
Sen tyckte vi att vi var värda varsin rom & cola.
Vad vi inte visste då, var att den österrikiska rommen var stark som dynamit.
Vi blandade varsin ordentlig drink, men eftersom vi bara hade en cocaflaska blev den ganska stark.
En halvflaska rom och en flaska cocacola blev till två drinkar.
Drinkarna tog nästan luften ur oss så starka dom var.
När vi sen vaknade nästa morgon, hade gasen tagit slut i gasolköket.
Maten hade brännt fast så vi fick kasta gryta och hela skiten.
Vi hade somnat på gräset utanför tältet och det var nog ingen grann syn där vi låg och snarkade i solen klockan nio, med musiken igång, bildörren öppen och alla attiraljer vind för våg.
Lasse sa: Va faen var det vi drack igår ? Måste ha varit rena dynamiten, för jag somnade” Jag instämde att jag gjorde sammalunda och vi konstaterade att rommen innehöll 80 % alkohol.
”Det är ju rent livsfarligt, vi kunde ju dött” tyckte vi båda.
Grannens tjejer fick utegångsförbud av rädsla för att dom skulle träffa oss, och det var inga vänliga blickar vi fick av föräldrarna.
Konstigt att man ska skaffa ovänner var man än är, tyckte vi.
Vi lyckades ändå övertala tjejerna att träffa oss inne i staden senare på kvällen.
Dom tyckte vi såg gulliga ut där vi låg i solen på morgonen.
Rödmosiga om nosen och med kraftiga snarkningar.
Vi hade skoj med tjejerna och gjorde en utfärd med linbana upp på alpens topp.
Kommande kväll gick i tystnadens tecken.
Det starkaste vi drack denna afton var kaffe.
Nästa dag vaknade vi tidigt, helt utsövda, och vi beslutade att tillbringa dagen i solen vid en swimmingpool i närheten.
Vi var ju så gamla trots allt att vi hade ett visst intresse för det motsatta könet, så vi låg hela förmiddagen och kollade på tjejerna vid poolen.
Eftersom vi trodde att vi var ensamma Svenskar, och att ingen förstod vad vi sa, så kommenterade vi alla snygga damer och vi var inte alltid ”snälla i munnen ”.
Det fanns många snygga damer dessutom, och vi blev allt ivrigare.
Efter en stund reste sig två riktigt läckra blondiner i trettioårsåldern, som legat tre meter bort.
Dom tog sina handdukar och sen sa dom: ” hej då grabbar”.
Fy för faen, va fegt.
Då hade dom legat och lyssnat på oss vulgära pojkar i flera timmar.
Vi skämdes rejält och ville bara sjunka genom marken så snabbt som möjligt.
När damerna försvunnit ur vår åsyn, plockade vi ihop våra saker och skyndade bort till campingen, packade ner tältet och åkte därifrån.
På en parkeringsplats utanför staden stannade vi för att studera kartan.
Efter en enkel överläggning beslutades att åka till Schweiz.
Men vi skulle ju inte åka den långa vägen via allfartsvägen och ett visst pass eller så, som alla turister gjorde.
Nä, vi kunde bättre än så.
Så vi skulle ta en genväg över alpen.
Vi tog av på en liten grusväg och körde och vi körde.
Det blev snöigt och halt, men vi hade hyfsat bra däck, så vi fortsatte färden mot det hägrande Schweiz.
Skulle bli kul tyckte vi.
Efter någon timma började det bli nerförsbacke och vi anade att nog snart var i Schweiz, Vid en gränsstation blev vi stoppade och några konstaplar ville undersöka om vi hade alkohol eller bensinkuponger med oss.
Vi försökte förklara att alkohol hade fått nog av för ett tag, och bensinkuponger?? Vi lyckades förklara att vi var två vackra ynglingar på semestertripp på väg till Schweiz för att vila.
Dom fattade inte riktigt, men efterhand gick det upp för dom att vi var Svenskar.
För oss gick det upp att vi kommit till Italien.
Vi fick inresetillstånd och vi tog till höger så ofta vi kunde för att slutligen försöka hitta till Schweiz.
Vi körde på många konstiga vägar och vi höll på i timmar innan vi slutligen hittade till rätt land.
Plötsligt, som genom ett trollslag, skådade vi så en fantastiskt vacker campingplats.
Det hade blivit ganska sent på kvällen, så det fanns ingen i receptionen när vi kom.
Men vi beslutade att vara ljudlösa och att helst inte synas.
Vi smög upp tältet och satte oss med varsin kopp kaffe och några halvtorra brödbitar och lite gamla pinutter ( jordnötter ) från i förrgår.
Grytan hade vi ju gjort oss av med och inte mycket annat behövdes.
Utsikten var bedårande över en liten å med lekande barn och några vackra mammor.
Nu hade vi busat tillräckligt för ett tag, kände vi, så vi var ganska lugna.
Kommande morgon när vi skulle betala för oss, blev det återigen ett helsickes liv.
Kärringen i receptionen vägrade ta värdelösa österrikiska dollars, och vi hade ju inte något annat att erbjuda.
Jag skulle ge mig iväg för att växla i banken i centralorten, men kärringen behöll Lasse som gisslan.
Han fick inte gå ut förrän vi betalat.
Hade hon varit utsatt för Svenskar tidigare ?? Jag lyckades hitta en bank och jag köpte några Schweizerfranc så vi kunde få loss Lasse och åka därifrån.
När det blivit eftermiddag hittade vi en stad som heter Zurich och i denna stad en fin campingplats invid ett vatten.
Här fanns ett gäng Amerikanska läkare som vi slog oss i slang med och senare på kvällen kom ett svenskt par från Falkenberg.
Lasse blev lite intresserad av damen fråga i det svenska paret, hon var så trevlig mot oss i allmänhet och mot Lasse i synnerhet och tycke fattades tydligen.
Killen i paret, så att säga märkte inte att hanses dam försvann en stund med Lasse, ty vi satt i djupa diskussioner med jänkedoktorerna.
Lasse och jag satt senare lutade mot bilen och drack varsin rom & cola, när plötsligt vi såg en ”båt” komma mot land.
Den saktade inte ner, och vi sa till varandra: ” Om han inte stannar snart så kör han upp på land” Vi följde honom noga med blicken, och plötsligt kör han upp på land.
Det var i själva verket en bil/båt.
En amfibiebil, som kom åkandes i sjön.
Aldrig förr hade vi sett något liknande.
Lasse tog flaskan , tittade på etiketten och sa: Va faen har vi druckit ? ” ”Båten” åkte sen vidare genom campingen och upp på stora vägen, och vi kunde se att den hade två små propellrar där bak.
Ett mycket skojigt ekipage, vill jag lova, och vi var väldigt imponerade.
Kommande dag skulle vi åka norrut till Tyskland och vi skulle passera genom Basel av någon anledning.
Plötsligt var vi i Frankrike, och vi började tycka dom hade det rörigt där nere i södern.
” Mycket lättare himma, för där har vi vatten mellan länderna.
” Tyckte vi.
Några timmar norrut och vi hamnade i en stad som heter BadenBaden.
Återigen träffade vi ett svenskt ungt par på bilsemester.
Dom var på väg söderut och hade passerat genom Holland där dom köpt en stor lerkruka med genever ( en Holländsk äcklig sprit, stark som tusan ).
Vi bodde grannar och dom hade ett nästan likadant tält som vi.
Tillsammans lagade vi lite käk och vi åt en god och närande måltid.
Fast egentligen, om man ska vara riktigt ärlig, var det nog tjejen ifråga som lagade maten.
Lasse och jag lovade att hjälpa till att dricka upp genevern som han hade köpt.
Det var egentligen att lova mer än vad man kunde hålla.
För det var något av det äckligaste jag druckit i mitt liv.
Fy för fasen alltså.
Påminde nästan om terpentin i doften och det var starkt som stål, tycktes det.
Lasse fattade tycke för matlagningskonstens gudinna, och medan jag satt och underhöll genevergubben, smög Lasse in i tältet med gudinnan.
Dom busade en stund och kom sen ut lite glansiga i ögonen.
Hennes man hade inte märkt något trots att han satt bara en halv meter ifrån när det hände, så att säga.
Kvällen förflöt och vi kände plötsligt att vi nog borde bada i poolen.
Det hade blivit mörkt, men vi visste ju att det fanns vatten i poolen, så det var bara att slita av sig kläderna och hoppa i.
Vi voro inte nyktra när vi skulle bada och jag råkade missa poolen i ett försök att dyka i vattnet.
Jag slog i kanten och skrapade upp högerarmen ordentligt.
Det blev blod i vattnet och på kanten av poolen och det gjorde ganska ont.
Vi hittade lite toapapper som vi lindade om och sen kröp jag till kojs.
Svenskparet och Lasse skojade i vattnet en lång stund.
Nästa morgon hade jag ont i armen och ännu mera ont i huvudet.
Jag lovade mig själv högtidligt att aldrig mer dricka genever.
Samma lovade Lasse och samma lovade svenskpojken.
” Det var nåt rälit mög o dricka” sa Lasse, och jag höll med honom helt och hållet.
Jag satt i flera timmar och plockade toapapper ur såret på armen under tiden vi käkade litefrukost bestående av starkt kaffe, pinutter och torra brödbitar.
Vi var inte fräscha nog att köra bil förrän fram på dagen, kände vi, så dagens etapp blev inte så lång.
Den fick sluta i Frankfurt.
Här hittade vi en camping med massor av amerikanska ungdomar i vår ålder.
Ett stort gäng åkte i en buss och där fanns cirka 10 killar och ett 30-tal tjejer, läckra puddingar.
Vi satt vid tältet, Lasse och jag, och käkade varmkorv och jag plockade bort rester av toapapper från såret på armen, när två Amerikanska damer kom och frågade om dom fick slå sig ner.
Sånt säger man inte nej till, så vi bjöd dem välkomna och gav dom varsin pilsner.
Dom rökte pipa och detta tyckte vi var lite konstigt.
Vi fattade inte genast att dom rökte annat än piptobak.
Båda flickorna tyckte vi skulle röka på lite, lite sån mild knark skulle ju inte skadakropp eller skalle, men vi tackade nej.
För oss räckte det att nyttja tobak, alkohol och kvinnfolk.
Vi menade att det fanns sprit om man ville snurra till det i skallen och att vi inte ville testa deras knark.
Dom styrde ju över sina egna liv, så om dom ville knarka, så varsågod.
I flera timmar satt vi och snackade och vi hade trevligt.
Några meter bort slog ett Finskt par på motorcykel , upp sitt tvåmannatält.
Vi informerade jänkedamerna om att dom skulle vara observanta om dom träffade Finska killar, ty dessa barbarer hade alltid kniv i stöveln.
”Finnar är världskända för att alltid slåss med knivar”, sa vi.
Damerna trodde inte på oss och vi skojade vidare.
Dom hade aldrig varit i Sverige men dom hade ju hört att det fanns isbjörnar på gatorna och att det kunde vara smällkallt på vintern.
Vi informerade nogsamt att det endast var i de norra delarna som det fanns isbjörnar, I de södra delarna var det värre med alla krokodiler och giftiga ormar.
Spindlar är också ett gissel, sa vi, eftersom dom kryper inomhus på kvällarna när midnattssolen lyser och sen får man inte ut dom.
Och om man inte hittar dom innan man går och lägger sig så kan dom gå till angrepp.
Orsaken till denna stora temperaturskillnad inom ett och samma land är att golfströmmen rinner precis utanför kusten, men sen när nämnda ström ska vidare norrut, så är Norge i vägen och då blir det kallt satan.
Golfströmmen tvingas då ta av åt vänster för att komma vidare norrut förbi Norge.
Damerna visste inte riktigt vad dom skulle tro.
Dom ville inte riktigt lita på våra ord, men dom kände sig inte helt säkra.
Golfströmmen hade dom ju hört talas om och så vidare.
Finnparet kom över och fick sig varsin pilsner också, och plötsligt skulle finnpojken tälja till en träpinne och han drar fram en kniv ut ena stöveln.
Jag trodde inte mina ögon, men fann mig och sa till jänketjejerna att: There you see ! all that I have told you tonight is true and nothing but the true”, sen skrattade vi tillsammans.
Finnparet blev trötta och kröp till kojs.
Damerna blev kramiga, så Lasse tog med sig den ena flickan i bilen in till staden medan den andra vilade en stund hos mig i tältet.
Fram på småtimmarna började vi undra vart dom blivit av Lasse och flickebarnet.
Och plötsligt hörde vi ljudet av Vallen, alldeles invid tältet, så vi for ut och döm om vår förvåning, där stod Lasse med bil och flicka, fast på fel sida om en ligusterhäck.
Han ställde ifrån sig bilen, klättrade över häcken, sen gick damerna bort till sina kompisar och Lasse och jag kröp till kojs i våra sovsäckar.
Kommande morgon beslutade vi att vi skulle räkna vår gemensamma reskassa.
Vi konstaterade snabbt att om vi hade lite tur, så skulle pengarna räcka till bensin hem.
Tio dagar går snabbt när man har kul, och visserligen skulle vi varit borta i två veckor, men vi ansåg att vi egentligen hunnit med två veckor på tio dagar.
Så vi voro nöjda.
När vi sen äntligen kom hem höll vi ”vit vecka” i flera månader.
Troligen tog det så lång tid innan alla gifter försvunnit ur våra läckra kroppar.
Man åkte skönt och säkert i jänkebil, men mamma hävdade ändå att: "Bil som bil.
Bara man kommer dit man ska utan att bli våt om fötterna, så kan det väl kvitta ?" Jag höll fortfarande inte med henne.


Vi pennan med dessa minnen

Börje Nyberg